Havsfidran - "DIS" 1991 - 2001

Den båtbyggare på Fisketången, allmänt kallad "estländarn", som vi fått scoutbåten Bris av, hade varit till mycket hjälp och stöd under alla mina båtprojekt. Han var mycket intresserad av, och tala ofta i positiva ordalag om "lilla fidran". Detta hade min fru snappat upp och en dag, när vi började få spekulanter på Biancan, meddelade hon mig att hon skulle ta bussen till sitt jobb i Uddevalla och att jag skulle komma och hämta henne med bilen efter jobbet, eftersom vi skulle till Göteborg och titta på en havsfidra.

Jag protesterade eftersom jag inte tänkte ha nån mer båt. Mina protester hjälpte föga, utan jag blev "tvungen" att följa med och titta på en båt som jag inte var intresserad av.

Till slut kom det en spekulant som var allvarligt intresserad av Biancan och det blev affär. När jag kom hem efter att affären var avslutad fick jag order att ringa och köpa havsfidran. Jag talade om att jag inte tänkte ha nån mer båt - åtminstone inte på överskådlig tid. "Ringer inte du så ringer jag och köper henne" sa min fru. Vi köpte båten. Det sägs ju att kvinnans list övergår mannens förstånd.

Jag fick också klart för mig att överskådlig tid är mycket kort. I det här fallet mindre än tre timmar. Jag bestämde mig också för att skulle jag ha en båt att ta hand om skulle jag också segla. I stort sett har jag seglat tre veckor själv, eller mer, varje sommar sen dess.

En sak som min fru trodde var att en varvsbyggd båt som två ägare hade haft i 20 år är färdig och att det inte finns nåt på den att göra. Det visade sig att hon hade helt fel. De tidigare ägarna hade tydligen inte rört en skruv i båten under de gångna 20 åren. Jag ägnade 10 vintrar åt att bygga om och förbättra.

Började med att skrapa den gamla bottenfärgen ner till gelcoaten. Upptäckte därmeden kraftig grundstötningsskada i fören. Man hade helt enkelt bara spacklat över delamineringen och bottenmålat över. Jag är helt övertygad om att det inte var säljaren som gjort det utan den tidigare ägaren. Jag fick slipa bort halva skrovet på en yta av 70x20 cm för att komma ner till friskt matrial innan jag plastade upp igen.

Autopilot injöptes och monterades.
Dubbla batterier.
Peke monterades och ett hissbart inre förstag för kryssfocken.
Nytt storsegel med bindrev i stället för den gamla rullreven och fall, rev och trimlinor dragna till sittbrunnen.
Ett doghause byggdes i stället för den gamla spryhooden som var helt slut, med integrerad solcellspanel.
Ankarbox med luckor på fördäck.
Integraltankar för vatten i fören och i aktern.
Diskhon i pentryt vändes och jag byggde en välisolerad isbox under.
GeKå/POD-värmare med slinga för vattenburen värmare.
Moterade skott mot akterstuven. Tidigare var det helt öppet.För att kunna göra det var jag tvungen att bygga om avgassystemet, som tog upp mycket plats.
Dubblerade självlänsarna i sittbrunnen.
En halv koj i förpiken offrades för en nygarderob och flera små stuvutrymme.

Hela förpiken isolerades ordentligt, först med liggunderlag och sedan med en ytmatta. På SB sida behölls den gamla hyllan som var mycket smal i för och akterkant och därför ville vicka när den belastades. För att staga upp den klädde jag med ytterligare ett lager liggunderlag upp till underkan hyllan. Den 3 mm gamla ytmattan satt kvar. Utanpå det 2X10 mm liggunderlag plus en ytmatta på 3 mm. Totalt 26 mm isolering på skrovsidan. Efter det frös jag aldrig när jag låg i förpiken.

Det utfördes naturligtvis mycket annat småjobb på båten under denna tioårsperiod. Dessutom seglades det. Hela Svenska Västkusten, Runt i de Danska farvattnen i Kattegat, Öresund och Bälten och längs Norska kusten till skärgården norr om Stavanger.

Bifogad bild visar DIS i "spiltan på Landlösa", en av mina favorthamnar.

1997/98 började havsfidran kännas trång och jag började fundera på större båt. Hittade ett 35 fots Buse Roberts-ritat stålskrov med runda slag i Färila i Helsingland. Dessvärre drabbade jag av allvarliga problem från ryggen i oktober 1998, innan jag hann att köpa skrovet, så det blev ingen affär. Tyvärr - eller som tur var.

Våren 1999 hade jag inte fått fidran i sjön pga ryggen, om inte en kompis och min äldsta dotter gjort jobbet. Sjösättningen det året var den lättvindigaste någonsin. Det svåra för mig, var att ta mig ner på den sjösatta båten och sätta mig ner på rufftaket i samband med påmastningen. Sen satt jag där och höll mastfoten och talade om för de andra vad de skulle göra. Det blev heller ingen långsegling det året, men min fru och jag "upptäckte" bl.a. Gåsöskärgården SV Lysekil under några helger. Gåsöskärgården ligger för långt bort för en dagssegling, men för nära om man vill segla lite längre bort. Bilden är tagen från en hög klippa på ön Sillbysan i Gåsöskärgården.

Sommaren 2000 lånade min fru svärsonens Albin Express i tre veckor och det blev i alla fall nästan 14 dagars segling i Stockholms skärgård. Jag lyckades fördröja och förkorta seglingen ett par dar genom att halka i duschen på marinan och skära upp hälen. Denna händelse tvingade mig att mitt i natten till Lördag, ta en taxi till akuten på Danderyds sjukhus. Vår yngsta dotter tyckte att hon kunde ha vår bil under tiden vi var ute och seglade och hade hämtat den på fredagskvällen. En något förvånad läkare sydde ihop min häl med fyra "korsstygn" i blå tråd. Det som förvånade honom var hur jag kunde fått skadan - jag var ju spik nykter.

Att min fru lånade Expressen berodde på att hon ville va nära vårt nyfödda första barnbarn, och att muta mig med segling i Stockholms skärgård var ju ingen dum ide. Hur var det? "Kvinnans list övergår mannens förstånd".

På Svinninge Marina, där svärsonens Express låg, stod min nästa båt på land sen några år. Jag haltade förbi den, blödande, med foten inlindad i toalettpapper på väg från duschen till båten.