Färden mellan Kåge och Haparanda hade jag planerat minutiöst. Lagt in vaypoints och skapat ett antal alternativa rutter både i det digitala sjökortet och i GPS;en.
Vi gick från Kåge till Pite Rönnskär.
Genom sitt strategiska läge i yttre havsbandet blev ön fyrplats då den nuvarande fyren uppfördes 1905. Den är av stål i s.k. Heidenstamtyp och byggdes redan 1862 som tvillingfyr för Sandhammaren i Skåne.
När fyren flyttades till Rönnskär höjdes den 8 meter och är nu 37,5 meter hög med 172 trappsteg. Den är Sveriges högsta stålfyr och överträffas i höjd bara av ”Långe Jan” på Öland. I och med återuppförandet av den i storm förstörda stationära fyren Nygrån släcktes Rönnskärs fyr definitivt 1971 – den utgör dock fortfarande ett oöverträffat sjömärke. http://www.pite-ronnskar.se/fplats.htm
Nästa anhalt var Pite Havsbad. Tog busen in till Piteå. Hade hört att det fanns en "Palteria" i stan. Dessvärre hittade vi inte den. Hade ätit palt på en servering i Skellefteå några gånger, under mitt arbete med Santa Maria ett par veckor tidigare. När jag frågade vad palt var fick kunde tjejen som serverade inte förklara utan fick gå och hämta kokerskan. Hon som förklarade för mig vad palt var, och att den skulle ätas med smält, riktigt smör., men trodde inte det var nåt för en bohusläning. Hon tog grundligt fel. Efter det åt jag palt so offta jag fick tillfälle
En kort uppehåll på Mellerstön innan vi gick in till Luleå. Ett av de få ställena på norlandskusten där jag lyckades tanka diesel direkt vid kaj. Någon risk att vi inte skulle komma vidare pga islägg var det uppenbarligen inte. Fyra av våra isbrytare låg längst kajen på väg in till småbåtshamnen. Vi hade turen att bli bjudna på en tur till Gammelbys kyrkby av ett par som hade en stuga där. Ytterligare en ljuspunkt. På Willys chach kunde man köpa nya infrysta kylklampar.
Från Luleå gick vi till Junkön. Den stora sevärdheten var den gamla väderkvarnen. Det lär finnas en fin badstrand, men del ligger innom militärområde och får ej beträdas av allmänheten.
Vi gick vidare till Kluntarna, där vi stannade ett par
nätter. Det var en intressant ö med mycket att titta på. Både vad beträffade natur och historia. Klippan "Kluntgubben ser riktig mänsklig ut.
Efter nästa anhalt som hette Småskär gick färden till en av färdens delmål - Töre, som är Sveriges nordligaste hamn. Det finns en boj med en brevlåda, där man, enligt uppgift, skall lägga ett vykort med namn och adress för att man skall få ett diplom som visar att man varit i Töre med båt. Vi la i ett vykort i brevlådan, men har ännu inte fått nåt diplom och vi lär väl inte heller få nåt heller.
Det var midsommar afton när vi var i Töre. Jag är lång till växten, men även för den kortaste blir skuggorna långa i midnattssolens trolska ljus.
Hade gått med motor från Kåge. Det hade nästan inte varit en gnutta vind på hela resan hittills. Fyllde visserligen tanken i Luleå, men man kan ju aldrig veta när man får möjlighet nästa gång. Bar mina 2 st 5-liters reservdunkar långt, och det stämde det som vår gamle grovarbetare på elverket, "Reis" alltid brukade säga;" liten börda tynger lång väg".
På Midsommardagen vände vi kosan söderut och när vi passerat Storön och rundat Skagsudden (inte att förväxla med Skags udde vid Höga kusten) tog vi den trånga slingrande innerleden upp mot Karlsborg. Hade på ett sjökortet sett att det fanns tecken för gästhamn. Väl framme konstaterade vi snart efter att ha både fastnat i fiskegarn och kört på stockar som stod nerkörda i botten, att fanns det en gästhamn, så var det inget för oss. Gick upp i älven till Karlix och förtöjde i den lilla gästhamnen där. Där var det verkligen mysigt, om än lika långt att bära två dunkar med sammanlagt 10 liter diesel.
Nästa dag fortsatte vi vår färd. När vi kom ut ur älven fick, vi för första gången på hela resan så mycket vind att vi rullade ut genuan och slörade mot Haparanda Sandskär, som med sina 400 hektar är den största ön i Sveriges 24:e nationalpark. http://www.archipelago.nu/SKARGARD/SVENSKA/BOTTENVIK/haparanda_skargards_nationalpark.htm
Vi la oss vid norra sandudden. Största tiden i den boj som finns där, men även under en period vi den pontonbrygga som väl egentligen är avsedd för de som har hand om ön. Det låg ytterligare en båt vid udden. En tysk motorseglare. Det var en av de få segelbåten vi såg sen vi startade från Kåge. Totalt sett hade vi sett ca tio båtar under färd allt inräknat, från plastekor till bogserbåtar, varav en segelbåt under segel.
Vi tog en dagspromenad runt ön och besåg Camingplatsen, som är belägen på norra Sandudden, Västra Stadion, Östra stadion, Kumpula - fiskebyn i söder, där det även finns en hamn. Under tiden vi var i hamnen kom tillsyningsmannen in med sin båt. Det är den som man åker med om man skall besöka ön men inte har egen båt. Man höll på med underhållsarbete och jag fick möjlighet att hjälpa till att bära en dörr till bastun som renoverades. Sen fortsatte vi till kapellet som ligger lite öster om Kumula.
Ön var nog den största upplevelsen under resan, och det fanns mycket att se. Paret på den tyska motorseglaren påstod sig ha sett en älg som kom simandes och gick iland på ön. När vi nästan var framme vid norra Sandudden fick frugan se den. Den äran fick dock inte jag.
Efter ett par nätter på ön satte vi kursen mot Sveriges östligaste ö, Kataja. Haparanda skärgård är en labyrint av öar och grund. Det fanns ett par alternativa vägar. Jag valde den i mitt tycke enklaste, men lite längre vägen. Det hade varit disigt hela morgonen och när vi kom norr om ön Skomakaren slog dimman till. Det blev tätt som en vägg. Vi såg nästan inte fören på båten. Vi hade seglat med digitalt sjökort på laptopen under hela resan. Nu visade sig en av finesserna med den typen av navigation. Det var i stort sett öppet vatten norrut till Haparanda hamn och vi satte kursen dit. Trotts att vi inte såg något run omkring oss, såg vi ju exakt var vi var på datorn. Vi stävade norrut och såg ingenting förrän vi var vid nordvästra hörnet av ön Pitkäkari. Då lättade dimman och vi kunde se hamnen.
I hamnen låg den tyska motorseglaren frun skulle resa hem. Det låg ytterligare några segelbåtar, men bara vi med svensk flagg. Dagen för frugans hemresa tog vi bussen in till Haparanda. Haparanda hamn ligger ca 12 km Sydväst om Haparanda vi byn Nikkala. Efter att till fots ha besett Haparanda och delar av den finska staden Torneå, var det dags för henne att kliva på bussen till Stockholm och lämna mig åt mitt öde. Hon lovade dock att komma tillbaka fyra veckor senare för att hämta mig och segla med några dar i Stockholms skärgård.
Vi gick från Kåge till Pite Rönnskär.
Genom sitt strategiska läge i yttre havsbandet blev ön fyrplats då den nuvarande fyren uppfördes 1905. Den är av stål i s.k. Heidenstamtyp och byggdes redan 1862 som tvillingfyr för Sandhammaren i Skåne.
När fyren flyttades till Rönnskär höjdes den 8 meter och är nu 37,5 meter hög med 172 trappsteg. Den är Sveriges högsta stålfyr och överträffas i höjd bara av ”Långe Jan” på Öland. I och med återuppförandet av den i storm förstörda stationära fyren Nygrån släcktes Rönnskärs fyr definitivt 1971 – den utgör dock fortfarande ett oöverträffat sjömärke. http://www.pite-ronnskar.se/fplats.htm
Nästa anhalt var Pite Havsbad. Tog busen in till Piteå. Hade hört att det fanns en "Palteria" i stan. Dessvärre hittade vi inte den. Hade ätit palt på en servering i Skellefteå några gånger, under mitt arbete med Santa Maria ett par veckor tidigare. När jag frågade vad palt var fick kunde tjejen som serverade inte förklara utan fick gå och hämta kokerskan. Hon som förklarade för mig vad palt var, och att den skulle ätas med smält, riktigt smör., men trodde inte det var nåt för en bohusläning. Hon tog grundligt fel. Efter det åt jag palt so offta jag fick tillfälle
En kort uppehåll på Mellerstön innan vi gick in till Luleå. Ett av de få ställena på norlandskusten där jag lyckades tanka diesel direkt vid kaj. Någon risk att vi inte skulle komma vidare pga islägg var det uppenbarligen inte. Fyra av våra isbrytare låg längst kajen på väg in till småbåtshamnen. Vi hade turen att bli bjudna på en tur till Gammelbys kyrkby av ett par som hade en stuga där. Ytterligare en ljuspunkt. På Willys chach kunde man köpa nya infrysta kylklampar.
Från Luleå gick vi till Junkön. Den stora sevärdheten var den gamla väderkvarnen. Det lär finnas en fin badstrand, men del ligger innom militärområde och får ej beträdas av allmänheten.
Vi gick vidare till Kluntarna, där vi stannade ett par
nätter. Det var en intressant ö med mycket att titta på. Både vad beträffade natur och historia. Klippan "Kluntgubben ser riktig mänsklig ut.
Efter nästa anhalt som hette Småskär gick färden till en av färdens delmål - Töre, som är Sveriges nordligaste hamn. Det finns en boj med en brevlåda, där man, enligt uppgift, skall lägga ett vykort med namn och adress för att man skall få ett diplom som visar att man varit i Töre med båt. Vi la i ett vykort i brevlådan, men har ännu inte fått nåt diplom och vi lär väl inte heller få nåt heller.
Det var midsommar afton när vi var i Töre. Jag är lång till växten, men även för den kortaste blir skuggorna långa i midnattssolens trolska ljus.
Hade gått med motor från Kåge. Det hade nästan inte varit en gnutta vind på hela resan hittills. Fyllde visserligen tanken i Luleå, men man kan ju aldrig veta när man får möjlighet nästa gång. Bar mina 2 st 5-liters reservdunkar långt, och det stämde det som vår gamle grovarbetare på elverket, "Reis" alltid brukade säga;" liten börda tynger lång väg".
På Midsommardagen vände vi kosan söderut och när vi passerat Storön och rundat Skagsudden (inte att förväxla med Skags udde vid Höga kusten) tog vi den trånga slingrande innerleden upp mot Karlsborg. Hade på ett sjökortet sett att det fanns tecken för gästhamn. Väl framme konstaterade vi snart efter att ha både fastnat i fiskegarn och kört på stockar som stod nerkörda i botten, att fanns det en gästhamn, så var det inget för oss. Gick upp i älven till Karlix och förtöjde i den lilla gästhamnen där. Där var det verkligen mysigt, om än lika långt att bära två dunkar med sammanlagt 10 liter diesel.
Nästa dag fortsatte vi vår färd. När vi kom ut ur älven fick, vi för första gången på hela resan så mycket vind att vi rullade ut genuan och slörade mot Haparanda Sandskär, som med sina 400 hektar är den största ön i Sveriges 24:e nationalpark. http://www.archipelago.nu/SKARGARD/SVENSKA/BOTTENVIK/haparanda_skargards_nationalpark.htm
Vi la oss vid norra sandudden. Största tiden i den boj som finns där, men även under en period vi den pontonbrygga som väl egentligen är avsedd för de som har hand om ön. Det låg ytterligare en båt vid udden. En tysk motorseglare. Det var en av de få segelbåten vi såg sen vi startade från Kåge. Totalt sett hade vi sett ca tio båtar under färd allt inräknat, från plastekor till bogserbåtar, varav en segelbåt under segel.
Vi tog en dagspromenad runt ön och besåg Camingplatsen, som är belägen på norra Sandudden, Västra Stadion, Östra stadion, Kumpula - fiskebyn i söder, där det även finns en hamn. Under tiden vi var i hamnen kom tillsyningsmannen in med sin båt. Det är den som man åker med om man skall besöka ön men inte har egen båt. Man höll på med underhållsarbete och jag fick möjlighet att hjälpa till att bära en dörr till bastun som renoverades. Sen fortsatte vi till kapellet som ligger lite öster om Kumula.
Ön var nog den största upplevelsen under resan, och det fanns mycket att se. Paret på den tyska motorseglaren påstod sig ha sett en älg som kom simandes och gick iland på ön. När vi nästan var framme vid norra Sandudden fick frugan se den. Den äran fick dock inte jag.
Efter ett par nätter på ön satte vi kursen mot Sveriges östligaste ö, Kataja. Haparanda skärgård är en labyrint av öar och grund. Det fanns ett par alternativa vägar. Jag valde den i mitt tycke enklaste, men lite längre vägen. Det hade varit disigt hela morgonen och när vi kom norr om ön Skomakaren slog dimman till. Det blev tätt som en vägg. Vi såg nästan inte fören på båten. Vi hade seglat med digitalt sjökort på laptopen under hela resan. Nu visade sig en av finesserna med den typen av navigation. Det var i stort sett öppet vatten norrut till Haparanda hamn och vi satte kursen dit. Trotts att vi inte såg något run omkring oss, såg vi ju exakt var vi var på datorn. Vi stävade norrut och såg ingenting förrän vi var vid nordvästra hörnet av ön Pitkäkari. Då lättade dimman och vi kunde se hamnen.
I hamnen låg den tyska motorseglaren frun skulle resa hem. Det låg ytterligare några segelbåtar, men bara vi med svensk flagg. Dagen för frugans hemresa tog vi bussen in till Haparanda. Haparanda hamn ligger ca 12 km Sydväst om Haparanda vi byn Nikkala. Efter att till fots ha besett Haparanda och delar av den finska staden Torneå, var det dags för henne att kliva på bussen till Stockholm och lämna mig åt mitt öde. Hon lovade dock att komma tillbaka fyra veckor senare för att hämta mig och segla med några dar i Stockholms skärgård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar