Tiden i Vänern var upplevelsefullt och mer än intensiv. Möjligtvis beroende på dålig planering eller kanske för att jag gav efter från allt för många impulser. Det blev inte bättre när jag kom hem. Inlägget nedan var nästan färdigt men jag lyckades inte göra det klart. Kommer att plåga er med ett och annat inlägg från vår Vänerseglats. Fast som alltid - "Orsa kompani lovar inget bestämt"
Med tanke på den relativt höga hamnavgiften i Vännersborg gällde det ju att utnyttja alla faciliteter. Ligga
förtöjd, slänga skräp, duscha - ja vad kan man mera göra. Elen får man ju betala extra för. Dieseln och ett nytt båtsportkort över Vänern, likaså.
Det var egentligen inget fel på det gamla sjökortet från 1981. Ganska nyinköpt - troligtvis inte så mycket använt tidigare heller. Köpt på Barncancerfondens loppmarknad på Väjern för knappt 10 år sen till det facila priset av 30 Kr. Det nya kostade 20 ggr så mycket.
Efter att ha passerat de bägge broarna var det äntligen dags att rulla ut Genuan och slöra ut på Vänern.
Dalbergså har alltid känts lockande. Så det var ett alternativ till natthamn.
Köpte boken "Vättern och Vänern" för ett par år sen och i den finns upptagen en liten naturhamn strax söder om Dalbergså - Mastkämman. Den kändes lockande. Remmaren utanför bär namnet "Sillgrund".
När fiskade man sill här senast!? Hade grundet stavats med ett "l" hade det varit en annan sak. Sil eller siklöja är ju en fisk som fångas i Vänern.
Nej - det är nog som oftast, den som satte ut namnet på sjökortet som inte kände till att det finns en fisk som kallas för "Sil" och som därför noterade grunder som "Sillgrundet". Jaja - spekulera kan man ju altid.
Mastkämman ligger i viken söder om Ängenäset.
Mastkämman ligger i viken söder om Ängenäset.
Har ankaret på aktern, och när jag ankrat och fått fäste drog jag ankarlinan föröver och fixade en hanfot med en förtöjningstamp med färdigsplitsad ögla. Ett dubbelt skotstek med ankarlinan, fast det blev tvärtom mot vad man har försökt lära ut under tiden som scoutledare. Fästa den grova ankarlinan i den betydligt klenare förtöjningstampens ögla.
Rodde iland med gummibåten. Den plats där jag steg iland var kanske inte den bästa, men det gick. Jag har lagt till med dingar på sämre ställe. Fast skulle jag ro iland med nån dinge nån mer gång skulle jag välja den naturliga kåsen som låg 50 meter längre österut från min landstigningsplats. Bilden över till höger.
En gammal bortglömd kummel har markerat inloppet till Mastkämman genom åren. Bilden till vänster är tagen från ytterst på den sydöstra udden.
För att få en bild på naturhamnen från andra hållet gick jag genom skogen. En del blåbär var mogna och jag lät mig väl smaka.
På morgonen hade vinden vänt och det blåste en del då jag skulle gå. När jag skulle ta upp ankaret - från aktern - släppte det i botten ganska snart och jag kunde inte stuva linan som jag brukar efterhand då jag riskerade att driva in på grund. Fick ta upp hela linan i sittbrunnen och låta det leriga ankaret hänga kvar i vattnet. Ute på öppet vatten i krabb sjö och 12 m/sek fick jag hala över linan och stuva den i säcken, samt ta upp ankaret och stuva det i sin hållare.
Den gamla tanken på ankarspel kom upp igen.
Andra dan på Vänern och jag fick känna på vad detta innanhav har att bjuda på i krabb sjö. Dagens etapp blev motorgång till Dalbergså - ca 3 dustansminuter.
Det finns en gammal strof; "Voro resan stormig, huru skön äro då icke hamnen"
Andra dan på Vänern och jag fick känna på vad detta innanhav har att bjuda på i krabb sjö. Dagens etapp blev motorgång till Dalbergså - ca 3 dustansminuter.
Det finns en gammal strof; "Voro resan stormig, huru skön äro då icke hamnen"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar