Under den korta turen från Matskämman till Dalbergså fick jag för egen del känna på Vänerns vredgade böljor. Jag har varit ute i värre sjögång, men Dalbergså lockade och varför ligga och skvalpa i onödan.
Tog fram kameran och tänkte ta några bilder på inseglingen. Inget minneskort i kameran. Hade fört över gårdagens bilder från minneskortet till datorn och glömt att sätta tillbaka kortet i kameran. Jag brukar flytta kortet från kameran till datorn, tanka av och radera bilderna på kortet och flytta tillbaka kortet till kameran. Det finns visserligen en sladd man kan föra över bilderna med, men den brukar jag aldrig hitta när jag behöver den.
Bilderna på "inseglingen" tog jag nästa dag när jag fortsatte min färd. Det var betydligt lugnare då, som ju också syns på bilderna.
Båken Tavlenabben är ju ett angöringsmärke och den röda pricken skall man ha om babord. Eftersom jag är på väg norrut låg jag på farledsstrecken när jag tog kortet. Kommer man söderifrån går man väl rakare på den röda pricken. En enslinje leder in i den tätprickade åmynningen. Om man klickar på bilden till höger, så den blir större, och man ser enslinjen tydligare.
Gästhamnen ligger intill tältplatsen och använder de faciliteter som finns där. Några hundra meter upp från hamnen finns en servicebutik och kaffe. Det fanns inte mycket, men av tre sakerna jag behövde hade de i alla fall - en diskborste.
Jag har varit vid Dalbergså tidigare en gång, fast då med bil. En dag en höst, då blixthalkan följde mig "hack i häl" från Stockholm via Karlstad och då vintern och snökaoset var i antågande. Jag klarade mig precis undan det hela, ända hem till Kungshamn. Hade lite tid över, för en gångs skull, och var på väg för att titta på fyren Hjortens udde. Var bara tvungen att åka ner till Dalbergså när jag var så nära.
Efter en "lutare" i förpiken var det dags för middag och att packa ryggsäcken med kaffe och nån form av fika bröd.
Hade två val. Antingen gå södra mynningen av Dalbergsån där södra Sveriges kanske äldsta kalenderhällristning ligger. En promenad genom skogen på ett några hundra meter.
I guideboken Vänern och Vättern står det bl.a.;
"Har du jolle med dig kan kanske en tur runt udden norrut fresta. Där finns lämningar av den gamla fornborgen Dalaborg. Den byggdes 1304 under bråket mellan kung Birger och hans bröder Erik och Valdemar."
Jag har en dinge i form av en liten gummibåt, som alltid hänger på släp. Dum som man är tänkte jag, det är nyttigt att gå och började promenera vägen norrut mot bron. Strax innan jag kom fram till bron fanns en skyllt. 6 km totalt och lika långt tillbaka. 12 km är ju egentligen inte så farligt. Ett par hundra meter efter vägkorsningen kom jag fram till bron där år flöt fridfullt fram med en spegelblank vattenyta i det gassande solskenet. Ett par spinnfiskare prövade sin fiskelycka i åkröken.
Där som sädesfälten böja sig för vinden och där mörkgrön granskog lyser bakom den, börjar en visa som Harry Brandelius brukade sjung. När man ser de stora fälten och den spikraka vägen kan vägen kännas lång i det gassande solskenet. Började redan så smått ångra att jag att jag inte tagit gummibåten och rott över ån.
Hade kollat på en karta på nätet och tycket att andra vägen till höger efter bron borde va den kortaste vägen. Det fanns visserligen ingen skylt som visade vägen mot "slottsruinen" och jag såg heller inge avtagsväg av det jag kunde se längre fram. Kom fram till en gård och hittade en väg som gick runt ladugården.Ritade in på ett sjökortsklipp min promenad. Grönt på vägen dit och rött för vägen hem till båten.
På en udde i Vänern ligger Dalaborgs slottsruin. Platsen för borgen valdes av försvarsskäl. Uddens klippor stupar brant ner mot Vänern.
Mot landsidan i väster skars borgområdet av, av en djup vallgravsliknande ravin, som delvis var vattenfylld. Omedelbart ovanför ravinen fanns en vall som omslöt en förborg eller borggård.
Att döma av de återstående murresterna bestod borgen av ett fast hus med en bottenvåning i gråsten och en övervåning av timmer.
Borgen anlades 1304 av hertigarna Valdemar och Erik i samband med stridigheterna med kung Birger. Redan samma år intogs borgen av kung Birgers trupper. De tre bröderna Birger, Valdemar och Erik var söner till Magnus Ladulås.
Det var för övrigt här på Dalaborg som drottning Margareta, regent över Norge och Danmark, år 1388 erkändes som regent även över Sverige.
Under 1400-talet blev borgen en fast punkt i "Dalaborgs län", som då omfattade större delen av Dalsland. Under Erik av Pommerns regeringstid anlitades utländska fogdar, bland annat på Dalaborg, för att kräva in skatter som bekostade de kostsamma krigen mot Hansan. Missnöjet med detta ledde fram till Engelbrektsupproret, då flera fogdeborgar jämnades med marken. År 1434 intogs Dalaborg och förstördes av en bondehär under riddaren Peder Ulfsson Roos.
Kvar finns vallgraven, vallar, en terrass och källaren till ett blockhus. En modell av Dalaborg innan förstörelsen finns att se på Melleruds Museum.
I viken strax norr om vallgraven fann en liten sandstrand för den som kände sig sugen på ett bad.
På väg längst med vallgraven växte det rikligt med smultron och jag lät mig väl smaka.
Öster om udden simmade en svanfamilj vid ett litet skär. Vattenståndet har med all sannolikhet varit högre när borgen byggdes om vallgraven skulle vara full med vatten.
Står man där borgen har legat och tittar söderut är det inte långt till Tavlenabbens båk och Dalbergsåns utlopp. Vinden hade mojnat och sjön hade lagt sig - snabbt som det gör på insjöar.
Ångrade alltmer att jag inte tog gummibåten - åtminstone över ån. Det gamla talesättet säger ju att "man inte skall gråta över spilld mjölk" så det var bara att börja gå.
Valde att inte gå tillbaka samma väg utan hittade en stig som gick rakt söderut genom skogen. Efter en stunds promenerande hittade jag några kantareller. Inte många, men i alla fall några, som jag plockade. När jag ställde lite frågor på Maringuiden om att "segla på Vänern" innehöll ett av svaren att man kunde hitta kantareller lite varstans när man gick iland.
Snart var jag framme vid ån, lite norr om inloppet och mitt emot tavlorna till enslinjen. Satte mig på den klippiga stranden och vilade en stund och ångrade nåt alldeles förfärligt att jag inte tagit gummibåten över ån.
Efter att ha vilat en bra stund fortsatte jag väster ut längs ån. Ganska snart kom jag till den privata bryggan som ligger snett mitt emot gästhamnen och campingen. Jag ångrade fruktansvärt mycket att jag inte tagit gummibåten över ån. Så fruktansvärt mycket att jag nästan grämde mig.
Här ligger båten som jag skall till inom synhåll på 100 meters avstånd och så har jag en oändlig lång sträcka framför mig innan jag kommer dit. Dessutom är jag dödstrött och enormt törstig, solen skiner obarmhärtigt från en klarblå himmel. Hade jag varit en liten rar scout, så hade jag satt mig ner och bara vägrat att gå vidare. Nu har jag varit scoutledare för såna små rara scouter och ännu värre är att jag minns vår kårschef Rune´s - tillika seglarkompis och delägare i en av oss gemensamt ägt havskryssare - ord i en sådan situation; "det är bara resten kvar".
Det är naturligtvis sant, samtidigt som det också är sant att det är 100% av den kvarvarande sträckan kvar. Dvs hel sträckan - alltihop - varenda steg. Skall man se det lite mer positivt så ä det bara två tredjedelar av sträckan från "slottsruinen" och se man till hela sträcka från båten till Slottsruinen och tillbaka så är det bara en tredjedel kvar.
Ändå är det - oavsett va man säger - 4 km kvar att gå för att nå ett mål som ligger 100 meter bort.
Sädesfälten som inte rör sig det minsta för den obefintlig vinden är oändliga. Varje steg är en plåga under den obarmhärtigt brännande solen.
Tänk va underbart det var i morse när det blåste 11-12 m/sek rakt i nosen. Vätterns yta hävde sig upp och ner i en krabb sjö och dess salt- och smaklösa vatten sprutade ända bort i sittbrunnen. Hur kan man va så dum så man går in i en hamn och ger sig ut och promenerar.
Efter ca 1 km låg en gård där det var skugga längs ladugårdsväggen. Gick och satte mig där en stund och vilade. Efter ytterligare ca 800 meter kom jag till bron och på bortsida den var det några träd som skuggade. Satt länge på en väggardist i skuggan och vilade.
Två hundra meter senare var jag återigen vid korsningen med skyltarna.Nu var det i alla fall bara resten kvar, men det fanns inte tillstymmelse till skugga någonstans på den två kilometer långa vägen.
Det var en underbar syn när jag till slut kunde se båten. Hur kunde jag va så dum så jag inte tog gummibåten över ån!?Klev ombord, drack mig otörstig och stupade i kojen. Dödstrött.
Hemma brukar vi äta kvällsmat ungefär klockan sex. Vad klockan var när jag vaknat till sans kommer jag inte ihåg, men det skulle inte förvåna mig om hon var bortåt tio.
Jag hade ju en handfull kantareller som jag smörstekte. Det var ju inte mycket för en stor "hôlsôlten" karl. "Hôlsôlten" betyder ungefär utsvulten eller mycket hungrig, men det förstod nog de flesta.
Vissa personer blir ju beskyllda för att ha sagt vissa saker tex Cajsa Warg och det uttryck som hon felaktigt beskyllts för att ha myntat ; "Man tager vad man haver". Hon lär ju dessutom inte ens hett Cajsa - utan Christina.
Nåja - i mitt fall passar uttrycket bra. Jag hade ju några små smörstekta kantareller - vad gör man med dem? En Bondomelett kanske! Jag hade ju ägg. Men det var lite med bara pyttelite kantareller. En gul lök fanns ju. En kryddig korv plockades ur sin förpackning. Ett par skivor rökt skinka fanns ju också i kylen. Skivat och hackat fick det fräsa med kantarellerna, och så en skivad tomat, innan äggen uppvispade med vatten salt och vitpeppar östes över och fick stelna.
Nu visste jag ju att kantarellerna var den viktigaste ingrediensen i denna snabbt hopkomna och ännu snabbare uppätna bondomelett. Om nån hade blivit bjuden på denna kulinariska innovation och inte fått information om ingredienserna är det inte säkert att denne över huvud taget förstått att den innehöll kantareller.
Stupade återigen i säng och sov som en stock hela natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar