11. "Lillubban" - Transportsegling Västervik - Härnösand

Tisdagen 3 Juni

Avgick från Hölick tjugo i nio. Som vanligt skepparn och lättmatrosen i sittbrunnen. Kockjungmannen fick diska, laga mat och bevaka styrbordskojen. Väderleksrapporten som lovat ostlig vind hade återgått till svag nordlig och ostlig vind senare i veckan.

Vid Kuggören var det dags att lägga bort båtsportkortet och plocka fram de gamla hederlig sjökorten i stort format. 

Tänkt natthamn var Sanna lotsbrygga på Brämön. Hade markerat alla Kryssarklubbens bojar och uthamnar på mina pappersjökort. Söder om Brämön fanns en uthamn på en ö som hette "Lillubban". 

Vi bestämde oss för att gå dit. Hade ju inte speciellt bråttom. Gjorde upp några dar innan, med ägaren Kjell, att vi skulle va i Härnösand Fredagen den 6 Juni och lämna över båten. Dessutom var taxin beställd till den dan.

Taxi och taxi. 

Min fru trodde ju inte att jag skulle klara att åka tåg och buss till Gunnebo, så hon körde oss.

En dag när Erik var hemma och grejade med plottern tog vi oss en kopp kaffe. Då började min fru prata om att hon skulle kunna ta sig en tur till Härnösand - bara för skoj skull - och hämta oss. 

Sånt tackar man ju inte nej till, även om det på sätt och vis blir ytterligare ett bevis för att man inte klarar av att åka tåg och buss.

Inseglingen till Lillubban kändes en aning trång och enselinjen en aning osäker. När vi kom in en bit visade det sig att enselinjen var en ganska stor kaj för stora båtar. 

Ganska säkert har kajen att göra med Galtströms bruk. Om ni jämför "lyftkran vid utskeppningskajen" i nedanstående länk, med den lilla röda byggnad i centrum på min bild här till höger, så syns det ganska tydligt att det är samma byggnad. Klicka på bilden så blir den större.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Galtströms_bruk

När vi rundade nästa udde om styrbord så låg hon där - Lillubban.

Vi gick in och la oss längs pontonbtyggan.

Platsen andades av frid, vilket skepparn uttryckt som;"här skulle vi kunna ligga kvar - länge"

Hamnavgiften för medlemmar var 40 kr och för icke medlemmar 60 kr. Det hade varit två betalnde gästbåtar före oss detta år, varav den ene tro jag var från Holland. Det är möjligt att den andre även den var från utlandet.

Pengarna skulle läggas i ett kassaskrin. Jag stoppade ner  både vår gästhamnsavgift och de andra båtarnas. Pengarna hade man lagt löst  i lådan tillsammns med gästboken, där man skulle anteckna vem man var, vilken båt och hur mycket man betalade.

Inom ett begränsat område fanns det grillplatser i olika utföranden, och en hel del lekredskap för barnen.

Två roddbåtar som man fick låna. Lättmatrosen Erik, i sin orangea jacka, som syns lusläsa anslagstavlan på bilden nere till vänster, lånade en av båtarna och rodde runt lite i närområdet. Det var näst intill omöjligt att ropa honom tillbaka när det vankades kvällsmat.

På bilden ovan till höger fångade skepparn kockjungmannen som slagit sig till ro under den takbeklädnad uteplatsen och bara njöt av tillvaron. Ett stort antal bänkar och bord fanns det under taket. Skepparn blev mycket intresserad av några så finurliga detaljer i konstruktionen.

Vad jag bjöd på till kvällsmat på Lillubban kommer jag faktiskt ihåg, fast kanske mest pga bilden till höger. Pizza - bakad på sconesdeg och färdig pizzasås. I den blå, lite mindre burkugnen, bakades en vegetarisk pizza med allehanda godsaker och i den röda var samma ingredienser förstärkt med lite strimlad rökt skinka.

Jag har ju blivit "Maringuidesberoende". 2007 ställde nån, som sa sig va en "lycklig ägare", frågan vem som ägde en burkugn, och jag svarade; "Om lycka är att äga en burkugn, så är jag mycket lycklig sen många år - jag har två."   http://www.maringuiden.se/forum/topic/11960-burkugnsupprop/

Burkugnen hade ju blivit väldigt populär i båt- och husvagnssammanhang. För att minska tillverkningskostnaderna skickades verktygen för tillverkning av ugnen till ett Asiatiskt land. Under transporten försvann verktygen. Detta gjorde ju att det under en period var omöjligt att få tag på nya ugnar.

Så småningom togs det fram nya verktyg, och den nya ugnen gjordes en aning större. Den röda - lite större fick jag i present av min äldsta dotter och den blå fanns i en båt jag köpte och som jag behöll när jag sålde båten. 

Jag är alltså lycklig ägare till två burkugnar.  

Harry Brandelius sjunger i en sång.

        "Lyckan är alls inte det som du tror,
 inga stora bevingade ord.
 Nej, lyckan är lågmäld - och njugg eller stor,
 så gästar den sällan vår jord.
 Du kan lova mig kärlekens kyssar och vår,
 du kan svära en trohet som aldrig förgår,
 Men -
 - lyckan är alls inte det du tror,
 inga stora bevingade ord."

Vid nåt tillfälle när frågan om burkugnen var uppe till diskussion, skrev nån att han lagat all slags mat i "burkugn" utom pizza. 

Sen dess har jag funderat på att baka pizza i nån av mina burkugnar. Det borde väl inte va nåt problem. Dessutom skulle ju en burkugnspizza bli lagom stor. De pizzor som man får på en pizzeria är alldeles för stor för en person. De om räcker gott till för två. I ett matprogram på TV sas det bl.a. att det farligaste med mat, är att vi äter för mycket mat. 

När vi äntligen lyckades ropa tillbaka Erik från hans roddtur åt han pizza med god aptit.

Hade Erik fått bestämma hade vi till kvällsfikat fått sockerkaka bakade på måsägg - om man skall uttrycka det lite sämtsamt.

En mås hade byggt sitt rede väldigt nära Kryssarklubbens anläggning. Den måste känna sig väldigt trygg på Lillubban, fast den flög upp när kockljungmannen råkade klampa förbi, som den elefant han är - förlåt alla riktiga elefanter. Det var elakt sagt om er som är så försiktiga.

Erik har berättat om hur han och hans bröder rodde ut till skären under kriget och åren strax där efter och plockade måsägg. Det var en delikatess när modern bjöd på sockerkaka bakade på måsägg. Måsäggen är minst lika goda  i alla sammanhang, som de ägg från höns som vi vanligtvis äter. Sockerkakan och pannkakorna får en aning gulare färg, men smaken är det ingen skillnad på.

I efterhand ångrar man alltid att man inte tog vissa bilder. Tex på Lillubbans utedass med urinseparering och solcellsbelysning. Det mest högteknologiska utedass jag någonsin sett. Bild på kungaparet om jag inte minns fel och bland litteraturen att läsa under de lugna ensamma stunderna fanns ett exemplar av kryssarklubbens västkustkrets´s tidning "Västpricken".

Enligt kartan på anslagstavlan fanns det ett par alternativa vägar för rundvandring runt ön. Detta visade sig dock i stort sett va omöjligt. En stor mängd vindfällen hade förstört stigarna och alternativa vägar var inte speciellt lättframkomliga. Både Erik och jag gav upp.

Lillubban är verkligen en ställe att rekommendera.

Fram på kvällningen kom båten som vi legat tillsammans med på Hölick in. De hade provat att segla vissa sträckor.

Dagens etapp från Hölick till Lillubban var 38,5 distansminuter - som avverkats för motor.