Hösten 2007, efter min problematiska seglats till Limfjorden, började jag leta efter en motorseglare, med invändig styrplats. Kravet var att den skulle segla någorlunda samt va så liten som möjligt. Kom snart fram till att en Beneteau Evasion 29 var en båt som stämde med mina tankegångar om hur jag ville ha en båt. Den närmsta båten som var till salu fanns i Lübeck. Vi tog oss en tur via Stenabåten till Kiel och tittade på den. Den var i perfekt skick. Allt som kunde bytas var bytt. Priset var därefter men kanske i mesta laget för min plånbok och definitivt inte prutbart. Det blev min absoluta drömbåt. Precis så skulle jag vilja ha en båt.
På våren ringde en kompis och sa att det fanns sån båt som jag lagt ut bild på i ett forum på nätet för ett tag sen, en Fjord 28cs. Den fanns i Munkedal, 4 mil hemifrån. Jag åkte dit och tittade på den. Träffade säljaren och la ett bud, långt under det hon begärde. Hon var inte intresserad.
Bilden på de två mycket olika båtarna tog jag i Augusti 1997 i Kristiansand. Att jag själv skulle bli ägare till den moderna 11 år senare kunde jag nog inte tänka mig vid det tillfället då bilden togs.
Jag kollade ibland på blocket, båten fanns kvar, men säljaren hade sänkt priset en aning. Fram på hösten var jag i Munkedal och åkte då ner till båtklubben. Båten låg kvar. Träffade en av killarna som jobbade på klubben. Båten var inte såld. Talade om att jag lagt ett bud, som hon inte accepterat men att jag skulle maila henne. Hann inte av båtklubbens område förrän hon ringde upp. Det blev affär och jag lyckades förhandla mig till det fasta båtskjul som ägaren hade på klubben.
Ägnade några dar att att göra henne klar för avfärd. Det problematiska när det gäller Munkedals båtklubbs upptagsplats är att den ligger en bit upp i Örekilsälven. Vattendjupet i mynningen varierar med vattenståndet i havet och när jag var klar att gå var det för lågt. Plötsligt steg vattennivån. Behövde transportera min bil till klubbens hamn i Saltkällan, där jag kunde lägga båten tillfälligt och fick tag på en kille som kunde hjälpa mig med transporten. När jag kom tillbaka hade vattennivån sjunkit.
Plötsligt började den stiga igen. Kastade loss och började styra utför älven. Det var ganska spännande. En okänd båt, med rattstyrning, som jag inte visste hur den betedde sig. Dessutom var älven helt okänd för mig. Något sjökort hade jag inte, men jag hade fått en vag beskrivning hur jag skulle gå. Dessutom var vattendjupet egentligen lite för lågt för att jag skulle komma ut. Utför älven gick det bra. När jag kom till bojraden som ledde ut på fritt vatten drog jag på motorn på max. Kölen tog i botten i stort sett hela rännan, men jag kom ut. Det är sand så det var inte så farligt. Jag la till på den lånade platsen i Saltkällan.
Lördagen därpå startade jag tidigt från Kungshamn med min Storfidra och gick de 25 distansminutrarna till Saltkällan, längst in i Gullmarsfjorden. Bytte båt och gick de 25 distansminutrarna hem till Kungshamn igen med Fjorden.
En sak som jag undrat mycket över var hur man revar en båt som har en sån stor rullgenua och dessutom ett sån dumt rullsystem som det var på båten jag köpt. Fallet sitter i rullen och spänns upp med en vantskruv. Trevligt att i kulingvindar byta försegel.
Jag bestämde mig för att montera ett kutterstag, som jag haft på de flesta av mina båtar. Jag ville inte förlänga henne med ett peke. Hon var ju redan tre fot längre än min tidigare båt, som storleksmässigt var alldeles lagom. Men jag fann att det skulle gå fint att montera ett fäste i skottet som avgränsar ankarboxen mot förpiken. Lät tillverka två järn som jag monterade på var sida om skottet och som lastade av draget från kutterstaget från däcket till skottet. Den något suddiga bilden visar det järn som satt i på skottet till ankarboxen i förpiken. Ett motsvarande satt på andra sidan skottet i ankarboxen.
Vår glade grävmasinist på elverket, Erling Mattson, har korg för linjejobb till sin maskin. Jag frågade honom om han kunde köra ner maskinen till kajen i Hunnebostrand en middagsrast. Han skulle till Ödby Ö, alldeles vid Sotekanalens norra mynning dagen därpå med korgen på för att rasera en linje. Dessutom skulle det bli mycket fint väder.
Jag tog ledigt och gick till Ödby Ö och förtöjde vid en brygga dit grävmaskinen kunde komma ner. När det var dags för rast körde Erling ner maskinen och jag tog mig upp i masten och borrade och monterade fäste, kutterstag och fallavledare. Jag var precis klar när arbetskompisarnas rast var slut. Stävade hem till Kungshamn via Sotekanalen igen. Det är ganska ovant att styra med rattstyrning och fjorden är väl ingen båt som går spikrakt av sig själv som jag är van vid från mina tidigare långkölade båtar.
Hemma på Springet kapade jag wiren och monterade en ögleterminal och vantskruv. Ögleterminal, som syns på bilden till vänster, är en fiffig mojäng som man kan montera med bara en skiftnyckel i stället för att pressa ett ändstycke på wiren. Bra om man inte vet den exakta längden som i detta fallet. Den skall va lika säker som ett pressat ändstycke!? På bilden till höger syns kutterstaget när det är monterat och klart. Klickar man på bilden blir den större. Om nån tycker att kutterstagets syns dubbelt är den andra "strecken" fallet som dragits parallellt.
När jag passerad Gravarnes hamn lade jag till vid Guleskär och gick in till Skyltmakarna och beställde namnskyllt till båten. Fjorden hade inget namn som jag kände till, så jag fick möjlighet att ge den ett namnet som jag fastnat förr - Thallatha. Ordet betyder enligt vad jag förstått - se havet, fast jag stavar det på mitt lilla speciella vis, med alla mina initialer i dubbel uppsättning och väl så det.
Den korta biten till min, egentligen alldeles för lilla båtplats på Springet småbåtshamn, avslutade min andra och sista tur med Thallatha för året.
På våren ringde en kompis och sa att det fanns sån båt som jag lagt ut bild på i ett forum på nätet för ett tag sen, en Fjord 28cs. Den fanns i Munkedal, 4 mil hemifrån. Jag åkte dit och tittade på den. Träffade säljaren och la ett bud, långt under det hon begärde. Hon var inte intresserad.Bilden på de två mycket olika båtarna tog jag i Augusti 1997 i Kristiansand. Att jag själv skulle bli ägare till den moderna 11 år senare kunde jag nog inte tänka mig vid det tillfället då bilden togs.
Jag kollade ibland på blocket, båten fanns kvar, men säljaren hade sänkt priset en aning. Fram på hösten var jag i Munkedal och åkte då ner till båtklubben. Båten låg kvar. Träffade en av killarna som jobbade på klubben. Båten var inte såld. Talade om att jag lagt ett bud, som hon inte accepterat men att jag skulle maila henne. Hann inte av båtklubbens område förrän hon ringde upp. Det blev affär och jag lyckades förhandla mig till det fasta båtskjul som ägaren hade på klubben.
Ägnade några dar att att göra henne klar för avfärd. Det problematiska när det gäller Munkedals båtklubbs upptagsplats är att den ligger en bit upp i Örekilsälven. Vattendjupet i mynningen varierar med vattenståndet i havet och när jag var klar att gå var det för lågt. Plötsligt steg vattennivån. Behövde transportera min bil till klubbens hamn i Saltkällan, där jag kunde lägga båten tillfälligt och fick tag på en kille som kunde hjälpa mig med transporten. När jag kom tillbaka hade vattennivån sjunkit.Plötsligt började den stiga igen. Kastade loss och började styra utför älven. Det var ganska spännande. En okänd båt, med rattstyrning, som jag inte visste hur den betedde sig. Dessutom var älven helt okänd för mig. Något sjökort hade jag inte, men jag hade fått en vag beskrivning hur jag skulle gå. Dessutom var vattendjupet egentligen lite för lågt för att jag skulle komma ut. Utför älven gick det bra. När jag kom till bojraden som ledde ut på fritt vatten drog jag på motorn på max. Kölen tog i botten i stort sett hela rännan, men jag kom ut. Det är sand så det var inte så farligt. Jag la till på den lånade platsen i Saltkällan.
Lördagen därpå startade jag tidigt från Kungshamn med min Storfidra och gick de 25 distansminutrarna till Saltkällan, längst in i Gullmarsfjorden. Bytte båt och gick de 25 distansminutrarna hem till Kungshamn igen med Fjorden.
En sak som jag undrat mycket över var hur man revar en båt som har en sån stor rullgenua och dessutom ett sån dumt rullsystem som det var på båten jag köpt. Fallet sitter i rullen och spänns upp med en vantskruv. Trevligt att i kulingvindar byta försegel.
Jag bestämde mig för att montera ett kutterstag, som jag haft på de flesta av mina båtar. Jag ville inte förlänga henne med ett peke. Hon var ju redan tre fot längre än min tidigare båt, som storleksmässigt var alldeles lagom. Men jag fann att det skulle gå fint att montera ett fäste i skottet som avgränsar ankarboxen mot förpiken. Lät tillverka två järn som jag monterade på var sida om skottet och som lastade av draget från kutterstaget från däcket till skottet. Den något suddiga bilden visar det järn som satt i på skottet till ankarboxen i förpiken. Ett motsvarande satt på andra sidan skottet i ankarboxen.Vår glade grävmasinist på elverket, Erling Mattson, har korg för linjejobb till sin maskin. Jag frågade honom om han kunde köra ner maskinen till kajen i Hunnebostrand en middagsrast. Han skulle till Ödby Ö, alldeles vid Sotekanalens norra mynning dagen därpå med korgen på för att rasera en linje. Dessutom skulle det bli mycket fint väder.
Jag tog ledigt och gick till Ödby Ö och förtöjde vid en brygga dit grävmaskinen kunde komma ner. När det var dags för rast körde Erling ner maskinen och jag tog mig upp i masten och borrade och monterade fäste, kutterstag och fallavledare. Jag var precis klar när arbetskompisarnas rast var slut. Stävade hem till Kungshamn via Sotekanalen igen. Det är ganska ovant att styra med rattstyrning och fjorden är väl ingen båt som går spikrakt av sig själv som jag är van vid från mina tidigare långkölade båtar.
Hemma på Springet kapade jag wiren och monterade en ögleterminal och vantskruv. Ögleterminal, som syns på bilden till vänster, är en fiffig mojäng som man kan montera med bara en skiftnyckel i stället för att pressa ett ändstycke på wiren. Bra om man inte vet den exakta längden som i detta fallet. Den skall va lika säker som ett pressat ändstycke!? På bilden till höger syns kutterstaget när det är monterat och klart. Klickar man på bilden blir den större. Om nån tycker att kutterstagets syns dubbelt är den andra "strecken" fallet som dragits parallellt.
När jag passerad Gravarnes hamn lade jag till vid Guleskär och gick in till Skyltmakarna och beställde namnskyllt till båten. Fjorden hade inget namn som jag kände till, så jag fick möjlighet att ge den ett namnet som jag fastnat förr - Thallatha. Ordet betyder enligt vad jag förstått - se havet, fast jag stavar det på mitt lilla speciella vis, med alla mina initialer i dubbel uppsättning och väl så det.Den korta biten till min, egentligen alldeles för lilla båtplats på Springet småbåtshamn, avslutade min andra och sista tur med Thallatha för året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar