Malön

Sotefjordens segelsällskap (SFS) bildades 1927 med hemmahamn i Hunnebostrand. I de övriga samhällena i nuvarande Sotenäs kommun var intresset för segling praktiskt taget obefintligt. Befolkningen levde i stort sett på fiske och var därför på sjön jämt. I Hunnebostrand var näringen i huvudsak stenhuggeri, vilket nog kan va en förklaring att nöjesbåtar och segling fick ett starkare fäste. 

1995 fick jag en förfrågan om jag inte kunde skriva nån liten berättelse om mina seglatser i klubbtidningen "Fjordvinden". Denna om Malön var den första. De övriga har jag redan delgett här i min blogg. Till de berättelserna hade jag kvar originalmanuskriptet, dock inte till denna.

Mitt äldsta barnbarn gick på seglarskola hos SFS och jag frågade på kanslit om de hade kvar några av de gamla tidningarna och jag fick titta i arkivet. Hittade genast berättelsen om Malön och fick ett exemplar av tidningen.

Kartan och de två teckningarna är utförda av min hand - fast jag inte kan teckna. Men, som en av mina arbetskompisar på elverket i Hunnebo alltid brukade  säga;"man får inte va dum, för då blir man arbetsledare på elverket" Jag förstod inte då riktigt vad han menade - det var jag som va arbetsledaren. Med fusk kan man utföra storverk.

Strandhugg på Malören

Den som vill komma snabbt fram skall inte segla havsfidra. Är man dessutom som jag, dålig kappseglare, har 23 år gamla segel och envisas med att praktiskt taget alltid styra med autopilot blir varken fart eller höjdtagningen på kryss särskilt tilltalande. Detta var anledningen till att jag kom in i sundet mellan Onsala halvön och Malön som ligger syd därom. Middag hade det varit för ett par timmar sen, och en "sprallfärsk" makrill låg stekfärdig i isboxen. Nordostviken på Malön låg gott i lä. En skaplig badvik tycktes det. Flera småbåtar låg uppdragna på stranden och en större snipa hade ankrat mitt i viken: Jag ankrade upp "Dis" bredvid och ägnade en stund åt kulinariska övningar. Ön såg så intressant ut att jag, efter disken, tog dingen, rodde iland och ägnade resten av dan till en rundvandring på ön.

 

Malön är ett naturreservat som omfattar ca 100 ha, avsatt genom länsstyrelse beslut den 26 mars 1965. Målsättningen med reservatet är "att bibehålla landskapets öppna karaktär, att bibehålla det rika fågellivet samt att tillse att den intressanta erosionskänsliga vegetationen inte skadas."

Ön är ca 2 km lång ändmorän som svallats av havet i samband med landhöjningen efter den senaste istiden och detta ser man tydligt på öns nordvästra del. Jordarna är magra och den dominerande vegetationstypen är hed. Stora klapperstensfält, sk Malor, finns på ön och dessa har troligtvis givit namn åt ön. Öns högsta punkt är 14 meter över havet. Med undantag av en liten sandstrand på nordöstra sidan är stränderna steniga.

Fram till mitten av 20-talet betades Malön av får. Vegetationen är fortfarande starkt betespräglad med kråkrished och gräshed som främsta vegetationstyp. Ett litet fukthedsområde finns på öns centrala del. Träd finns i begränsad omfattning på öns nordöstra del i form av en dunge, som domineras av planterad bergtall och med inslag av asp, björk, rönn, en, brakved och oxel. På klapperstensfälten är lavar de enda växterna. Längst stränderna växer bland annat olika mållor, strandråg och enstaka bestånd av havssäv. Strandkålen finns i stor mängd och ger ett dominerande intryck. På Malön finns dessutom ett antal mer ovanliga växter tex marrisp, strandmalört, kustruta, hedblomster och strandmolke.

Fågellivet är rikt. Zoologiska instutionen på Göteborgs universitet bedriver forskning på Malön. Som bas för arbetet på ön har man en arbetsbod väl dold i kanten av tallskogen på öns nordöstra del. Man är speciellt intresserad av skärpiplärkans fortplantning och familjeliv. Arten är vanlig på ön och häckar bara längst stränderna i gräs, under stenar eller bland bråte. Här finns också en av västkustens största havstrutskolonier. Dessutom häckar gråtrut, skrattmås, ejder, strandskata, sånglärka och stenskvätta i större antal. Malön är också en viktig rastlokal för sträckande fåglar, främst vadare och änder. Mest intressant är kanske småspov som i stora mängder rastar här i juli och augusti och frossar på kråkbärrisets bär. Däggdjur som förekommer på Malön är skogshare, mink och vattensork.

De äldsta lämningarna efter människor på Malön utgörs av tre rösen och en stensättning från bronsåldern (1500 — 500 f kr ) På öns norra del väster om dessa finns också ett antal gravar från historisk tid, den s k "danska kyrkogården".

Redan på 1700-talet fanns en båk på Malön och man hade planer på att anlägga en försvarsanläggning på ön. Efter enskiftet i början av 1800-talet ägdes Malön gemensamt av flera bönder i Onsala socken. De uppförde en stuga för skeppsbrutna och utnyttjade ön främst till fårbete. Jakt på bla skogshare förekom också, och i början av 1900-talet hade dåvarande markägaren en sk "harvaktare" boende på ön. Innanför den skog som planterades på öns nordöstra sida som skydd för viltet, kan man se grundresterna av harvaktarens stuga.

Malön är den fyrplats i Halland som varit bemannad under kortast tid - 21 år (1890 - 1911). Den dåvarande fyren inrymmdes i en utbyggnad på boningshuset. På öns södra del kring den nuvarande fyren finns resterna av husgrunder, trädgårdstäppor och stengärdsgårdar fortfarande kvar. 1911 ersattes den bemannade fotogendrivna fyren av en gasdriven automatisk  AGA-fyr. Den nya fyren byggdes på grunden till det rivna boningshuset.

Jag fann ön så intressant att tiden bara rusade iväg under min rundvandring. Solen hade redan gått ner i väster när jag rodde tillbaka till båten. Efter en skvalpig och orolig natt slöseglade jag dödstrött vidare mot nya okända färdmål. Enligt uppgifter som framkommit senare, finns en skaplig naturhamn i viken på Onsalahalvöns sydände, norr om ön.

Faktainformation från Göteborgs Universitets och Naturvårdsverkets informationstavlor.