När ryggen satte stopp för stålbåten i Färila, började jag titta efter lite mer färdiga båtar. Helt färdig blir ju aldrig en båt, men det kan ju va trevligt om den går att segla med under somrarna för att testa om det man byggde om förra vintern fungerar som det var tänkt och man kan få impulser vad man skall ge sig i kast med kommande vinter.
När svärsonen, vid ett av våra besök i Stockholm hösten 1999, visade oss sin nya båtplats på Svinninge Marina, låg det en stor gammal träkoster som var till salu på land. Jag tittade på båten och tog ett par bilder. det var ju inget alternativ för mig, men kostrar är ju alltid intresanta.
På en av bilderna fastnade en L32 som fortfarande stod ensam kvar på land nästa sommar. På bilden ser man fören opå L32:an sticka fram över den vita bilen till vänster. Storseglet satt kvar på bommen och den var bara upplyft och inte rengjord i botten. Dessutom såg den ut att ha legat länge i sjön. Jag gick upp på marinans kontor och frågade efter ägaren. Sådana uppgifter lämnade de inte ut, men jag fick skriva ett kort som marinan postade. Något svar fick jag aldrig.
Spårade en tidigare ägare via det statliga båtregistret och ringde så småningom upp. En mycket trevlig man som sålt båten några år tidigare. Jag fick namnet på den nye ägaren. Sökte få fram ett telefonnummer och hittade det något ovanliga namnet tillsammans med ett kvinnonamn. Jag ringde ett otal gånger utan att få svar. Till slut svarade kvinnan. Mannen var hennes farbror som hon haft som inneboende under en period. Jag fick telefonr till ägaren med tipps om att ringa mycket sent på kvällen. Jag ringde ett otal gånger och till slut svarade mann
en och jag framförde mitt ärende. Han visste inte om han skulle sälja och ville vänta med besked tills efter nyår. Han hörde naturligtvis inte av sig. Jag hade fått hans mailadress och skickade så småningom ett mail och gav honom ett bud på båten - ingen reaktion.
Jag skulle till Stockholm och några dar innan ringde jag upp ägaren till L32;an. Han svarade och jag sa att jag ville titta på och ev köpa L32. Vi kom överens om en tid att träffas på marinan. Jag tittade på båten och frågade honom så småningom vad han skulle ha för båten och han svarade;" du har ju gett mig ett bud, det är ok" Jag bad att få återkomma innom en vecka.
Någon månad tidigare hade jag läst en annons om en Vagabond 31 som var till salu i Södertälje. Jag var och tittade på båten och fick en aning underlig förklaring till varför den var till salu och varför den var i sånt dåligt skick. Enligt vad säljaren sa hade den som sålde båten till honom strippat båten på grejor. Den var också mycket slarvigt övermålad med vit färg ovanpå den ljusblå gelcoaten. Jag fick också namnet på den personen han köpt båten av. På de frågor jag ställde fick jag underliga svar. Det hela gjorde mig ju nu nyfiknare. Jag kunde inte låta bli att forska i båtens historia som var lite fantastisk.
Vafabond 31 byggdes ju som självbygge på Park Marin på Lidingö, under ledning och med hjälp av varvsägarna. Byggarna var ju på varvet minst en 14 dagar. Den aktuella båten byggdes av en vars båt hade brunnit inne i en brand i den lokalen där den förvarades och han hade också visat bilder därifrån - innan "branden". När båten var klar kom han en dag till en av varvsägarna och frågade om han kunde få hämta båten på Lördag. Han kunde få en transport då. Dessvärre skulle han inte få pengar från försäkringsbolaget förrän veckan därpå. Varvsägaren tyckte ju att han kände mannen, så det gick väl bra. Han hämtade båten och sen hörde de aldrig av mannen.
Man försökte få tag på honom på olika sätt och till slut, efter mycket lång tid kyckades det. Tyvärr - båten hade sjunkit. Den ligger där och där och det är bara att åka dit och hämta den. Han hade inga pengar. Man drog sig till minnes de bilder han hade visat och kom så småningom på var det kunde va. När de åkte dit för att kolla hade byggnade inte alls brunnit ner och Vagabonden stod i lokalen. När den tillverkades var den ljusblå, nu var den slarvigt ommålad med vit färg.
Polisen tillkallades och gjorde husrannsakan. Enligt uppgift fanns det vapen gömda i båten. Varvet fick tillbaka båten och sålde den vidare till en man som ägde ett kemiföretag. Här skulle man ju kunna tro att historien var slut, men det är den inte. Kemiföretaget gick i konkurs. Den nye ägaren tog båten och stack till Marseille. Där bodde han i båten i ett antal år. Sedan hämtades båten hem till Sverige igen av en person som ofta brukar annonsera ut båtar och båttillbehör och som var den som sålt båten ett par månader tidigare till mannen i Södertälje.
Jag försökte kolla upp båten via bl.a. Stöldskyddsföreningen, men kunde inte få fram något som sa att det inte var ok att köpa båten. Jag ringde också till den som killen i Södertälje köpt båten av. Då jag visste mycket om båtens historia, mycket mer än jag berättat ovan, namn på personer, födelsedata mm kunde jag ställa många och initierade frågor. Jag fick väl bekräftelse på en del och godag yxskaftsvar på en del. När jag sedan sökte säljaren gick det aldrig att få tag på honom. Jag talade med hans barn och fru och bad att han skulle ringa upp. Jag talade med personer på hans arbete och bad att han skulle ringa upp. Jag mailade, men fick inget svar.
När tiden för att jag skulle lämna besked om L32 började gå ut gav jag upp. Jag frågade min fru om jag kunde köpa L32;an och hon svarade;"du gör som du vill" Detta tolkade jag som ett - ja. Jag skulle senare förstå att det egentligen var ett - nej
Jag köpte L32;an och fick ta över land och sjöplats på Svinninge Marina. Båten hette Moëtte II. Namnet hade en särskil historia. När en tidigare ägare köpte sin första båt, skulle några goda vänner följa med och hämta båten. De hade köpt Champagne av märket Moët & Chandon. Att båten skulle ha ett namn hade de nya ägarparet inte tänkt på. I denna alvarsstund kläcktes sabbt ideen att kalla upp båten efter Champagnen. Med en liten omskrivning fick den heta "Moëtte". Nån sa att det hördes som fiskmås på franska. Dingen fick földaktligen heta "Chandon". När de köpte L32;an var namnet givet - "Moëtte II". Jag behöll namnet "Moëtte" på L32;an, men tog bort 2;an
Under våren jobbade jag med båten i 4 veckor och efter sjösättningen ytterligare 2 veckor i början av semestern, sen seglade jag i två veckor.
Det blev täta besök hos dottern i Stockholm både sommar som vinter - till min frus stora förtjusning. Hon gullade med barnbarnet och jag jobbade på båten. Jag gjorde mycket uppfräschningsarbeten. Extraisolerade och inredde förpiken, som var i det närmaste oinredd och mycket kal och tråkig. Klädde taket i salongen med plyfaskivor spårade med teakliknande laminat (fusk - men det såg snyggt och ombonat ut), för att dölja alla skruvskallar som satt i rufftaket och under däck. För att få distans satte jag även här 16 mm liggunderlag under skivorna. Reparerade sittbrunsbänkarna och målade sittbrunnen. och när jag sjösatt 2002 målade jag även däcket med grå halksyddsfärg. Den gamla färgen hade för länge sen sett sina bästa dagar.
Sommaren 2002 seglade jag och min fru samt yngsta dottern och hennes kille till Öregrund, sen seglade jag själv i tre veckor till Hudiksvall och via Grislehamn och Åland tillbaka till Svinninge. Bilden visar Moëtte i Kryssarklubbens boj vid Arholma. De var en underbar färd och jag hade verkligen tur med vädret.
På våren 2003 började min fru visa mig annonser på Storfidror som var till salu. Det var ovanligt många den våren. Jag hade inte gjort några "större" investeringar på Moëtte. Båtgrejor och båtjobb kostar alltid mycke pengar. Skulle jag sälja, skulle
jag sälja nu. Slängde in en annons. Det kom en kille och tittade och han blev förälskad i båten. Han betalade vad jag begärde. Att bli förälskad är det farligate man kan bli. Man blir från sina sinnens fulla bruk. Han skulle bara ha båten. Vi skrev kontrakt och han betalade handpeng. Jag och min fru var ute och seglade i Stockholms skärgård i tre veckor. Under en långhelg var min yngsta dotter och hennes kille med från Nynäshamn till Landsort.
När det var dags för övertagandet hade köparen inte fått loss de pengar han behövde. Av de storfidrorna som var till salu fanns det bara en kvar. I Kåge strax norr om Skellefteå. Jag ville inte åka dit utan att ha pengar. Det dröjde ända tills i början av September innan det fixade sig med pengar och han kunde ta över båten.
Lite vemodigt kändes det när jag såg honom styra ut från Svinninge Marina och försvinna ut på Trälhavet. L32;an var den bästa segelbåten jag har haft och troligen någonsin kommer att få.
När svärsonen, vid ett av våra besök i Stockholm hösten 1999, visade oss sin nya båtplats på Svinninge Marina, låg det en stor gammal träkoster som var till salu på land. Jag tittade på båten och tog ett par bilder. det var ju inget alternativ för mig, men kostrar är ju alltid intresanta.På en av bilderna fastnade en L32 som fortfarande stod ensam kvar på land nästa sommar. På bilden ser man fören opå L32:an sticka fram över den vita bilen till vänster. Storseglet satt kvar på bommen och den var bara upplyft och inte rengjord i botten. Dessutom såg den ut att ha legat länge i sjön. Jag gick upp på marinans kontor och frågade efter ägaren. Sådana uppgifter lämnade de inte ut, men jag fick skriva ett kort som marinan postade. Något svar fick jag aldrig.
Spårade en tidigare ägare via det statliga båtregistret och ringde så småningom upp. En mycket trevlig man som sålt båten några år tidigare. Jag fick namnet på den nye ägaren. Sökte få fram ett telefonnummer och hittade det något ovanliga namnet tillsammans med ett kvinnonamn. Jag ringde ett otal gånger utan att få svar. Till slut svarade kvinnan. Mannen var hennes farbror som hon haft som inneboende under en period. Jag fick telefonr till ägaren med tipps om att ringa mycket sent på kvällen. Jag ringde ett otal gånger och till slut svarade mann
en och jag framförde mitt ärende. Han visste inte om han skulle sälja och ville vänta med besked tills efter nyår. Han hörde naturligtvis inte av sig. Jag hade fått hans mailadress och skickade så småningom ett mail och gav honom ett bud på båten - ingen reaktion.Jag skulle till Stockholm och några dar innan ringde jag upp ägaren till L32;an. Han svarade och jag sa att jag ville titta på och ev köpa L32. Vi kom överens om en tid att träffas på marinan. Jag tittade på båten och frågade honom så småningom vad han skulle ha för båten och han svarade;" du har ju gett mig ett bud, det är ok" Jag bad att få återkomma innom en vecka.
Någon månad tidigare hade jag läst en annons om en Vagabond 31 som var till salu i Södertälje. Jag var och tittade på båten och fick en aning underlig förklaring till varför den var till salu och varför den var i sånt dåligt skick. Enligt vad säljaren sa hade den som sålde båten till honom strippat båten på grejor. Den var också mycket slarvigt övermålad med vit färg ovanpå den ljusblå gelcoaten. Jag fick också namnet på den personen han köpt båten av. På de frågor jag ställde fick jag underliga svar. Det hela gjorde mig ju nu nyfiknare. Jag kunde inte låta bli att forska i båtens historia som var lite fantastisk.
Vafabond 31 byggdes ju som självbygge på Park Marin på Lidingö, under ledning och med hjälp av varvsägarna. Byggarna var ju på varvet minst en 14 dagar. Den aktuella båten byggdes av en vars båt hade brunnit inne i en brand i den lokalen där den förvarades och han hade också visat bilder därifrån - innan "branden". När båten var klar kom han en dag till en av varvsägarna och frågade om han kunde få hämta båten på Lördag. Han kunde få en transport då. Dessvärre skulle han inte få pengar från försäkringsbolaget förrän veckan därpå. Varvsägaren tyckte ju att han kände mannen, så det gick väl bra. Han hämtade båten och sen hörde de aldrig av mannen.
Man försökte få tag på honom på olika sätt och till slut, efter mycket lång tid kyckades det. Tyvärr - båten hade sjunkit. Den ligger där och där och det är bara att åka dit och hämta den. Han hade inga pengar. Man drog sig till minnes de bilder han hade visat och kom så småningom på var det kunde va. När de åkte dit för att kolla hade byggnade inte alls brunnit ner och Vagabonden stod i lokalen. När den tillverkades var den ljusblå, nu var den slarvigt ommålad med vit färg.
Polisen tillkallades och gjorde husrannsakan. Enligt uppgift fanns det vapen gömda i båten. Varvet fick tillbaka båten och sålde den vidare till en man som ägde ett kemiföretag. Här skulle man ju kunna tro att historien var slut, men det är den inte. Kemiföretaget gick i konkurs. Den nye ägaren tog båten och stack till Marseille. Där bodde han i båten i ett antal år. Sedan hämtades båten hem till Sverige igen av en person som ofta brukar annonsera ut båtar och båttillbehör och som var den som sålt båten ett par månader tidigare till mannen i Södertälje.
Jag försökte kolla upp båten via bl.a. Stöldskyddsföreningen, men kunde inte få fram något som sa att det inte var ok att köpa båten. Jag ringde också till den som killen i Södertälje köpt båten av. Då jag visste mycket om båtens historia, mycket mer än jag berättat ovan, namn på personer, födelsedata mm kunde jag ställa många och initierade frågor. Jag fick väl bekräftelse på en del och godag yxskaftsvar på en del. När jag sedan sökte säljaren gick det aldrig att få tag på honom. Jag talade med hans barn och fru och bad att han skulle ringa upp. Jag talade med personer på hans arbete och bad att han skulle ringa upp. Jag mailade, men fick inget svar.
När tiden för att jag skulle lämna besked om L32 började gå ut gav jag upp. Jag frågade min fru om jag kunde köpa L32;an och hon svarade;"du gör som du vill" Detta tolkade jag som ett - ja. Jag skulle senare förstå att det egentligen var ett - nej
Jag köpte L32;an och fick ta över land och sjöplats på Svinninge Marina. Båten hette Moëtte II. Namnet hade en särskil historia. När en tidigare ägare köpte sin första båt, skulle några goda vänner följa med och hämta båten. De hade köpt Champagne av märket Moët & Chandon. Att båten skulle ha ett namn hade de nya ägarparet inte tänkt på. I denna alvarsstund kläcktes sabbt ideen att kalla upp båten efter Champagnen. Med en liten omskrivning fick den heta "Moëtte". Nån sa att det hördes som fiskmås på franska. Dingen fick földaktligen heta "Chandon". När de köpte L32;an var namnet givet - "Moëtte II". Jag behöll namnet "Moëtte" på L32;an, men tog bort 2;an
Under våren jobbade jag med båten i 4 veckor och efter sjösättningen ytterligare 2 veckor i början av semestern, sen seglade jag i två veckor.
Det blev täta besök hos dottern i Stockholm både sommar som vinter - till min frus stora förtjusning. Hon gullade med barnbarnet och jag jobbade på båten. Jag gjorde mycket uppfräschningsarbeten. Extraisolerade och inredde förpiken, som var i det närmaste oinredd och mycket kal och tråkig. Klädde taket i salongen med plyfaskivor spårade med teakliknande laminat (fusk - men det såg snyggt och ombonat ut), för att dölja alla skruvskallar som satt i rufftaket och under däck. För att få distans satte jag även här 16 mm liggunderlag under skivorna. Reparerade sittbrunsbänkarna och målade sittbrunnen. och när jag sjösatt 2002 målade jag även däcket med grå halksyddsfärg. Den gamla färgen hade för länge sen sett sina bästa dagar.
Sommaren 2002 seglade jag och min fru samt yngsta dottern och hennes kille till Öregrund, sen seglade jag själv i tre veckor till Hudiksvall och via Grislehamn och Åland tillbaka till Svinninge. Bilden visar Moëtte i Kryssarklubbens boj vid Arholma. De var en underbar färd och jag hade verkligen tur med vädret.
På våren 2003 började min fru visa mig annonser på Storfidror som var till salu. Det var ovanligt många den våren. Jag hade inte gjort några "större" investeringar på Moëtte. Båtgrejor och båtjobb kostar alltid mycke pengar. Skulle jag sälja, skulle
jag sälja nu. Slängde in en annons. Det kom en kille och tittade och han blev förälskad i båten. Han betalade vad jag begärde. Att bli förälskad är det farligate man kan bli. Man blir från sina sinnens fulla bruk. Han skulle bara ha båten. Vi skrev kontrakt och han betalade handpeng. Jag och min fru var ute och seglade i Stockholms skärgård i tre veckor. Under en långhelg var min yngsta dotter och hennes kille med från Nynäshamn till Landsort.När det var dags för övertagandet hade köparen inte fått loss de pengar han behövde. Av de storfidrorna som var till salu fanns det bara en kvar. I Kåge strax norr om Skellefteå. Jag ville inte åka dit utan att ha pengar. Det dröjde ända tills i början av September innan det fixade sig med pengar och han kunde ta över båten.
Lite vemodigt kändes det när jag såg honom styra ut från Svinninge Marina och försvinna ut på Trälhavet. L32;an var den bästa segelbåten jag har haft och troligen någonsin kommer att få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar