12-timmars hösten 2010

Väderprognosen för Lördagen hade stått sig skapligt i nästan 14 dar. Visserligen hade prognosen för vindstyrkor växlat en aning från dag till dag - men uteslutande svaga vindar - och för vindriktningarna växlat en hel del under perioden. Man hade i alla fall  inte förutspått sydliga vindar nån gång. När vi kastade loss för att gå den styva halva distansminuten till startplatsen, var min uppfattning om det kommande vädret att det skulle bli en strålande dag med måttliga vindar. Till att börja med Nordost.Vid middagstiden skulle den vrida till Nord och ett par timmar senare till Nordväst.

Det var det vanliga gubbgänget Ingemar, Erik och Göran, utgjorde besättning, och så lillpojken - jag. Thallatha var äntligen klar att segla med. På riktigt och fullt ut. Tidigare har det varit en hel del strul pga den krånglande CU-rullen till Genuan och jag har egentligen därför aldrig seglat med henne ordentligt. Nu borde allt fungera tekniskt sett. Vi bestämde att vi skulle segla mot Väderöarna i väntan på att vinden skulle vrida till nord. Vart vi skulle segla efter Skålholmens fyr, där SXK´s rundningspunkt 63 ligger, återstod att se.

Hade anmält oss till 12-timmars. Även 24-timmars kan man starta denna Lördag, men skepparens krafter klarar nästan inte ens en 12-timmarssegling längre. 12-timmars startar man mellan 06.00 och 08.00. Vi hade enats om att start vid sjutiden var lämpligt. Skar startlinjen 07.10. Fördelen med den nya starpunkten  nr 51 Flåttarna (Fôttelykta - på vårt hemlands vilda tungomål) är att man ser den från Thallatha´s permanenta båtplats.

Började med Storsegel och Genua. Vinden var nordostlig som förutspåtts och ca 2 m/sek.

Med båten fanns vid köpet en, vad vi kallar Gennaker, men det är  nog egentligen en lättvindsgenua i spinakerduk med förlik och pistolhakar. Jag har tagit bort pistolhakarna och hissar den flygande med min fasta stävstege som Gennakerpeke. Stegen är "fast" i så bemärkelse att den inte går att plocka bort utan ganska stor möda. Däremot kan man svänga fram och upp den 90 grader och har då ett vatterstag av rostfri kätting.  En lina till halshornet som går till sittbrunen via det vita blocket i underkant på stegen. Dels kan man justera höjden från sittbrunnen och dels kan man ta ner Gennakern från sittbrunnen, utan att behöva gå fram på däck. Gennakerpeket fungerar inte helt perfekt - ännu - men man får i alla fall fram Genakern en halvmeter framför förstaget.

Jag tror inte Gennakern är avsedd för en Fjord 28 CS. Det är nog ett segel som den tidigare ägaren kommit över nånstans. Det skulle kunna va ett par meter längre i förliket. Skall kolla med segelmakaren  Bobo Syversen, om det går att sy i ett par våder segelduk. En sak är i alla fall säkert. Seglet drar gott när det är svaga vidnar och man kan gå ganska högt i vinden med det. Om jag kan fixat till den gamla CU-rulle med nytt lager och  Dyneema-linor i stället för vajer, skulle det bli perfekt. En lätt hissbar Gennaker på rulle, som det dessutom troligtvis går att kryssa med. Kanske inte lika högt i vinden som med de andra förseglen, men inte långt ifrån. Det blir ett jobb för hösten, både att fixa rullen och att sy om seglet.

Så snart vi hade startat pockade jag fram Gennakern och ganska snart var den hissad. Vi seglade genom Tångenrännan, men genade  så snart som möjligt mellan grunden väster om "Hampholmarne". Har aldrig gått mellan de grunden förut med nån av mina större båtar, men enligt kortet skall det va djupt och det gick fint.

Satte kurs mot Syversens segelmakeri på Kleven på Smögen.  Vita byggnaden till väster i bild. Segelmakeriet på Smögen skall stängas och den 18 september skall allt va på plats i Göteborg. En mer än 100-årig epok som går i graven. Vi här ute har ju haft det väl förspännt. Ett tag var det tre segelmakerier inom några få km. Alla egentligen sprungna ur gamla ärevördiga Syversens.

Nu blir det bara Bobo Syversen, med sitt företag EBI Syversen eller Diffrent Design som det har hett tills nu, kvar här lokalt. Bobo är en mycket duktig segelmakare och pappan Ingemar är väl, trots sin höga ålder, i någon mån med i verksamheten. Det var av Ingemar som jag köpte mitt första segel och när de bröt sig ur det gamla Syversens segelmakeri och öppnade eget, var det ett naturligt val att välja att gå till dem när det gällde mina segel. Jag har väl bara köpt ett nytt storsegel genom årens lopp av dem. Ändå har de alltid haft en hög servicegrad när det gäller reparationer och mindre arbeten som jag besvärat dem med. Hoppas att de kan överleva i den allt mer hårdnande konkuransen.

Tänk hemska tanke att va tvungen att åka till Göteborg för att få fixat en mindre skada på ett segel. Många gånger när man har kommit till Bobo med nåt, så har jobbet varit klart på några timmar.

Det gick allt långsammare i den avtagande vinden och vi hade det allmänt skönt. Erik Olsson, tycket att det var perfekt "Erik Olsson väder", samtidig som det kändes tryggt med sjökaptenen Ingemar till rors över Hållöfjord. Hållö fyr intäckt för reparation i bakgrunden.

Det tyckte nog barndomskamrat Göran också, som jag bodde granne med under uppväxten,  speciellt om han hade kommit att tänka på den första seglatsen han var ute på tillsammans med mig just i detta farvattnet. Vi var ute och seglade med scoutbåten "Bris" när vi mötte en "Järnare" - en ståltrålare från Göteborgs skärgård. Dom "breda pojkarna" är inga veklingar. Full maskin gick de och otäckt nära vår öppna bohujulle. En redig bogvåg drev de upp som forsade över fördäck och fyllde båten till hälften med  vatten. Det hade inte behövts så värst mycket vatten till för att den öppna julle skulle ha sjunkit. När vi öst Bris läns, seglade Göran och jag till Hållö och hamnade mitt upp i klappjakt på hare. Men det är en annan historia. Bilden på Bris är taget vid ett annat tillfälle och av kompisen Bert.

Efter att ha passerat söder om Kleven, tog vi smygvägen mellan Vämlingen och Skåreskärs kummel - som alltid - innan vi satte kurs norröver mot Mjölskärs fyr.

Vinden avtar allt mer och det går saktare. När vi seglade 12-timmars i våras med Ingemars Maxi 77 var inte Göran med. Då blåste det rejält. Blåste rejält gjorde det inte våren 2009 när vi seglade med Thallatha samma sträcka, snarare tvärt om. Det var nog snarare ännu mindre vind. Då hade vi vinden stick i stäv och när vi på kryssen för tredje gången passerade Bredbergspricken gav vi upp och seglade till punkten vid Orsten, i Sotekanalens södra mynning.

Någon elak själ i besättningen framkastade förslaget att det var Göran, i mitten på bild, som hade sådan inverkan på vinden att det alltid blekade ut totalt när han var med. Det kan knappast ha varit Erik närmast kameran eller Ingemar till rors som kan ha framfört ett sånt elakt påstående. Bägge är snällheten själv, så det måste i så fall varit jag. - om det inte var Göran själv.

Nu är Göran en man med glatt humör, som är van vid det mesta. Dvs han är busschaufför, så jag är säker på att han inte tog åt sig, om det  nu var jag som hävde ur mig den elakheten.  Dessutom känner han ju mig sen närmare 60 år tillbaka i tiden. Fast lite av hämnd tog han i smyg ett kort på skepparn under ett av dennes hårdare arbetspass ombord under denna seglatsen. Annars påstår besättningen att det är ingen annan som utnyttjar förpikskojen mer än jag när vi är ute och seglar 12-timmars.

Vinden mojnade allt mer efter att vi passerat Bredbergspricken och under en period visade vår vindmätare 0,1 m/sek och GPS;en 0,0 knop. Bilden visar berget Sote Bonde i centrum av bilden. Den uppmärksamme kan också notera vilken sjögång och vilka starka vindar som rådde vid fototillfället.

Sjöräddningen passerade oss i hög fart och på långt avstånd. Jag förslog att vi skulle ringa upp skepparen och skälla på honom. Jag har telefonnumret inlagt i min mobil.

Kommer man ikapp en segelbåt akterifrån som ligger nästan stilla med en 24-timmarsvimpel på akterstaget och man gör en rejäl bogvåg, skall man naturligtvis gå så nära man kan, så att energin i bogvågen kommer den stackars seglaren till del, och ger honom en liten, men ändå puff framåt.

Mjölskärs fyr i sikte. (foto Göran)

När vi till slut var 600 meter från Mjölskärs fyr kom vindvridningen till Nord. Byter till Genua och börjar kryssa mot rundningen. Vindvridningen fortsatte till Nordväst och det tog 25 minuter att segla de 600 metrarna. När vi rundat hissade vi Genakern igen och satte kurs på rundningspunkten 53, väst Sälö.

Innan vi hade hunnit tillbaka till Bredbergspricken kom sjöräddningen och körde förbi oss igen. (foto Göran)










På Eriks förslag gick vi emellan Lilla och Stora Håskär för att komma på utsidan Buskär Jag har varit där nån gång tidigare för mycket länge sen. En mycket vacker passage - när det inte blåser. Ja det är nog lika vackert här när det blåser stormvindar, men kanske inte lika behagligt att befinna sig i den passagen.

Vinden hade ökat lite efterhand när vi passerat bredbergspricken och vi gjorde nog över två knop när vi passerade på utsidan Norra och södra Buskär och kunde se in i sundet mellan dem.






Rundningspunkten som heter Hållö punkt 53 ligger egentligen väster om Sälö. Vi fortsätter åt Syd till ost  - som den gamla benämningen hette - innan man införde gradsystemet.  Dvs ca 169 grader. Nästa rundningspunkt blev Brofjordens angöring, punkt 47 som är en ljusboj.

Innan rundningen bad jag Göran att han skulle ta kort på bojen, och det gjorde han. Både i verkligheten och via det digitala sjökortet på datorn.  Jag tror att jag from nu skall utse Göran till skeppsfotograf med en stående order att ta minst 300 bilder under en 12-timmars segling. Jag glömmer ofta åt att fota och när jag kommer på det brukar det va i senaste laget.

När vi bokstavligen rundat Brofjordens angöring och satte kurs på punkt 51 Flåttarna. Rullade vi ut Genuan och tog ner Gennakern. Vi seglade dikt bidevind, med en förhoppning att gå väster om skäret Flatholmen för att vinna höjd. Det ligger ett grund sydväst om skäret och trots att vi försökte pina fick vi en känsla av att vi var på väg rätt mot grundet. Föll därför av och gick mellan Flatholmen och tvåmetersgrundet söder därom. När vi gick öster om Flatholmen visade ekolodet 1,5 meter som grundast. Thallatha sticker 1,45 meter. Då ekolodsgivaren sitter en meter under vattenlinjen var det ju det vi hade till gott. Å andra sidan är en bottenkänning i det vädret som rådde inte så farligt. Speciellt inte om man har en båt som tål att gå på grund - och det skall man ju ha.

Strax före Voxten (punkt 51) kommer en segelbåt för motor ikapp oss akterifrån på skärande kurs. Vi ligger något högre än  dikt bidevind för att försöka snika oss förbi Voxten utan att behöva slå. Segelbåten för motor är upphinnande och vi räknar med att han skall väja. Han tittar stint föröver, utan att ta någon som helst notis om oss och att vi kommer till att kolidera. I stället för att väja ger han full maskin för att gå för om oss. Ingemar som står till rors försöker på alla möjliga sätt göra honom uppmärksam på sitautionen, utan resultat. När det är nån enstaka meter kvar till att vi skall bli påkörda, går Ingemar upp i vind. Han är pensionerad sjökapten och det sitter djupt att man till varje pris skall undvika ombordläggning.

Personligen hade jag nog behållit kurs och fart och låtit honom köra in i vår styrbordssida. Möjligtvis hade jag strax innan kastat ett vinchantag a 500 kr på honom, för att ev. få honom att vakna. Min båt är gammal och skraltig, men med tjock bordläggning. Den andra båten var ny och fin. Skadorna på min båt hade blivit obetydliga. jag är inte alls säker på att hans blanka och fina gelcoat hade varit lia blank och fin efteråt.

                      
 Ingemar valde att gå upp i vind och vi fick  back i genuan. Då vi har kutterstag är det inte helt enkelt att snabbt hala igenom Genuan utan båten vreds runt, nästan till kontrakurs. Jag tog över rodret och försökte få Thallatha att gå över stag igen, utan att lyckas. Föll av och gjorde en kovändning, så att vi enkelt kunde återta vår kurs. Mannen i den prejande motordrivna segelbåten tittade inte en enda gång åt vårt håll, trotts att jag försökte påkalla hans uppmärksamhet. Han stirrade hela tiden bara rakt fram och styrde mot Tångenrännan. Det hade nog inte varit fel med ett obligatoriskt "båtkörkort" för att överhuvud taget få föra en båt. (jag har manipulerat sjökortsbilden, med att lägga till den sväng vi gjorde när vi kovände. Det går ju så snabbt så den kom mellan att datorn lagrade två värde)

Rundar Voxten punkt 51. Känner för säkerhets skull på uppgrundningen norr om ön. Konstaterar att den ligger kvar på samma ställe. Seglar därför lugnt vidare mot Bredungen.

Eller rättare sagt - det var naturligtvis mitt fel - som vanligt. Erik stod till rors och jag sa till honom att han borde nog gira lite babord, för det finns ett grund här. Hade jag hållt käften, hade vi gått mellan Voxten och grundet. Nu touchade vi till det märkbart, men inte värre än vi gick över. Den som fick ta smällen var Göran. Han fick ett redigt blåmärke på armbågen.

Rundar Bredungen, punkt 49 och börjar kryssa mot målet. Slår vid färgeläget på Bohus Malmön och seglar parallellt med färjans vajrar till Färjeläget på Tullbodensidan medans färjan passerar.

Trodde att vi skulle behöva göra ytterligare nått slag men vinden vrider åt nord under seglatsen mot mål, så vi klarar att segla i  mål på det slaget. När vi passerar "Smörstacken" i den nedåtgående solen, har vi - tyvärr - inte långt kvar att segla. Ja - det är väl mest motljuset som ger effekt på bilden.

Målgång mellan Voxten och "Fôttelykta". En härlig seglats även om vindarna kunde varit betydligt starkare. Thallatha kräver en hel del vind, men efter denna första riktiga seglats med båten där allt fungerat segelmässigt, kan jag konstatera att hon trotts allt inte seglar så oävet för att va en motorseglare.

Men som alltid; "hade det inte varit för den goda maten, så hade vi aldrig seglat"

Nästa "24-timmarsarrangemang"  här på västkusten är "Vinter 12-timmars". Med all sannolikhet seglar vi den också, ev som en sista seglats för året. Till dess skall jag koppla ihop de värmarslangar som jag lossade och tog bort, när jag installerade toatanken. Det skadar nog inte att ha full värme på i däckssalongen och även i motorrummet. Dvs golvvärme i sittbrunnen.