I min familj var det ingen som var intresserade av sjön eller båtar. Jag var som de flesta unga i vårt samhälle med i missionskyrkans scoutkår. När jag var ca 14 år, fick scoutkåren en gaffelriggad bohusjulle från en nedlagd sjöscoutkår på Fisketången. Kårchefen i min scoutkår hade nog på ett tidigt stadium förstått var för en "fomme" jag var, och gav mig ansvaret för båten.
Med tipps och råd från gubbarna i hamnen fick jag båten någorlunda tät (den hade stora sprickor i nästan varenda bord) och fick den sjösatt och riggad. En av mina scoutkompisar, Bosse, hade en segeleka och kunde segla. Han var med mig ute ett par gånger. Jag blev biten av segling.
Vid ett tillfälle när jag hade lust att sticka ut och segla fick jag inte tag på Bosse. Jag kunde ju hissa segel och hade en liten aning om hur det hela fungerade, så jag hissade segel kastade loss och gav mig iväg. Vi hade båten liggandes vid den bryggan där restaurang "Havsnära" nu ligger, det första året. Jag vet att jag tänkte att de kunde ju inte bli så farligt om jag inte klarade av att segla. På Rössholmen, där ABBA-fabriken låg på den tiden, var det alltid folk. På Hasselön (som många kallar Smögen - fast det är en egen ö, ihopbyggd med Smögenön med en vägbank) kunde man ju gå sig till räddning. Grindholmen, var visserligen en ö utan fast befolkning, men man borde kunna ropa på nån över "Sunnepinna" som kunde hämta en. Det osäkraste stället var Stenshomen. Där var det inte säkert att man kunde få kontakt med någon. Sen var det ju förstås fastlandet, men där var det bara att förtöja båten och gå hem.
Det visade sig ganska snart att mina farhågor var obefogade. Det tog inte så lång stund innan jag hade kryssat mig ut till Hållö. Efter den första egna segelturen har seglandet inte varit något stort problem.
Ett par sprickor under vattenlinjen ville inte gå igen. Gubbarna i hamnen tipsade mig om hur jag skulle göra. Utrustad med verktyg, tjära, säckväv, blyplåt och kopparnubb, drog jag upp båten på en lite slip på holmen som hänger ihop med Rössholmen - Kristens holme, där det idag ligger en sjötapp. Efter denna åtgärd blev båten tät, Åtminstone när man inte seglade. Det var mitt första riktiga båtjobb. Det skulle följas av många under åren.
Efter ett par år fick scoutkåren en bättre begagnad J10. Med den båten var jag med om mitt första mastbrott.
Med tipps och råd från gubbarna i hamnen fick jag båten någorlunda tät (den hade stora sprickor i nästan varenda bord) och fick den sjösatt och riggad. En av mina scoutkompisar, Bosse, hade en segeleka och kunde segla. Han var med mig ute ett par gånger. Jag blev biten av segling.
Vid ett tillfälle när jag hade lust att sticka ut och segla fick jag inte tag på Bosse. Jag kunde ju hissa segel och hade en liten aning om hur det hela fungerade, så jag hissade segel kastade loss och gav mig iväg. Vi hade båten liggandes vid den bryggan där restaurang "Havsnära" nu ligger, det första året. Jag vet att jag tänkte att de kunde ju inte bli så farligt om jag inte klarade av att segla. På Rössholmen, där ABBA-fabriken låg på den tiden, var det alltid folk. På Hasselön (som många kallar Smögen - fast det är en egen ö, ihopbyggd med Smögenön med en vägbank) kunde man ju gå sig till räddning. Grindholmen, var visserligen en ö utan fast befolkning, men man borde kunna ropa på nån över "Sunnepinna" som kunde hämta en. Det osäkraste stället var Stenshomen. Där var det inte säkert att man kunde få kontakt med någon. Sen var det ju förstås fastlandet, men där var det bara att förtöja båten och gå hem.
Det visade sig ganska snart att mina farhågor var obefogade. Det tog inte så lång stund innan jag hade kryssat mig ut till Hållö. Efter den första egna segelturen har seglandet inte varit något stort problem.
Ett par sprickor under vattenlinjen ville inte gå igen. Gubbarna i hamnen tipsade mig om hur jag skulle göra. Utrustad med verktyg, tjära, säckväv, blyplåt och kopparnubb, drog jag upp båten på en lite slip på holmen som hänger ihop med Rössholmen - Kristens holme, där det idag ligger en sjötapp. Efter denna åtgärd blev båten tät, Åtminstone när man inte seglade. Det var mitt första riktiga båtjobb. Det skulle följas av många under åren.
Efter ett par år fick scoutkåren en bättre begagnad J10. Med den båten var jag med om mitt första mastbrott.
Jag vet att det finns en bild på Bris taget när jag och en av mina seglakopisar hade gått på grund i Sotekanalen, men jag har aldrig kunnat få tag på den. Bifogad bild visar en av mina scoutkompisar, Stig Andersson från Fisketången, när han hjälper mig att byta roderbeslag på J10;an. Det gamla rodret hade sett sina bästa dagar och vi blev tvungna att tillverka ett nytt. Urmakaren Östen Lundin, som hade sitt urmakeri på andra sidan vägen tog en paus i sitt pillande med klockor och passade på att gå ut och "lugga" Stig under hans arbete.
"Lyckan är......."
.... alls inte det som du tror" sjöng Harry Brandelius på sin tid. Här med Magnus kvintett - jag föredrar nog Harry Brandelius
För en gubbe på 60+ kan lyckan va att få en CD-skiva med några gamla bilder.
Genom åren har det blivit många bilder på båtar, men på Bris har jag aldrig hittat någon, trotts ihärdigt letande. Jag vet att det togs en bild vid ett tillfälle, för jag har hört talas om den av en speciell anledning, men jag har själv aldrig sett den. Jag frågade killen, som tog bilden för ca 45 år sen, om han hade kvar den. Det hade han, men han visste inte var. Ett par dar in på det nya året 2010 fick jag en CD-skiva med några bilder på från en seglats med Bris genom Sotekanalen. Bilderna hade hittats i samband med att ett stort antal diabilder hade scannats in i fotografens dator.
Seglatsen som jag minns den
En sommar, det borde ha varit 1965/66, hade en kompis från Vänersborg köpt en J18 som han lämnade i min vård i Gravarne (Kungshamn) några veckor, innan han seglade båten till Vänern. Vid ett tillfälle lånade vi J18 och bestämde oss för att segla med den och Bris genom Sotekanalen och kryssa hem över Soten.
När vi kommit in en liten bit i Sotekanalen söderifrån, la vi till vid Nötö för att gå och titta på en strandad båt som låg i Haby bukt. De andra hade gått iland och jag håller på att förtöja Bris, den vita båten som ligger akter om lackade J18.
Nån från Schweiz hade köpt en båt i Norge och skulle segla "hem" den. Man visste att Sotekanalen fanns, men valde ändå att segla över Soten. När man passerat Mjölskärs fyr klarade man inte av att segla längre pga vädret. De tog ner seglen och skulle starta motorn. Detta lyckades inte, utan man drev in i Haby bukt och gick på grund ett flertal gånger innan båten till slut spolades upp på land längst in i bukten.
Från vänster Stig och Lars som seglade med fotografen Bernt med J18 och jag och Ingemar som seglade med Bris, som promenerat till Haby bukt för att titta på haveristen.
Det blev naturligtvis mycket diskussion om strandningen bland oss grabbar.
Sedan länsade vi vidare genom Sotekanalen.
Hur vi kunde segla förbi den betydligt snabbare J18 vet jag inte, men fotografen Bernt, tillika skeppare på J18 ville kanske ha just den bilden och därför väntade in oss.
Jag har aldrig sett Bris segla. De gånger jag var i närheten av Bris seglade jag alltid själv. När jag fick se bilderna tycker jag det är en väldigt grann båt.
Vi är på väg mot Ramsviks udde för att börja vår kryss hem över Soten.
Jag och Ingemar insåg snart att det var alldeles för hårt väder för en kryss över den beryktade Soten, så vi beslutade att försöka kryssa hem genom Sotekanalen. På det tiden var det tillåtet att segla i Kanalen.
Den bifogade bilden är den jag visste fanns men aldrig hade sett.
Där kanalen blir lite bredare tog vi ut slaget för långt. När vi slog och båten reste sig var det inte tillräckligt djupt, utan vi fastnade i leran. Ingemar tog av sig byxorna, klev i vattnet och försökte baxa båten ut på djupt vatten medans jag försökte kränga så att djupgåendet miskade.
Det lyckades, men kompisarna i J18 hade sett att vi vände och hade gjort detsamma. Bernt tog påpassligt en bild. Att dessutom Elverkets skyld där det stod "Högspänningskabel - Förbjudet att ankra" kom med på bilden har alltid förhöjt historien om det inträffade.
Vi fick båten flott, men redan nästa slag skörade vi det gamla bommulsseglet och det var därmed färdigseglat med Bris som gaffelriggad bohusjulle.
Att kryssa genom Sotekanalen är inte enkelt. Har man dessutom trasiga segel låter det väl sig knappast göras. Vi fick bogsering av en annan julle. På bilden är vi på väg in i Sunnepinan. Ingemar till rors i Bris, medans jag hjälper till i Jullen.
Jag riggade om Bris med en gammal mast och segel från en J10 som scoutkåren hade fått. Bris seglade ännu några sommrar innan höststormen 1969 beseglade dess öde och den blev skrot. Resterna av skrovet forslades till soptippen, men den bastanta järnkölen ligger på botten vid "Ringen", mellan Gravarnes hamn och Sandbogen.
När vi kommit in en liten bit i Sotekanalen söderifrån, la vi till vid Nötö för att gå och titta på en strandad båt som låg i Haby bukt. De andra hade gått iland och jag håller på att förtöja Bris, den vita båten som ligger akter om lackade J18.
Nån från Schweiz hade köpt en båt i Norge och skulle segla "hem" den. Man visste att Sotekanalen fanns, men valde ändå att segla över Soten. När man passerat Mjölskärs fyr klarade man inte av att segla längre pga vädret. De tog ner seglen och skulle starta motorn. Detta lyckades inte, utan man drev in i Haby bukt och gick på grund ett flertal gånger innan båten till slut spolades upp på land längst in i bukten.
Från vänster Stig och Lars som seglade med fotografen Bernt med J18 och jag och Ingemar som seglade med Bris, som promenerat till Haby bukt för att titta på haveristen.
Det blev naturligtvis mycket diskussion om strandningen bland oss grabbar.
Sedan länsade vi vidare genom Sotekanalen.Hur vi kunde segla förbi den betydligt snabbare J18 vet jag inte, men fotografen Bernt, tillika skeppare på J18 ville kanske ha just den bilden och därför väntade in oss.
Jag har aldrig sett Bris segla. De gånger jag var i närheten av Bris seglade jag alltid själv. När jag fick se bilderna tycker jag det är en väldigt grann båt.Vi är på väg mot Ramsviks udde för att börja vår kryss hem över Soten.
Jag och Ingemar insåg snart att det var alldeles för hårt väder för en kryss över den beryktade Soten, så vi beslutade att försöka kryssa hem genom Sotekanalen. På det tiden var det tillåtet att segla i Kanalen.
Den bifogade bilden är den jag visste fanns men aldrig hade sett.Där kanalen blir lite bredare tog vi ut slaget för långt. När vi slog och båten reste sig var det inte tillräckligt djupt, utan vi fastnade i leran. Ingemar tog av sig byxorna, klev i vattnet och försökte baxa båten ut på djupt vatten medans jag försökte kränga så att djupgåendet miskade.
Det lyckades, men kompisarna i J18 hade sett att vi vände och hade gjort detsamma. Bernt tog påpassligt en bild. Att dessutom Elverkets skyld där det stod "Högspänningskabel - Förbjudet att ankra" kom med på bilden har alltid förhöjt historien om det inträffade.
Vi fick båten flott, men redan nästa slag skörade vi det gamla bommulsseglet och det var därmed färdigseglat med Bris som gaffelriggad bohusjulle.
Att kryssa genom Sotekanalen är inte enkelt. Har man dessutom trasiga segel låter det väl sig knappast göras. Vi fick bogsering av en annan julle. På bilden är vi på väg in i Sunnepinan. Ingemar till rors i Bris, medans jag hjälper till i Jullen.Jag riggade om Bris med en gammal mast och segel från en J10 som scoutkåren hade fått. Bris seglade ännu några sommrar innan höststormen 1969 beseglade dess öde och den blev skrot. Resterna av skrovet forslades till soptippen, men den bastanta järnkölen ligger på botten vid "Ringen", mellan Gravarnes hamn och Sandbogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar