onsdag 23 december 2009

Fjord 28 cs


Hej och välkommen till min blogg. Jag heter Tommy Andersson och bor i Kungshamn i mellersta Bohuslän.

Bloggen kommer att i huvudsak handla om min senaste (och kanske sista) båt Thallatha, en motorseglare av typ Fjord 28cs och den ombyggnad jag kommer att göra för att anpassa den efter min tankegång och behov. Om du som läser detta har åsikter om det jag skriver eller gör så är jag glad om du vill ge en kommentar. Har du egna idéer eller tipps lika så. Ni får också gärna maila till mig om det passar bättre.

Fjord 28cs ritades 1975 av Eivind Amble och arkitekt Geir Grung. Den byggdes av Fjord Boats, Norge, fram till 1982. Hur många som tillverkades vet jag inte. Min båt byggdes 1979.

www.udkik.dk skriver;"Avantgardistisk motorseiler med harmonisk seilbåtskrog. Meget god plassutnyttelse med 6 soveplasser i 3 separate kabiner. Innvendig styreposisjon, sentercocpit, masten plassert i cocpit for enkel betjening - lite storseil, kjempestor rullegenua. Kjølen trukket akter for å kompensere for masteplasseringen. Båten var et samarbeidsprosjekt mellom nav.arch. Eivind Amble og arkitekt Geir Grung. Var ment å være "fremtidens Cruising Sailor". Kultbåt"

(Avantgarde (franska - förtrupp) är en benämning på en grupp av till exempel konstnärer, författare eller musiker, som vid en viss tidpunkt uppfattas som mest nyskapande och innovativa i sin teknik eller val av motiv.)


Längd 8,6 meter - 28 fot och en bredd på 3,05 m. Båten sticker 1,45 m enligt specifikation, men det brukar ju ändra sig efter tiden har jag märkt. Deplacementet är på 4 500 kg, också det enligt spec. Kölen är en lång fenköl som, pga den mycket långt akterplacerade masten, sitter långt akterut för att lateralplanet skall harmonisera med segelplanet. Kölen är en järnköl på 1600 kg.


Det är mycket
goda boende-
utrymme,
tyvärr på
bekostnad av
utvändiga
stuvutrymme.
En liten
ankarbox på
fördäck. Annars
finns det inget utvändigt stuv i aktern för ankare med lina, fendrar, förtöjningstampar mm. Det enda stället är det mycket stora motorrummet med en stor lucka mitt i sittbrunnen. Men det är ganska opraktiskt att förvara sånt man vill ha lätt åtkomligt där. Man kan naturligtvis dra in våta och illaluktande "dräggtåg" och annat och lägga i stuvutrymmena under sittbänkarna i salongen, men det tilltalar mig inte alls.


Vi seglare är ju ett, i många fall, ett konservativt släkte, och jag får ofta komentarer angående båtens utseende och riggning. Anledningen till att jag köpte denna mycket udda båt är att jag ofta under mina seglatser de senaste åren fått problem med ryggen pga att jag blivit kall och våt. Efter en tur i kompisens motorseglare började jag fundera på en båt med invändig styrplats. Efter en del letande hittade jag denna båten efter ett tips från en kompis, nästan garnngårds.

Ett krav var att den skulle segla någorlunda och det tror jag att den gör med sitt (visserligen Norska) LYS-tal på 1,01. Jag har seglat den under sommaren 2009, men inte fått testat den fullt ut vad det gäller seglingsegenskaper.

Scoutbåten Bris

En liten presentation av mina båtar och lite av mitt seglande kan väl vara på plats.

I min familj var det ingen som var intresserade av sjön eller båtar. Jag var som de flesta unga i vårt samhälle med i missionskyrkans scoutkår. När jag var ca 14 år, fick scoutkåren en gaffelriggad bohusjulle från en nedlagd sjöscoutkår på Fisketången. Kårchefen i min scoutkår hade nog på ett tidigt stadium förstått var för en "fomme" jag var, och gav mig ansvaret för båten.

Med tipps och råd från gubbarna i hamnen fick jag båten någorlunda tät (den hade stora sprickor i nästan varenda bord) och fick den sjösatt och riggad. En av mina scoutkompisar, Bosse, hade en segeleka och kunde segla. Han var med mig ute ett par gånger. Jag blev biten av segling.

Vid ett tillfälle när jag hade lust att sticka ut och segla fick jag inte tag på Bosse. Jag kunde ju hissa segel och hade en liten aning om hur det hela fungerade, så jag hissade segel kastade loss och gav mig iväg. Vi hade båten liggandes vid den bryggan där restaurang "Havsnära" nu ligger, det första året. Jag vet att jag tänkte att de kunde ju inte bli så farligt om jag inte klarade av att segla. På Rössholmen, där ABBA-fabriken låg på den tiden, var det alltid folk. På Hasselön (som många kallar Smögen - fast det är en egen ö, ihopbyggd med Smögenön med en vägbank) kunde man ju gå sig till räddning. Grindholmen, var visserligen en ö utan fast befolkning, men man borde kunna ropa på nån över "Sunnepinna" som kunde hämta en. Det osäkraste stället var Stenshomen. Där var det inte säkert att man kunde få kontakt med någon. Sen var det ju förstås fastlandet, men där var det bara att förtöja båten och gå hem.

Det visade sig ganska snart att mina farhågor var obefogade. Det tog inte så lång stund innan jag hade kryssat mig ut till Hållö. Efter den första egna segelturen har seglandet inte varit något stort problem.


Ett par sprickor under vattenlinjen ville inte gå igen. Gubbarna i hamnen tipsade mig om hur jag skulle göra. Utrustad med verktyg, tjära, säckväv, blyplåt och kopparnubb, drog jag upp båten på en lite slip på holmen som hänger ihop med Rössholmen - Kristens holme, där det idag ligger en sjötapp. Efter denna åtgärd blev båten tät, Åtminstone när man inte seglade. Det var mitt första riktiga båtjobb. Det skulle följas av många under åren.

Efter ett par år fick scoutkåren en bättre begagnad J10. Med den båten var jag med om mitt första mastbrott.



Jag vet att det finns en bild på Bris taget när jag och en av mina seglakopisar hade gått på grund i Sotekanalen, men jag har aldrig kunnat få tag på den. Bifogad bild visar en av mina scoutkompisar, Stig Andersson från Fisketången, när han hjälper mig att byta roderbeslag på J10;an. Det gamla rodret hade sett sina bästa dagar och vi blev tvungna att tillverka ett nytt. Urmakaren Östen Lundin, som hade sitt urmakeri på andra sidan vägen tog en paus i sitt pillande med klockor och passade på att gå ut och "lugga" Stig under hans arbete.


"Lyckan är......."


.... alls inte det som du tror" sjöng Harry Brandelius på sin tid. Här med Magnus kvintett - jag föredrar nog Harry Brandelius

För en gubbe på 60+ kan lyckan va att få en CD-skiva med några gamla bilder.

Genom åren har det blivit många bilder på båtar, men på Bris har jag aldrig hittat någon, trotts ihärdigt letande. Jag vet att det togs en bild vid ett tillfälle, för jag har hört talas om den av en speciell anledning, men jag har själv aldrig sett den. Jag frågade killen, som tog bilden för ca 45 år sen, om han hade kvar den. Det hade han, men han visste inte var. Ett par dar in på det nya året 2010 fick jag en CD-skiva med några bilder på från en seglats med Bris genom Sotekanalen. Bilderna hade hittats i samband med att ett stort antal diabilder hade scannats in i fotografens dator.

Seglatsen som jag minns den


En sommar, det borde ha varit 1965/66, hade en kompis från Vänersborg köpt en J18 som han lämnade i min vård i Gravarne (Kungshamn) några veckor, innan han seglade båten till Vänern. Vid ett tillfälle lånade vi J18 och bestämde oss för att segla med den och Bris genom Sotekanalen och kryssa hem över Soten.

När vi kommit in en liten bit i Sotekanalen söderifrån, la vi till vid Nötö för att gå och titta på en strandad båt som låg i Haby bukt. De andra hade gått iland och jag håller på att förtöja Bris, den vita båten som ligger akter om lackade J18.


Nån från Schweiz hade köpt en båt i Norge och skulle segla "hem" den. Man visste att Sotekanalen fanns, men valde ändå att segla över Soten. När man passerat Mjölskärs fyr klarade man inte av att segla längre pga vädret. De tog ner seglen och skulle starta motorn. Detta lyckades inte, utan man drev in i Haby bukt och gick på grund ett flertal gånger innan båten till slut spolades upp på land längst in i bukten.









Från vänster Stig och Lars som seglade med fotografen Bernt med J18 och jag och Ingemar som seglade med Bris, som promenerat till Haby bukt för att titta på haveristen.

Det blev naturligtvis mycket diskussion om strandningen bland oss grabbar.

Sedan länsade vi vidare genom Sotekanalen.

Hur vi kunde segla förbi den betydligt snabbare J18 vet jag inte, men fotografen Bernt, tillika skeppare på J18 ville kanske ha just den bilden och därför väntade in oss.




Jag har aldrig sett Bris segla. De gånger jag var i närheten av Bris seglade jag alltid själv. När jag fick se bilderna tycker jag det är en väldigt grann båt.

Vi är på väg mot Ramsviks udde för att börja vår kryss hem över Soten.




Jag och Ingemar insåg snart att det var alldeles för hårt väder för en kryss över den beryktade Soten, så vi beslutade att försöka kryssa hem genom Sotekanalen. På det tiden var det tillåtet att segla i Kanalen.

Den bifogade bilden är den jag visste fanns men aldrig hade sett.

Där kanalen blir lite bredare tog vi ut slaget för långt. När vi slog och båten reste sig var det inte tillräckligt djupt, utan vi fastnade i leran. Ingemar tog av sig byxorna, klev i vattnet och försökte baxa båten ut på djupt vatten medans jag försökte kränga så att djupgåendet miskade.

Det lyckades, men kompisarna i J18 hade sett att vi vände och hade gjort detsamma. Bernt tog påpassligt en bild. Att dessutom Elverkets skyld där det stod "Högspänningskabel - Förbjudet att ankra" kom med på bilden har alltid förhöjt historien om det inträffade.

Vi fick båten flott, men redan nästa slag skörade vi det gamla bommulsseglet och det var därmed färdigseglat med Bris som gaffelriggad bohusjulle.

Att kryssa genom Sotekanalen är inte enkelt. Har man dessutom trasiga segel låter det väl sig knappast göras. Vi fick bogsering av en annan julle. På bilden är vi på väg in i Sunnepinan. Ingemar till rors i Bris, medans jag hjälper till i Jullen.

Jag riggade om Bris med en gammal mast och segel från en J10 som scoutkåren hade fått. Bris seglade ännu några sommrar innan höststormen 1969 beseglade dess öde och den blev skrot. Resterna av skrovet forslades till soptippen, men den bastanta järnkölen ligger på botten vid "Ringen", mellan Gravarnes hamn och Sandbogen.

PoP 16 - 1967-1969

Efter att ha haft ansvar för scoutbåtarna i några år, fick jag se att det fanns båtritningar till salu i tidningen "Teknik för alla". Jag fastnade för en Pelle Brohäll konstruktion, PoP 16. Båten skulle byggas av plywood och var 4,85 meter lång. Min morfars garage var ca 5 meter.

Köpte ritningen och bilade upp en dörröppning mellan garaget och det källarkök som låg vägg i vägg. Jag var ju "morfars pojke" och han hade inga synpunkter på mitt tilltag - snarare tvärt om. Källarköket hade inte används på många år, sen man slutade hyra ut till badgäster och vi inredde en verkstad där med en kraftig arbetsbänk mm.

Jobbade under sommarlovet från verkstadsskolan i Mölndal på färjan Ägir, som gick mellan Gravarne och Smögen, och bodde hos mina morföräldrar. Material inköptes och det blev åtskilliga resor under hösten till Gravarne (som samhället hette på den tiden) för att tillverka stapelbädd och spant mm. Under jullovet jobbade jag ihärdigt med båten och den blev skrovfärdig.

Akterspegeln bestod av två plyfaskivor. Den ena skruvades på spantet och den andra skruvades och limmades dit när skrovet i övrigt var klart. Den täckte då över ändarna på slag och balkvägare och plyfaändarna på skrovsidorna. När jag skulle limma fast den var det kallt ute. Det fanns bara ett utrymme på några få cm mellan garageporten och akterspegeln. När det var klart att montera akterspegeln öppnade jag garagporten, satte dit plyfaskivan och skruvade fast den. Stängde porten och satte dit ett par elektriska kaminer för att få upp temperaturen så fort som möjligt för att limmet skulle härda.

När skrovet var klar började jag ytbehandlingen efter anvisningen fram tom grundmålningen. När färgen torkat samlade jag ihop några gubbar som hjälpte mig att bära ut skrovet, vända det på rätt köl och sen bära in det igen. Däck och överbygge kom på plats och båten målades färdig invändigt innan det var dags att bära ut den igen för montering av köl, som köptes från ett varv i Tierp, där man även kunde köpa färdiga båtar.

Under vintern hade jag också tillverkat en mast av lamellimmade granribbor och en bom.

Jag hade bestämt mig för att båten skulle målas mörkblå. Kårchefen i min scoutkår som var gammal seglare och som jag ofta diskuterade mitt båtbygge med. Han hade en helt annan åsikt beträffande färgen. "Segelbåtar skall va vita". Eftersom jag aldrig ger mig "när jag har fel och sällan när jag har rätt", började jag måla båten blå. Målade först akterspegeln. När det var klart tog jag några steg bakåt och beundrade mitt verk. Det var en hemsk syn att se den mörkblå färgen mot det grundfärgsmålade vita skrovet. Med trasor och vanolen torkade jag bort den blå färgen.

Det blev mycket funderande under veckan som jag tillbringade i skolan i Mölndal. Nästa helg målade jag skrovet blått, men jag började i fören och tittade inte på det i sin helhet förrän arbetet var klart. Jag tror ändå att det var ett bra färgval. En plyfabåt med skarpa slag skall inte va vit utan ha en stark färg.

Det var härligt att sjösätta, rigga och hissa de nya seglen som Syversen hade sytt. Jag seglade varannan dag hela sommaren 1968. Varannan dag jobbade jag som hoppilandkalle på färjan Ägir. Jag har i efterhand konstaterat att mitt första bygge aldrig fick nåt namn mer än att jag möjligen sa "Poppen" om jag syftade på båten.

På bilden har fotografen lyckats fånga oss med back i bägge seglen, kan det möjligen ha varit precis när vi håller på att gå över stag. Skepparen till rors. Vem gasten är kan jag inte komma på. Bilden måste i varje fall va tagen sommaren 1969 av färgen på ruffsidorna att dömma. Det gamla magasinet till höger i bild står på Kristens holme.

Våren 1969 lade jag på duk på däcket. Färgen på plyfadäcket hade en benägenhet att spricka i skarvarna. Klädde också ruffsidorna med 4 mm mahognypyfa. Hade från början bara betsat furuplyfan och det blev inte speciellt snyggt.

Började jobba på en elfirma direkt efter skolan så det blev segling på kvällar och helger under sommaren 1969. Seglingsområdet tom denna sommar var i huvudsak runt i närområdet, med nån enstaka tur till Lysekil i öst och genom Sotekanalen i nord.

22 September 1969 kom höststormen. Jag var på elfirmans verkstad, när taket få fiskebrödernas konservfabrik, som låg alldeles i närheten, blåste av. De bägge scoutbåtarna och min PoP 16 låg förtöjda i var sin boj på Ringen. Det var väl en ok plasts att ha båtarna på under normala förhållande, men definitivt inte under ett sån oväder. Båtarna halades ut till bojen med en lina som gick genom ett block i bojen.

Den första båten som slet sig var Bris. Vi lyckades få tag på den och förtöja den längs med berget. Bris blev efterhand skrot. Nästa båt som slet sig var J10;an. Även den fick vi tag på och lyckades förtöja den väl avfendrad utanpå Bris. J10;an klarade sig med några mindre skador.

Fram på eftermiddagen mojnade det. Vi ringde till "tullen" och de kom ut med en båt, släppte ner en lina till mig där jag var ombord på J10;an och bogserade mig till ångbåtsbryggan i Gravarne. När jag var så nära att jag skulle kunna ta mig in till Ångbåtsbryggan släppte de linan och jag kunde förtöja på en skyddad plats. Seglen satt på bommen och det kom ut en man på ångbåtsbryggan och skällde ut mig för att jag hade gett mig ut och segla när det var så dåligt väder att "tullen" hade fått gå ut för att bärga mig.

Efter en stund kom stormen tillbaka med oförminskad styrka, fast från andra hållet. Då slet sig min PoP 16. Det var omöjligt att få tag på den där den hamnade upp efter ett brant berg. Den blev skrot men jag fick i alla fall ut hela försäkrigsbeloppet.

Katamaranperiod

Bygget av PoP 16 var nog det roligaste jag hade gjort dittills. Jag tror redan det var under våren 1968 som jag läste en artikel om en katamaran som jag har för mig hette BELO och som var tänkt för självbygge. Gick med i Catamaran och Trimaranseglarförbundet - SCTS - och läste med liv och lust deras tidning. Följde en artikelserie om en konstruktion av Hans Jûrgen Sazz. En båt som byggde på en cirkelbåge, där bägge pononerna var symetriska . Även bygget mellan pontonerna (vingen?) hade en symmetrisk form, har jag för mig.

Jag byggde plugg och form till skrovet i skala 1:10 och bockade till en aluminiumplåt som form för "vingen". Jag har fortfarande dessa modellformar liggandes i källaren. Tänkte bygga en modell i glasfiber, men som oftast när det gäller mitt modebyggande blir dom bara påbörjade.

BELO var en katamaran på ca 9 meter och som konstruerats och tillverkades av någon som hette Loretsson i närheten av Göteborg. Det gick att köpa enbart pontonerna och bygga resten av katamaranen själv i marinplywood.

Efter mycket funderande tog jag mod till mig och ringde telefonrummet i annonsen. När jag framfört mitt ärende till den killen som svarade sa han ungefär: "Katamaran, va e de. Jag vet inget om båtar. Vi hade en eka för sisådär 30 år sen". Där slutade min katamaranperiod. Sen kom höststormen 1969 och PoP 16;en blev skrot. För försäkringspengarna plus lite till köpte jag ett plastskrov till en 27-fots havskryssare.

Bianca 27 - "Kompis" 1970 -1991

Efter att min PoP16 hade havererat började jag leta efter ett nytt projekt. Ett plastskrov som jag kunde inreda. Tittade bl.a. på en båt som hette "Scalare" men fastnade till slut för en Knut Reimersritad båt - FinGal. Jag hade inte hunnit skicka iväg kontraktet när de ringde från Syversens segelmakeri på Smögen. De hade en försäljare från Bianca Yachts i affären och mitt tilltänkta båtbygge hade kommit på tal. Han kom över och vi pratade igenom mina önskemål och jag fick en offert på ett vitt Bianca 27-skrov med svart vattenlinje, monterad barlastköl i gutjärn, motorbädd, viss basinredning i plast, roder och en lös sittbrunn. När jag utvärderade offerten fick jag mer för mindre pengar än en motsvarande FinGal. Då ingick den betydligt längre transporten i priset.

Jag gjorde lumpen på Såtenäs flygflottilj och hade lyckats hyra in mig i en lada som tillhörde ett torp inom området. Fick skrovet levererat till Lidköpings hamn och en grävmaskinsfirma transporterade skrovet till flygfältet. Båten gick inte in i ladan i sin helhet, så jag monterade skarndäcket i akterdelen och sittbrunnen. När detta var klart drog jag skrovet akteröver så att jag fick in fören på insidan porten och kunde lägga resten av däcket. Byggde en enkel form och göt överbygget i glasfiberlaminat.

Optimist som jag var trodde jag att jag skulle bygga färdig båten under lumpartiden och sjösätta och ta hem båten till Kungshamn sjövägen. När formen till överbygget var "riven" och jag slipat överbygget slätt och klart för montering och ytbehandling var lumpen slut och jag fick fixa lastbilstransport till Kungshamn.


Sommaren 1974 var båten sjösättningsklar för första gången.

1975, när vår äldsta dotter var 5 månader gjorde vi vår första längre segelsemester. Åren med Biancan hade vi Bohuslän som seglingsområde.

Den något suddiga bilden är tagen när Biancan ligger i "spiltan på Landlösa", samma plats som bilden på "Fjorden" i bloggens huvud är tagen på.

Omkring 1980 köpte en kompis in sig i båten. Förutom att var familj hade var sina semesterveckor, var familjerna ute mycket på helgerna tillsammans. Ett antal 24-timmarsseglingar och en del minnesvärda "herrseglingar" på höstarna blev det också genom åren. När våra döttrar kom upp i tonåren ville de inte längre följa med på sjön och då min fru inte heller var speciellt intreserad seglade vår familj allt mindre. Kompisen och hans familj seglade däremot allt mer och jag ville att han skulle köpa även min del. Han tycket att arrangemanget med delägarskap var alldeles utmärkt, så vi sålde båten 1991 och han köpte en Maxi 77 ihop med en släkting.

Havsfidran - "DIS" 1991 - 2001

Den båtbyggare på Fisketången, allmänt kallad "estländarn", som vi fått scoutbåten Bris av, hade varit till mycket hjälp och stöd under alla mina båtprojekt. Han var mycket intresserad av, och tala ofta i positiva ordalag om "lilla fidran". Detta hade min fru snappat upp och en dag, när vi började få spekulanter på Biancan, meddelade hon mig att hon skulle ta bussen till sitt jobb i Uddevalla och att jag skulle komma och hämta henne med bilen efter jobbet, eftersom vi skulle till Göteborg och titta på en havsfidra.

Jag protesterade eftersom jag inte tänkte ha nån mer båt. Mina protester hjälpte föga, utan jag blev "tvungen" att följa med och titta på en båt som jag inte var intresserad av.

Till slut kom det en spekulant som var allvarligt intresserad av Biancan och det blev affär. När jag kom hem efter att affären var avslutad fick jag order att ringa och köpa havsfidran. Jag talade om att jag inte tänkte ha nån mer båt - åtminstone inte på överskådlig tid. "Ringer inte du så ringer jag och köper henne" sa min fru. Vi köpte båten. Det sägs ju att kvinnans list övergår mannens förstånd.

Jag fick också klart för mig att överskådlig tid är mycket kort. I det här fallet mindre än tre timmar. Jag bestämde mig också för att skulle jag ha en båt att ta hand om skulle jag också segla. I stort sett har jag seglat tre veckor själv, eller mer, varje sommar sen dess.

En sak som min fru trodde var att en varvsbyggd båt som två ägare hade haft i 20 år är färdig och att det inte finns nåt på den att göra. Det visade sig att hon hade helt fel. De tidigare ägarna hade tydligen inte rört en skruv i båten under de gångna 20 åren. Jag ägnade 10 vintrar åt att bygga om och förbättra.

Började med att skrapa den gamla bottenfärgen ner till gelcoaten. Upptäckte därmeden kraftig grundstötningsskada i fören. Man hade helt enkelt bara spacklat över delamineringen och bottenmålat över. Jag är helt övertygad om att det inte var säljaren som gjort det utan den tidigare ägaren. Jag fick slipa bort halva skrovet på en yta av 70x20 cm för att komma ner till friskt matrial innan jag plastade upp igen.

Autopilot injöptes och monterades.
Dubbla batterier.
Peke monterades och ett hissbart inre förstag för kryssfocken.
Nytt storsegel med bindrev i stället för den gamla rullreven och fall, rev och trimlinor dragna till sittbrunnen.
Ett doghause byggdes i stället för den gamla spryhooden som var helt slut, med integrerad solcellspanel.
Ankarbox med luckor på fördäck.
Integraltankar för vatten i fören och i aktern.
Diskhon i pentryt vändes och jag byggde en välisolerad isbox under.
GeKå/POD-värmare med slinga för vattenburen värmare.
Moterade skott mot akterstuven. Tidigare var det helt öppet.För att kunna göra det var jag tvungen att bygga om avgassystemet, som tog upp mycket plats.
Dubblerade självlänsarna i sittbrunnen.
En halv koj i förpiken offrades för en nygarderob och flera små stuvutrymme.

Hela förpiken isolerades ordentligt, först med liggunderlag och sedan med en ytmatta. På SB sida behölls den gamla hyllan som var mycket smal i för och akterkant och därför ville vicka när den belastades. För att staga upp den klädde jag med ytterligare ett lager liggunderlag upp till underkan hyllan. Den 3 mm gamla ytmattan satt kvar. Utanpå det 2X10 mm liggunderlag plus en ytmatta på 3 mm. Totalt 26 mm isolering på skrovsidan. Efter det frös jag aldrig när jag låg i förpiken.

Det utfördes naturligtvis mycket annat småjobb på båten under denna tioårsperiod. Dessutom seglades det. Hela Svenska Västkusten, Runt i de Danska farvattnen i Kattegat, Öresund och Bälten och längs Norska kusten till skärgården norr om Stavanger.

Bifogad bild visar DIS i "spiltan på Landlösa", en av mina favorthamnar.

1997/98 började havsfidran kännas trång och jag började fundera på större båt. Hittade ett 35 fots Buse Roberts-ritat stålskrov med runda slag i Färila i Helsingland. Dessvärre drabbade jag av allvarliga problem från ryggen i oktober 1998, innan jag hann att köpa skrovet, så det blev ingen affär. Tyvärr - eller som tur var.

Våren 1999 hade jag inte fått fidran i sjön pga ryggen, om inte en kompis och min äldsta dotter gjort jobbet. Sjösättningen det året var den lättvindigaste någonsin. Det svåra för mig, var att ta mig ner på den sjösatta båten och sätta mig ner på rufftaket i samband med påmastningen. Sen satt jag där och höll mastfoten och talade om för de andra vad de skulle göra. Det blev heller ingen långsegling det året, men min fru och jag "upptäckte" bl.a. Gåsöskärgården SV Lysekil under några helger. Gåsöskärgården ligger för långt bort för en dagssegling, men för nära om man vill segla lite längre bort. Bilden är tagen från en hög klippa på ön Sillbysan i Gåsöskärgården.

Sommaren 2000 lånade min fru svärsonens Albin Express i tre veckor och det blev i alla fall nästan 14 dagars segling i Stockholms skärgård. Jag lyckades fördröja och förkorta seglingen ett par dar genom att halka i duschen på marinan och skära upp hälen. Denna händelse tvingade mig att mitt i natten till Lördag, ta en taxi till akuten på Danderyds sjukhus. Vår yngsta dotter tyckte att hon kunde ha vår bil under tiden vi var ute och seglade och hade hämtat den på fredagskvällen. En något förvånad läkare sydde ihop min häl med fyra "korsstygn" i blå tråd. Det som förvånade honom var hur jag kunde fått skadan - jag var ju spik nykter.

Att min fru lånade Expressen berodde på att hon ville va nära vårt nyfödda första barnbarn, och att muta mig med segling i Stockholms skärgård var ju ingen dum ide. Hur var det? "Kvinnans list övergår mannens förstånd".

På Svinninge Marina, där svärsonens Express låg, stod min nästa båt på land sen några år. Jag haltade förbi den, blödande, med foten inlindad i toalettpapper på väg från duschen till båten.

L32 - "Moëtte" 2001-2003

När ryggen satte stopp för stålbåten i Färila, började jag titta efter lite mer färdiga båtar. Helt färdig blir ju aldrig en båt, men det kan ju va trevligt om den går att segla med under somrarna för att testa om det man byggde om förra vintern fungerar som det var tänkt och man kan få impulser vad man skall ge sig i kast med kommande vinter.

När svärsonen, vid ett av våra besök i Stockholm hösten 1999, visade oss sin nya båtplats på Svinninge Marina, låg det en stor gammal träkoster som var till salu på land. Jag tittade på båten och tog ett par bilder. det var ju inget alternativ för mig, men kostrar är ju alltid intresanta.

På en av bilderna fastnade en L32 som fortfarande stod ensam kvar på land nästa sommar. På bilden ser man fören opå L32:an sticka fram över den vita bilen till vänster. Storseglet satt kvar på bommen och den var bara upplyft och inte rengjord i botten. Dessutom såg den ut att ha legat länge i sjön. Jag gick upp på marinans kontor och frågade efter ägaren. Sådana uppgifter lämnade de inte ut, men jag fick skriva ett kort som marinan postade. Något svar fick jag aldrig.

Spårade en tidigare ägare via det statliga båtregistret och ringde så småningom upp. En mycket trevlig man som sålt båten några år tidigare. Jag fick namnet på den nye ägaren. Sökte få fram ett telefonnummer och hittade det något ovanliga namnet tillsammans med ett kvinnonamn. Jag ringde ett otal gånger utan att få svar. Till slut svarade kvinnan. Mannen var hennes farbror som hon haft som inneboende under en period. Jag fick telefonr till ägaren med tipps om att ringa mycket sent på kvällen. Jag ringde ett otal gånger och till slut svarade mannen och jag framförde mitt ärende. Han visste inte om han skulle sälja och ville vänta med besked tills efter nyår. Han hörde naturligtvis inte av sig. Jag hade fått hans mailadress och skickade så småningom ett mail och gav honom ett bud på båten - ingen reaktion.

Jag skulle till Stockholm och några dar innan ringde jag upp ägaren till L32;an. Han svarade och jag sa att jag ville titta på och ev köpa L32. Vi kom överens om en tid att träffas på marinan. Jag tittade på båten och frågade honom så småningom vad han skulle ha för båten och han svarade;" du har ju gett mig ett bud, det är ok" Jag bad att få återkomma innom en vecka.

Någon månad tidigare hade jag läst en annons om en Vagabond 31 som var till salu i Södertälje. Jag var och tittade på båten och fick en aning underlig förklaring till varför den var till salu och varför den var i sånt dåligt skick. Enligt vad säljaren sa hade den som sålde båten till honom strippat båten på grejor. Den var också mycket slarvigt övermålad med vit färg ovanpå den ljusblå gelcoaten. Jag fick också namnet på den personen han köpt båten av. På de frågor jag ställde fick jag underliga svar. Det hela gjorde mig ju nu nyfiknare. Jag kunde inte låta bli att forska i båtens historia som var lite fantastisk.

Vafabond 31 byggdes ju som självbygge på Park Marin på Lidingö, under ledning och med hjälp av varvsägarna. Byggarna var ju på varvet minst en 14 dagar. Den aktuella båten byggdes av en vars båt hade brunnit inne i en brand i den lokalen där den förvarades och han hade också visat bilder därifrån - innan "branden". När båten var klar kom han en dag till en av varvsägarna och frågade om han kunde få hämta båten på Lördag. Han kunde få en transport då. Dessvärre skulle han inte få pengar från försäkringsbolaget förrän veckan därpå. Varvsägaren tyckte ju att han kände mannen, så det gick väl bra. Han hämtade båten och sen hörde de aldrig av mannen.

Man försökte få tag på honom på olika sätt och till slut, efter mycket lång tid kyckades det. Tyvärr - båten hade sjunkit. Den ligger där och där och det är bara att åka dit och hämta den. Han hade inga pengar. Man drog sig till minnes de bilder han hade visat och kom så småningom på var det kunde va. När de åkte dit för att kolla hade byggnade inte alls brunnit ner och Vagabonden stod i lokalen. När den tillverkades var den ljusblå, nu var den slarvigt ommålad med vit färg.

Polisen tillkallades och gjorde husrannsakan. Enligt uppgift fanns det vapen gömda i båten. Varvet fick tillbaka båten och sålde den vidare till en man som ägde ett kemiföretag. Här skulle man ju kunna tro att historien var slut, men det är den inte. Kemiföretaget gick i konkurs. Den nye ägaren tog båten och stack till Marseille. Där bodde han i båten i ett antal år. Sedan hämtades båten hem till Sverige igen av en person som ofta brukar annonsera ut båtar och båttillbehör och som var den som sålt båten ett par månader tidigare till mannen i Södertälje.

Jag försökte kolla upp båten via bl.a. Stöldskyddsföreningen, men kunde inte få fram något som sa att det inte var ok att köpa båten. Jag ringde också till den som killen i Södertälje köpt båten av. Då jag visste mycket om båtens historia, mycket mer än jag berättat ovan, namn på personer, födelsedata mm kunde jag ställa många och initierade frågor. Jag fick väl bekräftelse på en del och godag yxskaftsvar på en del. När jag sedan sökte säljaren gick det aldrig att få tag på honom. Jag talade med hans barn och fru och bad att han skulle ringa upp. Jag talade med personer på hans arbete och bad att han skulle ringa upp. Jag mailade, men fick inget svar.

När tiden för att jag skulle lämna besked om L32 började gå ut gav jag upp. Jag frågade min fru om jag kunde köpa L32;an och hon svarade;"du gör som du vill" Detta tolkade jag som ett - ja. Jag skulle senare förstå att det egentligen var ett - nej


Jag köpte L32;an och fick ta över land och sjöplats på Svinninge Marina. Båten hette Moëtte II. Namnet hade en särskil historia. När en tidigare ägare köpte sin första båt, skulle några goda vänner följa med och hämta båten. De hade köpt Champagne av märket Moët & Chandon. Att båten skulle ha ett namn hade de nya ägarparet inte tänkt på. I denna alvarsstund kläcktes sabbt ideen att kalla upp båten efter Champagnen. Med en liten omskrivning fick den heta "Moëtte". Nån sa att det hördes som fiskmås på franska. Dingen fick földaktligen heta "Chandon". När de köpte L32;an var namnet givet - "Moëtte II". Jag behöll namnet "Moëtte" på L32;an, men tog bort 2;an

Under våren jobbade jag med båten i 4 veckor och efter sjösättningen ytterligare 2 veckor i början av semestern, sen seglade jag i två veckor.








Det blev täta besök hos dottern i Stockholm både sommar som vinter - till min frus stora förtjusning. Hon gullade med barnbarnet och jag jobbade på båten. Jag gjorde mycket uppfräschningsarbeten. Extraisolerade och inredde förpiken, som var i det närmaste oinredd och mycket kal och tråkig. Klädde taket i salongen med plyfaskivor spårade med teakliknande laminat (fusk - men det såg snyggt och ombonat ut), för att dölja alla skruvskallar som satt i rufftaket och under däck. För att få distans satte jag även här 16 mm liggunderlag under skivorna. Reparerade sittbrunsbänkarna och målade sittbrunnen. och när jag sjösatt 2002 målade jag även däcket med grå halksyddsfärg. Den gamla färgen hade för länge sen sett sina bästa dagar.















Sommaren 2002 seglade jag och min fru samt yngsta dottern och hennes kille till Öregrund, sen seglade jag själv i tre veckor till Hudiksvall och via Grislehamn och Åland tillbaka till Svinninge. Bilden visar Moëtte i Kryssarklubbens boj vid Arholma. De var en underbar färd och jag hade verkligen tur med vädret.

På våren 2003 började min fru visa mig annonser på Storfidror som var till salu. Det var ovanligt många den våren. Jag hade inte gjort några "större" investeringar på Moëtte. Båtgrejor och båtjobb kostar alltid mycke pengar. Skulle jag sälja, skulle jag sälja nu. Slängde in en annons. Det kom en kille och tittade och han blev förälskad i båten. Han betalade vad jag begärde. Att bli förälskad är det farligate man kan bli. Man blir från sina sinnens fulla bruk. Han skulle bara ha båten. Vi skrev kontrakt och han betalade handpeng. Jag och min fru var ute och seglade i Stockholms skärgård i tre veckor. Under en långhelg var min yngsta dotter och hennes kille med från Nynäshamn till Landsort.

När det var dags för övertagandet hade köparen inte fått loss de pengar han behövde. Av de storfidrorna som var till salu fanns det bara en kvar. I Kåge strax norr om Skellefteå. Jag ville inte åka dit utan att ha pengar. Det dröjde ända tills i början av September innan det fixade sig med pengar och han kunde ta över båten.










Lite vemodigt kändes det när jag såg honom styra ut från Svinninge Marina och försvinna ut på Trälhavet. L32;an var den bästa segelbåten jag har haft och troligen någonsin kommer att få.

Hållöjullen - "Lilla Hjärtat" 2002- tv

När vi hade köpt L32;an i Stockholm och bestämt oss för att ha kvar den där och sålt havsfidran till Öregrund, var vi båtlösa hemma i Kungshamn. Vi pratade på att köpa nån form av båt att ha hemmavid. En söndag hade jag en avlägsen, men ändå "när" släkting, Lars, hemma på kaffe. Vi satt och pratade och plötsligt fick jag en tanke och sa; "En sån båt som din Hållöjulle hade ju vart perfekt" Varpå Lars svarade; "Du kan ju köpa min. Jag skall köpa en styrpullpetare och lämnade in jullen till Bengt Göran för försäljning". Bengt Göran drev Sotefjordens Marina och nån gång i veckan brukade vi sitta vid samma bord på restaurangen "Bella Gästis" i Hunnebostrand och äta middag. Nästa gång jag träffade Bengt Göran frågade jag honom om han hade Larses Hållöjulle till salu och fick ett nekande svar. Jag blev en aning förvånad. Lars brukar aldrig ljuga och det brukar inte Bengt Göran heller göra. Jag fick förklaringen. Lars lämnade in båten på torsdag och Bengt Göran sålde den på fredag. Det visste inte Lars när han var hemma hos mig på Söndagen.

Ett par månader senare kom Bengt Göran och talade om att han hade fått ett försäljningsuppdrag på en precis lika dan båt. Han hade ingen plats att ta in den på sin marina under vintern, utan den låg kvar hos ägaren. Jag köpte båten.

Förlagan till Hållöjullen var en gammal ekjulle som ägdes av en man på Vigane, i Sotekanalens södra inlopp. En man från Kungshamn lånade jullen, plastade den och gjorde en form på den. Lokaler och material höll en firma på Bohus Malmön med. Det göts ett antal skrov i formen och såldes under namnet Hållöjulle. Dessvärre gick firman i konkurs och formen försvann i konkursen.

På bilden ligger vår julle förtöjd på Tyrggö, som ju ligger på andra sidan kanalen, mitt emot där originalet en gång fanns.

Den översta bilden har en särskilld historia. Jag och min fru var ute och seglade en mycket fin dag i oktober 2003. Sista seglatsen för året. När jag stod och väntade på min tur hos rörmokaren i Hunnebostrand, fick jag se den nya Sotenäskartan för 2004, som stod i ställ på disken. Jag tyckte jag kände igen masttoppen på båten på bilden, och när jag tittade närmare visade det sig va min båt när vi var ute och seglade på hösten året innan. Vi var på väg mellan Långö och det lilla skäret i sydöst.

Träffade frampå hösten min gamla kompis Bertil Andersson, som är gift med hon som vid tillfället va turistchef i Sotenäs. Jag frågade honom om han visste vem som var ansvarig för Sotenäskartan 2004; "Det är jag" svarade Bertil. "Då skall jag stämma dig, för att du tagit ett smygfoto av mig och min fru när vi är ute och seglar och använt det som omslagsbild på Sotenäskartan. Får jag en digital kopia av bilden, så kan jag tänka mig att låta udda va jämt".

Bertil hade varit ute med sin båt denna fina söndag. Han var jagt efter en bild till den nya kartan när han fick se oss komma seglandes. Han tog ett kort. Det blev inte så bra som han ville. Han körde efter oss och tog ett kort till. När han hade tagit det fjärde kortet insåg han att han hade fått en perfekt bild. Jag fick en kopia med omedelbar verkan. Den var så stor att han inte kunde maila den utan brände den på en CD.

Efter ganska många år kom den gamla jullen som utgjorde pluggen till Hållöjullen i allmogebåtsföreningen "Tôllar & Seiel´s" ägo. Den togs om hand av en av mina kompisar, Stefan Andersson på Smögen. En höst hade han jullen liggandes mellan sina Y-bommar, där han vanligtvis har sin stora segelbåt. I det dåliga vädret hände det nåt med förtöjningen och aktern på jullen gick in under pontonbryggan och jullen blev skrot.

När det gällde tillkomsten av min båt gick det till på det viset. Tre av mina kompisar på Smögen, Lars, Torbjörn och Wolfi, köpte tre skrov. Två vita och ett svart. De gjorde i ordning båtarna så att de blev lika dana. Sen drog de lott om dem. Wolfi fick den svarta och Lars och Torbjörn var sin vit. Wolfi sålde ganska snart sin. Torbjörn jobbade en hel del för att få riggen bra. Efter många år sålde han båten till en badgäst och köpte en Rånäsjulle. Det var "Torbjörns" båt som jag köpte.

När jag tog upp Hållöjullen första hösten och skulle spola av den med högtrycken försvann hälften av färgen på skrovidorna. Man hade målat över den, troligtvis med toplack. Nått underarbete hade man inte gjort.

Jag hade inför första sjösättningen tagit bort det halvrunda järn som satt som skydd under botten. Det var gammalt och rostigt och hade släppt från delar av undersidan på kölen. Med hjälp av mina grannar vände jag båten på kärran och körde in den i garaget. Slipade ner till ren gelcoat och spacklade upp en del skador och porer. Målade ett par lager Gelshield som grundfärg och penselmålande skrovsidorna med tvåkomponentsfärg. Att man kan se penseldragen i viss mån tycker jag är ett plus på en sån här gammal båt.

Ett par vintrar sedan byggde jag ett litet fördäck, som syns på bilden. Det var lite besvärligt för en annan som är "gammal och stöpplebent" när man skulle gå ombord. Först skulle man stå och ballansera på den lilla däcksliknande biten längst föröver i relingshöjd. Sen skulle man kliva ner ca en halv meter. Med fördäcket blev det mycket enklare att komma ombord och dessutom fick vi lite skyddat stuvutrymme för segel mm under.

Monterade även ett batteri under fördäcket och en automatisk länspump. Den håller båten läns minst tre månader på ett fulladdat 75 Ah batteri. Jag blev naturligtvis inte färdig med arbetet förrän det var dags att sjösätta, utan jag fick ta in jullen i garaget även nästa vinter. Hade fått ett par stora spillbitar nåtad durkpywood av en kompis. Av dessa tillverkade jag nya och längre sittbänkar i aktern. Dels var de gamla ganska fula och dels hade luckan över stuvutrymmet i aktern försvunnit i en storm. Genom att jag gjorde dem längre får ytterligare minst en person plats att sitta på sidan tex när man seglar.

Seglingsorådet är ju i hemmafarvattnet och när vi seglade till den gamla fyrplatsen Klåvskär mitt på Soten kändes det verkligen som en långsegling. Där har människor bott och levat året runt medans man skötte fyren. Det var visserligen lågvatten när vi var där, men jullen fick med nöd och näppe plats att förtöjas inne i hamnen. Man hade ju på den tiden fyren fanns på klåvskär en kran så man kunde hissa upp båtarna på land när det var dåligt väder, men ändå.    http://thallatha.blogspot.com/2010/03/klavskar.html

Namnet "Lilla Hjärtat" fick den av mitt äldsta barnbarn, som en dag frågade varför jullen inte hade nått namn, något som jag aldrig hade tänkt på. Hon visste precis; "Jag tycker den skall heta "Lilla Hjärtat" - och så fick det bli.

Storfidra - "Santa Maria" 2003 -08

I slutet av September 2003 tog vi styvt en vecka ledigt och åkte till Kåge Norr om Skellefteå för att titta på storfidran som var till salu. Konstaterade att hon hade böldpest på nedre delen av kölen, där ballastkölen sitter innanför. Gav säljaren ett bud, som hon accepterade. När vi hade skrivit kontrakt och jag betalat, fick jag en rulle sjökort från sonen. Jag hade talat med honom några gånger via mobiltelefon. Han var sjökapten och var ute och "seglade". Hade bl.a. frågat honom om det fanns några sjökort med båten. Jag tänkte då närmast i närområdet. Han hade ingen aning, han hade knappt sett båten. Rullen innehöll helt oanvända sjökort från 1988 på sträckan Kåge till Stockholm. Det var perfekt. Jag är inte så känslig när det gäller sjökort. Grunden de ligger där de ligger och kusten ner till Hornslandet, varifrån jag hade sjökort från 2002, är djup. Dessutom hade jag digitala sjökort för hela sträckan från 2002. Att  segla helt utan pappersjökort har jag svårt att tänka mig.

I mitten av maj 2004 åkte jag upp till Kåge med en av jobbets stora släpkärror. Jag hade med mig allt vad jag kunde tänkas behöva i utrustning och verktyg. Jobbade med båten på land i en vecka. Sjösatte och jobbade med båten i sjön tills jag var tvungen att åka hem. Säljaren svärson, som hade ett entreprenadföretag, hade efter sjösättningen kapat den bastanta båtkärran på ett bestämt ställe. Den fick då plats, med 2 cm till godo, på släpkärran. Han lastade upp båtkärran på släpet med sin frontlastare. Det passade precis. Lastade allt material och alla verktyg som inte skulle med på hemseglingen och startade den 117 mil långa vägen till Kungshamn.

Efter knappt 14 dagar tog min fru och jag bilen till Stockholm och därefter Haparanda Expressen till Skellefteå. Jag hade löst enkel biljett Stockholm - Skellefteå och min fru hade löst tur och retur Stockholm -Haparanda. Vi frågade chauffören om han kunde släppa av oss i Kåge, men han skulle bara köra till Sundsvall, där det kom en annan chaufför. Vi frågade den nya chauffören om han om han kunde släppa av oss i Kåge. Svaret vi fick var; "Inget är omöjligt". När vi kom till Skellefteå gick de passagerare som skulle dit av. Vi gick ut och hämtade vår packning och frågade chauffören igen om han kunde släppa av oss vi Kåge - jo det skulle gå bra. Han stannade framför avfarten till Båtklubben, mitt på E4;a. Klockan var ca 3 på natten och det fanns inte en bil i sikte. Vi gick i ösregnet ner till båten. Det var skönt att krypa in i ruffen och lägga sig fast sängkläderna var kalla.

Kåge - Haparanda 2004

Färden mellan Kåge och Haparanda hade jag planerat minutiöst. Lagt in vaypoints och skapat ett antal alternativa rutter både i det digitala sjökortet och i GPS;en.

Vi gick från Kåge till Pite Rönnskär.

Genom sitt strategiska läge i yttre havsbandet blev ön fyrplats då den nuvarande fyren uppfördes 1905. Den är av stål i s.k. Heidenstamtyp och byggdes redan 1862 som tvillingfyr för Sandhammaren i Skåne.

När fyren flyttades till Rönnskär höjdes den 8 meter och är nu 37,5 meter hög med 172 trappsteg. Den är Sveriges högsta stålfyr och överträffas i höjd bara av ”Långe Jan” på Öland. I och med återuppförandet av den i storm förstörda stationära fyren Nygrån släcktes Rönnskärs fyr definitivt 1971 – den utgör dock fortfarande ett oöverträffat sjömärke. http://www.pite-ronnskar.se/fplats.htm

Nästa anhalt var Pite Havsbad. Tog busen in till Piteå. Hade hört att det fanns en "Palteria" i stan. Dessvärre hittade vi inte den. Hade ätit palt på en servering i Skellefteå några gånger, under mitt arbete med Santa Maria ett par veckor tidigare. När jag frågade vad palt var fick kunde tjejen som serverade inte förklara utan fick gå och hämta kokerskan. Hon som förklarade för mig vad palt var, och att den skulle ätas med smält, riktigt smör., men trodde inte det var nåt för en bohusläning. Hon tog grundligt fel. Efter det åt jag palt so offta jag fick tillfälle

En kort uppehåll på Mellerstön innan vi gick in till Luleå. Ett av de få ställena på norlandskusten där jag lyckades tanka diesel direkt vid kaj. Någon risk att vi inte skulle komma vidare pga islägg var det uppenbarligen inte. Fyra av våra isbrytare låg längst kajen på väg in till småbåtshamnen. Vi hade turen att bli bjudna på en tur till Gammelbys kyrkby av ett par som hade en stuga där. Ytterligare en ljuspunkt. På Willys chach kunde man köpa nya infrysta kylklampar.

Från Luleå gick vi till Junkön. Den stora sevärdheten var den gamla väderkvarnen. Det lär finnas en fin badstrand, men del ligger innom militärområde och får ej beträdas av allmänheten.

Vi gick vidare till Kluntarna, där vi stannade ett par
nätter. Det var en intressant ö med mycket att titta på. Både vad beträffade natur och historia. Klippan "Kluntgubben ser riktig mänsklig ut.




Efter nästa anhalt som hette Småskär gick färden till en av färdens delmål - Töre, som är Sveriges nordligaste hamn. Det finns en boj med en brevlåda, där man, enligt uppgift, skall lägga ett vykort med namn och adress för att man skall få ett diplom som visar att man varit i Töre med båt. Vi la i ett vykort i brevlådan, men har ännu inte fått nåt diplom och vi lär väl inte heller få nåt heller.

Det var midsommar afton när vi var i Töre. Jag är lång till växten, men även för den kortaste blir skuggorna långa i midnattssolens trolska ljus.

Hade gått med motor från Kåge. Det hade nästan inte varit en gnutta vind på hela resan hittills. Fyllde visserligen tanken i Luleå, men man kan ju aldrig veta när man får möjlighet nästa gång. Bar mina 2 st 5-liters reservdunkar långt, och det stämde det som vår gamle grovarbetare på elverket, "Reis" alltid brukade säga;" liten börda tynger lång väg".

På Midsommardagen vände vi kosan söderut och när vi passerat Storön och rundat Skagsudden (inte att förväxla med Skags udde vid Höga kusten) tog vi den trånga slingrande innerleden upp mot Karlsborg. Hade på ett sjökortet sett att det fanns tecken för gästhamn. Väl framme konstaterade vi snart efter att ha både fastnat i fiskegarn och kört på stockar som stod nerkörda i botten, att fanns det en gästhamn, så var det inget för oss. Gick upp i älven till Karlix och förtöjde i den lilla gästhamnen där. Där var det verkligen mysigt, om än lika långt att bära två dunkar med sammanlagt 10 liter diesel.

Nästa dag fortsatte vi vår färd. När vi kom ut ur älven fick, vi för första gången på hela resan så mycket vind att vi rullade ut genuan och slörade mot Haparanda Sandskär, som med sina 400 hektar är den största ön i Sveriges 24:e nationalpark. http://www.archipelago.nu/SKARGARD/SVENSKA/BOTTENVIK/haparanda_skargards_nationalpark.htm

Vi la oss vid norra sandudden. Största tiden i den boj som finns där, men även under en period vi den pontonbrygga som väl egentligen är avsedd för de som har hand om ön. Det låg ytterligare en båt vid udden. En tysk motorseglare. Det var en av de få segelbåten vi såg sen vi startade från Kåge. Totalt sett hade vi sett ca tio båtar under färd allt inräknat, från plastekor till bogserbåtar, varav en segelbåt under segel.

Vi tog en dagspromenad runt ön och besåg Camingplatsen, som är belägen på norra Sandudden, Västra Stadion, Östra stadion, Kumpula - fiskebyn i söder, där det även finns en hamn. Under tiden vi var i hamnen kom tillsyningsmannen in med sin båt. Det är den som man åker med om man skall besöka ön men inte har egen båt. Man höll på med underhållsarbete och jag fick möjlighet att hjälpa till att bära en dörr till bastun som renoverades. Sen fortsatte vi till kapellet som ligger lite öster om Kumula.

Ön var nog den största upplevelsen under resan, och det fanns mycket att se. Paret på den tyska motorseglaren påstod sig ha sett en älg som kom simandes och gick iland på ön. När vi nästan var framme vid norra Sandudden fick frugan se den. Den äran fick dock inte jag.

Efter ett par nätter på ön satte vi kursen mot Sveriges östligaste ö, Kataja. Haparanda skärgård är en labyrint av öar och grund. Det fanns ett par alternativa vägar. Jag valde den i mitt tycke enklaste, men lite längre vägen. Det hade varit disigt hela morgonen och när vi kom norr om ön Skomakaren slog dimman till. Det blev tätt som en vägg. Vi såg nästan inte fören på båten. Vi hade seglat med digitalt sjökort på laptopen under hela resan. Nu visade sig en av finesserna med den typen av navigation. Det var i stort sett öppet vatten norrut till Haparanda hamn och vi satte kursen dit. Trotts att vi inte såg något run omkring oss, såg vi ju exakt var vi var på datorn. Vi stävade norrut och såg ingenting förrän vi var vid nordvästra hörnet av ön Pitkäkari. Då lättade dimman och vi kunde se hamnen.


I hamnen låg den tyska motorseglaren frun skulle resa hem. Det låg ytterligare några segelbåtar, men bara vi med svensk flagg. Dagen för frugans hemresa tog vi bussen in till Haparanda. Haparanda hamn ligger ca 12 km Sydväst om Haparanda vi byn Nikkala. Efter att till fots ha besett Haparanda och delar av den finska staden Torneå, var det dags för henne att kliva på bussen till Stockholm och lämna mig åt mitt öde. Hon lovade dock att komma tillbaka fyra veckor senare för att hämta mig och segla med några dar i Stockholms skärgård.

Haparanda - Stockholm 2004

Att ta sig från Haparanda hamn till Haparanda med buss var inga problem. Att ta sig tillbaka med samma färdmedel var omöjligt. Det gick ingen buss dit. Det kanske var lika bra det. Vid busstationen fanns det en skaplig livsmedelsaffär, så provianterade redigt för de veckor som låg framför. Många kassar blev det. Intill affären och busstationen hade taxi också sin lokal. Jag gick in och frågade efter en taxi. Killen som var inne väntade på att den taxin han strax skulle börja köra skulle komma in. Jag talade naturligtvis om anledningen varför jag skulle till Haparanda hamn. När taxin kom in blev den avgående chauffören också intresserad och jag fick två chaufförer på min taxiresa till båten.

Då vi inte kom till Kataja, Sveriges östligaste ö var det ju första målet. Seglade runt ön och var då inne på finskt vatten. Det är inte helt lätt med garn som ligger i vattenytan och är dåligt utmärkta

En ö som jag planerat att ta mig till var Malören. Det lär inte va helt enkelt att lägga till där. Hamnen håller på att sanda igen och min båt var lite för djupgående. En gång om året, kommande söndag, är det gudstjänst i kapellet på Malören och det gick kyrkbåt dit. Jag hade bokat plats på båten som avgick från Storön och på lördagen seglade jag mot Storön. Jag var halvväg när skepparen på turbåten ringde upp och talade om att turen var inställd pga kulingvarning. Det närmaste jag jag kom Malören varnog på västra sidan av Happaranda Sandskär där bifogad bild är tagen.

Jag fortsatte mot Brändöskär. Och kuling blev det. Först från ost och sen vred sig vinden mot syväst. Jag fick ankra om och förhala fyra gånger under natten. En promenad på ön under vilken jag snart hamnade inne i kapellet. Det var skönt att stå inne och titta up på stormen genom kyrkfönstret.






En av mina arbetskompisar på kontoret i Munkedal, hade seglat i området några år tidigare. Jag hade fått låna en del sjökort och hamnbeskrivningar av henne. Hon hade två krav för detta. Det ena var att jag skulle segla till Rödkallen. Inseglingen till hamnen är inte helt enkelt, men kommer man in är det en skyddad hamn. Kravet var helt berättigat. Ett av de finare ställena när man väl kommer i hamn. Bilden nere till höger med utsikt över byn och mot hamnen är tagen från toppen av Hejdenstamsfyren. Att anlöpa hamnen är verkligen lurigt. Det finns enselinjer men sista biten in i hamnbasängen är verkligen trixig när man egentligen inte har en aning om hur man skall gå.












Jag besökte ju många ställen under min seglats söderut, men min ruttplanering var minimal. En waypoint hade jag programerad i GPS;en - Svinninge Marina, Åkersberga. Det var mest för skoj skull, men varje dag avslutade jag dagens loggboksanteckningar med noteringen, antal distansminuter kvar till Svinnge Marina. I övrigt så gick jag efter det digitala sjökortet på datorn, som stod på sin arm nere vid pentryt. Jag klarar inte att läsa sjökortet utan läsglasögon längre och när det är regnigt blir just glasögonen ett problem. Kom på att jag kunde läsa på datorskärmen utan galasögon på 2,5 meters avstånd om jag skalade upp bilden till 200%. Sjökortet i sin plastficka använde jag då som översikt.

Storfidran Santa Maria hade tidigare ägts av en man som bodde i närheten av Skellefteå. Han hade haft den i 15 år mellan 1983 till 1998 och det var han som gjort alla fina arbete på den. Reparatör på Rönnskärsverken och en mycket händig man. När han fick höra att jag köpt båten hade han genast kontaktat mig och vi har haft kontakt genom åren. Vi har i mycket samma åsikter när det gäller båtar. Hade lovat att jag på min färd söderut skulle lägga till i Kujoviken, där Skeleftehamns båtklubb har sin hemmahamn. Jag hade inte hunnit förtöja innan Karl Gunnar stod på bryggan. Hans svåger hade utsikt över havet från sitt hus och han hade ringt och meddelat att jag var på väg. Jag blev hembjuden till Karl Gunnar och vi hade en mycket trevlig eftermiddag. Blev oerhört imponerad av hans verkstad, där han hade utrustning för alla typer av arbete.

Nästa dag kryssade jag mig till Bjuröklubb, en historiskt intresant plats. Jag låg kvar en dag och gjorde en rundvandring på halvön. http://www.bjuroklubb.com

Seglade Ratan förbi och tog hamn på Byviken på Holmön i stället. Det var långt till Tappen även här. Jag avstod att gå dit och köpa diesel. I efterhand har jag fått veta att man kan tanka diesel vid bryggan i Ratan. Hade en dröm att gå till Holmögadd, men pga att vädret blev sämre fortsatte jag söderut.


En hamn som jag uppskattade på väg söderut var Järnsklubb, där man har ett mycket litet internetcaffe. Inte för internettcaffets skull, utan för hamnen. Enligt vad man berättade gick bogserbåtar in med stora timmersläp i bukten innanför,när det var dåligt väder. Jag hade ganska skapligt väder men tycket ändå inte att det var helt lätt att gå in bara med en storfidra.

Rundade Skagsudde och seglade in i Högakustenområdet. Första hamn blev Önskölldsvik. I gästhamnen var det mycket god ordning. Köpte en ny lanterna av samma typ jag hade. Ett av glasen hade försvunnit och jag kunde bara byta höljet. Hamnkaptenen tipsade mig om att jag kunde tanka diesel på en tapp i småbåtshamnen nån distansminut österut. Gick dit, ringde det telefonnumret som stod angivet. När jag frågade killen som svarade om jag kunde få tanka diesel, blev svaret;"inte på tre veckor. Jag är på semester i Skottland".

När jag la till i gästhamnen igen kom hamnkapenen springandes och undrade vad som var problemet eftersom jag återvände så snabbt. Jag tog mina två 5-liters reservdunkar och ett par tomma rödspritsdunkar i en ryggsäck och gick till den närmsta bensinstationen. Jag gick tre vändor och fick 18 liter varje gång. Äntligen hade jag tanken full med diesel och även mina två reservdunkar fulla.

Första hamnen efter Örnsköldsvik var Trysunda. Tog en promenad runt ön och kom som ofta ut i besvärlig terräng. När jag kom tillbaka till båten hade jag ont i knät.

Nästa hamn var Ulvön. Jag hade besökt varenda kapell som fanns på de öarna som jag passerade. Kapellen hör till och förvaltas av svenska kyrkan. De är öppna. Antingen sitternyckeln i låset eller så hänger den på en spik bara till att öppna och gå in. Kapellet på Ulvön var ett undantag. Det förvaltades av Länsmuseet i Västernorrland. Det var låst och reglat.

De flesta kapellen ute på öarna byggdes av "Gävlefiskarna". Detta var ett begrepp för utsocknes säsongsfiskare.

"Kyrkans ledning ålade gävlefiskarna att så snart möjligt bygga en Herrens boning, kapell, i sina fiskelägen. Detta var på ortodoxins och kyrkopliktens tidevarv. Det mest omtalade och imponerande kapellet finns i Ulvöhamn. Det är de invändiga målerierna som gjort detta kapell så känt och det räknas dessutom till ett av landskapets äldsta bevarade trähus – byggt 1622. Beträffande kapellet i Barsta berättas att kyrkoherden Nicolaus Bozaeus i Nordingrå hotade gävlefiskarna där med extra skatt om de inte satte fart på bygget av kapellet. Det stadgades nämligen att befolkningen i fiskelägena ”skola utan försummelse höra Guds heliga ord”. Trots detta hade bygget förhalats under en längre tid. Bozaeus hot gav snabb verkan! Kapellen hade också funktion som lagerlokal. Innan gävlefiskarna på hösten drog söderut förpassades all värdefull fiskeutrustning in i kapellet och porten förseglades. Var någonstans skulle utrustningen kunna förvaras tryggt fram till nästa vår om inte just i Herrens boning?! " http://www.hallgraf.com/gavlefiskarna.pdf



När jag konstaterat att jag inte kunde komma in i kapellet på Ulvön haltade jag mig de 249 trappstegen upp till Ulvöns lotsutkik. Därifrån var det en strålande utsikt åt alla håll. Om Ulvön


Nästa dag, som var Fredagen den 23/7 lämnade jag Ulvön strax för kl. 10.00 och gick den korta vägen till Mjältön, Sveriges högsta ö, 236 meter över havet. det andra av arbetskompisens krav för att jag skulle få låna hennes sjökort var att jag gick upp till toppen på mjältön. Efter att ha intagit en kraftig dos värktabletter och satt på mig ett knäskydd började jag min vandring mot toppen. Det var en underbar utsikt. Jag SMS;ade till Gunilla, som arbetskompisen hette, att jag nu stod på Mjältöns topp. Svaret kom med vändande post, dvs omedelbart; "Äckelpert". Jag ringde upp.










När jag druckit kaffe och sett mig mätt på utsikten började den långa nedstigningen till havets yta. När jag hämtat mig från strapatsen och ätit middag var klockan bara 14.00 och jag la ut från Mjältöns vackra lagun och satte kurs på Bönhamn. Jag hade för en gång skull förlig vind.

Natten till lördag sov jag inte en blund. Mitt knä värkte så jag trodde jag skulle bli tokig. On i knät skulle jag få ha som ett minne av mina strapatser på höga kusten i flera månader efteråt. Dessutom regnade det hela dan. Regnet lättade något fram på eftermiddagen och jag haltade mig bort till andra sidan hamnen och toaletten och en välbehövlig duch. Mittemot toan låg "Arnes sjöbod" som va nån form av restaurang. Jag tog det billigaste dom hade - "Strömmingsflundra" med potatismos inkl. dricka och kaffe. Det kostade 130 kr och då fick man ändå ingen lingosylt. Det var mycket gott.

Att det dessutom var prisvärt förstod jag några månader senare när jag var på ett matställe på Henån och tog samma rätt. Före mig i kön stod en man som sa till hon som serverade;" har du några välstekta". Svaret blev; "Jag har tagit undan några speciellt till dig" Dessvärre fick även jag av dessa svartbända ihjälstekta sillar. De kostade visserligen bara 65 kr och då fick man så mycket lingon till som man villle. Jag hade gärna bytt ut dem mot den strömmingsflundra jag åt i Bönhamn för 130 kr - utan lingon.

Efter mina två värknätter i Bönhamn var resten av färden till Stockholm bara en transportsträcka. Innan jag seglade in i Härnösand tog jag en sväng upp i Ångermanälven och under Högakustenbron. I norra infarten till Härnösand fanns en sjötapp där man kunde få diesel direkt vid kaj. Det behövde jag ju inte nu när min tank var full, men de kunde även byta kylklampar, något som heller inte varit helt enkelt under resan. Det var väl bara i Luleå, på Willys Cash som man kunde köpa nya infrysta kylklampar. Annars fick man föröka prångla ner de gamla tinade i frys- och glassboxar lite varstans. Gick genom Härnösand i den smala leden mellan broarna.

Seglade vidare till lotsbryggan på Sanna, Brämön, där Statens fastighetsverk upplyser om att angöring är förbjuden och kommer att beivras. Hur man nu kan förbjuda angöring!? Att ett komikerpars skämt skall få större delen av Svenska folket att tro att angöra betyder nåt helt annat än det betyder.

Man angör en kust, anlöper en hamn, men man lägger till vid en brygga.



Kuggören (på bilden), Storljungfrun, Fyrplatsen Björn, Öregrund, Grislehamn och så Furusund dit min älsda dotter och hennes familj hade kört min fru för att hon skulle följa med några dar till målet. Svinninge Marina Åkersberga.