Storfidra - "Santa Maria" 2003 -08

I slutet av September 2003 tog vi styvt en vecka ledigt och åkte till Kåge Norr om Skellefteå för att titta på storfidran som var till salu. Konstaterade att hon hade böldpest på nedre delen av kölen, där ballastkölen sitter innanför. Gav säljaren ett bud, som hon accepterade. När vi hade skrivit kontrakt och jag betalat, fick jag en rulle sjökort från sonen. Jag hade talat med honom några gånger via mobiltelefon. Han var sjökapten och var ute och "seglade". Hade bl.a. frågat honom om det fanns några sjökort med båten. Jag tänkte då närmast i närområdet. Han hade ingen aning, han hade knappt sett båten. Rullen innehöll helt oanvända sjökort från 1988 på sträckan Kåge till Stockholm. Det var perfekt. Jag är inte så känslig när det gäller sjökort. Grunden de ligger där de ligger och kusten ner till Hornslandet, varifrån jag hade sjökort från 2002, är djup. Dessutom hade jag digitala sjökort för hela sträckan från 2002. Att  segla helt utan pappersjökort har jag svårt att tänka mig.

I mitten av maj 2004 åkte jag upp till Kåge med en av jobbets stora släpkärror. Jag hade med mig allt vad jag kunde tänkas behöva i utrustning och verktyg. Jobbade med båten på land i en vecka. Sjösatte och jobbade med båten i sjön tills jag var tvungen att åka hem. Säljaren svärson, som hade ett entreprenadföretag, hade efter sjösättningen kapat den bastanta båtkärran på ett bestämt ställe. Den fick då plats, med 2 cm till godo, på släpkärran. Han lastade upp båtkärran på släpet med sin frontlastare. Det passade precis. Lastade allt material och alla verktyg som inte skulle med på hemseglingen och startade den 117 mil långa vägen till Kungshamn.

Efter knappt 14 dagar tog min fru och jag bilen till Stockholm och därefter Haparanda Expressen till Skellefteå. Jag hade löst enkel biljett Stockholm - Skellefteå och min fru hade löst tur och retur Stockholm -Haparanda. Vi frågade chauffören om han kunde släppa av oss i Kåge, men han skulle bara köra till Sundsvall, där det kom en annan chaufför. Vi frågade den nya chauffören om han om han kunde släppa av oss i Kåge. Svaret vi fick var; "Inget är omöjligt". När vi kom till Skellefteå gick de passagerare som skulle dit av. Vi gick ut och hämtade vår packning och frågade chauffören igen om han kunde släppa av oss vi Kåge - jo det skulle gå bra. Han stannade framför avfarten till Båtklubben, mitt på E4;a. Klockan var ca 3 på natten och det fanns inte en bil i sikte. Vi gick i ösregnet ner till båten. Det var skönt att krypa in i ruffen och lägga sig fast sängkläderna var kalla.