måndag 30 juni 2014

8. "Öregrundsgrepen och Gävlebukten" - Transportsegling Västervik - Härnösand

Lördag 31/5

Nästan lika knapphändig loggboksanteckningar som dan innan.

Avg Öregrund 10.20

Innan dess hade vi varit och handlat på ICA affären. Det kunde ju ta ett tag tills vi kom till civiliserade trakter igen.

Vinden var svag och som vanligt mitt i stamnen, med den skillnaden att nu började pognoserna tala om att det skulle va samma vindriktning dan efter, men i övermorgon skulle det bli ostlig eller sydlig vind.

Skepparn hade börjat få en dålig vana att beordra mig till styrårna bittida om mornarna. Dvs redan vid halv elvatiden på förmiddagen, medan han själv tog hand om den av mig, sen länge, så väl inliggna styrbordskojen. Ett och annat kort avbrott från kojvärmen kostade han dock på sig. Tex när han tog en bild eller två på kokjungmannen i hårt arbete..

Vi hade som första mål fyrplatsen Björn, där Kryssarklubben har två bojar, ca 23 distansminuter från Öregrund. 

Björns fyr har varit ett riktmärke för sjöfarare sedan 1859. Björns nuvarande fyr är svart och vit, förr var den gul med rött dagmärke. Sjömärke fanns på platsen sedan 1700-talet fram till det att Björn blev fyrplats.

Ursprungligen fanns det två fyrar. Fyrljuset i dessa kom från rovoljelampor. Den ena fyren var fastbyggd på bostadshusets tak. År 1889 byggde man ett högre torn som satt på fyrvaktarbostadens gavel. 1919 togs den ena fyren bort.

När den nuvarande betongfyren byggdes togs 1889 års fyr bort. Fyrtornet är helautomatiserat sedan år 1968. Fram till 1999 bestod fyrbelysningen av en 1000 watt-lampa. Det året bytte man till solpanelsdrift och ljusstyrkan från lanterninen minskade kraftigt. 


Jag har legat där ett par nätter och varit iland på Björn vid ett tillfälle. Första gången var 2002 med min L32;a. Rodde iland med dingen. Halva ön var nedlusad med små paddor, det gick nästan inte att sätta ner fötterna nån stans på den södra stranden utan att riskera att trampa på paddor. När jag kom tillbaka till båten var hela båten full av små flugor. Trotts att jag spolade av med vatten ett flertal gånger blev jag inte helt  av med dem förrän flera dar senare, när jag var framme i Hudiksvall.

Den andra gången jag låg i en av Kryssarssarklubbens bojar var det så dåligt väder på natten, att jag inte fick en blund i ögonen. När jag skulle gå på morgonen gick jag in för taktiken;.  Gå ut genom det östra inloppet för motor. Ha genuan klar att rulla ut om det skiter sig. 

Det gick bra. Höll upp mot pricken ingången och rullade ut genuan i höjd med pricken och stoppade själv motorn.

Efter som jag varit på Björn tidigare fick jag även den stora äran att styra in båten i detta, vid hårt väder, inte helt enkla inlopp. 

I det lugna väder som rådde var det en enkel match. Gå öster om pricken Utgården och styr upp mot pricken Ingången. Precis före man kommer fram till pricken finns en enselinje i 267,5 grader som lede in mellan två prickar som sitter ganska nära varandra.

Vi hade ju lika gärna gått på utsidan, då vi bestämt att gå vidare till Eggegrund. Fast dels var det en genväg och dels tycket jag att vi kunde dricka kaffe medans vi hade sjölä. Inte för att det gungade nåt särskilt på Öregrundsgrepen, men ändå.


Vi drack vårt kaffe kl 15,30 som skepparen serverade, under tiden vi passerade Björns fyr. Sen gick vi ut på Gävlebukten via det västra utloppet som har en enselinje i aktern med kurs 294 grader att styra och leder ut mellan 4 prickar.

När vi kom ut på Gävlebukten var det kvav lungt och vattnet låg som en spegel. Det var bara att tuffa på för motor mot Eggegrund

Vi högg den ena av kryssarklubbens bojar vid Eggegrund 18.10. 38,6 distansminuter från Öregrund - för motor.

Eggegrund är en ö i Gävlebukten med ett fiskeläge och en fyr. I våra dagar finns den gamla fyrvaktarbostaden, fiskarstugor och några fritidshus på ön.


Ön donerades av drottning Kristina tillsammans med Lövgrund till Gävle stad "att av dess fiskare brukas". Det blev alltså ett fiskeläge för Gävlefiskarna. På 1800-talet fanns här mellan tolv och femton fiskare.




1695 lades ett stort stenkummel upp som landningsbåk. 1838 byggdes den första fyren, som underhölls av Handelssocieteten till 1872 då statsverket tog över. 1933 uppfördes en ny fyr som 1938 fick en elektrisk fyranläggning. Den ersattes på 1970-talet med en helautomatiserad fyr i ett 26 meter högt torn.  

Från ön har sedan 1881 lämnats regelbundna sjö- och väderrapporter. Ett rikt fågelliv, är en viktig sträck- och rastlokal för vissa arter och ingår sedan 1986 i Naturhistoriska Riksmuseets nät av fågelstationer.

söndag 29 juni 2014

7. "en liten värld" - Transportsegling Västervik - Härnösand

Loggboksanteckningen för Fredagen de 30/5 var mycket påver
http://www.synonymer.se/?query=påver

09.00 avg Grisslehamn
i regn och motvind.
13.00 ank. Öregrund

Tankade diesel 20,5
Hamnavgift 200 kr

22,5 för motor




Så kan man naturligtvis uttryck en ganska händelselös resa i regn, dis och dimma. Det kändes i alla fall tryggt när sikten va så pass att bra man såg den Kustbevakningsbåt som låg nån stans i skärgården mellan Grisslehamn och Öregrund.


En egentligen ganska fin skärgård med många öar och fina ställen att ligg på. men när världen är så liten som den blir under en färd i dimma, ser man ju inte mycket av allt det fina. Skärgården söder om Öregrund kan verkligen rekommenderas.

Vi hade tänkt fylla dieseltanken full det första vi gjorde när vi kom till Öregrund. De gånger jag varit i där - 2002 och 2004 - låg det en sjötapp längst in i hamnen. Nu var den borta, så vi gick till gästbryggan.

Att man var mer "snäggen" på hamnavgifter framstod med all tydlighet, när det redan stod en dam på bryggan nästan innan i hunnit att lägga till. Det hade vi märkt även tidigare under resan på ganska många ställen. De 200 kronorna hon ville ha tycker jag i sammanhanget och med tanke på det man får i förhållande till många andar ställen, är prisvärt. Jag ville ha ett kvitto på hamnpengen och det lovade hon att komma med. Hamnvavgifterna och Dieseln skulle ägaren stå för.


Frågade om det fanns nån sjötapp och det fanns det på Marinan öster om Hamnen. Vi kastade loss med en gång och gick dit tillbaka förbi färjan till Gräsö  och fyllde tanken.

Efter att vi hade lagt till vid gästbryggan igen kom damen med kvittot på hamnavgiften. Koden till hygienutrymmena mm hade vi redan fått muntligt.


Öregrund grundades 1491 av Östhammarsborna. Östhammars hamn hade blivit oanvändbar på grund av landhöjningen.

Namnet skrevs 1492 Øregrundh. Det betyder "grusgrundet", av "ör". Detta har antagits syfta på Dummelgrundet utanför hamnen. Landhöjningen innebär att det inte finns spår av förhistorisk bosättning. Från tiden omkring 1500 kan det finnas kulturlager i svackor i berggrunden.

Från slutet av 1800-talet till andra världskriget var Öregrund en omtyckt kurort. Under den tiden byggdes många vackra hus och trädgårdar, och av de byggnaderna påminner societetshuset och många andra vackra sekelskiftesvillor om den tiden än i dag. Staden har brunnit sju gånger, men trots det är huvuddelen av bebyggelsen från 1700- eller 1800-talet.

Öregrund är en av Sveriges bäst bevarade trästäder. Stadens befolkning fördubblas under sommarmånaderna.

Orten har ca 1500 invånare och är en av Sveriges minsta före detta städer. I dag finns det väl egentligen inga städer längre med stadsrättigheter.


Fyrskeppet Västra Banken vars överbyggnad lagts upp som monument på Fyrskeppsudden (tidigare Skatudden) i Öregrund sköts av Öregrunds Hembygdsförening.





Den som vill fördjupa sig mer i Öregrunds historia har mycket att läsa här.http://home.swipnet.se/~w-86149/index.html

lördag 28 juni 2014

6. "Väddö kanal" - Transportsegling Västervik - Härnösand

Torsdag 29/5


Halvtidig frukost på Gräddö.


En aning bättre väder än under gårdagen men ändå rätt frisk vind.

Vilken skillnad det blir när solen skiner från en molnfri himmel.

Efter de vanliga morgonbestyren avgick vi 08.45.





Av någon outgrundlig anledning tyckte skepparn att jag skulle ta första rortörn och han ansvar för styrbords koj. Skepparns ord är ju lag ombord. Motsätter man det är det ju myteri och kan bestraffas med kölhalning - och jag är en riktig badkruka. Det var bara att kräng på sig flytoverallen och ta plats vid styråran.

Där fick jag sitta tills vi närmade oss Väddö kanal och det blev dags att börja brassa käk. Vad det skulle bjudas på för deliciös rätt denna dagen det kommer jag inte ihåg, men att det var nåt vegetariskt kompletterat med nån stekt korv för vissa, är helt säkert.

I framtiden, när skepparn, lättmatrosen och jag är ute och seglar tillsammans kommer jag alltid att noter i loggboken vad dagens huvudrätt består av. Det var ju i regel undertecknad som noterade i loggboken. Jag satt ju mest inne i värmen i bara T-shirt och utan dubbla handskar med både penna och loggbok inom räckhåll 

Vi fick vänta 20 minuter på broöppning vid Bagghus. Bron öppnade kl, 12.30 Sen tar det en halvtimme att gå tills bron öppnar vid Älmstad. Går man i 5 knop passar det precis.

Bagghus
Älmstad











Väddö kanal i Stockholms norra skärgård skiljer Väddö från fastlandet. Kanalen förbinder Bagghusfjärden i söder med Väddöviken i norr. Den började grävas 1820 av soldater som kommenderades till detta arbete från olika regementen. Som mest arbetade 300 soldater vid kanalbygget. 1832 var det egentliga kanalarbetet klart och det återstod att muddra i vikar och sjöar och sätta ut sjömärken. 1833 fick man problem med muddringsmaskinen, varför experten Samuel Owen tillkallades. 1835 öppnades kanalen för trafik men den invigdes först 1840 av Karl XIV Johan.

Sin nuvarande sträckning fick kanalen 1899–1902 då den rätades, breddades till 10 meter vid botten och drygt 24 meter vid ytan samt fördjupades till drygt 3 meter. Idag har djupet minskat till 2 meter. Den första passagerarbåten som trafikerade kanalen var ångbåten "Roslagen" som började gå i trafik 1855.

Varje år trafikeras kanalen av cirka 22 000 båtar. Den segelfria höjden är begränsad till 17 meter av en kraftledning och en fast bro.

Norr om Älmstabron finns en relativt lång brygga där man kan lägga till i väntan på broöppming mm. Varför det inte finns motsvarande söder om Bagghusbron kan man ju undra. Det står visserligen i länken ovan "Omedelbart norr och söder om bron finns pollare att lägga fast vid. Här finns även direkttelefoner för anrop till brovakt." Det arrangemanget känns inte nåt speciellt om man kommer med en liten fritidsbåt.

Det var inte bara vi som la till för att ät, men vi fick plats längst söder på bryggan, efter en del förhalningar. 13.10 var vi klara att inmundiga en något försenad middag.

Efter avslutad middag, var det som vanligt disken för kockjungmannen, medan Skepparn och lättmatrosen tog båten till Grisslehamn dit vi anlände 16.40. Vi valde mellan att gå dit eller fortsätt direkt till Öregrund, men då vi med tanke på rådande väderleksprognos och hur Öregrundsgrepen kan va vid stark nordlig vind, hade vi kanske  fått legat och väntat nån da i Öregrund. 

Skepparn hade talat med en seglare som kom norrifrån och han hade haft en jobbig resa över Öregrundsgrepen. Hade talat om våghöjder på två meter. Man brukar ju i regel få dra av lite på såna angivelser, men å andra sidan var det nog tillräckligt ändå.

I Grislehamn hade vi fått vind på 12-15 m/sek på låringen på det möjliga gästhmnspltsernplatserna. På de platserna där det var drägligt att ligga var det så grunt att vi inte kom in. Vi la oss på en de många ledig privata platser. 

När vi skulle betala fick vi inte ligga där vi låg, utan killen som satt i kassan hänvisade oss till platserna i lo om bryggan. Han var överhuvud taget inte intresserad av våra argument. Jag blev väldigt irriterad på hans nonsenssnack. Betydligt mer irriterad än på Dalarö. Jag bestämde mig för att vi skulle fortsätta till Öregrund.

Vi -skepparn och jag, -gick i alla fall till fots bort till den kommunala västra gästhamnen. Killarna som hade restaurangen och även ansvarade för gästhamnen visste inte hur väl de skulle kunna hjälpa oss. Även de med invandrarbakgrund och talade dålig svensk, liksom Marinans "kundmotagare" .

Bedömde dock att det inte var tillrådligt att ligga med en fulbruceankare som akterankare i den rådande vinden. Båten var ju dessutom inte vår, utan ett transportuppdrag och man vill ju inte riskera att förorsaka några skador.

Vi bestämde oss för att ligga kvar på den plats där vi lagt oss. Kom ägaren fick vi väl flytta oss till en annan ledig plats och om tramspellarna på marinan kom fick de väl skicka polisen på oss. 

Jag har varit ett antal gånger i Grisslehamn, men det lär nog dröja innan jag väljer att går dit igen.

27 distansminuter hade vi loggat mellan Gräddö och Grisslehamn.

fredag 27 juni 2014

Rapport från en skurhink

Nej detta är ingen recession av Maja Ekelöf bok med samma namn. Jag har inte ens läst den. Men det är kul att sätta lite dubbelbottnade rubriker.

I mitt inlägg om vårutrustningen avslutade jag ju med att berätta om de svårigheter som inträffade när jag skulle lägga till vid min båtplats.


Motorn stannade helt plötsligt och gick inte att få igång. Elen var helt utslagen. Drev rakt över hamnen.

Egentligen var det kompisen, sjökaptenen Ingemar som styrde Thallatha tvärs vinden för att komma till en skaplig plats att lägga till på. En gammal träfiskebåt. Den vid pilen på bilden. 

Det mesta är ju fusk här i världen - så och denna bild. Egentligen låg inte träfiskebåten just där på originalbilden, men jag förhalade henne i "paint"


Att motorn stannade berodde på glappkontakt i anslutningen till manöverpanelen på motorn. Efter att jag tagit loss kontakten - vid den röda pilen - och satt tillbaka den igen, fungerade motorn. Jag säkrade den dessutom med ett buntband.

Kom så småningom på att jag hade loss kontakten för ett par månader sen, när jag återmonterade de två kranarna som väljer vilken del av kölen som handlänspumpen skall pumpa från.

Troligtvis fick jag inte dit kontakten ordentligt då. Efter det har jag bara gått ett par kortare turer.  

Egentligen bra att sånt här händer under så gynnsamma omständigheter.

Sen kan man ju diskutera om man skall ha en stopp som fungerar på det sättet. Det har sina för och nackdelar - helt uppenbart


Startade motorn och gick bort till platsen. Högg bojen med min bojkrok som sitter i en Ankarolina. Gav båten en puff framåt för att nå bryggan och backade lite för att den skulle stanna. La ur backen och sprang fram på däcket för att ta förlinan.

Det visade sig att jag inte fått ur backen ordentligt. Har två manöverplatser och en växel för motorreglagen och ibland får man inte ur backen trots att man tror att man satt spaken på neutral.

Hann naturligtvis inte tillbaka till sittbrunnen innan propellern fiskat Ankarolinan, lindat runt ett antal varv och stoppat motorn. Blev hängandes i bojen i ankarolinan. Det blåste relativt mycket och från bryggan

En båtgranne tog sin julle och gick ut för att hjälpa mig. Jag ville att han skulle gå in och lägga tampen i bryggan eller Y-bomen, men han skulle absolut bogsera mig. Han gjorde ett flertal försök, men så snart min båt kom tvärs vinden sket det sig. Till slut fick jag honom att fästa linan i Y-bommen och jag kunde hala mig in och förtöja. 

Det sista låt ju enkelt - ja visst - jag lyckades i alla fall så småningom. :wacko:

På Midsommaraftons morgon gick jag ner till båten för att försök loss Ankarolinan genom att köra motorn och propellern frammåt. Det gick inte alls. Försökte ring en grodman jag hade telefonnummer till. Han "gick inte att nå för tillfället". Försökte varje dag fram tom Måndag morgon. 

Frågade min motormekaniker Anders Olofsson. Jo han hade telefonnummer till en annan grodman. Fredrik svarade direkt och var på plats inom en timme.

Under tiden jag väntade tog jag lite vatten i min skurhink och började göra ren däcket. Det var ett par år sen det skedde sist och var ganska skitigt. Att gå fram och tillbaka över fiskebåtens däck och sedan på Thallathas gjorde inte saken bättre.

Det var tydligen relativt enkelt att linda av Ankarolinan. Kniven behövdes inte användas alls. Möjligtvis dras det platta nylonbandet inte åt på samma sätt som ett rep. En liten skada hade uppstått, men inte värre än att jag vågar använda bandet ett tag till. Ytteränden på en Ankarolina bör ju klippas bort med vissa mellanrum - ändå.

När jag låg på grannplatsen i vintras använde jag båtgrannes boj och extra bojsten. Även den båtplatsen ligger ju ganska utsatt. Grannens båt är ju åtta fot längre och hans förtöjningsände nådde inte fram till min båt, så jag förlängde den med en lina. Några dar efter att grannen kommit tillbaka efter vinterbortovaron fick jag se min förtöjningslina ligga hoprinkad på flytbryggan.

Jag tog den och kastad den över däckssalongen i tron att den skulle hamna i sittbrunnen. Jag måste ha tagit i nåt alldeles förfärligt, för den flög även över akterruffen och hamnade i sjön. Den sjönk direkt. Frågade grodmannen om han ville kolla efter linan. Jo då - han hittade den direkt.

Efter att ha legat i sjön några månader var den väldigt brun och äcklig. Bestämde mig för att köra den i tvättmaskinen tog med några andra förtöjningslinor också. Tyvärr tog jag ingen bild före. Det blev i varje fall en väldig skillnad.


Det blev också en väldig skillnad efter att över Thallathas däck överbyggnad och sittbrunn med vatten och rengöringsmedel.

Och om nån har behov av en grodman i närområdet, så har jag sparat telefonnumret i min mobil. 

torsdag 26 juni 2014

5. "Gräddö" - Transportsegling Västervik - Härnösand

Onsdagen 28/5


Vi kom inte iväg från Nykvarns Marina förrän halv elva. Det blåste en skaplig nordanvind även  idag, så vi gick för motor.


Öar som ödelagts av Ålekråkan finns tydligen över hela ostskusten. En syns i bakgrunen precis till vänster Erik som står till rors och  ser sammanbiten ut,. Det var nog snarare för snålblåsten än pga Ålekråkans (Storskarvens) härjningar.



Ankrade för middag tjugo i två, i lä för Stora Askern, 3 distansminuter sydväst Furusund. Det är inte dumt att få ett litet uppehåll, speciellt inte för skepparen och lättmatrosen som i regel vistas uppe i sittbrunnen. För kokjungmannen är det inte så farligt, som får vistas i värmen i byssan och från och till mellan måltiderna kan sträcka ut sig på kojen.

Vi ankrade från aktern, då akterankaret, en Brucekopia, var riggad och klar att användas på direkten. CQR.ankaret i fören, är väl egentligen ett mycket bättre ankrar, men ankarkättingen och ankarlinan var undanstuvad.

Har själv mitt huvudankare på en hållare i aktern. För såna här lunchankringar ankrar jag alltid från aktern och det händer även att jag svajankrar över natten med ankaret i aktern om det är fint väder. Skall jag ligga över natten drar jag nog ändå oftast ankarlinan till fören och gör en hanfot på ankarlinan med en av förtöjningslinorna.

Efter en styv timme lättade vi ankar och gick mot Furusund.

La till vid sjötappen och ringde efter en kille som skulle kamma och hjälpa oss att tanka.

Behövde kompletteringshandla lite och fick reda på att det fanns en servicebutik uppför backen och till höger. Av någon anledning fick jag för mig att servicebutiken och sjömacken hörde ihop!?

De fanns naturligtvis inte allt som jag tänkt köpa, men det mesta. Fast man får göra så som Kasja Varg beskyllts för att ha sagt; "Man tager vad man haver".

En annan är ju synnerligt väl begåvad med ett rörig intellekt och jag kom att tänka på en hemsk matupplevelse från min ungdom.

Hemma i Gravarne, som det samhälle kallades som jag är uppväxt i (idag en del av Kungshamn) fanns en båt som hette ELIDA. Båten ägdes av pastorn i Kungshamns Missionsförsamling, Lennart "Tarren" Abrahamsson. Tarren var ju från Vänersborg och en inbiten seglare.

Han hade ju också många vänner i det området. Elida var en gammal, dålig, engelsk kutter, som han köpt från Lysekils sjöscoutkår. Det var mycket som behövdes göras på båten och en av de första vintrarna lades den upp i Trollhättan.

En av Tarrens kompisar var snickare och bodde i Trollhättan. En annan av Tarrens  kompisar jobbade på SAAB i Trollhättan och påstods ha varit kartläsare till "Karlsson på Taket" i början av dennes karriär. De hade naturligtvis i sin tur ett stort kontaktnät av människor som ställde upp och jobbde med Elida.

Man hade gjort en massa jobb på båten under vinter och när det var dags att hämta Elida, anordnade Tarren det som en utflykt med övernattningar ombord för scoutkåren i Kungshamn. För oss små scouter var det naturligtvis en upplevelse, med många inslag, som i alla fall jag aldrig glömmer.

Ett av dessa var en fruktansvärd matupplevelse. Vi skulle få korv och potatismos och moset var nåt av det äckligaste jag någonsin smakat. När man frågade den som lagade till potatismoset varför det smakade som det smakade blev svaret; "det fanns inget salt, så jag tog socker i stället".

Fullt så galen är jag inte när det gäller matlagning.

Strax före Kappelskär, efter att jag diskat och serverat eftermiddagskaffet, tyckte skepparn och lättmatrosen att de frusit färdigt och tvingade upp mig från värmen i byssan och till platsen vid styråran. Skepparn intog styrbords koj i mitt ställe, fast lättmatrosen Erik stod stadigt kvar på sin post. Här spejande mot färjeterminalen.

Det är väl ingen som kan gissa vad det stod på den vita mössan som han ständigt hade på sig på sig - antingen den var torr eller våt.

Det stod naturligtvis SMÖGEN på den. Det namnet värmer alltid för en Smögare.

Hade två val på natthamn Lidön eller Gräddön. Lidön har en Naturhamn med pontonbrygg på västra sidan och Gräddö är  en lite större småbåtshamn i en viken på norra sidan av Rådmansö, en halvö ca en mil från Nortälje.

Norr om Kappelskär var det ganska guppigt och jag valde att gå till Gräddö med tanke på rådande vindriktning, trotts att det var en aning längre och en liten omväg.

"Vore resan stormig, hure skön äro icke hamnen"




Om valet av hamn var rätt lär man ju aldrig reda på. Ganska guppigt var det i alla fall, även på insidan av gästhamnsbryggan och det skvätte över en hel del också.










Solnedgången var i alla fall fantastisk. På morgonen fick jag se att bojarna som syns hitom "Solida" markerade en sjunken båt.

På de sju timmarna vi varit på väg hade vi gått 29 distansminuter för motor.









onsdag 25 juni 2014

4. "Smygväg norröver" - Transportsegling Västervik - Härnösand

Tisdagen den 27/5

Går till sjötappen vid nästa brygga och fyller på vatten. Avgår från Dalarö 08.45. Det blåser upp mot 18 m/sek vid Sandhamn men i lä vid Dalarö är det skapligt lugnt.

Vi hade bestämt oss för att gå  via Bagenstäket, Skurusundet för att sen gå norröver i innerskärgården. Skepparen och lättmatrosen Erik bemannade sittbrunnen väl påpälsade. De stod ute i snålblåsten och hade det både kallt och guppigt. I min roll som kockjungman  kunde jag mest ligga på kojen och dra mig - förutom när jag serverade förmiddagskaffe vid 10-tiden.


Vid 11-tiden var det dags igen. Jag satte mig på akteränden på styrbords koj med en spann mellan knäna. Med den lärdom jag fick när jag var i en liknande situation ett par dagar tidigare, satte jag i en soppåse i den tomma spannen. Då blev rengöringen av spannen betydligt enklare.




Det var alltså dags för att tillaga dagens middag. Jag skulle naturligtvis noterat i loggboken vad jag bjöd på dag för dag, men jag det gjorde jag inte. Tror att det denna dagen var frågan om Burkugnsstekta rotsaker med Halloumi - nån sorts ost som är god att steka.  En paket Halloumi räcker gott till två personer, men inte till tre, så jag stekte upp några kryddiga "kôrvesnärtar" till de två i besättningen som inte direkt är några djurvänner - dvs Erik och mig.

Med en soppåse i spannen fick jag upp alla skal av potatis, morötter, palsternacka, sötpotatis, lök och vad det nu var för rotsaker jag skalade. Förra gången blev det en onödig rengöring av spannen när jag lagade till en potatis och morotsgratäng. Skalen skulle ju ändå över i soppåsen, så varför inte se till att de kom dit direkt. Man skall va lat när man arbetar. Tur att jag aldrig nånsin har ont av sjösjuka och kan sitta nere i en båt och jobba hur mycket som helst.










När det var som guppigast på Baggensfjärden var grönsakerna i burkugnen klara att sätta på spisen. och under färden på Baggensstäket var det dags att steka ost och korv.

Vid ett tillfälle jag gick nordost i Baggenstäket med min L32;a mötte jag en relativt stor passagerarbåt där det var som trängst i utloppet mot Baggensfjärden. Jag fick hålla så långt styrbord det gick och på utsidan av pricken för att vi skulle kunna mötas.










Så snart vi gått igenom Baggenstäket högg vi en boj och tog matrast. Skurusundet såg jag inte ett dugg av - jag hade ju disken. Det som smärtade mig mest var att jag missade Kungshamn bakom Sveriges holme. Klicka på kartan så blir den större.



Kungshamn är ett hamnområde vid Kungsviken, på västra sidan av norra mynningen till Skurusundet. Sveriges holme ligger precis utanför.

En hamn fanns på platsen under medeltiden, och är på 1300-talet omnämnd i Björköarätten som uthamn till Stockholms stad.   http://sv.wikipedia.org/wiki/Kungshamn,_Nacka_kommun


Sveriges holme, även kallad Sverigeholmen, är en holme i Stockholms inre skärgård. Den ligger
tillsammans med Danmarks holme vid norra inloppet till Skurusundet, mellan Nacka och Lidingö. Namnet är nämnt redan på 1200-talet.

Ön blev ett fridlyst naturreservat sedan den skänktes av advokaten Lettström till svenska staten 1937. Ett antal stora stenar uppe på ön tolkades på tidigt 1900-tal som någon typ av fornlämning men detta har senare dementerats.   http://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_holme

Danmarks holme  ligger  nordost om Sveriges holme. Ön är privatägd och bebyggd med sex sommarstugor av varierande storlek och ett antal mindre bodar och förråd. Inga permanent bosatta finns på ön, som saknar el och kommunalt vatten.

Öns namn har ett oklart ursprung. Enligt sägnen ska danskarna på 1500-talet under ledning av kung
Kristian II ha belägrat holmen i samband med sjöstrider med den svenska flottan kring Skurusundets mynning. I 1600-talslitteratur har holmen kallats för ”Dansken” och på en karta från 1724 benämns holmen ”Dannemarck”.

På 1800-talet beboddes ön av torparparet Jakob Bartelson och Greta Jakobsdotter Bartelsen (1728–1836) som bedrev lantbruk med ett fåtal djur. De fick en dotter som avled i tioårsåldern. Efter ett 30-tal strävsamma år tillsammans på ön drunknade hennes man, varefter Greta kom att leva helt ensam på ön under ytterst knappa levnadsvillkor utan någon egentlig kontakt med omvärlden. När hon blev allvarligt sjuk 1835, togs hon på kyrkans initiativ över till fastlandet men levde bara ett år till. Uppgiften att Greta Jakobsdotter Bartelsen skulle ha blivit 108 år gammal är omstridd.

Mellan 1875 och 1914 påstås det ha funnits ett bageri, Carlshälls bageri, på holmen.   









På väg mot Waxholm såg jag i alla fall detta fartyg genom den regnsänkta sprayhoodrutan. Skepparn bad mig kolla upp alternativa hamnar på ett visst avstånd efter Waxholm. De jag kom framtill var Nykvarns Marina i Dyvik, som var närmast. Gästhamnen vid Siaröfortet på Kyrkogårdeön och gästbryggan på Ängsöns nationalpark. Ängsö var längst bort och dessutom en liten omväg. 

Efter att ha styrt genom det smala Stegesundet lämnade skepparn över rodret till mig. Vi kom in på mina gamla hemmafarvatten - Trälhavet. Hade ju båt på Svinninge Marina i fem år. Stockholms skärgård är ju fantastisk, men det är en bit innan man kommer ut på öppet hav. Från Svinninge till Sandhamn är det ju ca 25 distansminuter.

Går jag 2 distansminuter åt söder hemma från Spinget, min hemmahamn, är jag ute på öppet hav.

Gick till  Nykvarns Marina som låg närmas. Man hade nog egentligen inte så många gästplatser


Blev anvisade en ganska dålig plats i hamnen. Vi hade ju inte speciellt tur med vädret och från Dalarö hade vi haft nordlig vind 12-15 m/sek, vilket vi hade känning av på platsen. Hamnavgift 120 kr. Vattentoalett fanns det - möjligtvis dusch.


Jag glömde faktiskt att ta ett kort på båten - det är sällan jag gör det. Dagens etapp var 34 distansminuter för motor, vilket tagit oss lite över 9 timmar.

tisdag 24 juni 2014

3 "Kjesarens hämnd" - Transportsegling Västervik - Härnösand


Måndag 26/5

Strax innan vi var klara att avgå från gästhamnen på Öja kom hamntillsyningsmannen och ville ha hamnavgift. Han prutade med sig själv och tog 100 kr. 

Normalt är det nog det dubbla, men vi hade ju inte fått tillgång till i stort sett några faciliteter, mer än en kaj att förtöja vid och ett torrdass. Mer behöver man ju egentligen inte.

Vi betalade och lämnade Öja 08.00. Ganska vindstilla, så vi fick börja dagen för motor.


Har legat i Öjas gästhamn ett antal gånger under de år jag hade båt i Stockholms skärgård och alltid gått den smygvägen som finns om man kommer eller skall norröver.

Av någon anledning tycker jag att sträckan från Strömskär upp mot Nynäshamn är en förfärlig tråkig transportsträcka. Den tar liksom aldrig slut.

På den tiden jag hade båt i Stockholms skärgård, hade jag ingen aning om passagen "Dragets kanal". Man kan ju gå in i denna trånga, men fina led, mitt emellan Nynäshamn och Strömskär. Det är ju en aning långt att segla från Kungshamn bara för att gå Dragets kanal. Fast - å andra sidan så finns det ju mycket fint att se på vägen.









Passerade snabbt Nynäshamn, såg ett par intressanta båtar - vissa såg dock inte mindre djur än elefanter. I höjd med Muskö hade vinden ökat så pass att vi tyckte det var ide att hissa segel.









Vi siktade Dalarö skans men konstaterade också att Ålekråkorna hade ödelagt en ö (eller två) även i detta området.

Dalarö skans är en före detta fästning ombyggd till restaurang, som ligger på ön Stockskärsholmen i Stockholms skärgård strax söder om Dalarö.

Den första skansen anlades 1623 på Skansberget norr om Lotsberget. Den byggdes av stockar med jordfyllning och efter bristande underhåll förföll den med tiden. Nuvarande skans började anläggas 1656 av Johan Peter Kirstenius på uppdrag av Karl X Gustav. Skansen var tänkt att skydda de fartyg som låg i hamn vid Dalarö och alltså inte för att hindra fienden från att nå Stockholm. Enligt en annan källa var den anlagd i syfte att skydda inloppet till Stockholms skärgård.

1683 inleddes planeringen med en modernisering av fästningen under Erik Dahlbergh. Först 1698 påbörjades arbeten enligt detta förslag. Skansen var försvarsduglig 1724, över 20 år efter Dahlberghs död. Tornet fick sin huv 1753.

I samband med Finska kriget 1808–1809 fick skansen en viss upprustning. Fästningen har aldrig varit i strid och kringgicks av de ryska styrkorna under rysshärjningarna 1719. Militären lämnade skansen slutgiltigt 1854.

Byggnaden blev 1935 byggnadsminnesmärkt och huserar idag en festvåning för privata event och bröllop. Byggnaden ägs och förvaltas av Statens fastighetsverk.


Det var något som inte stämde på Dalarö skans när vi passerade. Kollade med kikaren. Det stog en man på taket och en annan hängde under takutsprånget och höll på med något.

Skrax före kl 14.00 yar vi ner seglen vid Dalarö och går in till sjötappen och tankar diesel. Flyttar oss sedan till gästbryggan söder om och går och äter middag på serveringen i hamnen och tar sedan  en promenad och kompleteringshandlar på ICA i centrum.



Klockan var inte så mycket och Vi tyckte att vi kunde gå vidare till Stavsnäs dit det var ca 15 distansminuter med tanke på att det var många timmr kvar på dan. Rapporten sa att vinden först skulle vrid till väst och vid fyratiden vrida ytterligare till nord och  öka till 12-15 m/sek.

Vi la ut från Dalarö 16.10 för motor. Vinden var nordlig och det blåste en del. När vi kom ut på Jungfrufjärden var vinden hård och sjön krabb. Vi gjorde knappt 2,5 knop för motor i den krabba sjön. Det skulle inebära 7 timmar till Savsnäs i stället för 3. Vi vände och gick in till en privat brygga som låg i lä i södra ändan av Edesön och tog oss en kopp kaffe. Diskuterade hur vi skulle fortsätta och bestämde oss till sist att vi skulle gå tillbaka till Dalarö.

Detta var naturligtvis Kejsarens sätt att hämnas på oss för att han inte tyckte att vi inte visar honom tillbörlig respekt när vi passerade.

Naturligtvis faller  det tyngsta ansvaret och den mesta olyckan på skepparn - det får jag i alla fall hoppas - med med tanke på allt elände som inträffat för min egen del sen jag passerade våren 2005. 

2005 hade jag inte en aning om att Kejsaren över huvud taget existerade, utan såg honom bara som en vanlig prick. Jag är inte ett enda dugg vidskeplig, men man kan ju börja undra med tanke på allt som inträffat sen passagen.



  • Naturligtvis fick jag motvind resten av vägen hem förutom mellan Kåseberga och Ystad där den var så svag att den inte var seglingsbar och en sydlig kuling över Laholmsbukten, varvid gummibåten slog runt och jag nästan inte klarade av att få den på rät köl. 



  • Efter att ha laddat ner en stor mängd av bilderna från seglatsen till datorn och raderat dem i kameran kraschade hårddisken på datorn och bilderna var förlorade.



  • Lite senare på på hösten skulle jag segla till Krokstrand för att fullborda min Sveriges-kust-runt-segling. Fick naturligtvis skitväder med regn och dimma.



  • Tog upp båten och lyckade få in henne i en tempererad lokal för att åtgärda bl.a. en böldpestskada. Det blev ca 10 000 kr dyrare än jag räknat med och dessutom blev jag inte klar så jag tvingades stå inne ytterligare ett år vilket kostade mig ytterligare 10 000 kr plus en förlorad seglingssommar.


Nästa sommar skulle jag segla till Limfjorden i Danmark. 



  • Skitväder med regn varje dag i en hel månad. 
  • Tekniska problem, minst ett om dan. 



  • Krånglande Autopilot och GPS pga glappkontakt i minusanslutningen på motorn.
  • Motorn ville inte gå riktigt bra beroende på att jag glömt en trasselsudd i tanken när jag byggde om den, så motorn fick inte tillräckligt med olja. 
  • Den tillfälliga plyfaskivan på peket slogs loss i en brottsjö. 
  • Ett avdraget kutterstag pga att jag glömt att montera en bygel för att få rätt vinkel för fallet till rullfocksbeslget.
  • Tre digitala kameror la av och laddaren till en av dem brann upp.
  • Bogserlina i propellern när jag försökte hjälpa en båt som gått på grund.
  • Ett av de värsta ryggskotten jag haft under nån seglingssemester.
  • Till slut skar även motorn när jag nästan var hemma.



  • Året därpå hade jag skitväder när jag var ute och seglade - i en hel månad. Till slut seglade jag till Havstenssund där jag hade jobb att göra och bodde i båten och jobbade i en vecka.

När semesterperioden var över och jag skulle segla hem blev det kanonfint väder.


  • När jag 2008 köpte min nuvarande båt fick jag ett båthus med köpet. Skulle ta upp Storfidran där för att fixa till några halvfärdiga detaljer, för att sedan sälja henne. Hela botten var totalt täckt av havstulpaner. Dessutom lossnade en kvadratmeter av tjärepoxin, pålagd 1984, när jag försökte ta bort tulpanerna med högtryckstvätten.

Detta var bara ett litet axplock av allt elände som hänt mig sen jag nonchalant seglade förbi Kejsaren utan att hälsa honom på ett respektfullt sätt.

Det står visserligen på skylten på Kjesaren om syns i bild ovan;"Den som skadar eller gör åverkan på Kejsarens krona kommer att drabbas av evig förbannelse. De sammansvurna"


De vette katten om det inte även gäller för de som inte visar honom tillbörlig respekt när de passerar, Jag är inte på något sätt vidskeplig - men man kan ju undra!?



Tillbaka på Dalarö la vi oss vid en brygga norr om sjömacken. Det var inget särskillt bra ställe att ligga och det var just vid tillfället väldigt strömt. Jag talade i telefon i ett, för mig mycket viktigt samtal, när hamntillsyningsmannen kom och bryskt krävde oss på hamnavgift. Jag är normalt en mycket vänlig person, men i uppretat tillstånd kan jag bli mycket "bitsk". Hamntillsyningsmannen dröp av muttrande att vi ändå skulle betala hamnavgift. 
När han lite senare passerade, ropade jag på honom och sa att vi i alla fall skulle ligga kvar, men på en vettig plats. Betalade och flyttade oss, ungefär där vi legat tidigare på eftermiddagen. 160 kr kostade det.

Ingen el fanns det på bryggan. Inget vatten - om hamntillsyningsmannen fanns på plats kunde han dra ut en slang på en annan brygga. Duscharna var bara tillgängliga när hamntillsyningsmannen var på plats - dvs under den tiden vi inte hade behov av dem. Skall man gradera så var nog hamnavgiften i Dalarö den minst prisvärda - ja åtminstone nästan.
På de 7 timmarna vi varit på väg hade vi gått 36 distansminuter varav 13 för segel