Haparanda - Stockholm 2004

Att ta sig från Haparanda hamn till Haparanda med buss var inga problem. Att ta sig tillbaka med samma färdmedel var omöjligt. Det gick ingen buss dit. Det kanske var lika bra det. Vid busstationen fanns det en skaplig livsmedelsaffär, så provianterade redigt för de veckor som låg framför. Många kassar blev det. Intill affären och busstationen hade taxi också sin lokal. Jag gick in och frågade efter en taxi. Killen som var inne väntade på att den taxin han strax skulle börja köra skulle komma in. Jag talade naturligtvis om anledningen varför jag skulle till Haparanda hamn. När taxin kom in blev den avgående chauffören också intresserad och jag fick två chaufförer på min taxiresa till båten.

Då vi inte kom till Kataja, Sveriges östligaste ö var det ju första målet. Seglade runt ön och var då inne på finskt vatten. Det är inte helt lätt med garn som ligger i vattenytan och är dåligt utmärkta

En ö som jag planerat att ta mig till var Malören. Det lär inte va helt enkelt att lägga till där. Hamnen håller på att sanda igen och min båt var lite för djupgående. En gång om året, kommande söndag, är det gudstjänst i kapellet på Malören och det gick kyrkbåt dit. Jag hade bokat plats på båten som avgick från Storön och på lördagen seglade jag mot Storön. Jag var halvväg när skepparen på turbåten ringde upp och talade om att turen var inställd pga kulingvarning. Det närmaste jag jag kom Malören varnog på västra sidan av Happaranda Sandskär där bifogad bild är tagen.

Jag fortsatte mot Brändöskär. Och kuling blev det. Först från ost och sen vred sig vinden mot syväst. Jag fick ankra om och förhala fyra gånger under natten. En promenad på ön under vilken jag snart hamnade inne i kapellet. Det var skönt att stå inne och titta up på stormen genom kyrkfönstret.






En av mina arbetskompisar på kontoret i Munkedal, hade seglat i området några år tidigare. Jag hade fått låna en del sjökort och hamnbeskrivningar av henne. Hon hade två krav för detta. Det ena var att jag skulle segla till Rödkallen. Inseglingen till hamnen är inte helt enkelt, men kommer man in är det en skyddad hamn. Kravet var helt berättigat. Ett av de finare ställena när man väl kommer i hamn. Bilden nere till höger med utsikt över byn och mot hamnen är tagen från toppen av Hejdenstamsfyren. Att anlöpa hamnen är verkligen lurigt. Det finns enselinjer men sista biten in i hamnbasängen är verkligen trixig när man egentligen inte har en aning om hur man skall gå.












Jag besökte ju många ställen under min seglats söderut, men min ruttplanering var minimal. En waypoint hade jag programerad i GPS;en - Svinninge Marina, Åkersberga. Det var mest för skoj skull, men varje dag avslutade jag dagens loggboksanteckningar med noteringen, antal distansminuter kvar till Svinnge Marina. I övrigt så gick jag efter det digitala sjökortet på datorn, som stod på sin arm nere vid pentryt. Jag klarar inte att läsa sjökortet utan läsglasögon längre och när det är regnigt blir just glasögonen ett problem. Kom på att jag kunde läsa på datorskärmen utan galasögon på 2,5 meters avstånd om jag skalade upp bilden till 200%. Sjökortet i sin plastficka använde jag då som översikt.

Storfidran Santa Maria hade tidigare ägts av en man som bodde i närheten av Skellefteå. Han hade haft den i 15 år mellan 1983 till 1998 och det var han som gjort alla fina arbete på den. Reparatör på Rönnskärsverken och en mycket händig man. När han fick höra att jag köpt båten hade han genast kontaktat mig och vi har haft kontakt genom åren. Vi har i mycket samma åsikter när det gäller båtar. Hade lovat att jag på min färd söderut skulle lägga till i Kujoviken, där Skeleftehamns båtklubb har sin hemmahamn. Jag hade inte hunnit förtöja innan Karl Gunnar stod på bryggan. Hans svåger hade utsikt över havet från sitt hus och han hade ringt och meddelat att jag var på väg. Jag blev hembjuden till Karl Gunnar och vi hade en mycket trevlig eftermiddag. Blev oerhört imponerad av hans verkstad, där han hade utrustning för alla typer av arbete.

Nästa dag kryssade jag mig till Bjuröklubb, en historiskt intresant plats. Jag låg kvar en dag och gjorde en rundvandring på halvön. http://www.bjuroklubb.com

Seglade Ratan förbi och tog hamn på Byviken på Holmön i stället. Det var långt till Tappen även här. Jag avstod att gå dit och köpa diesel. I efterhand har jag fått veta att man kan tanka diesel vid bryggan i Ratan. Hade en dröm att gå till Holmögadd, men pga att vädret blev sämre fortsatte jag söderut.


En hamn som jag uppskattade på väg söderut var Järnsklubb, där man har ett mycket litet internetcaffe. Inte för internettcaffets skull, utan för hamnen. Enligt vad man berättade gick bogserbåtar in med stora timmersläp i bukten innanför,när det var dåligt väder. Jag hade ganska skapligt väder men tycket ändå inte att det var helt lätt att gå in bara med en storfidra.

Rundade Skagsudde och seglade in i Högakustenområdet. Första hamn blev Önskölldsvik. I gästhamnen var det mycket god ordning. Köpte en ny lanterna av samma typ jag hade. Ett av glasen hade försvunnit och jag kunde bara byta höljet. Hamnkaptenen tipsade mig om att jag kunde tanka diesel på en tapp i småbåtshamnen nån distansminut österut. Gick dit, ringde det telefonnumret som stod angivet. När jag frågade killen som svarade om jag kunde få tanka diesel, blev svaret;"inte på tre veckor. Jag är på semester i Skottland".

När jag la till i gästhamnen igen kom hamnkapenen springandes och undrade vad som var problemet eftersom jag återvände så snabbt. Jag tog mina två 5-liters reservdunkar och ett par tomma rödspritsdunkar i en ryggsäck och gick till den närmsta bensinstationen. Jag gick tre vändor och fick 18 liter varje gång. Äntligen hade jag tanken full med diesel och även mina två reservdunkar fulla.

Första hamnen efter Örnsköldsvik var Trysunda. Tog en promenad runt ön och kom som ofta ut i besvärlig terräng. När jag kom tillbaka till båten hade jag ont i knät.

Nästa hamn var Ulvön. Jag hade besökt varenda kapell som fanns på de öarna som jag passerade. Kapellen hör till och förvaltas av svenska kyrkan. De är öppna. Antingen sitternyckeln i låset eller så hänger den på en spik bara till att öppna och gå in. Kapellet på Ulvön var ett undantag. Det förvaltades av Länsmuseet i Västernorrland. Det var låst och reglat.

De flesta kapellen ute på öarna byggdes av "Gävlefiskarna". Detta var ett begrepp för utsocknes säsongsfiskare.

"Kyrkans ledning ålade gävlefiskarna att så snart möjligt bygga en Herrens boning, kapell, i sina fiskelägen. Detta var på ortodoxins och kyrkopliktens tidevarv. Det mest omtalade och imponerande kapellet finns i Ulvöhamn. Det är de invändiga målerierna som gjort detta kapell så känt och det räknas dessutom till ett av landskapets äldsta bevarade trähus – byggt 1622. Beträffande kapellet i Barsta berättas att kyrkoherden Nicolaus Bozaeus i Nordingrå hotade gävlefiskarna där med extra skatt om de inte satte fart på bygget av kapellet. Det stadgades nämligen att befolkningen i fiskelägena ”skola utan försummelse höra Guds heliga ord”. Trots detta hade bygget förhalats under en längre tid. Bozaeus hot gav snabb verkan! Kapellen hade också funktion som lagerlokal. Innan gävlefiskarna på hösten drog söderut förpassades all värdefull fiskeutrustning in i kapellet och porten förseglades. Var någonstans skulle utrustningen kunna förvaras tryggt fram till nästa vår om inte just i Herrens boning?! " http://www.hallgraf.com/gavlefiskarna.pdf



När jag konstaterat att jag inte kunde komma in i kapellet på Ulvön haltade jag mig de 249 trappstegen upp till Ulvöns lotsutkik. Därifrån var det en strålande utsikt åt alla håll. Om Ulvön


Nästa dag, som var Fredagen den 23/7 lämnade jag Ulvön strax för kl. 10.00 och gick den korta vägen till Mjältön, Sveriges högsta ö, 236 meter över havet. det andra av arbetskompisens krav för att jag skulle få låna hennes sjökort var att jag gick upp till toppen på mjältön. Efter att ha intagit en kraftig dos värktabletter och satt på mig ett knäskydd började jag min vandring mot toppen. Det var en underbar utsikt. Jag SMS;ade till Gunilla, som arbetskompisen hette, att jag nu stod på Mjältöns topp. Svaret kom med vändande post, dvs omedelbart; "Äckelpert". Jag ringde upp.










När jag druckit kaffe och sett mig mätt på utsikten började den långa nedstigningen till havets yta. När jag hämtat mig från strapatsen och ätit middag var klockan bara 14.00 och jag la ut från Mjältöns vackra lagun och satte kurs på Bönhamn. Jag hade för en gång skull förlig vind.

Natten till lördag sov jag inte en blund. Mitt knä värkte så jag trodde jag skulle bli tokig. On i knät skulle jag få ha som ett minne av mina strapatser på höga kusten i flera månader efteråt. Dessutom regnade det hela dan. Regnet lättade något fram på eftermiddagen och jag haltade mig bort till andra sidan hamnen och toaletten och en välbehövlig duch. Mittemot toan låg "Arnes sjöbod" som va nån form av restaurang. Jag tog det billigaste dom hade - "Strömmingsflundra" med potatismos inkl. dricka och kaffe. Det kostade 130 kr och då fick man ändå ingen lingosylt. Det var mycket gott.

Att det dessutom var prisvärt förstod jag några månader senare när jag var på ett matställe på Henån och tog samma rätt. Före mig i kön stod en man som sa till hon som serverade;" har du några välstekta". Svaret blev; "Jag har tagit undan några speciellt till dig" Dessvärre fick även jag av dessa svartbända ihjälstekta sillar. De kostade visserligen bara 65 kr och då fick man så mycket lingon till som man villle. Jag hade gärna bytt ut dem mot den strömmingsflundra jag åt i Bönhamn för 130 kr - utan lingon.

Efter mina två värknätter i Bönhamn var resten av färden till Stockholm bara en transportsträcka. Innan jag seglade in i Härnösand tog jag en sväng upp i Ångermanälven och under Högakustenbron. I norra infarten till Härnösand fanns en sjötapp där man kunde få diesel direkt vid kaj. Det behövde jag ju inte nu när min tank var full, men de kunde även byta kylklampar, något som heller inte varit helt enkelt under resan. Det var väl bara i Luleå, på Willys Cash som man kunde köpa nya infrysta kylklampar. Annars fick man föröka prångla ner de gamla tinade i frys- och glassboxar lite varstans. Gick genom Härnösand i den smala leden mellan broarna.

Seglade vidare till lotsbryggan på Sanna, Brämön, där Statens fastighetsverk upplyser om att angöring är förbjuden och kommer att beivras. Hur man nu kan förbjuda angöring!? Att ett komikerpars skämt skall få större delen av Svenska folket att tro att angöra betyder nåt helt annat än det betyder.

Man angör en kust, anlöper en hamn, men man lägger till vid en brygga.



Kuggören (på bilden), Storljungfrun, Fyrplatsen Björn, Öregrund, Grislehamn och så Furusund dit min älsda dotter och hennes familj hade kört min fru för att hon skulle följa med några dar till målet. Svinninge Marina Åkersberga.