fredag 4 juli 2014

12. "Den resan var värst uta alla - det är sant" - Transportsegling Västervik - Härnösand

Onsdag 4/6

Rubriken, som är en textrad ur Evert Taubes "Möte i monsunen" valde jag av två anledningar.

När vi vaknade på morgonen och tittade ut var vi inhöljt i en mycket tät dimma. Sikten var knappt en båtlängd.

Vid 10-tiden hade dimman lättat så mycket att vi bestämde oss för att gå. Skepparn och Lättmatrosen som oftast i sittbrunnen med ansvar för båten och navigationen och kokjungmannen i byssan hänvisad till disken.

Det blev inte bättre sikt när vi kom ut på havet. Snarare tvärt om. Den nya tekniken med plotter som visar exakt var man är, är ju inte så dum när det är dålig sikt.



Brämön såg vi inte förrän vi passerade norra ände. Det är ju ändå en stor ö som vi gick ganska nära.

Ute på Sundsvallbukten började dimman lätta och när vi kom in viken mellan fastlandet och Härnön blev sikten allt bättre.


Målet för vår resa närmade sig allt mer och vi la till  på den anvisade platsen 17.00 efter 34 distansminuters motorgång från Lillubban. Vi var faktiskt en dag tidigare än vad vi tänkt oss och kommit överens med ägaren några dar tidigare.



Fast egentligen var det inte så dumt. Vi fick god tid att plocka ihop våra pinaler och städa efter oss. Liten rundvandring i Härnösand och Skepparn bjöd på middag. Sen drog jag mig tillbaka till båten.






Skepparn och Lättmatrosen och gick bl.a tittade på orgeln i Härnösands Domkyrka. De är ju bägge mycket musikintresserade och Skeppar har varit orgelbyggare och arbetat några år med det, just i Härnösand.

Min fru kom till Härnösand på Torsdagseftermiddagen. Hon hade bokat rum på vandrarhemmet som ligger alldeles söder om Domkyrkan. Det måste nästan va den byggnad som man ser taket på, mellan träden, hitom Domkyrkan på bilden.

Gick upp och mötte henne. Boka in skulle man göra på ett hotell nere i stan. För en okänd var det inte helt enkelt att hitta. Hotellet låg på fjärde våningen i huset. Sen skulle man hitta receptionen när man väl kom in hotellets lokaler. Det gjorde vi till slut.

Tog bilen och körde ner till hamnen och vi började lasta i. Fyra personer plus packning i en Golf, speciellt när man åkt ner till båten med två bilar, blir ganska mycket. Man tar ju med sig betydligt mer än om man var tvungen att åka tåg och buss. Men allt fick plats - med ett nödrop.

På Fredagsförmiddagen gjorde vi båten klar för att lämna. Den nye ägaren Kjell kom på utsatt tid och vi hade en trevlig pratstund över en kopp kaffe, där vi redovisade det vi kände till om båten.

Åkte och hämtade min fru på vandrarhemmet och sen började det värst på hela resan. Kopplingen på bilen slirade och vi hade 85 mil att köra och dessutom en ganska tung packad bil. Det var en pärs. i vissa backar runt Sundsvall klarade vi inte att köra mer än i 30 km/tim. Man fick ju inte på villkors vis låta kopplingen slira. Efterhand lärde man sig tekniken, med det kunde räcka med att tanken flög iväg åt annat håll.

Vi kom till slut hem till Skepparn, där hans fru undfägnade oss med middag och efter en trevlig kväll sov vi över. Nästa dag hade vi ju lättare packning och hade ju lärt oss tekniken att undvik att kopplingen slirade i nån större omfattning. Tog oss utan några större problem hem till Kungshamn.

Den resan - Bilresan mellan Härnösand och Kungshamn - var nog det värsta på hela turen.



torsdag 3 juli 2014

11. "Lillubban" - Transportsegling Västervik - Härnösand

Tisdagen 3 Juni

Avgick från Hölick tjugo i nio. Som vanligt skepparn och lättmatrosen i sittbrunnen. Kockjungmannen fick diska, laga mat och bevaka styrbordskojen. Väderleksrapporten som lovat ostlig vind hade återgått till svag nordlig och ostlig vind senare i veckan.

Vid Kuggören var det dags att lägga bort båtsportkortet och plocka fram de gamla hederlig sjökorten i stort format. 

Tänkt natthamn var Sanna lotsbrygga på Brämön. Hade markerat alla Kryssarklubbens bojar och uthamnar på mina pappersjökort. Söder om Brämön fanns en uthamn på en ö som hette "Lillubban". 


Vi bestämde oss för att gå dit. Hade ju inte speciellt bråttom. Gjorde upp några dar innan, med ägaren Kjell, att vi skulle va i Härnösand Fredagen den 6 Juni och lämna över båten. Dessutom var taxin beställd till den dan.

Taxi och taxi. 

Min fru trodde ju inte att jag skulle klara att åka tåg och buss till Gunnebo, så hon körde oss.

En dag när Erik var hemma och grejade med plottern tog vi oss en kopp kaffe. Då började min fru prata om att hon skulle kunna ta sig en tur till Härnösand - bara för skoj skull - och hämta oss. 

Sånt tackar man ju inte nej till, även om det på sätt och vis blir ytterligare ett bevis för att man inte klarar av att åka tåg och buss.

Inseglingen till Lillubban kändes en aning trång och enselinjen en aning osäker. När vi kom in en bit visade det sig att enselinjen var en ganska stor kaj för stora båtar. 

Ganska säkert har kajen att göra med Galtströms bruk. Om ni jämför "lyftkran vid utskeppningskajen" i nedanstående länk, med den lilla röda byggnad i centrum på min bild här till höger, så syns det ganska tydligt att det är samma byggnad. Klicka på bilden så blir den större.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Galtströms_bruk

När vi rundade nästa udde om styrbord så låg hon där - Lillubban.

Vi gick in och la oss längs pontonbtyggan.

Platsen andades av frid, vilket skepparn uttryckt som;"här skulle vi kunna ligga kvar - länge"



Hamnavgiften för medlemmar var 40 kr och för icke medlemmar 60 kr. Det hade varit två betalnde gästbåtar före oss detta år, varav den ene tro jag var från Holland. Det är möjligt att den andre även den var från utlandet.

Pengarna skulle läggas i ett kassaskrin. Jag stoppade ner  både vår gästhamnsavgift och de andra båtarnas. Pengarna hade man lagt löst  i lådan tillsammns med gästboken, där man skulle anteckna vem man var, vilken båt och hur mycket man betalade.


























Inom ett begränsat område fanns det grillplatser i olika utföranden, och en hel del lekredskap för barnen.










Två roddbåtar som man fick låna. Lättmatrosen Erik, i sin orangea jacka, som syns lusläsa anslagstavlan på bilden nere till vänster, lånade en av båtarna och rodde runt lite i närområdet. Det var näst intill omöjligt att ropa honom tillbaka när det vankades kvällsmat.











På bilden ovan till höger fångade skepparn kockjungmannen som slagit sig till ro under den takbeklädnad uteplatsen och bara njöt av tillvaron. Ett stort antal bänkar och bord fanns det under taket. Skepparn blev mycket intresserad av några så finurliga detaljer i konstruktionen.

Vad jag bjöd på till kvällsmat på Lillubban kommer jag faktiskt ihåg, fast kanske mest pga bilden till höger. Pizza - bakad på sconesdeg och färdig pizzasås. I den blå, lite mindre burkugnen, bakades en vegetarisk pizza med allehanda godsaker och i den röda var samma ingredienser förstärkt med lite strimlad rökt skinka.


Jag har ju blivit "Maringuidesberoende". 2007 ställde nån, som sa sig va en "lycklig ägare", frågan vem som ägde en burkugn, och jag svarade; "Om lycka är att äga en burkugn, så är jag mycket lycklig sen många år - jag har två."   http://www.maringuiden.se/forum/topic/11960-burkugnsupprop/

Burkugnen hade ju blivit väldigt populär i båt- och husvagnssammanhang. För att minska tillverkningskostnaderna skickades verktygen för tillverkning av ugnen till ett Asiatiskt land. Under transporten försvann verktygen. Detta gjorde ju att det under en period var omöjligt att få tag på nya ugnar.

Så småningom togs det fram nya verktyg, och den nya ugnen gjordes en aning större. Den röda - lite större fick jag i present av min äldsta dotter och den blå fanns i en båt jag köpte och som jag behöll när jag sålde båten. 

Jag är alltså lycklig ägare till två burkugnar.  

Harry Brandelius sjunger i en sång.


        "Lyckan är alls inte det som du tror,
 inga stora bevingade ord.
 Nej, lyckan är lågmäld - och njugg eller stor,
 så gästar den sällan vår jord.
 Du kan lova mig kärlekens kyssar och vår,
 du kan svära en trohet som aldrig förgår,
 Men -
 - lyckan är alls inte det du tror,
 inga stora bevingade ord."


Vid nåt tillfälle när frågan om burkugnen var uppe till diskussion, skrev nån att han lagat all slags mat i "burkugn" utom pizza. 

Sen dess har jag funderat på att baka pizza i nån av mina burkugnar. Det borde väl inte va nåt problem. Dessutom skulle ju en burkugnspizza bli lagom stor. De pizzor som man får på en pizzeria är alldeles för stor för en person. De om räcker gott till för två. I ett matprogram på TV sas det bl.a. att det farligaste med mat, är att vi äter för mycket mat. 

När vi äntligen lyckades ropa tillbaka Erik från hans roddtur åt han pizza med god aptit.

Hade Erik fått bestämma hade vi till kvällsfikat fått sockerkaka bakade på måsägg - om man skall uttrycka det lite sämtsamt.

En mås hade byggt sitt rede väldigt nära Kryssarklubbens anläggning. Den måste känna sig väldigt trygg på Lillubban, fast den flög upp när kockljungmannen råkade klampa förbi, som den elefant han är - förlåt alla riktiga elefanter. Det var elakt sagt om er som är så försiktiga.


Erik har berättat om hur han och hans bröder rodde ut till skären under kriget och åren strax där efter och plockade måsägg. Det var en delikatess när modern bjöd på sockerkaka bakade på måsägg. Måsäggen är minst lika goda  i alla sammanhang, som de ägg från höns som vi vanligtvis äter. Sockerkakan och pannkakorna får en aning gulare färg, men smaken är det ingen skillnad på.

I efterhand ångrar man alltid att man inte tog vissa bilder. Tex på Lillubbans utedass med urinseparering och solcellsbelysning. Det mest högteknologiska utedass jag någonsin sett. Bild på kungaparet om jag inte minns fel och bland litteraturen att läsa under de lugna ensamma stunderna fanns ett exemplar av kryssarklubbens västkustkrets´s tidning "Västpricken".

Enligt kartan på anslagstavlan fanns det ett par alternativa vägar för rundvandring runt ön. Detta visade sig dock i stort sett va omöjligt. En stor mängd vindfällen hade förstört stigarna och alternativa vägar var inte speciellt lättframkomliga. Både Erik och jag gav upp.

Lillubban är verkligen en ställe att rekommendera.

Fram på kvällningen kom båten som vi legat tillsammans med på Hölick in. De hade provat att segla vissa sträckor.

Dagens etapp från Hölick till Lillubban var 38,5 distansminuter - som avverkats för motor.

onsdag 2 juli 2014

10. "Å äntligen kom den" - Transportsegling Västervik - Härnösand

Måndagen 2/6

Efter frukost tog vi en promenad in till själva samhället. När vi kom fram till Konsum, som ju var det egentliga målet för vår promenad, kom Erik på att han glömt vykorten som han hade tänkt post, varför han gick tillbaka till båten för att hämta dem. Affären hade inte öppnat, så jag satte mig på en mur för att vänta på att Erik skulle komma tillbaka och lägga vykorten på brevlådan och att affären skulle öppna.

De två sakerna inträffade nästan samtidigt.

Det står ju skrivet;"Människan lever icke allenast av bröd............" men det är ju taskigt om man blir helt utan. Vi inhandlade lite av det vi saknade innan vi återvände till båten. 

Medans skepparn väntat på oss hade han bytt gasoltuben som hade tagit slut - det fanns en ny tub i reserv, samt kollat oljan på motorn. Håkan hade varit nere på morgonen och öppnat klubbstugan så att vi fick tillgång till toalett och dusch mm. 

Ljusne-Ala Motorbåtsklubb hade ingen egentlig gästhamn, men lågt tilltagna priser fanns på ett anslag. Vi la pengar i brevlådan som var avsett för ändamålet. Den hamnavgiften var den mest prisvärda av alla vi betalt. 

Tack LjusneHåkan för din omsorg. 


Släppte förtöjningarna och stävade ut från hamnen tio minuter över tio. 

Svag nordlig vind - precis som prognosen hade gjort gällande, men jag har starkt för mig att den även sa att det redan nästa dag skulle bli ostlig vind eller kanske tom sydostlig. 

I Sandarne, som ligger lite norr om Ljusne, skulle det finnas en sjötapp. Eftersom vi ändå tvingades börja dagen med att gå för motor kunde vi lika gärna gå den korta omvägen dit dit och fylla tanken. 

På vägen måste man gå i zick zack genom ett grundflak mellan Sandskär och Enskärsoren. Den senare ön är Söderhamns motorbåtsklubbs uthamn. Leden är mycket väl utprickad med enselinjer och prickar.




Tappen ligger längst in i hamnen. Vi fyllde tanken. 22,6 liter diesel hade det gått sen Öregrund. Var tvungen att förhala för att kunna fylla på vatten. Det var lagom tid för att äta middag och tjugo i ett lämnade vi Sandarne och stävade österut.




När jag var i området senast - 2002 - kom jag från Agö´s Storhamn och skulle gå till Söderhamns seglarklubbs hamn i Seglarviken. 

Det skulle finnas en fyr - Otterhällan. Fick se nåt som liknade en fyr, men insåg efter en stund att den låg alldeles för långt åt söder. Till slut fick jag se "fyren". Det var en ca 2 meter lång fackverksmast med en lykta på toppen som stod på en stor kullersten. Nu var fackverksmasten utbytt mot nåt som liknade en vanlig fyr - men den stod på samma kullersten.


När vi kom ut på mer öppet vatten girade vi norrut och satte kurs mot sundet mellan Drakön och Agö. 

Cirka 3 distansminuter från Agö så kom den äntligen - vinden. Den hade vridit till ostlig. Vi hissade segel och kunde precis hålla upp mot sundet, genom vilket vi fick ta hjälp av motorn, pga vindlä från Agö. Sen seglade vi ända fram till Hölick som blev dagens natthamn.

Av dagens etapp på 34,5 distansminuter fick vi i alla fall seglat styvt 6 - äntligen

Innan vi hissade seglen gjorde vi 5,3 knop för motor som minskade till i snitt 4,2 för segel.






Hölick är ett fiskeläge, som är beläget på Hornslandets sydostspets, och var tidigare lotsstation (en roll som mot slutet av 1900-talet övertogs av Ljusne). Fiskeläget består av en gästhamn, en större campingplats, sommar- och ett fåtal permanentbostäder, ett lotstorn, en mindre fyr och det vackert belägna Hölicks kapell där gudstjänster och förrättningar hålls sommartid.

I nära anslutning till fiskeläget finns ett flertal stora sandstränder i olika väderstreck. Hölick är därför ett populärt lokalt utflyktsmål på sommaren.

I anslutning till ett lokalt motionsspår ligger också Hölickgrottorna, Sveriges åttonde längsta grotta och en av norra Europas längsta urbergsgrottor (1 095 m lång).

Hölick är även ett av flera naturreservat på Hornslandet. Reservat är avsett att skydda bland annat de stora klapperstens- och flygsandfälten. I närheten av bebyggelsen på Hölick och någon kilometer ut mot Hornslandsudde finns fornlämningar från stenåldern. Reservatet är skyddat sedan 1987.


När vi la till i Hölick var vi den enda gästbåten. Efter nån timme kom det ytterligare en. De var på väg till Haparanda/Töre, men skulle först gå till Härnösand för att hämta upp ytterligare en besättningsmedlem. Både skepparn och jag hade nog kunnat tänka oss att bara byta båt när vi kom till Härnösand.


Tog en promenad i Hölick. Ett besök i kapellet är ju ett måste på de platser de finns. Under min seglats i Norrland 2004 var jag inne i alla kapell på de platserna jag besökte. Ja - alla - utom kapellet på Ulvön. Det ägs och förvaltat av länsmuseet och var bommat och låst. Alla andra kapell tillhör Svenska kyrkan och är "öppna". Den stora kyrknyckel hänger i regel på en spik på sidan på kyrkporten.

Längs kusten i Gävleborgs län finns elva bevarade fiskarkapell. Kapellen är av olika ålder och har tillkommit på skilda sätt men tillsammans kan de berätta mycket om Jungfrukustens spännande historia ända sen 1600-talets början.

Vad är då ett fiskarkapell? Ja, det är en byggnad av trä uppförd av fiskare i ett fiskeläge för att användas vid gudstjänster och möten under sommarhalvåret, där avstånden till de vanliga kyrkorna var för stora. Men kapellet hade även en annan funktion. På hösten stuvades fiskeredskapen in i byggnaden och kapellen förvandlades vindtertid till förvaringsutrymmen för nät och annan fiskeutrustning.

Men att färdas och fiska längs kusten har äldre traditioner än 1600¬-talet. Redan under medeltiden bedrev fiskare från Mälardalen fiske längs Norrlandskusten. Efter att staden Gävle grundats 1446, som Norrlands första stad, fick Gävlefiskarna från 1557 ensamrätt på fisket längs den södra och mellersta Norrlandskusten. Längs denna kuststräcka anlades 87 så kallade Gävlebohamnar, d.v.s. fiskelägen där gävlefiskarna vistades under sommarhalvåret och fiskade.


Votivskeppet i Hölicks kapell är en fyrmastad bark.

Votivskepp är modeller av fartyg, avsedda att fästas vid väggar eller i hängas upp i tak i kyrkor. De är avsedda som votivgåvor till tacksägelse till Gud för beskydda (främst) sjömän och som utsmyckning av kyrkorummet.



På väg tillbaka till båten gick jag en sväng om lotsutkiken, vars röda torn syns på bild lite längre upp. Lotsarnas egen hamn låg alldeles intill.








tisdag 1 juli 2014

9. "Där näslorna blomma" - Transportsegling Västervik - Härnösand


Söndag 1/6

Vaknade till en helt strålande morgon i kryssarklubbens boj vid Eggegrund. Den första på nästan en vecka. För kokjungmanens del var det att  duka fram till frukost som vanligt.  Det är ganska käckt med kamera i telefonen - men varför har dom placerat linsen så dumt, så att jag ofta får med fingret när jag ta en bild. Ja - säg det.

Av någon outgrundlig anledning var det skepparn och lättmatrosen som bemannade sittbrunnen denna dag och släppte bojen 08.40 och styrde norröver, medan kokkjungmannen - i det varm och fina vädret - fick ta hand om disken i byssan!?









"Fjärden ligger blank som ett nybonat golv" skalldade Evert Taube  i en av sina visor - redan 1936. "Vals i gökottan"

När vi började planera denna resa hade vi tänkt sträcka direkt från Öregrund till Härnösand. Att det skulle bli nordlig vind under så lång tid fanns inte ens med i tankevärlden.

Jag är ju en tjötpelle av stora mått - inte minst på några va våra båtfoum - och jag skrev väl nåt sånt som svar på ett av LjusneHåkans inlägg, varpå han svarade att han inte förstod hur vi bra kunde segla förbi utan att besök Storljungfrun.

LjusneHåkan är trubadur och seglare som också var sommarpratare i Sveriges Radios program "Sommar" för ett antal år sen. Dessutom är han en profil på några av våra båtforum. Av en viss anledning hade vi kommit fram till att nästa hamn fick bli Ljusne. Skickade ett mail till Håkan och han svarade att vi var välkomna och gav mig sitt telefonnummer så vi kunde höra av oss när vi närmade oss.


När vi närmade oss Ljusne ringde jag upp Håkan. Han var ute en sväng med sin båt och vi såg honom nån distansminut åt nordost. Vi gick in i den för den ovane lite trixiga och lite förvirrande inloppet, men följer man bara utprickningen är det inget problem.




Vi la till på en ledig plats längst ut på en pontonbrygga i Ljusne-Ala Motorbåtsklubbs hamn. 


Efter en stund kom Håkan stävandes in med sin Vagabond 31.

När han lagt till blev det en hel del resonerande om allt möjligt och han förevisade en del finesser på sin båt. Håkan öppnade upp klubbstugan så vi fick tillgång till de faciliteter som fanns.


Stolt skeppare framför sin båt. 

Lite senare på kvällen kom han ner och hälsade på oss i Solida och vi hade mycket trevligt under några timmar och avhandlade det mesta mellan himmel och jord, men naturligtvis mest båtar och segling.

Ljusne-Ala Motorbåtsklubbs hamn var mycket trevlig och det fina vädret försämrade ju inte intrycket heller. 








En del originalitet gav båtarna i hamnen intryck av. Båten i förgrunden i centrum på bilden till höger - troligtvis en Arvid Laurin-konstruktion - har en "Ljungströmrigg". 








Denna gamla fina träbåt har en snitsigt utformad stävstege på peket.

Under en promenad ut till den lilla ön som utgör den östra begränsningen av hamnen hittade jag nässlor som blommade. Tanken går ju naturligtvis genast till Harry Matinsson och hans halvbiografisk roman från 1935 - "Där nässlorna blomma"

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nässlorna_blomma

Har sett nåt liknande en gång tidigare. Under en promenad i de finare kvarteren i Danderyd - av alla ställen - såg jag nässlor som blommade. Pga Harry Martinssons bok - tänker man ju fattigdom.

När jag kom hem från denna resa låg tidningen Bohusläningen med en artikel om en ny bok om ätliga växter. Enligt boken är det som många tror är nässlor som blommar inte alls nässlor, utan en helt annan växt.

Vad det var för växt kom jag naturligtvis inte ihåg, utan kontaktade min gode vän och tidigare scotledarkolega Bengt Sundqvist - Gravare av födsel, men som bott en stor del av sitt vuxna liv på Smögen. Hans kunnande om blommor är enormt. Bengt höll i många år på med att inventera växter på Hållö, öarna runt omkring och även en del på fastlandet. Det måste ha varit i projektet Bohusläns Flora.
http://goto.glocalnet.net/bohusflora

Skickade ovanstående bild och ytterligare en till Bengt och svaret kom med vändande post.

"Hej botanistkompis.

Fint att du hade fotat växten. Inga problem att identifiera den. Det är Vitplister, Lamium album. En helt annan art än nässlorna, men liknande uppbyggnad och bladen liknar nässlans.

Det finns ingen annan som liknar denna, så den är lätt att känna igen. Växer sparsamt även här på Sotenäset. Kollade i Strandhedes bok: Farliga och ofarliga växter och den var inte noterad som farlig.
Men speciellt aptitlig tror jag inte att den kan vara.

Kul att höra från dig och hur du njuter av livet. Fortsätt gärna att utforska växterna. Det är en farlig hobby. Har du en gång upptäckt det sköna i blomman, är du fast och vill bara upptäcka mer.

Bästa hälsningar / Bengt"

Ljusne var alltså inte en plats där nässlorna blomma utan växten heter Vitplister. 

På nedanstående bilder kan man följa inloppet till hamnen, som ju startar mellan den röda och gröna i centrum på första bild.








Från Eggegrund till Ljusne var det 34 distansminuter, som avverkades på sex och en halv timme för motor, över ett nästan spegelblankt hav.