onsdag 7 september 2011

12-timmars hösten 2011

Har inte ägnat Thallatha så värst mycket omsorg i sommar. Jag har nästan inte varit nere vid båten under hela augusti - än mindre seglat. De sista dagarna före 3 september har jag dock gjort henne klar för höstens 12-timmars segling.

Åtta båtar är upptagna på startlistan. Det är bara vi som startar vid "Fôttelyktan". En  båt - norsk !? - startar vid Koster och två vid Lysekil och resten längre söderut.

24-timmars går ju på hösten på samma helg. Där startade 20 båtar. En båt startar uppe vid Strömstad, Martin Wallström, ordföranden i 24-timmas kommiten, med sin Aphrodite 29, "Kunigunde".


Bilden till vänster föreställer "Kunigunde" när vi mötte henne under 12-timmarseglingen våren 2010 strax söder om Gullholmen. Ofta är man allt för sen med kameran och ibland önskar man att man hade haft en digital systemkamera.

De andra 24-timmarsseglarna  starta söderut.


"Vi går ombord på Maria Albertina,
som ligger klar med seglena på svaj."

Så börja en gammal kuplet/visa av sjömanskarraktär. Denna association är ju ett bevis för mina ibland irrande tankegångar. Den dök upp i mitt huvud när besättningen kom på pontonbryggan och var på väg att kliva ombord på Thallatha

Det var det vanliga "gubbgänget" som klev ombord. 

Först  Göran Lundin. "Bäckevigare" precis som jag, men som pga en kvinnas list bott större delen av sitt liv på Smögen.

På bilden ser det ut som om han inte vill bli fotograferad, men hans kroppshållning har nog helt andra orsaker. Dels var han, som den yngste av pensionärgänget, alldeles för snabb när han klev ombord. Jag hann inte att få fram kameran i tid, så det blev en mycket hastigt tagen bild. Dels va han, enligt egen utsago, stel i kroppen efter enträget arbete med bergborrmaskin, kilar och snigeldynamit för att göra det lättare för honom att passera baksidan på sitt garage. 

Han påstår att han inte saknar arbetet som busschaufför, som han pensionerades från strax före midsommar. Sitt glada humör har han dock i behåll. Men det är väl samma med en busschaufförer som det man säger om scouter; "En gång scout - alltid scout" och i scouterna har man ju lärt sig att; "En busschaufför, en busschaufför - det är en man med glatt humör".

Betydligt bättre bild fick jag på Göran senare under seglingen vid en av hans "rortörnar".

Göran har hela livet ägnat sig åt motordrivan fordon. Så även på båtsidan. Idag har han en "styrpulpetare".

Nästa man att kliva ombord var Erik Olsson - en äkta Smögare. Fast det är inte helt otänkbart att Göran bott minst lika länge på Smögen som Erik. Men "en gång Smögare - alltid Smögare". Det var ju Erik som fick med mig på turen med "Soten", som jag berättade om i förra inlägget. De flesta sångerna vi spelade var "Smögensånger" av "Målarkalle" och Andor Andersson.

När vi övade innan resan kunde jag egentligen inte en enda av de sångerna. Däremot drog jag mig till minnes en visa från Hunnebostrand. En av textraderna i första versen lyder;

"Han hade trampat däck i barnaskor,
på en skuta med far ibland."

Den delen av texten till "En viking från Hunnebostrand" stämmer ju väl in på Erik, men inte resten. Erik är ju en fridens man och ingen slagskämpe.

Erik seglar en Vindö 22.

Siste man att "embarkera" var Ingemar Olaisson. Pensionerad sjökapten som seglat på  alla de sju haven och även på Mjörn. Det senare vet jag alldeles bestämt. Ingemar var nämligen med mig som seglingsinstruktör på ungdomsgården Sjövik, strax väster om Alingsås, en vecka för en hiskeligt massa år sen.

Jag kommer ihåg från den tiden "vi var unga och vackra". När Ingemar kom  till Kungshamn, ville han ofta med mig ut och segla, "så han kom ut på sjön". Han hade ju bara korsat Atlanten ett antal gånger, på tex Gripsholm eller vad det nu var för båt han för tillfället var styrman på.

Ingemars Maxi 77 ligger snett mitt emot Thallatha på samma brygga.

Jag hade ju varit lite tidigare nere vid båten och hunnit hissa storseglet, eller som vi ibland på skämt säger - mesanen. Plotter och annat var också på plats och jag hade faktiskt starta och varmkört motorn, fast det egentligen inte behövdes. Det var bara att släppa förtöjningarna och glida iväg med skepparen, tillika lillpojken i gänget - dvs mig, vid rodret.

När jag ser bilden tycker jag mig se vissa likheter med miljöpartiets förra språkrör. Ja inte Maria Wetterstrand utan snarare Peter Eriksson.

Göran fick ta hand om en av mina digitala kameror och han har tagit många av bilderna i inlägget. Bland annat denna på Fiskebåten Fylgia.

 För oss är väl kanske inte seglingen det viktigaste, men vi har väldigt trevligt när vi är ute tillsammans. Det är ju bra att ha en bestämd dag ett par gånger om året då vi kan sticker ut och seglar tillsammans. Det är ju ofta svårt att få till en gemensam tid annars, men 12- och 24-timmars är ju spikade dagar, som man kan räkna ut långt i förväg.

Samtalet tog fart genast vi träffades och allehanda ämnen avverkades. Just här var ämnet den allt mer krympande fiskeflottan. På Smögen finns det bara några enstaka båtar kvar och Fisketången har de senaste åren varit den hamn i kommunen som haft flest fiskebåtar. Fiskebåten "Rimfors" lär ha sålts till Dyrön, så antalet minskar även på Fisketången.

Vi har ju nära till Starplatsen 51 mellan fyren "Fôttelyckta" och ön Voxten och vi skar startlinjen 07.04. Vind från SSW och 7 m/sek. Vi körde med Genuan och storseglet. Valde att gå mot Lysekil. Vinden började ganska snart att vrida mot ost och vi fick kryss och fick göra ett par slag. Senare under seglingen hade vi ont av väldigt stark ström, och funderar i skrivande stund om vi hade det redan från början, med mycket avdrift som följd.

Det var i alla fall skönt att komma ut på sjön. Det har inte varit allt för mycket av den varan under sommaren. En tankbåt, på väg in till Preemraff, passerade för om oss, men det var god marginal.

Vinden vred allt mer åt ost och vi även fick kryssa in mot Lysekil. Visserligen långa slag åt rätt håll och korta för att vinna höjd. Stod själv till rors och lyckades inte gå på rätt sida om den röda pricken söder om Kornö.

Det finns två grund på insidan. Ett på 1,9 meter och ett på 0,8. Hade för avsikt att gå norr om 0.8;an men tog för liten marginal och kunde konstatera att grundet låg kvar. Seglade dock loss och vidare.











Vi brukar ju säga att: "hade det inte varit för den goda maten, så hade vi aldrig seglat". Medan Ingemar stod till rors, avnjöt Göran, Erik och jag vår andra frukost för dagen. Det var Erik som bjöd på tunnbrödsrulle. Ja egentligen var det nog Erik´s Eva som som stod för skaffingen. En tradition som som vi införde under förra 12-timmars seglingen.

Jag hade varit varit och hjälpt Erik med lite eljobb i hans Vindö i våras. Eva hade skickat med tunnbrödsrullar och kaffe. Det skulle hon aldrig ha gjort. Nu är det ett oeftergivligt krav att hon skall skicka med sådana på alla våra kommande gemensamma seglatser.

Framme vid Stånge huvud hade vinden vridit till ren ostlig och vi fick bonnkryss upp till punkt 45, en linje mellan Skålholmens fyr, som ligger på ön Humlesäcken och ön Skålholmen.


Då vinden hade vridit till ren Ostlig vid Lysekil tyckte vi att det va en god ide att slöra ut till Brofjordens angöring. Punkt 47. Det var det också - i 5,5 distansminuter. Vinden vredefterhand mot  Syd. Strömmen vid punkt 47 var oerhör stark och det var med stor möda vi tog oss sista biten på kryss.

Efter rundningen satte strömmen oss kraftigt åt nord och vi valde att gå in mellan inseglingsfyrarna till Brofjorden för att åter igen kryssa oss upp mot Lysekil.

I nordvästligaste viken på ön "Tån" väster om Brandskär hade några dykare med sin aluminiumbåt gått in och lagt till. Frågan om hur de klarade att gå in där  kom upp, men vi konstaterade - utan att veta - de hade nog varit där förr.

Kryssen upp mot rundningen gick bra, nästan utan missöde. Vad det är Erik pekar på och berättar om det förtränger vi

När vi skulle gå över stag vid ett tillfälle kom vi inte förbi vindögat och vi fick hala tillbaka Genuan mellan förstaget och kutterstaget, skota hem och falla av för att få fart igen. Vi är väl inte helt samtrimmade och Thallatha är, som den motorseglare hon är, inte helt lätt att segla.


Min modifiering av riggen har både possitiva och negtiva effekter. Det kanske hade varit bättre att reva ock köra med kryssfocken istället, å andra sidan tål Thallatha mycket vind med fullt segelställ.

Vi gick öster om Humlesäcken och rundade Skålholmens fyr på andra hållet denna gången.


Vi har ju haft en del matraditioner ombord, som jag var skuld till från början. Dagens huvudmål har fram till denna seglingen bestått av rostbiff och potatissallad, oavsett vem som ansvarat för maten. Till denna seglingen hade Görans fru Lena skickat med en stor burk med pizza, och vi låt oss väl smaka. Lena gjorde nog en dumhet när hon kom med förslaget. Nu lär hon få baka pizza till alla våra kommande 12-timmarsseglingar. Om bilden är  från den måltiden, vill jag låta vara osagt, men den visar i alla fall att även Ingemar slog sig med vid matbordet emellanåt.

Nåt bildbevis på att jag fick något att äta finns ju inte, men dessvärre går det lätt att konstatera att jag inte direkt är svältfödd. Som skeppare ombord har man ju en hel del friheter, som tex ta sig en väbehövlig vilopaus efter allt slit med navigeringen.











Vi har ju både plotter och dator med digitalt sjökort ombord, men sådana tingestar är ju inte att lita på. Det har man ju fått erfara genom åren. Att segla utan pappersjökort ombord kan jag inte tänka mig. Men så är man ju också en gammal "stofil".

Thallatha är ju inte nån speciellt bra kryssbåt. Nån tänkare har ju myntat uttrycket; "måste man kryssa är man på väg åt fel håll". Dessvärre har jag  konstaterat att jag ofta är på väg åt "fel håll". Plattlänsen är ju inte heller någon höjdare. Har man då dessutom glömt att ta med den teleskopiska spinnakerbommen som jag brukar använda som spristake så blir ju Thallatha med sin stora Genua och lilla storsegel ganska hopplös på plattläns.

Dessa reflektioner har ju inget alls med Erik Olsson på bilden ovan att göra.

Efter att ha rundat Voxten, seglade vi  norr om Bohus Malmön  ner mot rundningsmärket pricken bredungen. Naturligtvis kryss och väldigt mycket medström. Vi gjorde god fart, nog mer beroende på strömmen än på vinden. Bilden på plottern är tagen när vi är på väg väster ut mot målet igen. Det syns ju tydligt. Loggen står på 0,0 knop på väg österut stod den på runt 5 knop.

Efter att ha rundat Bredungen och passerat färjan började vinden avta och motströmmen göra sig gällande. Det gick mycket sakta västerut. Vid vissa tillfällen  gjorde vi ingen fart framåt, som syns på bilden på plottern ovan.











Vid ett par tillfälle devs vi tom några meter baklänges av strömmen genom "Stallerännan".

När vi till slut lyckade passera kummeln, som syns på bilden till vänster ovan, fick vi lite mera vind. Bohus Malmön hade ju läat för oss. Vi borde naturligtvis gått på andra sida längs Björnholmens sydsida. Där hade vi nog fått lite mer vind och kanske lite mindre motström. Dessutom funderade jag på att rigga upp genackern, men latheten segrade, så jag avstod. Vi hade ju ganska gott om tid att "andöva" oss till målet.

På ett sätt var det skönt när vi äntligen kom i höjd med Smörstacken, på bilden ovan till vänster. Dessvärre innebar det också att seglingen var till ända inom några minuter. Vi skar mållinjen kl 18.40 med en seglad tid på 11 timmar och 36 minuter. Vi sammanlagda distans enligt tabellerna var 29,8 distansminuter. När jag kollade trippmätaren på GPS;en, så hade vi seglat 38,4 distansminuter.

Roade mig med att lägga upp en rutt i det digitala sjökortet på den vägen vi seglade, utan att ta med kryssbenen och det blev  31,5, så kryssen hade alltså förlängt vår segling med 7 distansminuter.

Det var hur som helst en "pen tur". Nästa 12-timmarsegling är vinter 12-timmars som går Lördagen den 26 November. Det skall bli intressant att se om vi kan delta i den.

fredag 2 september 2011

En pen tur

Nån gång på försommaren frågade min seglarkompis  Erik Olsson från Smögen om jag hade lust och följa med och spela på en utflykt med passagerarbåten "Soten". I missionskyrkan på Smögen är det ju många olika aktiviteter och en av dessa, som går under beteckningen "Daglediga" hade blivit inbjudna till en tur med M/S Soten genom Sotekanalen. 

Att va dagledig behöver ju inte innebära att man är pensionär, men det är väl i huvudsak personer som kommit upp i en mogen ålder som samlas en gång i månaden - Måndagar kl.15.30. Varje samling brukar ha ett tema.

När vi startade närradion  närradion "Radio Sotenäs" i slutet av 1980-talet, besökte vi daglediga och informerade om detta lite i form av ett radioprogram.

Denna måndag var gruppen "Daglediga" alltså bjuden på en tur med M/S Soten av dess skeppare Göran Hahne.

För oss som är ortsbor är passagerarfartyget "Soten" ett begrepp. Det var dock inte den gamla "Soten" som är världens äldsta passagerarfartyg i drift byggd 1868 på Oskarshamns varv och som idag segla i Stockholmstrakten under namnet M/S Enköping.

Den "Nya Soten" är ett betydligt yngre fartyg. Byggd 1915 på C.J. Wennbergs Mekaniska Verkstad Karlstad med varvsnummer 65. Från början med ångmaskin om 70 Hkr. Längd över allt: 19,69 m Bredd: 4,36 m Djupgående: 1,96 m. med en Volvo Penta på 200 Hk. På bilden ovan ser vi Olle Larson, Harry Hugosson, Skepparen Göran Hahne och John Bond i samspråk innan avgången.

Harry Hugosson  och Olle Larson slog sig ner på en bänk framme på backen tillsammans missionskyrkans pastor Leif Larsson (till vänster på bilden) under glatt samspråk medan M/S Soten la ut från Smögenbryggan och stävade norrut mot Gravarnes hamn. För dem som inte är kända i trakten är det Smögens fiskhall som syns till i bakgrunden på bilden och ovanför den Kyrkan och vattentornet.

Elektrikerkollegan John Bond tillsammans med frun Ella slog sig ner i främre salongen. Till höger i bild syns min äldsta släkting på Smögen Eskil Sewerinsson, nyss fyllda 90 år - "still going strong".

Det där med nära släktingar kan ju variera. Min morfar var kusin till Eskils pappa Ernst på mödrenet och de stod varandra nära. Otaliga gånger har jag fått följa med min morfar och mormor när de hälsade på Ernst och Hedvig som bodde i ett hus alldeles in till Smögenbryggan.

Min barndomskamrat och seglarkompis Göran Lundin hade fått i uppdrag att dokumenterar resan med min kamera, precis som han får göra på våra 12-timmarsseglingar. Pastor Leif Larsson fångade Göran på bild medan han utförde sitt värv. Mitt emot John Bond sitter en annan pigg dam som också passerat 90-års åldern - Maj-Britt Ekelöf.




Sittplatserna i de bägge salongerna under däck var fyllda till sista plats, vilket ju bilderna visar. Jag skulle ju kunna rada upp en hel del namn på de som var med, dock inte alla, så därför "ingen nämnd och ingen glömd"











Det är väl ganska sällan en riktig Smögare vare sig vill eller kan se Gravarnes hamn från sjösidan. Så skepparn gjorde en sväng genom hamnen, så att även Smögrarna fick möjlighet att se denna mycket fina hamn. Gravarnes hamn är ju en byggd hamn på utsidan en grund vik. Smögens hamn är ju en väl skyddad naturlig hamn mellan Smögenön och ön Kleven. (om någon uppfattar det  lite otrevligt skrivet, så var det mer  ämnat som ett skämt. Förr i tiden rådde det en viss rivalitet mellan de olika samhällena.   Idag är detta väl inget  som existerar mer än att man ibland slänger käft om det - jag är själv Gravare)











Sedan fortsatte färden mot Sandbogen (bilden nere till vänster), under Smögenbron och en sväng in i Hasselösunds hamn (bilden nere till höger.) När jag först såg vart båten var på väg trodde jag nästan att Göran Hahne skulle försöka gå genom Sunnepinan, men det är naturligtvis omöjligt med en sån stor båt. Göran Lundin tog bilden på Hasselösunds hamn på övre akterdäcket. Där fanns det gott om sittplatser, men den något branta lejdaren begränsade naturligtvis möjligheten att komma upp för många av dagens passagerare.











M/S Soten stävade sedan vidare mot sundet mellan Grindholmen till höger och Stensholmen rakt i stam på bilden till vänster nedan. Jag har för mig att man sprängde bort ett grund i samband med byggandet av Sotekanalen och gjorde sundet farbart för fartyg som klarade att gå i kanalen.











Bilden ovan till höger visar Roparebacken, som vi hade om styrbord. ABBA´s fabrik tronar högst upp till vänster. När den byggdes förstörde man våran badplats på Roparebacken genom att tippa sprängstenen från byggandet av fabriken där. När kontoret byggdes (till höger om fabriken) fyllde man igen den klyfta där man gick för att komma till badet på Roparebacken. Å andra sidan är det nog ganska säkert att hade inte fabriken byggts på Hagaberg, hade ABBA inte haft någon fabrik i Kungshamn idag.

Torbjörn Larsson har säkert sett vyn av Roparebacken från havet många gånger; men absolut inte lika många gånger som han sett utsikten mot havet från fabriken och kontoret. Torbjörn har ju större delen av sitt liv jobbat just på ABBA. Till största delen med tekniken som höll fabriken igång, men även några år som fabrikschef.

Torbjörn har ju under hela sitt liv varet en kraft i missionsförsamlingens musikliv. Många år som ledare för musikkåren och "strängmusiken". Förr hade hade missionsförsamlingen några "riktiga" organister som spelade på Gudstjänsterna. Idag finns det bara nån enstaka som behärskar det instrumentet. Torbjörn tar nuförtiden stort ansvar för sång och musik i Gudstjänster med sin gitarr. Så även på denna utfärden.

Undertecknad på gitarr och Erik Olsson på kornett fick förmånen att delta. Det var pastorn Leif Larsson som stack in sin kamera och försökte ta ett kort. Det var trångt och vi hade inte mycket kontakt med varandra, varken visuellt eller akustiskt. Hur det hela lät har jag ingen aning om och det är kanske bäst att inte veta.

Som tur är är ju Torbjörn tryggheten själv i sådana här sammanhang och hans enkla men effektiva ledarstil gör att han lockar fram det bästa hos sina medmussikanter. Sen är jag övertygad om att bakom det till synes enkla, ligger mycket förberedelser och övning. Det är alltid trevligt att spela ihop med Torbjörn.


Sedan fortsatte färde i farleden förbi Väjern och bort mot Sotekanalens mynning. Även den delen av farleden förbättrades i anslutning av byggandet av kanalen som startade 1931 som ett beredskapsarbete och invigdes den 15 juli 1935 av kronprins Gustav Adolf. 


Cirka 56.000 kubikmeter berg sprängdes ort omkring en miljon kubikmeter lera grävdes bort. Arbetet utfördes i huvudsak av arbetslösa stenhuggare och det gick ca ett år snabbare att bygga kanalen än beräknat till en kostnad av 2 760 000 kr knappt  en miljon mindre än beräknat.

Ett par bilder från byggande av kanalen hittade jag på Smögenbryggan.se


En svart skuta gick en bra bit före oss i kanalen. När vi kom fram hade hon lagt till  på Norra kajen utanför restaurang Bella Gästis. Det var Atene från Skärhamn. Strax efter turen med Soten smet jag in på biblioteket i Kungshamn för att låna några böcker. Hittade en bok om Atene. Det var mycket intressant läsning. Atene har ju en lång lokal historia här ute på Sotenäset.

Hon byggdes i Svenborg i Danmark 1909 och får, under namnet EMANUEL Styrsö, som första hemmahamn.

1917 såldes hon till Grimstad i Norge och fick namnet MULL. Man installerade en motor.

Samma år - 1917 - säljs MULL till Risör.


1921 såldes båten till Fisketången och byter namn till ANNA-LISA

1923 säljs ANNA-LISA till Hovenäset.

1927 inträffar en exposion ombord och ANNA-LISA bedöms som skrot och avförs ur skeppsregistret. Hon köps för 2000 kr av skepparen  som rustar upp henne.

1928 införs den nyrenoverade skutan i skeppsregistret under namnet WANDA, med hemmahamn på Hovenäset.

1933 säljs WANDA till Bohus Malmön.

1955 säljs WANDA till Gerlesborg.

1960 säljs WANDA till Göteborg och registreras som lustfartyg

1961 byter WANDA ägare i Göteborg och registreras åter som fraktfartyg.

1964 säljs fartyget till Kungsviken och byter namn till ATENE och registreras som lustfartyg.

1980 säljs ATENE till Skärhamn för att användas som skolfartyg.

Berättelserna i boken är mycket intressant läsning om en skutas öde.

Hunnebostrands hamn är skyddad av ett par öar. "Jönserö" eller "Sankt Göransö" som ön väl ofta kallas och ön strax norr om "Jönserö" - Fiskholmen, med sin Vadbock. Fiskholmen skiljs med ett smalt sund från "Jönserö". Jag har seglat igenom sundet med en optimistjolle, som jag hämtat vid Sotefjordes segelsälskaps sjöbod, som på den tiden låg på utsidan "Jönserö".

För att spara lite tid hade man under resans gång bestämt att inte lägga till i Hunnebostrand för att dricka kaffe, som först var meningen. Det tar ju alltid tid om man skall lägga till och dricka kaffe. Kanske bortåt en timme.   Nån får kanske  för sig att gå i land också.  Kaffet avnjöts i stället efter att vi passerat bron över Sotekanalen.

Trodde först att skepparen ombord skulle vända Soten på utsidan Hunnebostrands hamn när stäven pekade på sundet mellan öarna. Men det var inte hans avsikt. Han går sakta in i och genom sundet med sin stora båt.











Det gick fint att komma igenom., så nu har jag en alternativ väg in i Hunnebos hamn. Med min lilla "plutt" till båt - bara 28 fot, 8,60 m och 3,05 m bred är det ju inga som helst problem att gå den vägen.

Det var det inte för Göran Hahne och "Soten" heller.

En skeppare som lever på denna typ av verksamhet tar inga onödiga risker och han har säker gått igenom den passagen en massa gånger tidigare. Det är naturligtvis bra att ha såna passager att krydda färden med förutom skepparns historier. Göran är en god historiberättare av sanna (nåja) historier ur livet på kusten.

Men nog såg han en aning sammanbiten ut under passagen. Det gäller naturligtvis att hålla tungan rätt i munnen - trotts bogpropeller.

Några gästande båtar  fanns det fortfarande i Hunnebostrands hamn. Bl.a. en stor tysk tvåmastad segelbåt. Någon tyckte att den hade varit något för mig. Knappast. Den var alldeles för stor. Om nån av båtarna som låg längs pontonbryggan tilltalade mig var det träbåten framför av typ "lossköyte" med gaffelrigg. Men även den tycker jag är för stor. En båt skall inte va större än att man kan hantera den själv.



Efter att ha gått genom Hunnebostrands hamn var det dags att sätta kursen mot Sotekanalen och hemmåt. Göran Lundin hade tagit en bild akterut från övre däck. Mitt i bild syns badplatsen på Hästedalen och till vänster den privatägda ön Björkholmen, med sina två sommarstugor.

I början av 1990-talet hade vi ju en stor säldöd. Det låg döda sälar "överallt".

Jag jobbade som arbetsledare på elverket i Hunnebostrand. På Björkholmen hade man inte haft nån elektricitet, men vi hade fått i uppdrag att dra dit ström. Standardlängden på en kabel som man köper på trumma är 500 meter. Men det går att beställa längre mot pristillägg.  Att det var längre än 500 meter var ju helt klar. Man kan ju mäta på kartan och ta till lite.

Då vi ändå måste ut till ön i samband med projekteringen, åkte jag över med den elektroniska mätstickan och min beredare Hasse Johansson stod kvar med instrumentet på land, ungefär där den norra kajen slutar i väster. Vi hade kontakt via mobiltelefon. Hasse sätter ögat mot kikaren på instrumentet för att få en vissuell kontakt med mätstickan ute på ön och ropar; "åh - en säl". Det var den första levande sälen vi såg efter säldöden.

Den sista bilden Göran Lundin tog på utfärden med Soten var en motljusbild i styrhytten. När jag tog fram bilderna i datorn fick jag se vem som satt till rors. Rune Johansson, församlingens ordförande. Men han  övervakades av M/S Sotens skeppare Göran Hahne.

Rune hade nog klarat sig utan övervakning. Att gå rakt fram i en farled är inte så märkvärdigt med en båt av Sotens storlek. Dessutom har jag fullt förtroende för Runes sjömanskap. Vi har ägt en segelbåt tillsammans i nästan tio år. Under den perioden lyckades vi gå på grund två gånger när vi var ute tillsammans. När det gäller vems felet var, så fördelar sig nog ansvaret lika. Vi var orsak till en grundstötning var. Konstigt nog stor Rune till rors vid bägge tillfällena.

Vi gick samma väg tillbaka, bortsett från att vi gick "väståre sunt" istället för genom Gravarnes hamn. Trotts att det var kulingvarning och att vinden låg i underkant på 14 m/sek var det en lugn och stilla färd. Det var ju därför man byggde Sotekanalen - för att slippa gå över Soten när det var dåligt väder. Det rullade en del när Soten låg vid fiskhallskajen  när vi klev ombord. Det rullade kanske ännu lite mer på sträckan från Guleskär till Smögenhamnen, men inget som störde. Skepparen Göran Hahne valde att gå några båtlängde längre in i Smögenhamnen och la till ytterst på träbryggan. Dessa fyra-fem båtlängder gjorde hela skillnaden mellan att Soten rullade när hon låg vid kaj och hon låg helt stilla.

Det var, som rubriken säger, "en pen tur". Tacksam att jag fick följa med.