Kalvö hamn

Tisdag kväll, allt var färdigt, ovädret hade dragit förbi och Thallatha låg segelklar, kastade loss och gick för maskin till Långöbogen. Jag tänkte lägga mig i Kryssarklubbens boj för att sticka tidigt nästa morgon. Jag blev ytterst förvånad när bojen var borta. I efterhand har jag ryktesvis hört att någon har saboterat bojen av egoistiska själ. Jag gick ett par hundra meter österut och la mig i en annan av de allra närmsta naturhamnarna, från min båtplats räknat. Ramnen.

Näst morgon kom med solsken och "pen" segelvind. Det bar norrut och efter en dags segling blev målet självklart. Den lilla mysiga hamnen på Kalvön, utanför Havstensund. På väg ifrån Väderöfjorden in mot fyren Väcker passerade jag det lilla skäret Kistan. Ett antal "Ålekråkor" eller Storskarv som den egentligen heter, hade slagit sig ner på skäret.

Tidigare jagades den. Jag kommer ihåg första året jag jobbade på elverket. Då hade praktikanten Bengt Carlsson från Bohus Malmön med sig "Ålekråka" som vi fick smaka på. Den ansågs också förr va ett skadedjur på många sätt, ända tills EU kom på att den va sällsynt - i Bryssel? Nuförtiden kan man se "Ålekråka" inne i hamnarna, tex i Hunnebos hamn när man har fönsterbord på restaurangen Bella Gästis.

Det var nästan fullt med båtar, men det fanns en plats på utsidan längs bryggan närmast land.

En stor del av mitt "seglande" består i att promenera runt på de öar och platser jag besöker. Onsdag morgon gjorde jag mig klar för en längre promenad på Kalvö och nån av de med Kalvö hopväxta öarna Lindö och Trossö.

Strax innan jag skulle ge mig av på min promenad, kom det in en norrman med en havsfidra och la sig på utsidan mig. Hjälpte honom att förtöja, och vi talade om havsfidror och om segling en bra stund.



Öarna var tidigare tre separata öar, men som genom landhöjningen blivit en. De går i en båge från Havstenssund i sydost mot Resö i nord. Längs den gräsbevuxna, 5 km långa väg, som går från Trossö´s sydöstra udde till den norra viken på Lindö, ser man mycket av den säregna naturen på öarna. Vägbygget utfördes på 1930-talet som ett sk. AK-arbete. Färjeförbindelse i vägens ändar, både till Havstensund och Resö ingick i planerna, men kom aldrig till stånd. Enligt en uppgift som jag såg på internet, har dock vägen ett nummer; Väg 1188

I en broschyr från Vägverket, "Vintergatan", lär det under flera år på 2000-talet stått att vägen vinterväghålls. Jag har inte kontrollerat sanningshalten i detta påstående, men det är väl inte otroligt att nån årsboende plogar vägen.

Enligt de som är botaniskt kunniga så är floran på öarna speciell och artrik pga klimatet och jordmånen. Ett tunt jordlager, sand och kalkrika avlagringar. Tyvärr kan jag, i regel, inte själv se någon större skillnad mellan gräs och ogräs. Vid ett tillfälle, för många år sen, fick jag under en promenad på öarna dock se en enda gul blomma som växte i vägkanten på banken mellan Kalvö och Trossö. Kom så småningom fram till att det nog var en strandvallmo. Om den är vanlig eller ovanlig har jag ingen aning om, men den var vacker att titta på. Varje gång jag passerar stället tittar jag efter blomman, men jag har aldrig sett den sen dess.

Evert Taube skriver i sin visa, "Inbjudan till Bohuslän"

"På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom.
Som breder över grå gärdsgårdstenar,
ett pärlstrött flor av snövit rikedom!"

En vår, när jag hade sången i åtanke av en speciell anledning, fick jag en aha-upplevelse. Precis, som Evert så målande beskriver det, så är det. När jag just påbörjat min vandring från hamnen och upp mot vägen och fick syn på en slånbärsbuske, var det inga vita slånbärsblommor som gav mig Aha-upplevelse, utan en buske översållad med blåa slånbär.

När jag kom fram till vägen valde jag att gå mot Trossö. Om jag inte minns fel, påstås det att det skall bli en sträng vinter om det är mycket rönnbär. På min promenad mot Trossö fanns det många rönnbärsbuskar och jag reagerade på att det var så mycket bär, även på dem. Om det där med många rönnbär och sträng vinter är rätt eller fel vet jag inte, men vi har nog hittills haft den kallaste vintern som jag kan komma ihåg på länge.

I Ordspråksboken (i Bibeln) står det; "Gå bort till myran, du late; se huru hon gör, och bliv vis." Om det var pga min lathet som jag kände mig tvingad att stanna och titta på den myrstig som korsade Vägverkets väg mellan Kalvö och Trossö, vill jag låta vara osagt. Men nog är de små krypen intressanta varelser, väl värda att studera.

Det finns mycket som kan få en att stanna upp och bara iakta, på en promenad. Mer påtagligt än några tusen myror är ju definitivt att antal långhornade tjurar av rasen Highland cattle som betade mitt på vägen. Kurt Olssons (Lasse Brandbys) standardfrågar;"Har du koskräck" är inte långt borta, när man möter dessa djur mitt på den vägen man själv vill gå. Nu har jag väl ingen större "koskräck", men en viss respekt inger de ju i alla fall.











En liten stund efter att jag med viss försiktighet passerat flocken av Highland cattle, gick vägen genom en trollskogsliknade samling av förvridna tallar. Det farligaste djuret jag såg där var en lösspringande Golden Retriever, som inte med en min antydde att han observerade mig. Väl framme vid sundet mot Havstenssund slog jag mig ner på en bänk och inmundigade min medhavda fika.

Efter fikapausen, som blev ganska lång, började jag promenera tillbaka. Så snart jag kom fram till Kalvö gick jag till vänster, för att gå på öns södra strand hem till båten. Det berodde inte alls på nån rädsla för att gå förbi "kossorna" igen (hm) utan för att jag aldrig vill gå samma väg om det är möjligt. Förutom bergens och det omgivande havets skönhet var det bara en mängd vrakgods, som fångade min uppmärksamhet. Dessutom en flock Highland cattle som betade uppe i berget, som jag fick passera på nära håll,för att ta mig ned till hamnen.

Norrmannen i havsfidran gav sig tidigt ut på en promenad nästa morgon. Han skulle snart komma tillbaka. När jag var klar för avgång hade han fortfarande inte kommit. Jag väntade länge. Till slut fick jag hjälp av bryggrannarna att förhala fidran. Innan vi hann att förtöja båten kom norrmannen. det var ju skönt att överlämna förtöjningen till honom. Backade på ett spring så att jag fick ut fören från bryggan och stävade ut ur hamnen. Hissade segel och började kryssa mig ut på havet.