12-timmars våren 2010

Jag har alltid gillat det man med ett gemensamt namn kallar "24-timmarssegling," och som arrangeras av SXK runt hela den svenska kusten. http://www.24-timmars.nu/.

"24-timmars" startade i mitten av 1940-talet i Stockholm. Seglingarna var till viss del en motreaktion mot kappseglingarna som blivit mer och mer av en materielsport. Grundarna av 24-timmarsseglingarna ville återupprätta klassiskt sjömansskap och började som en segling i Stockholms skärgård hösten 1943 på initiativ av Åke Améen och Bertil Cederström. Det var en rent privat provsegling med endast ett mindre antal inbjudna. Under 1944 anordnades öppna 24-timmarsseglingar både vår och höst som blev succéer.

Det stor intresset ledde till att Åke Améen och Bertil Cederström tyckte att arrangemanget blev för stort för ett par privatpersoner. De såg sig om efter någon förening som kunde ta över idén. Valet föll på Svenska Kryssarklubben. Svenska Kryssarklubben övertog den 23 november 1944 rätten att arrangera 24-timmarsseglingar på sådana grunder att både SXK:s och seglingens speciella intressen tillgodoses.

Första gången jag själv provade på "24-timmars" var under första halvan av 1970-talet. En kille som bodde i Uddevalla kontaktade mig och frågade om jag ville följa med. Jag kände inte ens Benny Broqvist. Möjligtvis hade jag träffat honom nån enstaka gång. Det var nog hans flickvän Yvonne, som tipsat om mig. Yvonne var sk "kocka" på missionsbåten Elida vars hemmahamn var Kungshamn. Det var genom Elida och Kungshamns missionsförsamlings scoutkår som jag kom in på, och lärde mig det grundläggande om sjömanskap, navigation och segling.

Det var väl då som det brukar va även nu för tiden. Många vill gärna prova på att segla, men ingen har tid när tillfälle ges. I varje fall -  Benny kontaktade mig, jag åkte till Uddevalla en fredagskväll och när jag kom ner till båten talade Benny om att hans anmälan hade kommit in för sent. Vi bestämde att starta ändå, "utom tävlan" varpå vi avgick mot Lysekil.

Benny hade en EK-kryssare som konstruerats av Per Egermark från Uddevalla. Jag har för mig att Benny hade gjort vissa jobb på EK-kryssaren för Per, och naturligtvis inrett sin egen båt. Jag tyckte det var en "pen" båt, även om den var lite okonventionell med sitt flushdäck. Jag ångrade sedan att jag inte byggde min Bianca på det sättet, men det var ju för sent då. Efter Biancan har jag ju haft en dragning åt fluchdäckade kostrar.

Att starta i Uddevalla ger väl lite sämre möjlighet till vägval och kanske också taskigare vindar. Vi gick genom nordströmmarna och jag har faktiskt för mig att vi seglade hela vägen. Ett ställe var kritiskt,  genom Råbergssund, men vi kom igenom. Var vi låg under natten kommer jag inte ihåg, men vi startade kl 12.00 i Lysekil och seglade söderut. Det gick ganska bra till att börja med, men  runt midnatt hade vinden helt blekat ut. Vi var då vid Marstrand och vi valde att starta maskin och gå till Åstol och ligga där över natten. Nästa dag seglade vi till Uddevalla på insidan Tjörn och Orust. Om Benny seglade nån mer 24-timmars segling vet jag inte, men jag hade fått blodad tand, även om det inte har blivit så mycket 24-timmarsseglande som jag har önskat.

Jag fick naturligtvis inte klar Thallatha till årets 12-timmarssegling. Bästa seglarkompisen Ingemar ville gärna segla, så vi bestämde att ta hans Maxi 77. Frågade Erik Olsson, Smögare i förskingringen, men på väg hem, om han ville följa med - och det ville han, och med honom var vi fulltalig besättning. Det räcker ju egentligen med två man på en 12-timmars segling, men vi tre är ett gott gäng och trivs tillsammans.

Vi har ju fått den fördelen att SXK har skapat en ny startplats vid den gamla rundningspunkten nr 51 mellan "Fôttelyckta" och ön Voxen. Ingemar och jag som i stort sett har båtplatserna mitt emot varandra på samma pontonbrygga, ser startplatsen från våra båtplatser. Tidigare har vi varit tvungna att segla de 10 distansminuterna till Lysekil och ligga där över natten. Annars hade vi fått starta från Springet så tidigt på morgonen. Nu är det bara några minuter till startplatsen.

Det var Stefan Andersson, en annan seglarkompis, från Smögen, som låg på 24-timmarskommittén här på västkusten att skapa en startplats i närområdet för att kunna segla med allmogebåtsföreningen  Tôllar ô Seiels jôllar.

Tack - Stefan Andersson

I år avstod man från jôlleseiling. Det utlovades ju "vind för månge seiel" och den vindstyrka som rådde under de sista timmarna hade nog varit i mesta laget för de öppna jôllarna.

Till gott sjömanskap hör ju också förståndet att hålla sig på land vid vissa tillfällen och att inte ge sig ut i sämre väder än vad båtar och besättning klarar av. Talade med Stefan på måndagen.  Man hade haft fullt upp med arbete i "Sippans Bu" ändå.

När jag och Ingemar körde Thallatha ut till Smögen på måndagen, gick vi förbi Asta och "Sippans Bu." Att Asta är den vita fiskebåten på bilden kan nog de flesta gissa. "Sippans Bu" är det stora röda magasinet mitt i bild. "Sippan" var en fiskare från Fisketången. Han hette nog nått annat, men jag har aldrig hört nåt annat än "Sippan". I stort sett alla hade öknamn förr i tiden.

Hämtade Erik på Smögen på lördagsmorgonen och vi träffade Ingemar vid båten halv sju. Plockade i våra grejer och hade en "taktikgenomgång". Det låter fint. I verkligheten frågade nån hur jag hade tänkt. Segla till Lysekil och gå söderut. Från Måseskär till Hållö och vidare till "Fôttelyckta". Om det fanns tid över kunde vi ju gå vägen om "Orsten" (sotekanalens mynning) eller fram och tillbaka till Bredungen.

Vi kastade loss gick ut i hamnen och hissade segel och seglade förbi Thallatha som låg övergiven, halvfärdig och inte seglingsbar på sin plats.

Skar startlinjen åt öster prick klockan sju.  Startperioden är från 06.00 till 08.00 på 12-timmarsseglingen. Klockan sex tyckte vi var för tidigt och att komma hem klockan åtta på kvällen var i senaste laget, så det fick bli vid sjutiden. Att det blev exakt  klockan sju var nog mer en tillfällighet.

Rundade Voxen och satte kurs söder om Bohus Malmön.

Utpost Hållö´s väderstadion angav; "västlig vind, 9 meter/sek med över 11 i byarna". Det gick bra och vi hade en medelfart på styvt 6 knop ner mot Lysekil.

Smögen börjar försvinna i väster och bilden visar Bradskär till vänster och Kornöarna till höger.

Vid punkt 45 Lysekil,  revade vi genuan och satte därefter kurs mot Islandsberg. Vinden minskade en aning och även vår medelfart. Vi gick på insidan Gullholmen och ner mot punkt 37 Järskärs fyr.

Jag hade tänkt ta mycket kort under seglingen, men jag kom helt av mig . Hade väl så mycket att göra med segling och mat och trevlig samvaro. Ett kort finns som måste va taget söder om Gullholmen. Varför jag tog det har jag ingen aning om, men efter att ha rådbråkat min hjärna tror jag inte att det kan va nått annat än Stenskär sydväst Stocken. Rätta mig om jag har fel.

Strax före vi rundade vi Järnskärs fyr bestämde vi oss för att gå innervägen till Mållösund via Kråksundsgapet. Vinden hade minskat ytterligare en aning men vi höll en medelfart på mellan 4,5 och 5,5 knop.

Kråksunds gap är en av västkustens mest beryktade passager. Gick den vägen ett par gånger i inte allt för bra väder tills jag kom på att man kunde ta smygvägen genom Bockholmssundet i stället. Vid det första tillfället vi tog den vägen, var det dessutom dags att ta natthamn och vi hittade en liten vik där vi kunde förtöja. Om det var Holmen Grå eller Roland eller nån annan av de små skären i näreheten kommer jag inte ihåg. Möjligtvis fanns det en liten sandstrand, men ett vet jag säkert. I klåvan som gick upp från viken fanns det blåbär och vi blev alltid tvungna att lägga till på "Blåbärsön" som barna kallade den, när vi passerade.

Den 7 februari 1973 rapporterade M/S Crudo maskinhaveri strax öster om Käringön. Det blåste 25 m/s västlig storm. För att rädda besättningen hade man gått rakt upp på land på klippan vid Kråksundsgap, alldeles intill fyren. Lite mer om M/S Crudo´s förlisning finns att läsa med bild på denna länk.

Jag har för mig att jag har sett båten stå på land första gången jag seglade förbi. Möjligtvis att det var sommaren 1973 på väg till och från Klädesholmen med en J10. Dessvärre tog jag väldigt lite kort på den tiden.

Från Järnskärsfyr hade vi lite öppnare vindar och genom Kråksunds gap klarade vi  att gå igenom skotat dikt bidevind. Skönt att slippa kryssa, fast jag har seglat igenom i betydligt sämre väder. Det var i alla fall skönt när man är förbi och kan falla va ner mot Mållösund.

Nästa bild är taget på Pipeskär, ca en halv distansminut söder om Kråksunds Gap.

Erik hade hört en historia om hur skäret skulle ha fått sitt namn. Prästen i Mollösund, var även präst i Hälleviksstrand. När han seglade emellan brukade han tända pipan när han passerade skäret.

Gick från Pipekär rakt på Mållösund. Dvs den inofficiella leden öster om Skeppholmen. Vinden var fortfarande runt 7 meter/sek, men hade börjat vrida åt syd. Medelfarten sen Järnskär låg på 5,5 knop.

Bestämde att vi skulle gå till Räbbe huvud, punkt 31. Vinden vred ytterligare lite åt syd, och hade ökat något, men vi klarade att hålla upp väl på utsidan fyren. Innan vi var framme vid Räbbe Huvud bestämde vi att inte gå ut på havet, utan segla tillbaka samma väg. Vände vid fyren klockan 11.13.

Siktade en båt som kom ut från farleden genom Kyrkesund som förde  den orange 24-timmarsvimpeln. Fantastiskt va den orange vimpeln syns bra. Vad det var för båt kunde vi inte se, ens med kikare. Men  vimpeln såg vi.

Dessvärre gjorde jag en navigatorisk miss och vi höll kursen från Räbbe huvud för långt västerut, så att vi fick länsa en bit rätt öster strax söder om Äckerö. Med min pondus inbillade jag  som skeppare ombord (till höger på bild) Erik som stod till rors vid tillfället att hålla mot husen på Mollösund. Detta gjorde ju att vi kom på tok för långt västerut. Dock höll vi inte tillräckligt långt väster för att gå den smala rännan öster om Blekskär. I ärlighetens namn, visste jag inte ens att passagen fanns, inte förrän jag, i skrivande stund, kollade på namnet  på Äckerö i mitt digitala sjökort. 

Har seglat de sista åren med digitalt sjökort på PC. Man blir snabbt bortskämd - med att inte varken behöva tänka själv eller att kritiskt granska omgivningen, utan bar följa strecken på skärmen.  Utan denna "navigatoriska"tabbe hade vi med all sannolikhet kommit före båten, vi siktade långt i lä om oss, till Mollösund - men det är ju petitesser i sammanhanget.

Såg så småningom att det var den andra Maxi 77 som fanns på startlistan - EXTER. Möter  henne strax  efter hennes och strax innan vår rundning av punkt 33.

Seglade exakt samma väg tillbaka från Mollösund. Öster om Skeppholmen, öster om Pipskär och genom Kråksundsgapet.

Väst  Hälleviksstrand mötte vi nästa 12-timmarsseglare. Trodde först att det var Lars Tobin som är ansvarig för 12-timmarsseglingarna, men blev sedan tveksam pga segelnummret. I efterhand har vi fått konstaterat att det var Lars Tobin med sin "Stormfågel",  en Bavaria 41 som vi mötte.

Runt 1970 hade jag stenkoll på alla segelbåtetyper som fanns då. På senare år har jag ingen koll alls och det har kommit så många båtmodeller och för mig är det  lite av "onödigt vetande" att ha koll på alla dessa båtar. Min hjärna är rörig nog ändå. Dessvärre var jag till och från inaktiv med kameran. Jag kunde åtminstone tagit bilder på de andra 12-timmars seglarna. Jag lyckades i alla fall få en bild på "Stranna".

Efter att ånyo ha rundat vid Järnskärs fyr satte vi kursen norrut mot Gullholmen. Halvvägs dit mötte vi nästa 12.timmars seglare. Det var Martin Wallström, som är ordförande i 24-timmarskommiten, som med sin Aphrodite 29, "Kunigunde" var på väg söderut.

Även här var jag sen med kameran. Man borde inte ägna sig åt annan än att sitta beredd med kameran och dessutom borde jag köpa en systemkamera med teleobjektiv igen. En digital - istället för min gamla analoga som ligger hemma och samlar damm. Systemkameror ju så klumpiga jämfört med pocketkamrorna, så jag har tvekat. Fick i alla fall en bild på "Kunigunde", men hon hade hunnit komma allt för långt bort.

 Vi tar varje tillfälle i akt för att äta eller dricka kaffe. På väg norrut mot Gullholmen var det ett perfekt läge för Ingemar att koka kaffe. Eftersom det är hans båt vi seglar har han ansvar för maten.

Kaffet var klart lagom tills vi kom till Gullholmens hamninlopp.

När vi passerade  Gullholmen kom mötte vi Oberon, med hemmahamn i Lysekil som tillhandahåller havsfiske,  dyk- och båtresor.

Strax efter mötte vi lotsbåten på väg söderut.

Vi lämnade Gullholmen bakom oss och satte kursen på Islandsberg.

Islandsberg är ju en av de beryktade passagerna på västkusten. Det är kanske inte lika "farligt" som de andra passagerna, men det kan bli rejält otrevligt. Sjö och ström från fyra håll, eller kanske tom fem. Likt Kråksundsgapet finns det ju en alternativ väg - Snäckedjupet som man kommer till om man från Gullholmen går mot Ellös och sedan norrut. Man kommer ut vid Gråbensskär inne i Gullmarn.

Letade efter en sida om Snäckedjupet. Hittade denna om Flatön som jag tyckte va så pass intressant att jag bibringar den i stället.

Fyrhuset på Islandsberg är uppfört 1883 (då fyren byggdes) och troligen flyttat till sin nuvarande plats från Värmland.  Det röda huset med den vitmålade gaveln  har en viss anknytning till Evert Taube då hans släkting Bohman under en period var fyrmästare.

Från Islandsberg bestämmer vi oss för att segla till Gråbensskär vid inloppet till Nordströmmarna och Snäckedjupet inne i Gullmarn.

På väg mot Gullmarn passerar vi Gåsö som vi får om babord.

Gåsö har alltid haft en lite negativ klang för mig pga det så kallade Gåsömordet som skedde1969. En läkare med anknytning till Gåsö mördade en prostituerad i Göteborg, styckade henne och la henne i två resväskor som han försökte sänka i farvattnen kring Gåsö. Dessa hittades. Hur kommer jag inte ihåg. Möjligtvis flöt de upp. Polisen gjorde ett gediget arbete med den tidens metoder. Spårade mannen, grep honom och band honom vid brottet.

Gåsö, med sin skärgård ligger lite för långt bort för en dagsegling och lite för nära  när man vill segla längre bort. Våren och sommaren 1999 hade de värsta ryggproblem jag någonsin haft. Vågade mig inte iväg på mina tre veckors ensamsegling som jag brukade. Min fru och jag var ute en helg och provade och hamnade i Gåsö´s skärgård. En upplevelse. Det blev ytterligare tre helger dit den sommaren.

Gullmarn eller Gullmarsfjorden,  med bifjordarna Färlevfjorden och Saltkällefjorden sträcker den sig omkring 30-35 kilometer in i landet. Det är Sveriges mest utpräglade tröskelfjord med ett genomsnittligt djup på 20-40 meter vid mynningen och ett största uppmätt djup på 118,5 meter. Bredden är 1-3 kilometer. Fjorden utgör Sveriges första  marina skyddsområde.

Vi slog ut revet i Genuan och gick mot "Gråbensskär". Namnet på skäret inger respekt. Det luktar varg här! Trotts detta gjorde vi en regelrätt rundning av punkten, tog in ett kraftigt rev i Genuan och började kryssa mot Lysekil.

Andra slaget bar in mot Fiskebäckskil. En välkänd vy för Ingemar som anlöpt de bägge tilläggningsplatserna, Östersidan och Fiskebäckskil med färjan "Carl Wilhelmson" tusentals gånger. För den som inte måste vidare hålls gästhamnen i Fiskebäckskil som en av de bästa.

Passagearfärjan "Carl Wilhelmson" är uppkallad efter den berömde målaren.

På Bohusläns museum i Uddevalla pågå mellan 27 februari till 8 augusti en utställning men Carl Wilhelmson konst. Till och med en annan, som nästan måste räkna sig till "kulturens dödgrävare", hade stort utbyte av ett besök där tidigare i vår - rekommenderas.

Vi slog i stället mot Lysekil. Gick nästan ända fram till Lysekils gästhamnen och i lä för Släggö tog vi in revet i storseglet. Vinden hade ökat markant. Fortsatte vår kryss mot rundningspunkten nr 45 som är en linje mellan fyren Stångholmen, som ligger på ön Humlesäcke, och själva Stångholmen.

De allra flesta 24-timmarsseglingar jag har deltagit i har starta på denna linje, som startpunkten 45, Lysekil. En segling startade vi i Hunnebostrand. Lite närmare från Kungshamn, med det finns så få alternativa punkter att segla mot, så taktiskt är det ett sämre alternativ.

Vi lämnade Humlesäcken akter om oss och bestämde att gå förbi Stånge Huvud och på insidan Kornöarna för att få en behaglig seglats - åtminstone ett stycke.

Fyrhuset längst väster på Stångehuvud är områdets speciella kännemärke, både från land och till sjöss, alltsedan den byggdes 1890. 1940  släcktes fyren i detta lilla trähus för gott. En ny fyr på närbelägna ön Humlesäcken ersatte den gamla.

Stånge Huvud är ju ett av de fruktade passagerna i Bohuslän vid dåligt väder. Till skillnad från Islandsberg och Kråksunds gap finns inga alternativa vägar. Vår resa förbi den fruktade udden var lugn och fin trotts att det blåste upp emot 16 m/sek enligt Hållö.

GPS;en visade mellan 7 och 8 knop hela tiden. Ingemar har stenkoll på GPS;ens logg. Så här snabbt har han inte seglat med "Solglutt" sen han köpte henne.

Tanken va att gå ut söder om Bohus Malmön när vi passerat. Vi gjorde ett slag söderut, men tyckte att  sjögången i kombination med rådande vindstyrka 13 - 16 m/sek var i mesta laget för oss gamla gubbar, så vi valde att vända och gå på insidan Bohus Malmön.

Jag stod till roders och gjorde dumt nog en "kovändning". Gippen som följde skörade  en söm i Storseglet, strax ovanför revet. Släppte ut seglat så att det låg an mot rigg och spridare.

Öster om Bohus Malmön låg som ofta en tanker uppankrad i väntan på att få komma in till Scanraff (eller heter det kanske Preemraff) i Brofjorden, eller vänta på en ny distination.  Olympus - så var den båtens namn.

Tog ner storseglet när vi kom i lä för Kalven på Bohus Malmön, strax innan punkt 49. När vi rundade Pricken Bredungen började den kämpigaste sträckan på hela seglatsen. De första slagen förbi färjan med bottenrevad fock gick bra.

Efter färjan till Bohus Malmön är det ganska smalt. Kryssade oss upp genom Stallerännan. Jag och min besättning är definitivt inga kappseglare, utan seglar nog hellre än bra. Efter ett par misslyckade slag där vi inte vann nån höjd att räkna med, fick vi in rytmen. Hade vi seglat så långt, var det synd att ge upp när mållinjen var inom synhåll. Jag var ganska hård på Ingemar och Erik där de slet vid skoten. Det gick bra ända tills sista slaget, då vi inte kunde få båten att gå över stag förrän efter tredje försöket.

Ganska skönt att korsa mållinjen vid "Fôttelykta". Vi hade seglat 49.9 distansminuter enligt SXK`s tabell. I verkligheten en del längre. Då Maxi 77  har ett LYS-tal på 1.03 så blev resultatet omräkna till LYS 1.0 48.4 distansminuter. Snittfarten under de 10 timmarna och 43 minuterna vi varit ute hade varit 4,7 knop. På första delsträckan mellan starten och Lysekil, 6,9 distansminuter, var snittfarten 6,1 knop och på sista sträckan mellan Bredungen och mål, 1,8 distansminuter, gjorde vi en snittfart på bara 1,2 knop, ändå var det väl den sträckan om någon som var en prestation med tanke på omständigheterna.

Fördelen med den nya start- och målplatsen nr 51 är att vi bara har några minuter in till båtplatsen. Vi konstaterade att detta hade varit den härligaste "24-timmarsseglingen" någonsin för både Ingemar och mig, - trotts allt.

Men ändå - "Hade det inte varit för den goda maten - så hade jag aldrig seglat" som den gamle skepparen Ivan Henriksson alltid brukade säga.