onsdag 23 oktober 2013

Norröver

Efter en god natts sömn i Dalbergså´s gästhamn vaknade jag, stod upp och käkade frukost. När jag seglar själv brukar jag diska en gång per dygn - efter frukosten. När jag skulle diska kom jag på att fanns nån diskborste. 

Vi tillhör väl inte de som skulle kunna gå under benämningen "grillfolket". I Mastkämman där jag låg innan jag kom till Dalbergså, fick jag för mig att jag skulle grilla och tog fram Cobbgrillen som jag fick för några år sen för att jag lånade ut sjökort över halva Sverige under sommaren. När jag plockade upp grillen konstaterade jag; dels att det var väldigt länge sen jag använde den - ett par tre år - och dels att jag inte hade gjort ren den sist jag grillade.

Hade ju inte så mycket annat att göra så jag gjorde ren grillen varvid jag bl.a. använde den enda diskborste jag hade ombord. Efter avslutat arbete konstaterade jag att grillen var ren och att diskborsten passade bäst i soppåsen dit den förpassades.

När affären öppnat gick jag dit. Av de ganska vanliga produkter jag tänkt köpa, hade de bara diskborstar. Köpte en - resten fick jag klara mig utan - återvände till båten, startade motorn, kastade loss och stävade ut mot Vänern vid vatten.

Som anas på bilden har jag två försegel monterade på var sin rulle.


När jag köpte båten var den utrustad med en sk. CU-rulle. Den hade rostat ihop i lagren och jag bytte ut den mot en Plastimorulle samt monterade ett inre förstag med en kryssfock på ytterligare en Plastimorulle.

Lyckades få isär CU-rullen, lösa upp rosten och montera ihop det hela med ett riktigt bra fett i lagren. Med båten fanns en lättvindsgenua i spinnakerduk, som säkert inte hörde till båten egentligen, utan var avsedd för en mindre båt. Bobo Syversen sydde på en bit spinnakerduk i nedkant så att seglet blev maximalt stort.


Gjorde seglet och rullen hissbar genom att använda en lina av Dyneema som förstag. Gennakern, som jag kallar seglet, ligger förvarat hoprullat med fall och allt i sin segelsäck Bara att sätta fast på den kombinerade landgångsstegen och gennakerpeket, hissa paketet och rulla ut Gennaker. Funderade på att hissa Gennakerrullen medans jag låg kvar i Dalbergså´s gästhamn men jag gjorde inte det.



Leden ut i Dalbergså´s mynning är tätprickad som framgår av bilden ovan. 

Så snart jag kom ut på öppet vatten hissade jag segel och slörade åt NordOst. Konstaterade dock snabbt att jag borde ha monterat Gennakerrulle redan i hamn. Min genua på 26,5  m2 och mitt "Storsegel" på 7,5 m2 gav inte mycket fart.





Gennakern plockades fram, monterades och rullades ut i stället för Genuan. De ytterligare 10 m2 gjorde gott. Dessutom står ju seglet med den lätta duken  bättre i den svaga vinden.


Passerade Hjortens fyr, som ju är den är en mindre kopia av Hejdenstamsfyren som står på Malören.

http://thallatha.blogspot.se/2010/05/heidenstamnsfyr-hjortens-udde.html




Slörade vidare mot Hjortgrundets fyr och remmaren nordost därom. Vid den icke namngivna remmaren skulle jag gira åt nord och få plattläns och i tur och ordning passer Stinagrundet, Karl Eriksgrundet, Ellagrundet och Jespers grund. Per Erikssonsgrundet passerades visserligen också men på väldigt långt avstånd.



För att snabbare komma förbi alla dessa grund rullade jag ut kryssfocken och saxade seglen. Det fungerade alldeles utmärkt. Närmare 60 m2 segelyta blev det. Storseglet 7m5 m2,Kryssfocken styvt 15 m2 och genakern styvt 35 m2. Jag måste möta upp mina segel så jag vet exakt.

Seglen stod perfekt. Om det hade fungerat lika bra  med genuan vet jag inte. Den sitter ju nästan en meter längre fram och avsåndet till Gennakern hade ju blivit betydligt mindre - men segelytan hade ökat med ca 10 m2. Det får vi prova nån gång.

Vinden ökade och strax norr om Kräklingrna (öst Köpmannebro) var den upp i 10 m/sek. Jag försökte rulla in Genackern, men det fungerade inte så bra. Övre svirveln följde inte med så bara halva seglet blev inrullat. Fick ta ner den ändå, varpå en del hamnade i vattnet. Fick i varje fall lossat den och dragit ner den i däcksalongen där den fick ligga tills jag kom i hamn.











Så småningom kom jag fram till Gjupskärs grund och passerade Svartskärs stång och var inne i Tössebäcks skärgård.











Det blev en behaglig segling och jag började leta efter nånstans att ta natthamn, men hittade inget direkt, okänd som jag var. Det låg lite båtar här och var men jag fortsatte norrut.











Vid Gullnäbbens två kumlar, som bildade en enslinje in från Dalbosjön, girade jag babord och norrut igen och in i en båtsportled.











Det fanns två öar där det fanns tecken för gästhamn. Sandön, som är Åmåls Motorbåtssälskaps klubbholme och Svegön som är Åmålsvikens segelsälskaps Klubbholme.

Jag satsade på Svegön. När jag kom fram så såg det smockfullt ut med båtar på bryggan, så jag valde att fortsätta direkt till Åmåls gästhamn. Det var ju dit jag var på väg.

Strax utanför hamnen tog jag ner seglen och startade motorn.

Under färden uppför Göta Älv hade jag efterhand uppmärksammat ett konstigt ljus när motorn gått på tomgång. Värst hade det varit medans jag låg och väntade på att man skulle öppna Gropbron, landsvägsbron mellan Brinkebergskulle och Vänersborg. Nu var ljudet oroväckande.

När jag startade motorn brukade det inte låta nåt, men så fort jag kopplade till på fram eller back började det och sen hördes det oavsett om jag körde sakta fram eller back eller låg på tomgång. Gick jag däremot med marchfart försvann ljudet helt. Ja är ju egentligen helt "rudis" på motorer och jag började känna en viss oro för att det skulle va nåt fel på det nya backslaget.

Nu gällde det bara att komma i hamn.

Gästhamnen var smockfull. Inte en plats att uppbringa. Långt in i gästhamnen låg det två större motorseglare längs kajen, utanpå varandra. Jag satsade på att lägga mig som tredje båt utanpå. När jag backade upp för att stoppa upp och få aktern intill så hördes det som en stenkross från motorn. Jag var helt övertygad om att det var backslaget som rasade.

Jag fick i alla fall förtöjt. Trött efter en hel dag på havet bestämde jag mig för att helt strunta i mina tekniska problem och skjuta upp de bekymren till  morgondagen.

lördag 19 oktober 2013

Dalbergså

Under den korta turen från Matskämman till Dalbergså fick jag för egen del känna på Vänerns vredgade böljor. Jag har varit ute i värre sjögång, men Dalbergså lockade och varför ligga och skvalpa i onödan.

Tog fram kameran och tänkte ta några bilder på inseglingen. Inget minneskort i kameran. Hade fört över gårdagens bilder från minneskortet till datorn och glömt att sätta tillbaka kortet i kameran. Jag brukar flytta kortet från kameran till datorn, tanka av och radera bilderna på kortet och flytta tillbaka kortet till kameran. Det finns visserligen en sladd man kan föra över bilderna med, men den brukar jag aldrig hitta när jag behöver den.

Thallatha är inte världens mest lättstyrda båt. Hon behöver passas ständigt, så jag hade inte lust att gå ner och hämta minneskortet i datorn i skvalpet som var.

Bilderna på "inseglingen" tog jag nästa dag när jag fortsatte min färd. Det var betydligt lugnare då, som ju också syns på bilderna.





Båken Tavlenabben är ju ett angöringsmärke och den röda pricken skall man ha om babord. Eftersom jag är på väg norrut låg jag på farledsstrecken när jag tog kortet. Kommer man söderifrån går man väl rakare på den röda pricken. En enslinje leder in i den tätprickade åmynningen. Om man klickar på bilden till höger, så den blir större, och man ser enslinjen tydligare.





Kändes väldigt bra att få lägga till längs bryggan i gästhamnen. Det låg ett par segelbåtar för om mig, men de gick medans jag höll på att förtöja.

Gästhamnen ligger intill tältplatsen och  använder de faciliteter som finns där. Några hundra meter upp från hamnen finns en servicebutik och kaffe. Det fanns inte mycket, men av tre sakerna jag behövde hade de i alla fall - en diskborste.



Jag har varit vid Dalbergså tidigare en gång, fast då med bil. En dag en höst, då blixthalkan följde mig "hack i häl" från Stockholm via Karlstad och då vintern och snökaoset var i antågande. Jag klarade mig precis undan det hela, ända hem till Kungshamn. Hade lite tid över, för en gångs skull, och var på väg för att titta på fyren Hjortens udde. Var bara tvungen att åka ner till Dalbergså när jag var så nära.

Efter en "lutare" i förpiken var det dags för middag och att packa ryggsäcken med kaffe och nån form av fika bröd.

Hade två val. Antingen gå södra mynningen av Dalbergsån där södra Sveriges kanske äldsta kalenderhällristning ligger. En promenad genom skogen på ett några hundra meter.

I guideboken Vänern och Vättern står det bl.a.;

"Har du jolle med dig kan kanske en tur runt udden norrut fresta. Där finns lämningar av den gamla fornborgen Dalaborg. Den byggdes 1304 under bråket mellan kung Birger och hans bröder Erik och Valdemar."












Jag har en dinge i form av en liten gummibåt, som alltid hänger på släp. Dum som man är tänkte jag, det är nyttigt att gå och började promenera vägen norrut mot bron. Strax innan jag kom fram till bron fanns en skyllt.  6 km totalt och lika långt tillbaka. 12 km är ju egentligen inte så farligt. Ett par hundra meter efter vägkorsningen kom jag fram till bron där år flöt fridfullt fram med en spegelblank vattenyta i det gassande solskenet. Ett par spinnfiskare prövade sin fiskelycka i åkröken.











Där som sädesfälten böja sig för vinden och där mörkgrön granskog lyser bakom den, börjar en visa som Harry Brandelius brukade sjung. När man ser de stora fälten och den spikraka vägen kan vägen kännas lång i det gassande solskenet. Började redan så smått ångra att jag att jag inte tagit gummibåten och rott över ån.

Hade kollat på en karta på nätet och tycket att andra vägen till höger efter bron borde va den kortaste vägen. Det fanns visserligen ingen skylt som visade vägen mot "slottsruinen" och jag såg heller inge avtagsväg av det jag kunde se längre fram. Kom fram till en gård och hittade en väg som gick runt ladugården.

Ritade in på ett sjökortsklipp min promenad. Grönt på vägen dit och rött för vägen hem till båten.

Efter en liten bit förstod jag varför den vägen inte var skyltad mot "slottsruinen". Man hade placerat en frontskopa till en lastare full med grus mitt på vägen. Gårdens innehavare gillade nog inte att folk tog den vägen när de skulle till slottsruinen. Det gick fint att passera avspärrningen till fots och snart var jag framme vid vändplanen och  parkeringen för besökande till "slottsruinen", Där fanns även en toalett och även en skyllt med karta över området.



På en udde i Vänern ligger Dalaborgs slottsruin. Platsen för borgen valdes av försvarsskäl. Uddens klippor stupar brant ner mot Vänern.










Mot landsidan i väster skars borgområdet av, av en djup vallgravsliknande ravin, som delvis var vattenfylld. Omedelbart ovanför ravinen fanns en vall som omslöt en förborg eller borggård.












Att döma av de återstående murresterna bestod borgen av ett fast hus med en bottenvåning i gråsten och en övervåning av timmer.
















Borgen anlades 1304 av hertigarna Valdemar och Erik i samband med stridigheterna med kung Birger. Redan samma år intogs borgen av kung Birgers trupper. De tre bröderna Birger, Valdemar och Erik var söner till Magnus Ladulås.
















Det var för övrigt här på Dalaborg som drottning Margareta, regent över Norge och Danmark, år 1388 erkändes som regent även över Sverige.

Under 1400-talet blev borgen en fast punkt i "Dalaborgs län", som då omfattade större delen av Dalsland. Under Erik av Pommerns regeringstid anlitades utländska fogdar, bland annat på Dalaborg, för att kräva in skatter som bekostade de kostsamma krigen mot Hansan. Missnöjet med detta ledde fram till Engelbrektsupproret, då flera fogdeborgar jämnades med marken. År 1434 intogs Dalaborg och förstördes av en bondehär under riddaren Peder Ulfsson Roos.
Kvar finns vallgraven, vallar, en terrass och källaren till ett blockhus. En modell av Dalaborg innan förstörelsen finns att se på Melleruds Museum.


I norra änden av vallgraven fanns en trappa bestående ett par stockar som man huggit ur trappsteg. Fast den trappan var nog inte samtida med slottsruinen. 

I viken strax norr om vallgraven fann en liten sandstrand för den som kände sig sugen på ett bad.

På väg längst med vallgraven växte det rikligt med smultron och jag lät mig väl smaka.









Öster om udden simmade en svanfamilj vid ett litet skär. Vattenståndet har med all sannolikhet varit högre när borgen byggdes om vallgraven skulle vara full med vatten.





Står man  där borgen har legat och tittar söderut är det inte långt till Tavlenabbens båk och Dalbergsåns utlopp. Vinden hade mojnat och sjön hade lagt sig - snabbt som det gör på insjöar. 

Ångrade alltmer att jag inte tog gummibåten  - åtminstone över ån. Det gamla talesättet säger ju att "man inte skall  gråta över spilld mjölk" så det var bara att börja gå.



 Valde att inte gå tillbaka samma väg utan hittade en stig som gick rakt söderut genom skogen. Efter en stunds promenerande hittade jag några kantareller. Inte många, men i alla fall några, som jag plockade. När jag ställde lite frågor på Maringuiden om att "segla på Vänern" innehöll ett av svaren att man kunde hitta kantareller lite varstans när man gick iland.




Snart var jag framme vid ån, lite norr om inloppet och mitt emot tavlorna till enslinjen. Satte mig på den klippiga stranden och vilade en stund och ångrade nåt alldeles förfärligt att jag inte tagit gummibåten över ån.

Hade tagit med mig alldeles för lite att dricka och mitt vatten var slut. Provade att dricka vattnet i ån men avstod efter att jag smakat. Det var inget att rekommendera



Efter att ha vilat en bra stund fortsatte jag väster ut längs ån. Ganska snart kom jag till den privata bryggan som ligger snett mitt emot gästhamnen och campingen. Jag ångrade fruktansvärt mycket att jag inte tagit gummibåten över ån. Så fruktansvärt mycket att jag nästan grämde mig. 

Här ligger båten som jag skall till inom synhåll på 100 meters avstånd och så har jag en oändlig lång sträcka framför mig innan jag kommer dit. Dessutom är jag dödstrött och enormt törstig, solen skiner obarmhärtigt från en klarblå himmel. Hade jag varit en liten rar scout, så hade jag satt mig ner och bara vägrat att gå vidare. Nu har jag varit scoutledare för såna små rara scouter och ännu värre är att jag minns vår kårschef Rune´s - tillika seglarkompis och delägare i en av oss gemensamt ägt havskryssare - ord i en sådan situation; "det är bara resten kvar".

Det är naturligtvis sant, samtidigt som det också är sant att det är 100% av den kvarvarande sträckan kvar. Dvs hel sträckan - alltihop - varenda steg. Skall man se det lite mer positivt så ä det bara två tredjedelar av sträckan från "slottsruinen" och se man till hela sträcka från båten till Slottsruinen och tillbaka så är det bara en tredjedel kvar. 



Ändå är det - oavsett va man säger - 4 km kvar att gå för att nå ett mål som ligger 100 meter bort.

Sädesfälten som inte rör sig det minsta för den obefintlig vinden är oändliga. Varje steg är en plåga under den obarmhärtigt brännande solen.

Tänk va underbart det var i morse när det blåste 11-12 m/sek rakt i nosen. Vätterns yta hävde sig upp och ner i en krabb sjö och dess salt- och smaklösa vatten sprutade ända bort i sittbrunnen. Hur kan man va så dum så man går in i en hamn och ger sig ut och promenerar.

Efter ca 1 km låg en gård där det var skugga längs ladugårdsväggen. Gick och satte mig där en stund och vilade. Efter ytterligare ca 800 meter kom jag till bron och på bortsida den var det några träd som skuggade. Satt länge på en väggardist i skuggan och vilade.

Två hundra meter senare var jag återigen vid korsningen med skyltarna.

Nu var det i alla fall bara resten kvar, men det fanns inte tillstymmelse till skugga någonstans på den två kilometer långa vägen.



Det var en underbar syn när jag till slut kunde se båten. Hur kunde jag va så dum så jag inte tog gummibåten över ån!?

Klev ombord, drack mig otörstig och stupade i kojen. Dödstrött.

Hemma brukar vi äta kvällsmat ungefär klockan sex. Vad klockan var när jag vaknat till sans kommer jag inte ihåg, men det skulle inte förvåna mig om hon var bortåt tio.

Jag hade ju en handfull kantareller som jag smörstekte. Det var ju inte mycket för en stor "hôlsôlten" karl. "Hôlsôlten" betyder ungefär utsvulten eller mycket hungrig, men det förstod nog de flesta.

Vissa personer blir ju beskyllda för att ha sagt vissa saker tex Cajsa Warg och det uttryck som hon felaktigt beskyllts för att ha myntat ; "Man tager vad man haver". Hon lär ju dessutom inte ens hett Cajsa - utan Christina.

Nåja - i mitt fall passar uttrycket bra. Jag hade ju några små smörstekta kantareller - vad gör man med dem? En Bondomelett kanske! Jag hade ju ägg. Men det var lite med bara pyttelite kantareller. En gul lök fanns ju. En kryddig  korv plockades ur sin förpackning. Ett par skivor rökt skinka fanns ju också i kylen. Skivat och hackat fick det fräsa med kantarellerna, och så en skivad tomat, innan äggen uppvispade med vatten salt och vitpeppar östes över och fick stelna.

Nu visste jag ju att kantarellerna var den viktigaste ingrediensen i denna snabbt hopkomna och ännu snabbare uppätna bondomelett. Om nån hade blivit bjuden på denna kulinariska innovation och inte fått information om ingredienserna är det inte säkert att denne över huvud taget förstått att den innehöll kantareller.

Stupade återigen i säng och sov som en stock hela natten.





fredag 18 oktober 2013

Ingen hummerfiskare i alla fall

Var ute och satte markeringspålar på en vandringsled för Smögen Öråds räkning. Leden går på den halvö som på sjökortet kallas Holländarberget och jag har markerat dess ungefärliga sträckning på bifogat sjökortsklipp i rött. klicka på bilderna så blir de större.

Från stora delar av leden är det en strålande utsikt. Ute på sjön runtomkring var det en massa mindre båtar. Betydligt fler än när jag var här uppe sist. Vad de sysslade med vet jag inte, men jag har på omvägar hört att man den senaste tiden talat om hummerfiske - vad katten det nu är. (synd att det inte finns nåt enkelt sätt att lägga in smileys - det borde jag ha haft en här)

På väg "hem" fick jag se en båt som kom norrifrån för enbart storsegel. När jag var och jobbade på leden för styvt en månad sen, var det en strid ström av segelbåtar som passerade. Svårt att så här långt efteråt uppskatta antalet men jag har för mig att det var så många som tre. 

Båten ifråga kom norrifrån och gick in i smygvägen som de flesta brukar gå mellan Vämlingen och Skåreskär.


Jag var naturligtvis bara tvungen att ta upp mobilen och ta en bild. Avvek en aning från närmaste vägen till bilen och gick ut i bergen en liten bit. Segelbåten började "pina" (gå så högt i vind det över huvud taget är möjligt) för att försöka komma förbi de grund och skär som låg i hans väg.

Vämlingen syns längst bort till höger på bilderna och Sälö och kanske även Hållö skymtar överst till vänster på den andra bilden.

Det fanns en gammal elektriker på Hovenäset för länge sen. Jag har glömt hans namn. Han brukade alltid säga;"Enligt mitt kolossala sätt att förstå"

Jag får säga detsamma. Enligt mitt kolossala sätt att förstå, måste det hav varit inom den vyn som syns på bilderna som Evert Taube diktade upp att "Briggen Blue Bird av Hull" förliste.

Eller vad tror expertisen på navigation och lyrik.

Det var Blue Bird av Hull
Det var Blue Bird en brigg
Som med sviktande stumpar stod på
Över soten i snöstorm med nerisad rigg
Själva julafton sjuttiotvå
-"Surra svensken till rors, han kan dreja en spak."
Ropa skepparn
-"Allright boys, lös av!"
Och Karl Stranne från Smögen
Blev surrad till rors
På Blue Bird som var dömd att bli vrak

Han fick Hållö-fyrs blänk
Fast av snöglopp och stänk
Han stod halvblind
Han fick den i lov
Och i lä där låg Smögen
Hans hem där hans mor
Just fått brevet från Middelsborough
-"Nå vad säger du Karl?"
-"Går hon klar?"
-"Nej, kapten!"
-"Vi får blossa för här är det slut."
-"Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä."
-"Ut med ankarna båtarna ut."
Men hon red inte upp
Och hon fick ett par brott
Som tog båten dom hade gjort klart
-"Jag tror nog" sa Karl Stranne "Att far min gått ut."
-"Emot oss, jag litar på far!"