Vaknade tidigt till en underbar men vindfattig morgon i Flatvarps Fiskehamn på St Askö.Jo - det fanns en fiskebåt. "Garpen" av Flatevarp
Efter en tidig frukost, kastade vi loss 07.15 och gav oss iväg för motor norröver.
Många båtar stod fortfarande på land på uppställningsplatsen.
Ålekråka eller Storskarv som den heter, tar ju död på träden på de öar där de häckar. Just det där är ju inget problem i Bohuslän - där finns ju inga träd på öarna. http://sv.wikipedia.org/wiki/Storskarv
När jag började jobba på elverket i Kungshamn hade vi en praktikant från Bohus Malmön. Han och hans far var ihärdiga jägare och han bjöd en dag på en smakbit Ålekråka. Hur det smakade kommer jag inte ihåg, men jag kan inte komma ihåg att jag tyckte det var dåligt - så det smakade säkert alldeles utmärkt.
"Praktikanten" fick så småningom jobb på elverket i Hunnebo och efter att Sotenäs kommun köpt upp elverket i Hunnebo jobbade jag ihop med "praktikanten" i ett antal år. Jag tror det var han som en gång sa när Ålekråkan blev fridlyst; "Ålekråkan är sällsynt - i Bryssel". Förr såg man aldrig Ålekråkor mer än ute på skären. Nu är de mycket vanliga tom inne i hamnarna.
Det fanns som sagt en hel del trång passager med fint belägna ställe. En del hade konstnärlig utsmyckning.
Hade från början tänkt kopleteringshandla på Fyrudden. Ett ställe som Skepparn inte ens hade hört talas om och var mycket skeptisk till - om det ens fanns en affär och om den överhuvud taget var öppen.
Det måste nog va en bohuslänning för att ha näsa för det bästa hamnarna, men Skepparns ord är lag - vi kom aldrig till Fyrudden - såg den bara på avstånd. De vita prickarna på bilden till vänster är hamnen på Fyrudden.
Fyrudden liknar ju de hamnar vi har hemma på Västkusten. http://www.fyrudden.se/
På Ostkusten har ju de flesta ställena inte alls den karaktären, utan man får mer en känsla av - stängt - privat - obehöriga äga en tillträde.
En del båtar såg vi på vägen. Bl.a denna fina tyska mahognykryssare, strax öster om Fyrudden. Har man bestämt sig för att segla så har man. Sån ro hade inte vi. Texten till den gamla sången; "I en grönmålad båt" kom för mig.
"Ut på sjön den vida ska vi glida i en grönmålad båt.
Vi mot varma länder stäven vänder i en grönmålad båt.
Båten får gunga dit vindarna vill,
blåser det inte så ligger vi still."
Sån ro har jag som sagt aldrig haft. Blåser det inte - då går jag för motor.
Många flytetyg finns det. Vad sägs om den här blå.
Erik Olsson tar alltid det mesta med ro. Det gjorde han även när ett av de mest beryktade sjömärkena dök upp.
Kejsaren
På Aspöfjärden i S:t Annas skärgård står pricken Kejsaren. Kejsaren är ursprungligen en gammal finsk specialboj och som styrbordsmärke märker den ut ett enmetersgrund strax öster om farleden.
Sägnen säger att grundet fått sitt namn efter att ett fartyg med den tyske kejsaren ombord gått på grund här någon gång under 1800-talet. Fartyget lär ha suttit fast rejält på grundet och i väntan på assistans passade besättningen på att förse sig av det rikliga dryckesförrådet ombord. Bland skrockfulla fritidsseglare har det varit en tradition att skåla med Kejsaren när man seglar förbi, i hopp om god tur.
Nu var det starkaste vi hade tillgång till ombord bubbelvatten med citronsmak, så skepparn valde att offra det godaste kexet till Kejsaren i stället.
Nästa sjömärke norr om Kjesaren är fyren "Jungfrusalen".
Vi hade talat om Arkesund som tänkbar natthamn, men då vi gått för maskin i det fina vädret hade vi kommit långt och klockan var bara barnet. Bestämde oss för att runda öarna Kopparholmarna och via Fyren Gustav Dalén gå direkt på Landsort.
Vinden hade ökat och vi hissade segel. Stor och Genua. Efter en stund såg det ut som om hela havet var ett grundflak söder om oss. Sjökortet sa att det var 50-100 meter djupt, så det måste va nåt annat.
Det var det också - Frömjöl, konstaterade vi när bältet drivit ikapp oss.
Fyren Gustav Dalén siktas.
Strax efter kommer det en större segelbåt utifrån havet. Bäringen ändras inte, men vi seglar för styrbords halsar och han för babords. Den andra båten skulle alltså väja. Han visade inte ett tecken på att väjde och när vi var väldigt nära fick jag gira skarpt styrbord och gå alldeles akter om honom.
Ropade till honom att han borde lära sig väjningsreglerna, var på han svarade att han inte sett att vi hade storseglet uppe och därför inte förstått att vi gick för styrbords halsar.
Jaja - störst går först!?
Det mojnade allt mer och vid åttatiden var vi ca 3 distansminuter väst Landsort. Vi tog ner seglen och gick för motor till gästnamnen i norra änden på Öja (den ö där Landsorts fyr ligger på)
Ankom 21.15. Hamntillsyningsmannen hade gått hem och den enda facilitet vi kunde få del av var ett torrdass.
På tretton och en halv timme hade vi gått 68 distansminuter - 40 för motor och 28 för segel. Medelfarten under hela sträckan hade legat strax över 5 knop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar