Jag har under början av året renoverat det rum som jag betraktar som mitt kontor. Min 5-benta kontorsstol med hjul hade förstört mattan så till vida att ytskiktet hade släppt från underlaget på nån kvadratmeter och det hade dessutom uppstått vissa hål. Det blev nytt laminatgolv och målat på strukturtapeten. När jag flyttade tillbaka alla grejer passade jag på att städa. Jag är samlare och slänger aldrig något, men jag övervann mig själv. Ofantligt mycket gick till tippen. Sen hittar man en del när man städar som man kanske inte kom ihåg att man hade.
Under städningen hittar jag ett kuvert med några små berättelser som jag skrev för en lokal klubbtidning för länge sen. Kommer att plåga er med dem från och till en tid framåt.
Segling Sôrover
För den som till äventyrs skulle råka läsa mina loggboksanteckningar om seglatsen som beskrivs här nedan, vill jag bara göra följande klarläggande;
"Jag ljuger aldrig"
Men att jag lägger till och drar ifrån när jag berättar - det är givet.
Sen jag köpte havsfidran "DIS" 1991, har jag varje år från mitten av augusti och ett par tre veckor framåt seglat med olika färdmål. Besättningen är alltid densamma. Min bästa seglarkompis genom tiderna, Auto Helm är självskriven, trotts att den enda uppgift som han accepterar är att hänga vid styråran. Får han bara lite spänning sig till dels, sköter han uppgiften som rorsman perfekt och kan hålla kursen timme efter timme även om han knorrar för jämnan. Det bryr jag mig inte om, bara han inte tjuter. Mr Helm är nämligen perfektionist och om han vid något tillfälle inte klarar att hålla den kurs han fått order om, blir han sur och för ett förfärligt väsen. Då finns det inget annat att göra än att lyfta bort honom och ta över rodret själv tills han lugnat ner sig.
Nästa självskrivna medlem av besättningen är "jä sjôl" som får sköta alla andra uppgifter ombord. Vid något enstaka tillfälle har det hänt att nån annan, av nåder fått följa med på en kortare sträcka - men helst inte. Vi klarar oss bäst själva Autohelm och jag.
I fjol seglade vi norr och västover, så i år hade vi bestämt att vi skulle segla sôrover. (Året var 1995 och vi la ut från Springets småbåtshamn i Kungshamn Fredagen den 11 Augusti klockan 23.45.)
Provianten borde inte vålla något större bekymmer. När jag tittade under styrbords koj fann jag en massa konservburkar från tidigare segelsäsonger, de flesta utan etikett men med en gemensam färgton - rostbrun. Om det var makrill i tomat eller cornbiff, Bullens pilsnerkorv eller skinka, Bongs köttsoppa eller persikohalvor kunde man eventuellt utröna av burkarnas form och storlek.
Väl medveten om den myteriartade stämningen som rådde bland "DIS" besättning när skaffningen bestod av stekt makrill morgon, middag och kväll, i början av fjolårets seglats, införde jag, som befälhavare, i år, utan vidare diskussion bestämmelsen att stekt makrill inte fick serveras ombord oftare än var annan dag. Däremot såg jag till att fiskredskapen var i gott skick, så att bestämmelsen ovan kunde utnyttjas maximalt - till rederiets fördel. Vis av skadan, när jag på Vinga, för några år sen, försökte steka makrill i lättmargarin, tog jag ombord rikligt med både vetemjöl, stekmargarin och dill.
Det sägs att man aldrig blir för gammal att lära. Det stämmer nog. Efter att ha seglat i 35 år, lärde jag mig av en vittberest nöjesseglare när jag köpte is i Havstenssund, veckan efter midsommar, att den bästa isen får man i Kungshamn. Jag fyllde därför isboxen smäckfull med is som jag hämtade på Kungshamnsfiskrarnas isverk på Guleskär. Sen gav vi oss på länsen, Auto Helm och jag.
Vi kryssade fram på Skagerrak och Kattegatt i flera dar. En dag ankrade vi i en för väder och vind skyddad hamn. Det visade sig till min förfäran att vi hade hamnat i Kungshamn !? Var detta månne en hämnd från från segelmakarna på Sotenäset. Jag hade ju, istället för att låta sy ett nytt storsegel som jag verkligen behövde, köpt en GPS.
När jag tittade mig omkring och inte kunde se vare sig ABBA-fabriken, Roparebacken eller Smögenbron, förstod jag att jag inte var i den Kungshamnen som ligger vid Hasselösund. Då jag trotts ihärdigt spejande inte heller kunde se vare sig färjan till Bohus Malmön eller Tullbodens vattensprotklubbs klubbhus, insåg jag att jag inte heller hade ankrat i den Kungshamn som ligger vid Keö.
Hörde dock tydligt hur havet runt omkring både "svallade och brusade". Tog därför fram sjökortet över gamla nordsjön och la ut den position som GPSén visade. Lat. N 54.25,861 Long. O 12.34,208.
Jag hade kommit till Hallands Väderö, som även den har begåvats med en Kungshamn. Inte lika fin som de två Kungshamnarna vi begåvats med ute på Sotenäset, men det kan man naturligtvis inte begära.
Det finns väl överhuvud taget ingen plats på denna jord som är lika fin som den skärgården vi har hemma på Sotenäs. Då menar jag naturligtvis, som alla förstår, det som ligger söder om Sotekanalen. "För de ved jä"
Hô skulle väl gå upp mot "Vägga skärgård"? Buröarne och Ramnen, Långön och Saxen, Hållö och Döholmarne. För å ente tale om Sunneskär, Mellanskär och Stenskär.
Ve här ude, ve som hör te näse ô fjolarnes fölk - ve skräpper alldri -ve sier som de ê.
Nu var det ju inte tanken att jag skulle hemfalla åt lokalpatriotism, utan i stället berätta något om Halland Väderö. Och "Jä har grunnna på hunndrevis gånger, å jä trur att jä järt en gång te". Hur kan en ö som ligger i Skåne, heta Hallands Väderö? Något säkert svar verkar det inte som om det finns - men väl en del teorier.
- Hallandsgränsen har för länge sen gått mycket längre söderut.
- Det var först när fartygen som som kom söderifrån rundat Väderön som man siktade Hallandskusten
- Fiskare från Hallland la till vid Ön när det var hårt väder.
- En sak är säker. Tittar man på Generalstabens karta så ser man att Väderön är en förlängning på Hallandsåsen.
Hallands Väderö har, pga sin unika miljö, haft olika typer av skydd genom åren och är efter ett beslut av länstyrelsen i Kristianstad 1987, naturreservat.
Någon har kallat Hallands Väderö för "ett västkusten i miniatyr", och det är en beskrivning som stämmer bra. Ön - som är den folkliga benämningen i Torekov och på de närliggande delarna av fastlandet, omfattar 310 hektar och är från sydspetsen till St Tånge i norr 3,2 km lång. Det smalaste partiet, mitt på ön mäter 650 meter.
En av de få saker som man inte hittar på Ön, är de runda hällarna som man är van vid hemifrån. Havet bryter ändå över grunden och slår in mot klippstränderna i kaskader av skum vid hårt väder. Berggrunden består i huvudsak av rödaktig järngnejs. på Öns norra delar förekommer inslag av grå hornbländegnejs och från öns nordligaste udde går ett stråk av den svarta gångbergarten Amfibolit i riktning söderut. På Öns norra del mellan Baggenäsan i väster och Saltpannan i öster går ett 20 - 35 meter brett stråk av diabas.
Den sk. Littorinavallen bildades under yngre stenåldern då havet steg 12,5 m över nuvarande nivå. Vallen, som sträcker sig över stora delar av Ön, är gräsbeväxt, men här och där är den underliggande strandklappret blottat och har man funnit flinta av Limhamnstyp och stycken av Kambrisk sandsten.
En dag när jag vandrade längs den västligaste stigen från skogsvatarbostället till fyren och kom där stigen närmar sig stranden, såg jag på skären längst ut, den sk. Getaryggen, ett antal "Ålekråkor" sitta i sin karakteristiska ställning med vingarna till tork. På land satt några exemplar av arten Homeo Sapiens på klipporna och stirrade ut mot havet, där ett mängd sälar höll till. En av sälarna ägnade sig åt att hoppa högt över vattenytan och jag beklagade att jag som fotograf, ännu inte kommit över instamatickstadiet.
Tyvärr är jag inte speciellt mager om bena, men jag hoppas ändå att Knut Sjöman, Rune Svensson, Reinert Claesson, Kaj Hartelius, Kåre Tånge, Nils Ameck, Hervid Vallin, Olle Renck, Casper Holm och i viss mån Nils Ferlin, må förlåta mig - somliga rader.
Det var första delen av två av min berättelse om Hallands Väderö - fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar