Norska Sörlandet 5

 Saxat ur noteringar i loggboken från en segling med havsfidran DIS till Norska Sörlandet  i Augusti 1994.

Söndagen 28 Augusti

Vaknade tidigt till en strålande dag. Hänger ut några fuktiga klädesplagg bl.a regnställlet. Efter frukost går jag iland med soporna. På väg från sopstället hittar jag mogna björnbär. Hämtar en bunke och plockar nästan en liter. När jag är klar för att segla, strax för klockan åtta, börjar det regna. Lägger mig i förpiken och lyssnar på NRK P1. Dom har så många roliga och anspråkslösa program med vanliga människor. Det enda som upprepas är nyheterna varje timme. Sveriges radio P1 kan man ibland bli ganska trött på som tex när de kör den tredje reprisen på ”Radio Ellen, på kvällen” eller nån annan repris som man hört inledningen på ett antal gånger.  NRK P1 spelar en hel del Svensk musik dessutom.

Vid halv tiotiden hade regnet upphört, och med fullt segelställ drev jag igenom Lyngör. Vid nått tillfälle var jag uppe i nästan två knop. Det måste nog till övervägande delen ha berott på strömmen mellan öarna, för vinden var i det närmaste obefintlig. När jag drev förbi Lyngörs ”centrum” kvart i tio, hämtade passagerarbåten de som skulle till kyrkan.

Väl ute på havet fick jag starta motorn. Autopiloten hade jag aktiverat tidigare. Bestämde menyn för den middag jag avsåg avnjuta i Risör. Sprallfärsk makrill, stekt, med mycket dill och kokt potatis. Till efterätt  Björnbär som mosats lätt i lite socker och kanske, kanske med vispgrädde till. Dock fattades en för denna måltid en väsentlig detalj – Makrill. Då motorn drev fram och autopiloten styrde Dis, plockade jag fram dörjen och förberedde upptagande av den makrill som skulle bli huvudingrediensen i min kommande måltid.

Plötsligt small det till på babordssidan. Som tur var, var det en modern grön plastprick, som vi skulle haft på styrbordssidan. Hade det varit en Norsk prick av den gamla goda typen, hade nog middagen i Risör blivit inställd. De står ju fast på grundet. Vådan av att gå med autopilot. Man kan ägna sig åt annat och det är lätt att tappa uppmärksamheten.

När det var dags att gira in mot Risör började vinden öka. Genuan rullades ut och motorn stoppades. Farten sjönk till mellan två och tre knop och strax kunde jag lyfta en styck makrill över relingen. Middagen var bärgad.

Risörs hamn var en gedigen konstruktion med vågbrytare i huggen sten. Hamnen var en fröjd för ögat. Kanonslupen, var ett intressant inslag. En nybyggd kopia av en gammal båt. Har för mig att det stod en historia att förlagan roddes från Risör till Lyngör för att hjälpa till vid ett Engelskt blixtanfall  mot delar av den norska flottan som vid tillfället låg vid Lyngör under Napoleonkriget.

Under tiden jag la till kom en man och tittade på Dis och började prata. Jag frågade om de valliknande djuren jag sett vid Lyngör en vecka tidigare.. Han sa att han läst i tidningen att det hade varit åtta ”falska späckhuggare” där i trakterna. Innan jag började laga till min makrill, tog jag en rask promenad genom Risör. Hade hoppats att finna en söndagsöppen affär där jag kunde köpa lite grädde till min björnbärsefterrätt. Denna min längtan kom dock på skam.

När jag ätit fyllde jag på vatten från det trappstället som fanns alldeles vid båten. Det måste rinna sakta pga påfyllningskonstruktionen. Jag hade snålat på utrymmet, men definitivt inte på rördelar när jag byggde påfyllningen. Alternativet hade varit att påfyllningen hade tagit upp allt för stor plats i ankarboxen.

Ånyo stannade en man som var intresserad av Dis. Eventuellt var han hamntillsyningsman. När han gått kom det fram en gammal farbror som hållit sig i bakgrunden och började prata. Han hade varit lots och snart satt vi på vågbrytaren med sjökortet.  Han kunde varenda led, prick, fyrsektion, grund mm på hela Sörlandet. Han hade mycket att berätta om felaktigheter i sjökortet, prickar som sjön tog med jämna mellanrum och riktmärken på det exakta lägen, om ström utmed kusten. Vi pratade nog närmare en timme.

Innan jag gav mig iväg revade jag storen till understa lattan, då det hade börjat friska i. Lämnade Risör strax efter tre och fick plattläns upp mot Jomfuland. Efterhand blev sjön grövre och autopiloten styrde en mycket slingrande kurs. Började handstyra i stället. Att få en gipp i detta läget var inget jag önskade. Till slut fick jag det i alla fall. Två plastschalar som fäster seglet till travarna gick sönder. Ålderdomssvaghet, de var ju som storseglet 24 år gamla. Nytt storsegel med bindrev låg högt på önskelistan.

Gick en stund på den nya kursen, men då det bar mig allt för nära land, gippade jag tillbaka och styrde lite utåt.  Våghöjden hade börjat bli betydande. Har skrivit tre meter i loggboken, så det var nog i alla fall närmare två. Till sist nådde jag fram till fyren Stangboen, som jag måste runda för att komma in i leden mot Kragerö. Strax efter jag rundat fyren var jag inne på lugnare vatten.

Väl inne i Kragerö lägger jag till vid en pontonbrygga. Snipan som ligger på platsen för om Dis är den  vars ägare jag talade med i Arendal och som fick min Hjertmanskatalog. Han hade i varje fall kommit fram före mig.

Tog en promenad i de gamla kvarteren i Krageröd.  De var sevärda. Precis när jag kom tillbaka i båten igen började det regna.

Måndagen 29 Augusti

Det kom inte så mycket regn under natten men jag var ändå tvungen till att tömma dingen. Under tiden jag gjorde det åkte elverket ut med båt. De hade problem med högspänningen efter åska. Varje gång det regnade löste det.  Inte ovanligt. Nån spricka i en isolator. Salt och sen lite fuktigt.  Ur den synpunkten är det betydligt bättre med ösregn som sköljer bort saltet, än ett fint duggregn. Det sista skapar bara saltlake. Fast det allra bästa är nog om det blir ett rejält fel - isolator spricker, ledningen brinner av. Sämst är när det bara står och kryper över och skydden löser gång på gång och man inte hittar sprickan. Ibland kan det ju resultera i att stolptoppen börjar brinna. Det är inte heller så kul. Det är många stolptoppar man fixat till  provisoriskt med en 2 tums regel att fästa isolatorkroken i.

Köpte is för mina sista pengar. Isen var dubbelt så dyr här som i Mandal.

Kvart över nio kastade jag loss och började gå mot den trånga passagen mellan Langö och Gummö. Före inloppet  till ”Kreppa” fick Dis och jag vår första officiella hedersbetygelse. Vi mötte en av norska flottans fartyg med en man i givakt på bryggan som gjorde honör åt oss. Jag hälsade tillbaka.

I den trängre östra delen av genomfarten var strömmen så stark att det tog emot ordentligt.

Ute på öppet vatten hissade jag segel, men behöll ett ordentligt ev i storseglet. Från syd Tvisteins fyr satte jag kurs på Svenners fyr. Stavenoddens fyr och krigsförlista sjömänns minneshall syntes ganska tidigt och när min bäring till dessa och  Svenners fyr var sådan att jag borde se den röda pricken ”Rackebôn”  som man måste runda för att säkert gå in till Stavern, började jag hålla utkik. Plötsligt såg jag den klart och tydligt för att i nästa ögonblick vara borta. Så holl det på länge och inte förrän jag kom alldedleds intill den kunde jag se den hela vägen.

I den kraftiga sjögången var pricken nästan under vattenytan vid ett flertal tillfällen. På lite avstånd ville det ju till att pricken var ovan vattenytan i sin fulla längd och att Dis var på toppen av en våg, för att det skulle gå att se pricken.

La till vid Staverns gästbrygga vid femtiden . När jag lagt till kommer en Storebro 34 och försöker lägga till akter om Dis. Damen på fördäck ser ganska villrådig ut, så jag går och tar förtampen.  En fd seglare som bytt  från segelbåt till motorbåt. Hemma hamn nån stans uppe vid Lofoten. Där de vanligtvis seglade var det relativt kyligt, något som hade en negativ inverkan på mannens reumatism Därför hade de köpt motorbåten som de hämtat i Oslo tidigare på dagen. Det var deras förts tilläggningsmanöver, därav tveksamheten. Dubbla motorer, med två spakar till varje motor.

En kvällspromenad genom sammhället och till minneshallen för krigsförlista sjömän. Ett magnefikt byggnadsverk i grå sten, var rester man ser lite var stans som strandskoning och pirar. Tar även en sväng till småbåtshamnen som är i storlek med Hunnebos.

Tisdag 30 Augusti

Vaknar till en strålande vindstilla dag. Fyller på diesel. Nästan 20 liter. Tanken var i stort sett tom. Lägger ut från Stavern tjugo över åtta. Går norr om Svenners fyr.

Går även norr om Fearders fyr, som inte ligger på Fearder utan på Triseten.

Går över yttre Oslofjorden och in norr om Torbjörnskärs fyr.

Kvart i två passerar jag gränsboj Nr 1 och är tillbaka i Sverie igen. Tar fram det Svenska sjökortet. Underbart. När man jämför det Svenska sjökortet med det Norska, så visar det Svenska kortet prickarna på norskt område betydligt tydligare än det Norska.

Lägger till vid gästbryggan på norkoster klockan fem. Går till affären och köper mjölk, pulverpotatismos, äpple och ett wienerbröd till kvällsfikat. Efter disken tar jag ner den Norska gästflaggan, hissar segel och länsar ner över kosterfjorden mot Storesnart och vidare mot Havstensund.

Tar SXK´s  boj nordost Trossö kvart i tio.

Under dagen har jag avverkat sträckan Stavern – Havstensund, 51,5 distansminuter på 11,5 timmar.




Onsdagen 31 Augusti

Vaknar en ”Solig morgon i norra Bohuslän”. Besök på Trossöns toa som är den vackrast utsmyckade på hela resan. Två av väggarna inne är blåmålade med vita måsar, målade med breda penseldrag.  Släpper bojen tjugo över nio och går för maskin till Havstensund för att köpa is utifall det skulle bli nåt dörjefiske under seglatsens sista dag. När jag passerar fiskmotagningen är dörren öppen. När jag kommer dit fem minuter senare efter att förtöjt Dis vid pontonbryggan är det stängt och låst. Det går inte att få tag på is, men makrillfiskarna borde snart komma in och då brukar det gå att få från dem.

En äldre man börjar prata med mig om Dis.  Han hade haft segelbvåt tidigare - en Swaan – seglat en hel del berättar han ganska ödmjukt.  Medelhavet, Färöarna Island mm.

Under vårt samtal kommer makrillfiskarna in. Dåligt med fångsten  idag. Annars hade de fått mycket de senaste dagarna. Jag får min is och går för motor ut mot öppnare vatten syd om Havstensund. Vid kummeln ”Vak Upp”  bör jag jag kryssa söderut. Svajankrar i bukten på Pinnön, för en kortare middagsrast. Tar in ett rev i storseglet, sen vidare igen, väster om Otterön.  I nordändan av Hjärterön ligger några båtar med makrillmetan. Slår innan jag kommer allt för nära. Att vi aldrig skulle bli överens om ovanstående formulering, ser jag på ansiktsuttrycket på metande.

Den sydliga vinden friskar ytterligare och jag går in i lä för Rågö, norr om Hamburgsund, för att ta in ytterligare rev på storen. När jag i inloppet till leden mellan Hamburgön och lilla Hamburgön förstod att jag inte skulle klara den röda pricken vid Sjöviken utan att behöva slå en gång till insåg jag hastigt att det var färdigseglat för i år. Om jag gick för motor rakaste vägen borde jag va hemma halv tio.

Sagt och gjort. Volvo Pentan startade, som alltid, med en viss tvekan. Den drev Dis frammåt med modiga 4,5 knop. Hörnö ränna, Valö huvud, Täre sund, Sotekanalen, Sunnepinnan, Väståre sunt, Tångenrännan. Till min glädje fick jag se att pontonbryggan på Tångens badplats var borta.  Det minskar avståndet till hemmahamnen med ca två kabellängder, knappt 400 meter, men har en stor psykologisk effekt. Lägger till på min båtplats i Springet kvart över nio. 490 distansminuter hade loggen registrerat.