Limfjorden 2007

Sommaren 2007 hade vi tidig semester. Min fru ville att vi skulle gå till Limfjorden i Danmark. Hon trodde att det var lugna och skyddade vatten. Trots att Santa Maria stått på land, inomhus, i två vintrar, var det på håret att jag fick henne i sjön och någorlunda segelklar innan det var dags för avfärd. Andra dagen på vår färd, blev frugan tvungen att hoppa av för att hjälpa en av döttrarna. Vad är väl en segelsemester, med maken mot att få hjälpa barn och barnbarn. Jag fortsatte min seglats själv.

På vår seglats mot Göteborg och Lilla bommens gästhamn passade vi i alla fall på att göra ett strandhugg på Hamneskär. Tåget till Stockholm skulle ju inte gå förrän nästa morgon. Fyren Pater noster hade varit på reparation i några år. den skulle sättas på plats inom de närmaste dagarna. Det var ju lite kul att ha varit där när inte fyren va på plats. På min seglats hem kunde jag ju besöka ön när fyren var på plats.

Hade en strålande seglats till Hals, vid Limfjordens östra mynning. Jag hade visserligen haft en del tekniska problem, men i övrigt var det toppen. Autopiloten kunde jag inte få att fungera. GPS;en fungerade inte när den satt på sitt vanliga ställe, där den hade fungerat under två somrar . Så småningom kom jag på att den fungerade om den låg uppe på sprayhooden. Av bifogad bild ser man var jag fick ha GPS:en för att den skulle fungera. Att bilden är suddig beror på att kameran börjar ge upp. Det skulle bli värre. Jag köpte en GPS-puck på Claes Olsson i Göteborg, den gick inte att installera på min gamla laptop.

När jag gick från Hals var det inget kvar av det fina vädret. Resterande tid av var det motvind av olika styrkor. Från nästan ingen vind alls till full storm, dessutom regn från fint duggregn till ösregn - var enda dag.

I båttillbehörsaffären i gästhamnen i Ålborg köpte jag den billigaste handburna GPS;en de hade. Jag hade visserligen köpt vanliga stora papperssjökort över Limfjorden, men man hade båtsportkort, av tysk tillverkning, som förutom Limfjorden täckte in hela den danska västkusten, från tyska gränsen till Skagen. Dessutom var de betydligt billigare än de stora korten jag köpt i Göteborg. Då jag var själv, funderade jag på att gå ut i Nordsjön vid Thyborön och segla hem via Hanstholm, Hirtshals, Skagen. Jag köpte korten.

Den nya GPS;en fungerade precis lika dåligt som den gamla. Det måste va nån störning i båten som uppkommit under mitt arbete de två senaste vintrarna. Så småningom kom jag på vad det var. För att bygga kylboxen tog jag ur motorn och lossade då minusanslutingen, som satt i en av motorbultarna. När jag satte tillbaka och riktade motorn lade jag inte dit anslutningen, utan drog fast motorn. Att minusen inte var ansluten kom jag på lite senare och lossade bulten, la på kabelskon och försökte få bulten på gängor. Det var helt omöjligt. Det var ganska sen en kväll och jag la ner försöken för att ta tag i problemet när jag inte var så trött och därmed lite mer tålamod. Detta glömde jag naturligtvis

Anslutningens kabelsko var dock trädd på bulten som löst stod ner i hålet, så det såg ut som om det hela var klart. Det var denna glappkontakt som förorsakat problemen. Jag fick lossa motorns övriga tre bultar för att kunna få den fjärde på gängor. Trots att jag gjort mycket för att det skulle gå åt att komma åt motorn, var det inte helt lätt. Styrbords aktersta motorbult var nästan omöjligt att komma åt med nån nyckel och man fick bara ett par mm för varje tag. Sen skulle man skifta tag. När jag blev klar med detta arbete, fungerade både GPS;erna och Autopiloten.

Lygstörs gästhamn ligger i den gamla kanalen som byggdes 1856-61 för att tillåta fartyg med ett djupgående av tre meter passera Lögstör. Kanalen grävdes för hand och massorna transporterades bort med skottkärror. Den 4,4 km långa kanalen gick från Lögstör till Lendrup Rev, var stenbotten inte sandades igen så lätt. När muddringen av rännan över Lögstörs Grunde var klar 1899 förlorade kanalen sin betydelse och stängdes.


Man kan gå ett par huvudvägar i Limfjorden från Lögstör och jag valde att gå den norra till staden Tisted. I Tisted började motorn krångla. Den startade och gick en liten stund för att därefter stanna. Det var precis som det var luft. Lag luftade ett otal gånger och till slut gick motorn. Jag kastade loss och stävade ut genom hamninloppet. Där stoppade motorn och gick inte att starta. Jag rullade ut genuan. Det blåste bra och jag seglade dikt bidévind. Skulle gå genom en bro vid Vilsund, som måste öppnas. Seglade upp i lä i en vik och kastade ankar. Började kolla på bränslesystemet igen. Kom till slut på att det var tätt i kranen som sitter i tanken. När motorn stod still rann oljan sakta till i ledningen, men när motorn gick blev det vakuum. Lyckade rensa bort skiten, sätta ihop bränsleledningarna igen, lufta och starta motorn. Låg kvar för ankars med motorn i gång på ganska högt varv. Den gick som en klocka (som min kompis, Göran Lundin, urmakarns pojk, brukade säga om sina gamla dieselmercedes - en sån klocka skulle då jag inte vilja ha på armen).

Lättade ankar och gick ner till bron. Man öppnade ett fönster i brovaktens kur och ropade att jag fick vänta en stund, (i ösregnet) det var en annan båt på ingående. Det var Danska fiskeriverkets båt som kom och gick under bron samtidigt med mig. De gick in i en liten hamn söder om bron, Jag rullade ut kryssfocken, men behöll ett par varv på rullen. Rullen för kryssfocken är en plastimorulle som har större likränna än Furlexen, vilken kryssfocken är sydd för. Det har hänt att focken rappat ur likrännan, men med ett par varv inrullade skulle inte det kunna hända, fastän det blåste redigt.

Jag fortsatte söderut dikt bidevind för styrbords halsar. Det blåste bra men var ingen sjögång. Gjorde maxfart ca 6 knop och lä toppvant slackade. Att kunna låta autopiloten styra igen var underbart. Den styr, i regel, mycket bättre än jag själv, utom möjligen på plattläns.

När jag kom ner till sydvästra udden på ö Mors, fortsatte farleden åt öster och jag fick plattläns. Från att ha styrt perfekt blev nu autopiloten hel oredlig och gav båten en mycket slingrande kurs, med stora utslag åt både SB och BB. Precis då passerade Danska fiskeriverkets båt. Vad dom tänkte vet jag inte. Jag blev tvungen att koppla bort autopiloten och handstyra. Farleden var slingrande, sikten var dålig och det blåste väldigt mycket.

När Fiskeriverkets båt kom till pricken där farleden krökte söderut igen, la dom sig vid pricken ett tag, precis som om de skulle hjälpa mig att hitta pricken jag skulle styra på. När de såg att jag var på rätt kurs fortsatte de. När de kom till nästa prick la de sig där till de såg attt jag hade kurs på dem. Så fortsatte de tills det var raka kursen öster om Jegindö. Det var en härlig seglats, men det var också skönt att komma in i den lilla hamnen på Jegindö. När hamnkaptenen kom och tog upp hamnavgiften, frågade jag honom om han visste hur mycket det blåste. "Det blåser mellan 20 och 25 m/sek" blev svaret.

Det var en lagom dagsettapp kvar till Thyborön - om man ser till distansen. Nästa dag blåste det inte riktigt lika mycket. Jag gick ut ur hamnen och valde samma segelsättning. En något revad kryssfock. Trotts att det blåste lite mindre var det ingen rolig seglats. Kryss upp mot Oddesund och med en mycket krabb sjögång. Jag startade motorn och rullade in focken. I vanliga fall gör jag ca 5,5 knop för maskin. Nu låg jag runt 2 knop för full maskin.

När jag kom till Oddesund tyckte jag att det räckte för dagen och gick in och la mig i den lilla gästhamnen. När jag skulle förtöja fick jag se att den plyfaskiva jag provisoriskt monterat på peket hade lossat och hängde kvar enbart i den krok som höll fast ankaret lägg. Jag blev, som jag tidigare nämt, inte klar med allt arbete som jag påbörjat under vintern och jag fixade provisoriskt till en durkpyfasiva som jag skruvade med några plåtskruv underifrån. När jag ätit och hämtat mig från färden, letade jag fram fyra vagnsbultar som skulle passa. Tre var perfekta, men den fjärde var en aning kort, men till slut lyckades jag få muttern att ta på gängorna.

Det blir mycket stora krafter när peket doppar i vattnet vid häftig sjögång. På min havsfidra hade jag gjort en "greting"(spjälgaller) i fiskbensmönster. Trotts att det var ordentligt fastsatt (tyckte jag) med genomgående skruv, försvann ena brädan närmast skrovet första gången jag doppade peket. Det var för lite avstånd mellan brädorna, så vattnet hade inge stans att ta vägen, och nåt måste ge sig. Att en tät plyfaskiva inte var lämplig för ändamålet visste jag ju, men jag skulle ju segla i Limfjordens lugna och skyddade vatten, och det tar ändå ganska mycket tid att tillverka en "greting" om det skall se skapligt ut.

Nästa dag var det betydligt lugnare med både vind och sjö och jag kryssade den smala rännan till Thyborön. När jag kom in i hamnen fanns det en lämplig plats mellan två segelbåtar. En nyare båt med kappseglingsstuk med Holländsk flagga och en gammal medfaren stålbåt med långt bogspröt. Upp ur "kappseglaren" rusade en tjej i regnrock och trosor. Av hennes agerande att döma var hon oerhört rädd att jag skulle komma i närheten av deras blanka skrovsida. Efter en stund kom det även upp en kille i fullt regnställ. Han stod i stort sett still med händerna utefter sidorna och verkade nästan fastvuxen i däcket.

Killen i stålbåten var inte lika rädd om sin båt utan klev med stort besvär iland över det låga bogsprötet i regnet och hjälpte mig att förtöja, varefter han klättrade tillbaka ombord. När jag kommit tillrätta, ätit och vilat mig tog jag en lång promenad längs Nordsjökusten. Det var lite imponerande trotts att det naturligtvis regnade från och till.

Vädret var så pass dåligt att jag överhuvud taget inte reflekterade att gå hem via Nordsjön. Från Hals till Thyborgön hade jag haft västanvind. Jag låg en natt i Thyborgön. Den natten vände vinden till ostlig, så det var bara att börja kryssa tillbaka samma väg jag kommit. Kappseglingsbåten med det holländska paret hade gått en liten stund innan jag avgick och jag skulle se dem från och till på återvägen.

Under min kryss österut hade jag faktiskt en dag med solsken och fint väder. Före Ålborg ligger en plats som heter Nibe. För mig som gammal elektriker är ju Nibe varmvattenberedare bl.a. Dessutom är det ju trevligt att gå till olika hamnar. Mellan Lögstör och Nibe är det ganska trånga rännor att segla i.

En och annan båt seglade detta till trots. Jag rullade ut kryssfocken, men det visade sig ganska snart att jag inte kunde gå så högt i vinden, så jag klarade den trånga rännan. Ligga och kryssa hade jag ingen lust med i regnet. Dessutom blåste det ganska bra. när jag skulle rulla in focken gick det inte. Jag var tvungen att få bort den i den hårda vinden, så jag la inrullningslinan på vinschen och drog in den.

Nästa morgon, när jag tittade på masten stod den som en pilbåge. När jag släppte fallet kom hela paketet, förstaget, rullen och seglet ner. Fallet hade lindat sig runt förstaget och dragit detta rakt av. Hade haft för avsikt att gå in till mastkranen på Ökerö, och montera en fallavledare. Det finns nästan ingen klättringsbar mastkran närmare. I röran som uppstod när min fru blev tvungen att åka till Stockholm glömde jag detta. Jag tog ner "skräpet". Lossade seglet och vek ihop det. Demonterade förstagsprofilen och rullen och fick lagt in bitarna i stuvutrymmet på insidan toan.

Jag brukar alltid ta minst ett kort i varje hamn. När jag skulle ta min hamnbild i Nibe, hade min digitala kamera lagt av. Den hade krånglat under nästan hela resan och nu hade den gett upp helt. Jag hade en ytterligare en digital kamera ombord. När jag tog fram den fungerade inte den heller. Från och med Nibe blev det inga mer bilder från Limfjorden.

Från Nibe till Ålborg är det mest trånga rännor att segla i och då det var kryss valde jag att gå för motor. När jag närmade mig Ålborg och girat österut för att gå mot gästhamnen fick jag se den holländska "kappseglaren". Efter en stund tyckte jag att det såg lite konstigt ut. Man höll på att ta ner kryssfocken. När jag passerat förstod jag vad det var. De hade gått på utsidan leden och gått på grund. Killen stod i sitt regnställ med händerna ut efter sidan "som vanligt". Tjejen var mycket aktiv. Jag fick över en bogserände och gjorde många försök att dra dem loss, utan resultat.

Under tiden som vi försökte resornera om vad vi skulle göra lyckades jag i min ouppmärksamhet få deras bogserlina i propellern. det var inget annat att göra än att förtöja långsides. Tjejen hade under tiden hoppat i vattnet och försökte frilägga spadrodret som grävt sig in i leran.

Man hade försökt att komma i kontakt med Danska sjöräddningen utan resultat. Jag provade att ringa upp SSRS på Hovås, men fick inget svar. Ringde upp SSRS på Smögen och fick svar av av vakthavande. Under tiden hade den holländska båten fått kontakt med danska sjöräddningen. De skulle komma om en halvtimme. Jag talade om för vakthavande att det hela tydligen skulle fixa sig och tackade för att jag fått störa honom. När jag lagt på ringde vakthavande på SSRS i Hovås upp. Han hade varit upptagen när jag ringde och inte kunnat svara. Förklarade situationen för honom och tackade för att han ringde upp.

Den holländska tjejen hade erbjudit sig att fridyka och ta loss linan runt min propellern när hon var klar med rodret. Jag drog gummibåten in mellan båtarna, la mig ner i den och sträckte ner armen så långt att axeln kom ner i vattnet. Då kunde jag nå min propeller och lyckades linda upp linan. Danska sjöräddningen ringde upp och meddelade att de inte skulle komma. De tyckte att det holländska paret skulle vänta tills det blev högvatten.

Det kom en dansk koster, något större än min. Vi kom överens att han skulle dra snett föröver med sin starkare motor och att jag skulle försöka dra vinkelrätt från akten, för att hålla ut det frilagda rodret från leran. Med gemensamma ansträngningar lyckades vi få den holländska båten flott. När vi hade kontroll på läget släppte vi våra bogserlinor. Den danska kostern fortsatte västerut och jag gick in i Ålborgs gästhamn och la mig. Det var gott att komma i hamn och jag gick ner, tog av mig de våta kläderna och slängde mig i kojen. jag var mycket rött och frusen.

Efter en timme bultade det på båten. Jag trodde det var frågan om hamnavgift. Jag fick i hast på mig lite kläder och gick upp i regnet. Där stod det holländska paret. Jag fick en bärkasse holländskt öl som tack för hjälpen. När jag ändå var uppe på däck passade jag på att ansluta landströmsladden. När jag kom ner i båten luktade det skarpt av elektrisk brand. Det visade sig va laddaggregatet till en av mina trasiga digitalkameror som "brann".

Jag hade haft tekniska problem i stort sett varje dag. Denna dagen slog dock rekord.
1. Konstaterade att jag dragit av kutterstaget med rullfocken. Det hände visserligen dagen innan, men jag fick ta hand om problemet.
2/3. Två digitala kameror la av.
4. Bogserlina i propellern.
5. Uppbrunnet laddagregat.

Gick till Hals dagen därpå. Nästa morgon gick jag tvärs över hamnen för att fylla diesel. Det gick inte att få sedelautomaten att ta emot pengar. Det kom en annan svensk båt. Han lyckade inte heller. Vi ringde det telefonnumret som stod angivet. Efter en stund kom det en glad dansk tjej och fixade automaten. Under tiden hade jag kollat smörjoljan på motorn och slagit på en liter. Det hade ju blivit en hel del motorgång under färden.

Dagen var strålande. Skulle min hemsegling bli lika fin som när jag seglade från Kungshamn till Hals?Jag gick ut på Kattegatt tills jag kom på utsidan 6 meterskurvan innan jag satte kursen norröver. Jag satt och njöt i bara badbyxorna. Efter en stund tittade jag akteröver. jag fick brått att klä på mig och ta på mig ett regnställ. Jag hann precis innan regnet kom. Det var det värsta regnet under hela resan. Det var ca 15 distansminuter kvar till Saeby och det var gott att komma i hamn, förtöja och krypa ner i ruffen.

Nästa dag tog jag den sedvanliga promenad innan jag stack iväg. Jag behövde dessutom handla lite grann. När jag gått ganska länge hittade jag två livsmedelsbutiker. Jag handlade det jag behövde , delade upp varorna i två kassar och började gå mot båten. . När jag kom ner till hamnen låg det en stor livsmedelsaffär på baksidan ett av husen vid kajen. Trött efter min långa promenad la jag mig en stund. När jag stod upp hade jag fått känning av ischias.

Min enda tanke var att här gällde det att komma över till det svenska lande så fort som möjligt. Kastade loss styde ut ur hamnen, hissade segel och satte kurs på Marstrand. Det var en härlig segeldag. Efter en timme kom regnet. Jag hade som tur var tagit på mig flytoveraller redan från början. När jag passerat Nordre Rönne fyr, satte jag kursen mot Österby hamn på Läsö. Det är ungefär halva sträckan till Sverige. Jag lyckades få ner seglen och förtöja på utsidan en illa medfaren stålbåt av Colin Archer.-typ längst in i hamnen. Det var precis lika dant när jag var i Österby hamn förra gången, fast då var det bara ett vanligt ryggskott.

Nästa morgon kunde jag nästan inte röra mig. Tog mig ut i salongen, fick i mig lite mat, fick på mig flytoveraller, startade motorn, kröp fram på däcket och lossade förtöjningen, kröp tillbaka till sittbrunnen och lossade akterförtöjningen, styrde ut ur hamnen, satte kurs på Vinga och la på Autopiloten. Fendrarna klarade jag inte att ta upp, men jag kom på efter en stund att jag klarade att rulla ut genuan. Det gjorde mellan 0,5 och 1 knop, vilket skulle minska min seglats med en timme. När jag var vid Vinga västra angöring skar motorn.

Jag vet att jag tänkte;"kommer jag iland nu, skall jag sälja båten och aldrig segla mer". Därefter ringde jag på en kompis, Rune Johansson från Smögen. Rune och jag hade Biancan ihop under 10 år. Han ingår dessutom i SSRS styrka på Smögen och har därmed stor erfarenhet att bärga folk och båtar. Jag visste att Rune var på väg till Hönö med sin motorseglare, en Brofjorden 36. Några problem brukar det aldrig va för Rune - det ordnar sig alltid. Han var vid Skärhamn och naturligtvis skulle han komma ner och hämta mig.

När han kom hade han satt iland sin fru Eva på Hönö och tagit med sig en annan scoutledar kompis, Björn, från Fiskebäck. De bogserade in mig till Hönö och hjälpte mig att förtöja min båt längs Fiskebåtskajen. De var nere och tittade till mig varje dag under de tre dagarna de låg på Hönö. När de skulle gå hem var det för dåligt väder för att tänka på bogsering. Rune talade med hamnkaptenen, betalade hamnavgift och la in min båt på den platsen han hade legat. Sen bar han över min packning och nästan även jag till sin motorseglare. Under färden hem ändrades nog min tanke "Sälja båten och aldrig segla mer" till "Sälja båten och köpa en segelbåt med invändig styrplats".

Ungefär en vecka senare körde frugan mig och min äldsta svärson Peter till Hönö en kväll. På land tog jag mig fram med kryckor och på båten finns det ju en del att hålla sig i. Nästa morgon satte jag mig till rors och Peter kastade loss och drog oss ut till bojen. När han hade hissat segel, drog han i gång oss, så vi fick lite styrfart och jag föll av och började kryssa i den mycket trånga hamnen. På vissa ställen får man inte många båtlängder på varje slag.

När vi kom ut till Stora Pölsan kunde vi sträcka upp mot Hållö. Det var perfekt segelvind och vi gjorde maxfart. Ungefär när vi passerade Måseskär ökade farten med ca 1 knop. Vi kom in i Jutska strömmen. Då vi lite tidigare siktade Hamneskär såg vi att fyren Pater Noster var på plats. Att gå iland där var inte att tänka på för min del. När vi var framme i Kungshamn la vi till vid Guleskär efter årets sista seglats med Santa Maria.