torsdag 27 maj 2010

Fäste för mantågstöttor

När jag köpte Thallatha, var mantåget på stybordsidan skrot. En mantågstötta var knäckt och nästan av. Fästet var uppfläkt ur däcket. Ytterligare en stötta av aluminium var trasig. På andra sidan var andra stöttan av en annan modell och vindlad inåt. Det är trångt mellan mantåget och däckshuset ändå. Fästet till stöttan längst akterut på babaordsida hade man bytt ut till ytterligare en annan modell. Även denna hade  fläkts upp ur däcket. Fick med material för att byta ut det skadade mantåget.

Plockade bort mantåget på styrbordsidan på ett tidigt stadium med tanke på att fixa till det. Har skjutit jobbet framför mig. Det har nästan varit lättare att gå på den sidan där mantåget saknats.

Hade tänkt byta ut en del av fästena redan i höstas, men jag kom ju inte igång förrän det var smällkall vinter. Nu var det hög tid. Bytte ut fästet som satt där det nya sugtömningsuttaget hamnade, när jag ändå var i utrymmet för att montera uttaget. Fick hjälp av Per-Inge, fastighetsskötare på Sotenäsbostäder, som var och jobbade i sin sjöbod strax intill, med att skruva på skruvarna medan jag höll på muttrarna, med dubbla stora karossbrickor under, på insidan.

Fästet näst längst akterut på styrbordssidan var sprucket i aluminiumen på ett ställe. Dessvärre gick det inte att bara skruva ur skruvarna som jag gjort med det första fästet jag bytt. Silva Nyman, gammal snickare på ABBA kom förbi och stannade och pratade. 

En skruv fick vi loss, men de två övriga var omöjliga att få grepp  om muttern, vare  sig  med skiftnyckel eller polygrip. Slog sönder fästet för skruvarna med stämjärn och hammare. Tur att det var aluminium. Då kunde Silva trycka ner skruven och jag få tag på muttern. 

När jag var klar att montera det nya fästet fick jag se en fiskare från Tången som var och grejade i sin privata sjöbod. Han kom och hjälpte mig att dra skruvarna.

Det uppfläkta fäste  för den främre stötta på styrbordsida bekymrade mig. Skar bort löst laminat, borrade upp ett nya hål. De nya fästena är smalare men längre, så jag kan bara använda ett av de befintliga hålen. Det nya fästet täcker över det ena av de hålen jag inte kan använda, med det andra kommer på utsidan. Har gjort rent och tätat alla hål med sikaflex, även det på utsidan av de nya fästena och redigt med sikaflerx under fästena. 

Den inplastade plyfaförstärkningen var både sur och rutten. Borrade upp alla hålen från ovansidan och fräste ur plyfan med en sexkantnyckel i borrmaskinen, med tanken att gjuta i epoxy. Borrade också tätt med små hål i plasten på undersidan och satte på en värmefläkt på undersidan för att torka upp. På ovansidan la jag en remsa plyfa som jag tejpade fast och tätt  med silvertape, för eventuellt regn.









Kom efter ett par dar på att det var ganska dumt, så jag högg bort glasfibern och den ruttna plyfan och slipade rent. Värmefläkten fick stå på ytterligare en tid för att glasfiberlminatet skulle torka. 

Limmade dit en 19 mm plyfabit med sikaflex. Förberedde även de två främre fästena på styrbordssidan för byte. Gjorde rent, borrade hål och tejpade upp maskeringstape, som jag gjort runt de andra fästena, också för att undvika att få ut kladd på däcket mer än nödvändigt.


 Vid ett par av mantågstöttefästena har det funnits en mindre gräsodling. Trotts att jag rensat bort gräset har det kommit tillbaka. Det är en smal skåra mellan skrovet och teaklisten och där samlas det mycket skräp i vilket tydligen gräset har kunnat växa i.











Ingemar kom och hjälpte mig att montera de tre fästena. Tätade alla hål med sikaflex. Får ta ställning till om det är ok eller jag skall vita nån annan åtgärd längre fram när jag har bättre om tid. Under tiden vi höll på kom Hans, som jag har lånat platsen av och sa att killen som skulle ligga på platsen över sommaren skulle komma med båten under dagen. Hans undrade var exakt min plats låg. Då jag i stort sett var klar valde jag att gå bort till min sommarplats i stället. Jag skall ju ändå snart lämna platsen för att ta båten på land.









måndag 24 maj 2010

Toatank


Har insett länge att jag ligger väldigt mycket efter "tidsplanen". Problemet kanske  är att jag inte haft nån  egentlig tidsplan, utan tar dagen mest som den kommer. Dessutom kom jag igång  ca 4 månader senare än jag tänkt från början.  Avsikten var att börja årets seglingar med en 12-timmarssegling som i är går den 29 maj, följt helgen efter av 24-timmars. Att segla med Thallatha har jag redan skippat. Vi seglar med Ingemars Maxi 77 "Solglutt" istället.

Thallatha borde va sjösatt nu.  Jag har ännu inte tagit upp, men nu börjar jag bli klar med det som måste göras innan upptaget. Det som jag måste göra när båten är uppe tar nog en månad, med min arbetstakt.

Folk har varit sena med sjösättningarna i år, och det var många båtar stod kvar på land när jag var ute och kollade med killarna  på Smögenvarvet  för styvt en månad sen. Var också kollade för några dar sen och nu börjar det bli gott om plats på planen och många stöttor och vaggor är lediga. Har visserligen en egen kraftig demonterbar vagga, men den har jag satt upp under storfidran i Munkedal som komplement till Thalltha´s båtkärra. Det är väldigt mycket arbete bara att avlasta och demontera vaggan. Sen skall den dit igen när jag skall börja fixa Santa Marias botten. Bäst va om man kunde låna en vagga som finns på plats.

Ett av projekten som måste va klart, åtminstone delvist, är installationen av toatanken. Ja, det var väl egentligen inte helt nödvändigt, men det är ju bra att se att allt fungerar som jag tänkt innan jag börjar borra hål i skrovet för en nya bottengenomföringar.

Det finns ett stort utrymme under däckssalongen vägg i vägg med toaletten. Där det skulle bli ett utmärkt utrymme att ha toatanken. Bortsett från håltagningen - relativt enkel slangdragning åt alla håll. Det finns toalett i båten, men skiten har pumpats ut direkt i havet. Inte så trevligt när man ligger i en fin naturhamn som inte har nån toa i land. En enkel principskiss på hur jag tänkt mig.

För att kolla att tanken fick plats byggdes en modell av den tilltänkta tanken. En flyttkartong, som sågades sönder och tejpades ihop fick utgöra grunden. En bit 50 mm markfrigolit gjorde att tankmallen fick rätt höjd. För att få tankmallen på plats var jag tvungen att såga av ett hörn. Man vill ju ha så stor tank som det överhuvud taget går ann att få plats med. Med ett specialbygge hade jag väl fått plats med en dubbelt så stor tank. Valde en standardtank på 40 liter.

Köpte tanken i rostfritt på Hjertman´s julrea. Ett hörn kapades av med flexen efter mallen. När jag provade visade det sig att tanken inte gick ner ändå. Det var utloppsnippeln som tog i bordläggningen när jag skulle föra ner tanken i utrymmet. Kapade av motsvarande hörn kanske en aning mer än det första. Då gick tanken ner.

Fick hålen i tanken igensvetsad med rostfria plåtar. Då de nya ytorna kommer att vila mot bordläggningen limmade jag fast tjocka gummilister. Limmet, som redan fanns på  listerna, ville lossa till en del, nästan direkt efter monteringen, så det fick bli Gaffa-/silvertejp  som höll dem på plats. Har alltså inte tätat de avskurna  hörnena på tanken med silvertejp om nån till äventyrs skulle tro det. Det ser bara så ut. Det är plåt under.

Till de två översta fästskruvarna gick det att få genomgående bultar. De två undre fick bli kraftiga plåtskruv. Den övre genomgående bulten på styrbordsidan kunde jag få på kraftiga brickor och muttern själv. För bulten på babordsidan, som sitter "bakom" tanken var det helt omöjligt. Fick kalla in kompisen Ingemar för att hålla muttern med en tång medan jag kröp halvvägs ner i hålet och skruvade på bulten med en rörhylsemejsel. När muttern tagit på gängorna, satte Ingemar på en skiftnyckel och jag drog så mycket jag kunde på insidan. Bra att det gick att få dit genomgående bultar, M6, med stora karossbrickor, en för M10 bult plus en för M6 ute på varandra. Det är ju i överkant det blir mest kraft om jag tex skulle gå på grund när tanken  är full.

Monterade den manuella tömningspumpen på skottet mitt emot. På överkanten av skottet finns det en  29 mm tjock plyfaskiva, som upplag som för durken. Limmade ihop en 19 mm plyfabit med en 10 mm och monterade den en bit under för tömningspumpens undre fästskruvar. Köpte kraftiga 70 mm långa plåtskruvar och skruvade fast pumpen med. Skruvarna går både genom förstärkningen och själva skottet. Baksidan av skotet är täckt med en "innerline" till duschplatsen så det syns inte att skruven går genom skottet.

Pumpen är alldeles ny. Jag använde den som länspump några dagar förra sommaren tills den gick sönder  när jag låg i Hamnburgsund. Jag renoverade och satte tillbaka den gamla Guster 10 pumpen som suttit som länspump tidigare, men vars packningar hade givit upp pga "tidens tand". Jag trodde något gått av i den nya pumpen, det är ju en pump helt av plast, men när jag skruvade isär den var det bara muttern som höll pumpmembranet som gängat av sig. Skruvade tillbaka muttern och fäste den med lite sikaflex. Den borde duga som manuell tömningspump.












För att komma upp till däcket med slangen för sugtömningen fanns egentligen bara en bra väg. Precis mellan där pentrydelen tar slut och den invändiga styrplatsen börjar, i bakkant på utrymmet bakom strömbrytarpanelen, vilken demonterades. Med hjälp av min lilla "japansåg" sågad jag två snitt i plyfaskivan i bakkant samt borrade ett antal hål i botten på utrymmet bakom panelen. Sen fick det bli Dremmeln med den böjliga axeln. Är det trångt är det verktyget det absolut bästa. Slipade med hjälp av mitt coromantbelaggda slipstift upp ett hål så att slangen gick igenom. Borrade och slipade upp ett motsvarande hål i durken i stuvutrymmet under styrplatsen. Det är aldrig enkelt med håltagning och speciellt inte i båtar där det offtast är svårt att komma åt.












Tog, efter mycket mätande, upp hål i däcket för suguttaget. Det visade sig att det var enkellaminat i däcket, ca 10 mm tjockt. Monterade uttaget med rikligt med sika och plåtskruv. Passade på att byta mantågstötta som satt alldeles intill där jag monterade suguttaget, men mer om det lite längre fram. När jag tryckte dit slangen, visade det sig att hålen passade exakt.

Håltagning för den grova slangen från toan var också ett "pill", men med klena hål med borrmaskin och slipning med Dremmeln fick jag upp ett hål så småningom. För en storväxt stel gammal gubbe börjar de flesta arbetsställningar bli allt mer besvärande.



Drog i slangen och anslöt den på toan och tanken. När den grova slangen från tankens avtappning skulle anslutas, visade det sig att avståndet mellan slangnippeln på tanken och skrovsidan var så litet att det inte gick att få på slangen. Såg mig ingen annan råd än att lossa tanken och lyfte fram den så långt slangen till toan tillät. Monterade både slangen på avtappningen och en slangstump på luftaren, Nu gick det inte att få tillbaka tanken så att de gamla hålen stämde. Borrade nya och fäste tanken med en genomgående bult i överkant och de två kraftiga plåtskruvarna i underkant. Får kalla in Ingemar  igen, för att få på muttern på babords genomgående bult.

Har haft lite olika idéer om hur luftaren skulle dras. Den enda vettiga placeringen av nippeln till luftningen är bredvid luftningsnippeln till oljetanken på utsidan babord sittbrunssarg, Borrade och slipade upp ett hål i durken i främre sittbänken i däcksalongen. Lyckades till slut fiska fram och dra upp slangen till luftaren, med hjälp av en "fjäder. Egentligen rester efter oljeröret till Wallasvärmaren. Fick göra om det hela då luftarslangen kom på "fel sida" om slangen mellan toan och tanken. Ibland är det väldigt besvärligt när man är ensam och man egentligen behöver vara i bägge ändar, men det mesta går att lösa.

Det går förstyvningar i form av rör längs skrovet på båten. Man har lagt ett papprör som man plastat över. Har borrat många dräneringshål i rören, då det har stått fulla med vatten i vissa delar. Om det är kondens eller läckt in vet jag inte, troligtvis det senare, huvudsaken att vattnet kommer därifrån. Tog upp ett hål i ett rör som låg bra till för ändamålet, satte ett mått på slangen, som visade när slangen var framme vid motorrummet. Det tog stopp precis vid märket. Man har alltså satt upp skotten först och plastat dit röret efter det. Har jag tur så har man monterat motsvarande rör i maskinrummet i samma nivå.

Motorummet i Thallata är egentligen enormt för att va i en segelbåt. Ändå är det ganska besvärligt för en storväxt man att komma ner och in i det stora döutrymme som finns under sittbrunnsbänken och sargen. Det är nog på närmare kubikmetern. Funderar på att göra en lucka och lägga en durk i nivå med stittbrunnsdurken. Då blir det ett stort stuvutrymme som man kommer åt från sittbrunnen och ändå mycket utrymme kvar under i motorummet. För att göra det ännu besvärligare har man satt intaget till kylvattnet mitt i den släta ytan som skrovet utgör på sidan av maskinen. Hade egentligen tänkt vänta med att flytta intaget och plasta igen hålet tills jag står uppe på land en vinter, men vette katten om jag inte fixar det så snart jag kommer på land.

Borrade en massa hål i röret och skottet i förhoppning att komma in i det röret där jag kört i slangen tidigare. Jag hade naturligtvis tagit med mig slangen och allt annat jag rimligen kunde behöva. Efter mycket slipande med Dremmeln kunde jag till slut få slangen genom hålet. Körde i slangen tills märket kom i kant med skottet. Med stor möda tog jag mig fram från utrymmet och tog mig upp i sittbrunnen.

Slangen hade kommit fram precis lagom och det var bara att leta fram den och dra ut den en bit.


Borrade hål för luftningsnippeln intill luftningsnippeln för oljetanken och monterade fast den samt anslöt en slangstump och trädde ner den i en av de sex tretumsrören som är till för lufttillförsel till maskinrummet. Kanske lite fusk att göra så, men jag skall ju göra ett stort arbete i utrymmet under, som jag nämnde, så det blir enklare då att ta ett nytt hål. När jag köpte slang för luftaren hade de inte allt i en bit, utan bara tre stumpar varav två ganska långa. Jag fick alltihop för under halva priset. Det var den kortaste stumpen som jag drog från luftningsnippeln i sargen ner i motorummet.

Utrustad med ett "odörfilter" och slanglämmor, skruvar och allehanda nödvändiga verktyg (ville inte gärna gå upp igen om det var något jag saknade) kröp jag ner i motorummet och tog mig in i utrymmet under sittbrunsbänken/sargen. Kapade slangen som kom ovanifrån, monterade "odörfiltret" och skruvade fast det på skottet. Odörfilter är väl nån typ av kolfilter som skall ta bort den dåliga lukten från toatanken. Inte trevligt att sitta i sittbrunnen en fin och varm sommarkväll om det luktar "skit". Försökte trycka i överskottet på slangen mot tanken i röret, men det gick trögt.

Precis när jag tagit mig fram från utrymmet under sittbrunsbänken och satt på skrovsidan intill maskinen för att pusta ut inför ansträngningen att lyfta mig ur maskinrummet, kom Bjarne och en kille som har en sjöbod intill för att kolla vad jag höll på med. Alltid kul med en pratsund.

När de gått försökte jag dra till mig slangen från däcksalongen. Fick till mig en bit men inte allt. Det borde nog va två man, en som drog och en som matade på. Hade ju kunnat få hjälp om jag tänkt mig för lite tidigare, Det blev en liten extra slinga på luftaren i maskinrummet, men det får väl va ok så länge. Kanske bra med lite extra slang när jag skall bygga om utrymmet till stuv. Kopplade ihop luftaren i stuvfacket i däcksalongen.

Det som återstod i detta läget var att koppla ihop de grova slangarna för däcksug och handpump och fästa några klammer på slangarna på lämpliga ställen.

När jag fått upp båten på land skall jag montera en ny bottengenomföring så att jag kan pumpa ut till havet. Men det blir en senare historia.


fredag 21 maj 2010

Slånbär

"Ja kom och se vårt Bohuslän om våren,
du Rönnerdahl, som äger blick för färg."

Så börjar fjärde versen på Evert Taubes "Inbjudan till Bohuslän"

Rönnerdahl - han har inget förnamn - är ett av visdiktaren Evert Taubes alter egon, och huvudperson i många av Taubes visor. Det är nog Evert Taube själv  som "äger blick för färg" och som har en mycket god iakttagelseförmåga, en ordekvilibrist som kunde omsätta det hans skarpa blick kunde se i några korta talande rader.

Resten av vers fyra är en kaskad av färger och företeelser som man kan förknippa med Bohuslän.

När min yngsta dotter skulle gifta sig fick jag hjälpa till att sammanställa ett sånghäfte för festen. Ett önskemål var just "Inbjudan till Bohuslän" och sången var högaktuell för mig av den anledningen, just vid tidpunkten när slånbären slår ut i blom. Jag har aldrig tänkt på det förr, men som Evert Taube beskriver det i visan - precis så är det.

Just nu är vi inne i den tiden då slånbären har slagit ut i full blom - åtminstone här i mellersta Bohuslän.











"På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom,
som breder över gråa gärdsgårdsstenar
ett pärlstrött flor av snövit rikedom."











Under sommaren 2009 låg jag en natt i Kalvös hamn. Då var slånbären mogna och buskarna överfulla med de blåaste bär i kontrast till de gröna bladen.

Slån  (Prunus spinosa) är en buske i familjen rosväxter. Slånbärsbusken förekommer  på ängar och i skogsbryn i   Götaland samt stora delar av Svealand. Den är  vanligast i kustområden. Busken finns även i övriga Europa , Främre Asien och i Nordafrika. Trivs på kalkrik jord.

Slånbären påminner till färgen om blåbär men är mycket större och smaken är bitter - fram till första frostknäppen. Bären innehåller garvsyra som ger dem en kärv och bitter smak. När det blir frost omvandlas garvsyran och den bittra smaken försvinner.   Man kan göra saft på slånbären om de utsätts för frost, antingen naturligt eller i frysen. Saften är utsökt god men blir väl som all hemmakokt saft, ganska söt. Bären används även för att smaksätta alkoholhaltiga drycker, framförallt likör.

Så här gjorde alltid min mormor slånbärssaft. Jag fick gärna plocka så mycket jag orkade. Nuförtiden är det sällan vi gör slånbärssaft hemma, fast vi har rikligt med slånbär alldeles in på knutarna.

2 liter Slånbär
5 dl Vatten
6-7 dl socker per liter avrunnen saft




Plocka frostnupna bär eller lägg dem i frysen ett dygn innan de ska användas. Rensa och skölj bären. Lägg dem i en bunke. Koka upp vattnet och häll det över bären. Täck över bunken med tex en tallrik och låt stå svalt till nästa dag. Häll av saften, koka upp den och häll den över bären igen. Låt stå ett dygn. Upprepa tre gånger och låt stå ett dygn mellan varje gång. Häll bärmassan i en silställning och låt självrinna i 30 minuter. Mät saften och häll den i en kastrull. Tillsätt socker och koka upp. Ta bort ev skum. Häll upp på väl rengjorda, varma flaskor. Förvara kallt.

Min mormor använde alltid ett "Höganäskrus" när hon gjorde slånbärssaft. Jag tror att det var det på bilden. Om katt finnes i kruset, lyftes lämpligtvis katten ur innan bären och det skållheta vattnet slås i.







Uppdatering 10-05-26

Knappt en vecka efter att ovanstående bild var tagen, var blomningen över och bladen hade börjat slå ut. Man har alltså bara några dagar på sig för att kunna få se det som Evert Taube såg och så på pricken kunde uttrycka i några korta rader.

"På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom,
som breder över gråa gärdsgårdsstenar
ett pärlstrött flor av snövit rikedom."








måndag 17 maj 2010

Heidenstamnsfyr, Hjortens udde

Hade varit i Stockholm sista helgen i Oktober 2006 för att hjälpa dottern med något. Vad det var kommer jag inte ihåg, men att jag hade åkt upp själv tyder på att det var något jag lovat fixa. Jag skulle ha åkt hem på Söndagseftermiddagen, men tidsoptimist som jag ofta är, hann jag naturligt inte det. Först frampå måndagseftermiddagen var jag klar. Det var något som saknades och i en stad som  Stockholm finns allting, men det kan ta förfärligt mycket tid att hitta. I det här fallet större delen av måndagen. Om man skall ha tag på något här hemma vet man vilka affärer som kan ha prylen i fråga. Man ställer bilen utanför affärsdörren och går in och frågar expediten, som man dessutom känner, om de har prylen och får direkt ett svar - ja eller nej. Har dom den inte hemma tar det ett par dar att få hem den.

När jag var klar var det för sent för att jag skulle orka köra de 50 milen till Kungshamn på kvällen. Jag valde mellan att stanna i Stockholm tills på tisdag morgon, eller att köra den 5 mil längre vägen över Karlstad och övernatta  där. Jag valde det senare alternativet.

"Har man tur så behöver man inget vett". På tisdagsmorgonen var det blixthalka och snökaos i Stockholm, och jag klarade mig faktiskt ända hem till Kungshamn innan ovädret kom ikapp mig. Jag åkte från Karlstad fram på förmiddagen och då "dagen ändå var förstörd" hade jag ingen brådska. Påbörjad semesterdag är ju lika med hel semesterdag. Jag hade ju tidigare på hösten börjat fundera på det där med Heidenstamsfyrar pga några kryptiska ord från en skribent på Fendern.se.

Under mitt funderande, som till stor del bestod av "Googlande", hade jag kommit på att förutom den första fyren som Heidenstam ritade, den på Malören, hade det byggts två liknade fast mindre. En på Fjuk i Vättern, som jag var i närheten av nån styv månad tidigare och en på Hjortens udde i Vänern. För det mesta brukar vi åka vägen förbi Dals Ed och Bullarebyggden, när vi åker mellan Karlstad och Kungshamn. Om jag i stället åkte 45;an mot Vänersborg (ett par mil längre, men snabbare och tråkigare väg), skulle jag kunna ta en avstickare till Hjortens udde.

När jag seglar har jag alltid med mig sjökort över hela det tilltänkta seglingsområdet och väl så det. Trots att jag, på förekommen anledning, ofta tvingats köpa vägkartor,  finns det nästan aldrig nån karta i bilen. Jag hittade en väg som jag tyckte bar åt rätt håll och kom till slut fram till Dalbergså´s Gästhamn. Det blåste kulingvindar vid tillfället. Att komma in i Dalbergså efter en färd på ett vresigt Vättern, måste verkligen va att komma in i den lugna hamnen. 

Det finns en gammal "läsarsång" där refrängen börjar;"Lugna hamn, efter stormiga färden.............." För metaforen i sången är Dalbergså en perfekt liknelse. Den enda inspelning av  sången som jag hittade på You Tube är från inspelningen av programserien "Minns Du sången" som sändes i TV för många år sen. Framförandet är kanske inte musikaliskt perfekt men  pretentionslöst. Spelmansglädjen och humorn går inte att ta miste på. De flesta av Sveriges mest namnkunniga sångare från de olika frikyrkorna medverkade i programserien. Den mörkhåriga, bildsköna damen, som fotografen och producenten hade en förkärlek att fokusera på, speciellt i slutet av sången, heter Märta Svensson. Hon är en av Sveriges bästa sångerskor i kyrkliga sammanhang. Jag hade förmånen att va ljudtekniker för Märta under några dagar och ett antal kyrkokonserter i Sotenäs för väldigt många år sen.

Utan karta, men med en bärbar dator med digitalt sjökort i memorerade jag vägen till Hjortens udde några km längre norrut. Parkerade bilen. En vandringsledsskyllt visade vägen mot fyren. En handskriven lapp  under meddelade att; "Fyrtornet repareras augusti - oktober 2006. Området är en arbetsplats som ej får beträdas av obehöriga."

Ett maskinskrivet anslag berättade om fyrens historia;

" Juli 2004
HJORTENS UDDE  fyrplats. 

Ett av de särskilt olycksdrabbade områdena i Vänern vid 1800-talets mitt var de kring Hjortens udde, där all trafik till och från Vänersborg och Trollhätte kanal måste passera. Seglationsdirektionen som vid denna tid hade ett digert fyrbyggnadsprogram framför sig tycktes emellertid inte vilja prioritera en fyr på denna plats, varför många redare och köpmän begärde att Kronan skulle bekosta fyren vid Hjorten. På detta sätt tillkom Hjortens udde fyr år 1852.

Det var bonden Sven Hansson på Udden, som avstod den steniga yttre delen av Hjortens udde till Kungl. Maj:t och Kronan. Fyren är den enda av Vänerns alla fyrar som staten har uppfört. År 1899 begärde emellertid staten att Vänerns Seglationsstyrelse skulle överta drift och förvaltning av fyren på Hjorten, eftersom de ägde och förvaltade alla övriga fyrar i Vänern. Den överenskommelsen gällde sedan ända till den 1 juli 2004, då staten genom Sjöfartsverket övertog alla Seglationsstyrelsens fyrar - tillsammans fler än 100 st.

Fyrtornet på Hjortens Udde är 15 m högt och helt byggt i trä. Tornet var ursprungligen tvåfärgat med en vit överdel och en grå nedre del. Fyren visade fast vitt sken fram till 1895. Då kombinerades fyrlyktan med en 50 cm:s roterande spegel, varvid fyren kom att visa ett vitt blinkande (Fl 5s) samma fyrkaraktär som består än idag. Samtidigt målades hela fyrtornet vitt. Senare har fyrtornets träfasad täckts med vitmålad plåt.


Ända fram till 1954 hade fyren fotogendriven ljuslåga. Först då ersattes fotogenlyktan av en elektrisk lykta med en AGA-gaslykta som automatisk reserv. Fyren är fortfarande i drift året runt.

Länge fanns det två fyrvaktare, eftersom den första fotogenlyktan krävde kontinuerlig passning. Den modernare, roterande fotogenlyckan i slutet av 1800-talet krävde däremot mindre passning och i början av 1900-talet drogs den ena fyrvaktartjänsten in. Efter helautomatiseringen år 1954 minskade behovet av fyrtillsyn ytterligare, men samtidigt fick fyrvaktaren utökat ansvar genom tillsyn och skötsel av flera fyrar och farledsprickar i området Dalbergsån - Köpmannebro.


År 1982 avbemannades fyrplatsen tills vidare i och med att arbetsuppgifterna i området kring Hjorten hade minskat. Dåvarande fyrvaktaren fick motsvarande anställning i norra Vättern. Huvudansvaret för tillsynen idag ligger hos personalen i Åmål.


Fr.o.m. år 1993 finns vid fyrplatsen även en referensstation, som sänder ut korrektioner till satelitnavigeringssystemet GPS. Dessa signaler kan mottagas av dem, som har en DGPS-mottagare anpassad till Sjöfartsverkets korrektionssystem.


Älvsborgs Museum gjorde år 1991 en "Kulturhistorisk Byggnadsinventering" i Melleruds kommun. Det avsnittet som beskriver "Udden 1:35, Hjortens fyr" avslutas med "... Framför allt är det fastighetens läge och funktion som fyr- och fyrvaktarboställe, som ger dess kulturhistoriska värde."

Runt fyren var det uppbyggt ställningar och den var helt intäkt med plast, med ett plåttak på toppen till skydd från väder och vind.  Och väder - det var det verkligen. Vinden slet i plastklädseln om omgav fyren.

Den mer än 150-åriga fyren genomgick vid tillfället en grundlig renovering. Delar av den bärande träkonstruktionen och klädseln byttes ut samt att fyren kläddes om med ny plåt. Lanterninan togs ner och blästrades och gjordes i ordning. En mycket omfattande renovering och fyren är nu i bästa skick.


Trots det handskrivna meddelandet smög jag försiktigt fram till fyren. Dörren stod öppen och jag ångrar nu att jag inte smög mig ända fram och kikade in, eller försökte få tag på någon av av bygg jobbarna som eventuellt fanns på plats.




Vattnet på utsidan bröt in mot stranden och det var kallt i vinden. Jag skyndade mig tillbaka till den varma bilen. Hjortens udde ligger ju inte all för långt bort, så jag kommer nog att göra ett besök till. Fast jag väljer i så fall en dag med betydligt ljumnare vindar.




fredag 14 maj 2010

Vinden och kylan


I Jesu bergspredikan Matteus evangelium kapitel 7 vers 7 står det bl.a.; "Söken och I skolen finna". Det stämmer ju att om man letar så hittar man alltid något. Fast kanske inte alltid det man letar efter. Letade härom dan efter ett papper som jag inte hittade, men jag hittade naturligtvis en del andra papper. Ett var en gammal uppställning om vindens kyleffekt vid olika vindstyrkor och olika temperaturer. Om du klickar på tabellen får du upp den i läsbart format.



Det börjar ju få allt mindre betydelse ju närmare sommaren vi kommer och hade passat bättre som ett inlägg framåt hösten, men det var just nu som jag hittade den. Till hösten kan jag ha glömt bort den om jag över huvud taget lever. Det första är jag ganska övertygad om och det sista kan man ju aldrig veta. Det finns ju ett uttryck som säger;" Folk dör som aldrig har dött förr".

Tabellen börjar på +10 grader och går neråt. +10 grader är väl inte direkt kall. Åtminstone inte för mig som tillhör den gruppen människor som "kan frysa". Jag har ju varit kommunalarbetare i många år och jag tror uttrycket "kan frysa" kommer därifrån. Det är inte få timmar man stått och lutat sig mot skyffeln och med ögat följt grävskopans rörelse. Grävmaskinisten ser ju inte allt, eller egentligen knappast något. Däremot är grävmaskinerna ofta oerhört skickliga i det de gör. Den som står och kollar på baksidan grävskopan genast ser en liten skiftning i tex sanden. Det är många kablar man har bärgat på det sättet. Idag gräver man väl av kabel och sen skarvar den, det var sämre när det mesta var blypapperskabel. Det var så kladdigt att skarva.

Anmärkningsvärt är ju vindens kyleffekt. Vid kulingvindar är vindens kyleffekt  ett par tre minusgrader även om lufttemperaturen är plus 10 grader. Man har ju märkt att det kan va kallt på sjön en ganska fin dag. Folk ligger och solar i badkläder på klipporna och en annan segla förbi med långkalsonger, seglarställ och toppluva.

Jag kommer ihåg när jag klippte ut "Vind och Kyla"-tabellen ovan, ur Bohusläningen. Det måste ha varit i början av 1980-talet. Jag hade fått en "arbetsorder" på att koppla in en byggström på Valberget i Kungshamn. Rolf Hansson, eller "Norra Bohusläns Maskinförmedling AB" skulle gjuta en platta och behövde ström. Det var fruktansvärt kallt och när jag kom upp till bygget gick, Roger, en av firmans bergsprängare och höll på med armeringen. Konstaterar att huset som byggdes på plattan fortfarande står kvar 30 år senare

Vi gjorde ofta så att vi lät en stump kabel sitta kvar i byggskåpet när vi kopplade loss det. Då var det bara att skarva ihop stumpen med servisen. Betydligt lättare än att hålla på att skruva på de små plintarna och lock mm. Skåpet var ett sånt skåp som hade varit med förr, så jag tog och skarvade ihop kablarna. När det var kallt använde vi ett tape som hette 33+ och som man kunde använda i låga temperaturer. När jag kopplade loss byggskåpet nåt halvår senare fick jag se att inte ett enda lager av tapen hade fäst. De stod bara lindade utanpå varandra. 

Dagen efter stod tabellen i Bohusläningen. Man hade beräknat att temperaturen på kajen i Lysekil hade varit -52 grader.