Fjord 28CS -Thallatha

Hösten 2007, efter min problematiska seglats till Limfjorden, började jag leta efter en motorseglare, med invändig styrplats. Kravet var att den skulle segla någorlunda samt va så liten som möjligt. Kom snart fram till att en Beneteau Evasion 29 var en båt som stämde med mina tankegångar om hur jag ville ha en båt. Den närmsta båten som var till salu fanns i Lübeck. Vi tog oss en tur via Stenabåten till Kiel och tittade på den. Den var i perfekt skick. Allt som kunde bytas var bytt. Priset var därefter men kanske i mesta laget för min plånbok och definitivt inte prutbart. Det blev min absoluta drömbåt. Precis så skulle jag vilja ha en båt.

På våren ringde en kompis och sa att det fanns sån båt som jag lagt ut bild på i ett forum på nätet för ett tag sen, en Fjord 28cs. Den fanns i Munkedal, 4 mil hemifrån. Jag åkte dit och tittade på den. Träffade säljaren och la ett bud, långt under det hon begärde. Hon var inte intresserad.

Bilden på de två mycket olika båtarna tog jag i Augusti 1997 i Kristiansand. Att jag själv skulle bli ägare till den moderna 11 år senare kunde jag nog inte tänka mig vid det tillfället då bilden togs.

Jag kollade ibland på blocket, båten fanns kvar, men säljaren hade sänkt priset en aning. Fram på hösten var jag i Munkedal och åkte då ner till båtklubben. Båten låg kvar. Träffade en av killarna som jobbade på klubben. Båten var inte såld. Talade om att jag lagt ett bud, som hon inte accepterat men att jag skulle maila henne. Hann inte av båtklubbens område förrän hon ringde upp. Det blev affär och jag lyckades förhandla mig till det fasta båtskjul som ägaren hade på klubben.

Ägnade några dar att att göra henne klar för avfärd. Det problematiska när det gäller Munkedals båtklubbs upptagsplats är att den ligger en bit upp i Örekilsälven. Vattendjupet i mynningen varierar med vattenståndet i havet och när jag var klar att gå var det för lågt. Plötsligt steg vattennivån. Behövde transportera min bil till klubbens hamn i Saltkällan, där jag kunde lägga båten tillfälligt och fick tag på en kille som kunde hjälpa mig med transporten. När jag kom tillbaka hade vattennivån sjunkit.

Plötsligt började den stiga igen. Kastade loss och började styra utför älven. Det var ganska spännande. En okänd båt, med rattstyrning, som jag inte visste hur den betedde sig. Dessutom var älven helt okänd för mig. Något sjökort hade jag inte, men jag hade fått en vag beskrivning hur jag skulle gå. Dessutom var vattendjupet egentligen lite för lågt för att jag skulle komma ut. Utför älven gick det bra. När jag kom till bojraden som ledde ut på fritt vatten drog jag på motorn på max. Kölen tog i botten i stort sett hela rännan, men jag kom ut. Det är sand så det var inte så farligt. Jag la till på den lånade platsen i Saltkällan.

Lördagen därpå startade jag tidigt från Kungshamn med min Storfidra och gick de 25 distansminutrarna till Saltkällan, längst in i Gullmarsfjorden. Bytte båt och gick de 25 distansminutrarna hem till Kungshamn igen med Fjorden.

En sak som jag undrat mycket över var hur man revar en båt som har en sån stor rullgenua och dessutom ett sån dumt rullsystem som det var på båten jag köpt. Fallet sitter i rullen och spänns upp med en vantskruv. Trevligt att i kulingvindar byta försegel.

Jag bestämde mig för att montera ett kutterstag, som jag haft på de flesta av mina båtar. Jag ville inte förlänga henne med ett peke. Hon var ju redan tre fot längre än min tidigare båt, som storleksmässigt var alldeles lagom. Men jag fann att det skulle gå fint att montera ett fäste i skottet som avgränsar ankarboxen mot förpiken. Lät tillverka två järn som jag monterade på var sida om skottet och som lastade av draget från kutterstaget från däcket till skottet. Den något suddiga bilden visar det järn som satt i på skottet till ankarboxen i förpiken. Ett motsvarande satt på andra sidan skottet i ankarboxen.

Vår glade grävmasinist på elverket, Erling Mattson, har korg för linjejobb till sin maskin. Jag frågade honom om han kunde köra ner maskinen till kajen i Hunnebostrand en middagsrast. Han skulle till Ödby Ö, alldeles vid Sotekanalens norra mynning dagen därpå med korgen på för att rasera en linje. Dessutom skulle det bli mycket fint väder.

Jag tog ledigt och gick till Ödby Ö och förtöjde vid en brygga dit grävmaskinen kunde komma ner. När det var dags för rast körde Erling ner maskinen och jag tog mig upp i masten och borrade och monterade fäste, kutterstag och fallavledare. Jag var precis klar när arbetskompisarnas rast var slut. Stävade hem till Kungshamn via Sotekanalen igen. Det är ganska ovant att styra med rattstyrning och fjorden är väl ingen båt som går spikrakt av sig själv som jag är van vid från mina tidigare långkölade båtar.

Hemma på Springet kapade jag wiren och monterade en ögleterminal och vantskruv. Ögleterminal, som syns på bilden till vänster, är en fiffig mojäng som man kan montera med bara en skiftnyckel i stället för att pressa ett ändstycke på wiren. Bra om man inte vet den exakta längden som i detta fallet. Den skall va lika säker som ett pressat ändstycke!? På bilden till höger syns kutterstaget när det är monterat och klart. Klickar man på bilden blir den större. Om nån tycker att kutterstagets syns dubbelt är den andra "strecken" fallet som dragits parallellt.

När jag passerad Gravarnes hamn lade jag till vid Guleskär och gick in till Skyltmakarna och beställde namnskyllt till båten. Fjorden hade inget namn som jag kände till, så jag fick möjlighet att ge den ett namnet som jag fastnat förr - Thallatha. Ordet betyder enligt vad jag förstått - se havet, fast jag stavar det på mitt lilla speciella vis, med alla mina initialer i dubbel uppsättning och väl så det.

Den korta biten till min, egentligen alldeles för lilla båtplats på Springet småbåtshamn, avslutade min andra och sista tur med Thallatha för året.

Vinterjobb 2008 - 2009 - värmare

Min båtplats på Springet är 2,5 meter bred, men har inga Y-bommar. Fjord 28 cs har en bredd av 3,05 meter. Inkräktade en del på grannplatsen, men han hade, som tur var tagit upp tidigt. När en fd arbetskompis tagit upp sin båt gick jag dit ock la mig mellan hans Y-bommar med aktern in. (jag frågade om lov först). Byggde en ställning och la en presenning över sittbrunnen och luckorna till salongen och akterruffen, så jag kunde gå obehindrat i båten under "tak".

Köpte en liten Webasto luftvärmare. En firma i Göteborg sålde värmare, monterings- och slangsats för vad bara en värmare brukar kosta. Att få en bra montering som uppfyller alla krav är inte lätt. Dels skall alla slangar va så korta som möjligt. Avgasslangen skall inte gå genom boutrymme. Värmaren bör va åtkomlig för service. Efter mycket funderande kom jag fram till att det bästa stället för utsläppet av avgasröret var längst i aktern. Att avgasslangen gick genom akterruffen fick jag bortse från. Dessvärre är ju det mesta i livet kompromisser och det går inte alltid att uppfylla alla krav. Värmaren monterades på skottet mot akterruffen i motorrummet.

Luckan över kvadranten i durken i akterruffen, var minimal. Hur man från varv/konstruktör sida trott att man skulle komma åt nått genom det hålet förstår jag inte. Jag skulle dra värmarens avgasslang i utrymmet under durken. Tog sticksågen och sågade med avhåll efter inredningen. Det blev ca 5 cm kvar runt om och ett ordentligt hål. Till ny lucka tog jag en 19 mm plywood och sågade till så att det gick att precis få ner den. Då det blev ett litet mellanrum mellan luckan och inredningen skruvade jag dit några tunna lister. Dessvärre upptäckte jag att det hade läckt in vatten och att den regel som durken vilade på i framkant var totalt rutten. Skruvade ur inredningen i akterruffen. Det är egentligen inte så många bitar. Bytte ut den ruttna regeln mot en av tryckimpregnerat virke.

Nu var det i alla fall enkelt att komma åt att dra avgasslangen.Passade också på att dra en slang med monterad bottengenomföring för en kommande elektrisk länspump. Vis av ett tidigare problem med baksug pga en för lågt monterat utlopp för en automatisk länspump, monterade jag både avgasröret för värmaren och utloppet för länspumpen högt och tom med en liten svanhals.

När jag borrade med hålsåg för att komma igenom aktern för avgasröret och länspumpsledning fick jag borra från två håll. Som tur var, är ju centrumborret lite längre, så det gick igenom. Det var 23 mm glasfiberlaminat i aktern. Det är visserligen där skrovhalvorna är ihopskarvade, men ändå. Det skall bli intressant att se hur tjockt skrovet är när jag så småningom byter bottengenomföringar.

Avgasslangen isolerades och en aluminiumslang för varmluft slitsades upp och träddes över isoleringen som skydd. Under sommaren hade jag heltäckningsmattan som utgör skrovbeklädnad hopsatt med stripes, men under vintern när värmaren går hela tiden har jag tagit bort mattan. Akterruffen har jag ju bara som förvaring vintertid. När jag skall renovera akterruffen, troligen nästa vinter, får jag försöka få till en snygg lösning.

I två av stuvfacken i sittbrunssargen, ett på SB och ett på BB, går det upp två luftslangar från motorrummet i vardera stuvfacket. Jag stoppade luftslangen för tilluft till värmaren i en av dem. Det är ju viktigt att tilluften är friskluft och inte blir påverkad av avgaserna. Enligt monteringsanvisningarna skall också förbränningsluften till värmaren tas i det fria, men efter rekommendationer från en firma som monterar värmare tog jag förbränningsluften i motorrummet. Där är det ju ändå ganska mycket tilluft utifrån.

Håltagningen för värmeslangarna tog betydligt längre tid än vad jag trott. Jag ville ju ha slangarna liggande där de låg skyddade och inte heller låg i vägen. Dvs där det nästan var omöjligt att komma åt och ta hål. Borrade och slipade med en Dremel med böjlig axel. Det gick åt en hel del slipstift. Hittade till slut ett slipstift, koniskt med coromant som fungerade mycket bra. Slipstiftet var inte billigt, men det kostade ändå bara ungefär hälften av vad jag redan hade lagt ut på andra typer av slipstift. Hade jag köpt det från början hade jag klarat mig med ett stift.

Drog också elledningar och bränsleledning och samordnade detta med dragning av andra ledningar som jag skulle utföra i samband med andra arbeten under vintern. La VP-rör, sådana som används av elektrikers för att dra ledningar i. Den gamla typen är ju hårda rör och de behövs ju inte klamras så tätt.

Från värmaren och fram till första förgreningen som finns under durken i främre delen av däcksalongen drog jag grövre slang, 90 mm i stället för 60 mm, för att minska motståndet i den långa slangen.

Monterade en växlingsventil så att jag kan välja enbart defroster eller enbart värme ut i båten eller en kombination av dessa. När det hela är klart skall jag kunna reglera ventilen med ett reglage vid den invändiga förarplatsen. Beställde lite extra detaljer för att få ihop systemet som jag ville ha det. När grejerna kom hade jag beställt en av delarna fel och en av delarna var felleverans. Jag fick i alla fall hop en fungerande, om ej hel klar anläggning. Men färdigställandet fick bestå tills nästa vinter. Då det blev en provisorisk hopkoppling blev det en aning rörigt. Kom så småningom på att jag skulle behålla den grövre dimensionen förbi utgreningarna som syns på bilden. Får beställa ny och större växelventil och lite andra kopplingar när det börjar dra ihop sig, men arbetet får anstå tills jag får monterat toatanken.

Att jag valde luftvärmare i första hand, var för att jag ville ha uttag vid vinrutan för defroster. Dessutom är det lite enklare och snabbare att montera än ett vattenburet system. Satte ett utblås för defrostern på vardera sidan och gick upp med slangarna i toaletten och garderoben.










Plåtslagarn tillverkade ett skydd av vitmålad aluminiumplåt som passade precis utanpå luftslangarna. Det blev både snyggt och bra. Det enda jag inte räknat med var handtaget till toalettdörren. Det som satt på insidan. Handtaget tog i skyddet över slangen och dörren gick inte att stänga. Att flytta slangen inåt gick inte pga skenan på vilket handfatet glider på. När jag försökte att stänga dörren blev det ett litet märke i plåten. Tog en hammare och knackande försiktigt in en inbuktning i plåten som till slut blev tillräckligt stor för att dörren skulle gå att stänga. I garderoben på BB-sida tyckte jag inte det var lika viktigt med heltäckande skydd som på toaletten, utan monterade bara skydd längst ner.













Monterade dykrör för bränslet i tanken. Det fanns en ledig plugg i dieseltanken som jag borrade hål i och gängade upp till dykledningens dimension. Dykledningen lät jag sluta ca 15 cm från botten. Dels suger värmaren förhoppningsvis inte till sig nån skit från tankens botten och dels kan den inte göra slut på all dieseln. Det kan ju va bra att ha kvar en del till motorn i värsta fall. Bränslelumpen sattes på ut mot BB skrovsidan. Enligt monteringsanvisningarna skall det inte va alltför lång ledning mellan tanken och pumpen.

Manöverreglagen satte jag i en skyddskåpa för ett instrument, som jag fått på båttillbehörsaffären. Kåpan satt på SB-sidan på skottet vid dörren från sittbrunnen och var egentligen skydd över manöverpaneln till autopiloten som satt på motsvarande sida i sittbrunnen. Där gick det, med en viss möda att komma upp från motorrummet med ledningarna. Det runda reglaget reglerar värmaren till och från och hur varmt det skall bli - i däckssalongen. Med knappen kan man välja om man vill ha värme, eller enbart köra med fläkten i värmaren för ventilation. Kan va bra stekheta dagar på sommaren.

En känselkropp för termostaten monterades på det förliga skottet mot toaletten. Ledningen går upp under skyddet till slangen på toaletten för defrostern.

Elanslutningen till värmaren gjordes på en liten extra säkringsplint som sitter i motorummet i direkt anslutning till det ena av förbrukningsgrupperna.

Pga att det blev miss i materialbeställningen blev jag inte klar med hela värmesystemet, men det får anstå till senare tillfälle. Det var i alla fall skönt att få lite värme ombord under det fortsatta vinterarbetet.

Värmaretankar

Jag har valt den minsta av Webastos luftvärmare Air Top 2000 ST. Den var i första hand avsedd som defroster på de främre rutorna i däcksalongen, men jag drog ju naturligtvis slangar till några uttag runt om i båten.

Tanken var att jag skulle komplettera med en Glembringskamnin. Även denna kamin tänkte jag ta en av den minsta som de tillverkar tex Universalkaminen IG 92/6 på 2 kW. Den har en skorsten på bara 70 mm diameter, vilket jag tycker är en fördel ur installationssynpunkt. Den varianten jag tänkt mig är en isolerad värmare med slinga för vattenburen värme.

Om och när den vattenburna värmensystemet med Glembringskaminen blir installerad blir ju det systemet förstahandsvalet. Om jag behöver värma upp snabbt eller behöver defroster på rutorna är det ju bara att starta luftvärmaren. Skulle man va ute på hösten/vintern och värmen inte räcker till kan man ju köra bägge systemen.

Att jag tänkt i banorna av två ganska små värmesystem beror på att det i regel behövs ganska liten effekt för att hålla värmen under de tiderna man normalt använder båten och jag tror det är bättre att köra på full effekt med en liten värmare än att köra på låg effekt på en stor värmare och ofta ändå bli tvingad ventilera bort värmen.

Det är ofta svårt att få en bra placering. för en Glembring- eller Reflekskamin pga skorstenen. I däckssalongen alldeles till BB om ingångsdörren finns ju en sittbänk med stuvfack under. Under stuvutrymmet är det ganska mycket tomrum. Funderar på att sänka ner en låda av aluminium eller rostfritt, så långt det går och sätta kaminen i den.



Om man gör lådan med en fläns i överkant går det att ta bort kaminen, skruva loss flänsen och lyfta lådan rakt upp om det behövs. Stuvutrymmet under sittbänken delar jag av, lite större än plåtlådan och klär sidorna med plåt.

Ventilationshål i lådan för att överskottsvärme skall sprida till utrymmet under durken och även ventilationshål i överkant sittbrunsbänken för att ventilera ut överskottsvärme till däckssalongen. Även om den kamin jag funderar på att installera kommer att va isolerad så kommer jet ju att bli ganska varmt i det begränsade utrymmet där kaminen kommer att stå.

Skorstenen kan komma upp precis framför masten. Även skorstenen tror jag bör va isolerad inne i däckssalongen för att man inte skall bränna sig om man av misstag tar tag i den. Det är ju lätt att tappa balansen och ta tag i det närmaste under segling. Funderar även på att sätta några rostfria rör eller liknade mellan sittbänken och rufftaket som skydd för skorstenen.

På bilden har jag försökt rita i skorstenen (röd) och eventuella skyddsrör (gröna). Det ser ut som om skorstenen kommer framme vid bordet, men det är meningen att den skall sitta strax framför skottet mot sittbrunnen.

Expansionskärl och dagtank för olja till värmaren i sittbrunsbänken. Bäst va om man kunde ha nån form av pumpautomatik som fyller på oljetanken, men även en monterad handpump.

En cirkulationspump är väl självklart, men det hade varit intressant om man kunde få självcirkulation i systemet. Hade en Ge-Hå/POD-värmare i min havsfidra. Det fanns en burk som kallades för cirkulationsdom. Med den inkopplad blev det oerhört bra självcirkulation.

Kommer så småningom att diskuterar mina tankar med Glembrings, men det hade varit intressant att höra din synpunkt i frågan. Skriv en kommentar eller maila mig om du har idéer eller synpunkter.

Autopilot

Har seglat sen början av 1990-talet med autopilot och kan inte tänka mig vara utan. Tidigare har jag haft rorkult, men nu fick det bli en för rattstyrning. Det blev en Raymarine Wheel Pilot S1. För segelbåtar till ca 7,5 ton. Med integrerad drivenhet. Vridmoment 75Nm, ratthastighet 9 varv/min. Strömförbrukning 0.75A, i viloläge 0.06A. Lev. inkl ST6002 kontrollenhet, S1 kursdator, drivenhet för rattmontage, roderlägesgivare och kompass

En autopilot för rattstyrning blir en aning mer komplicerad att montera än en för rorkult. Det är lite mer grejer. Kabeldragningen hade jag gjort i samband med värmarinstallationen.

Kursdatorn placerades i garderoben på skottet mot den invändiga styrplatsen. Kompassen satte jag först under durken i främre luckan på däckssalongen, men flyttades senare till utrymmet under durken mellan kojerna i förpiken.

Styrenheten sattes på SB-sida på utsidan ingångsdörren till däckssalongen. Kanske inte en optimal placering, men man kommer åt den både från sittbrunnen och inifrån däcksalongen. Jag blev tvungen att borra hål ända in i däcksalongen pga instrumentets djup. Hålet på insidan täcktes av ett gammalt skyddslock till ett navigationsinstrumen, som jag fick på en båttilbehörsaffär. I skyddslocket placerade jag reglagen för värmaren och det finns plats för ytterligare nån utrustning där. Det går att komma ner till maskinrummet från hålet i väggen, med en viss möda.

En del som har sin givna plats är drivenheten, den skall ju sitta på ratten, och det är ju ratten i sittbrunnen som gäller, som ju är förbunden med kvadranten och rodret med länkarmar. Ratten inne i däcksalongen är förbunden med kvadraten medelst en teleflexwire och det ger en hel del glapp, vilket ju inte hade varit så bra för autopiloten. En hel del pill att montera, men det var bara att följa anvisningarna.

Störst bekymmer var att monterar roderlägesgivaren. Den bör ju sitta ihop med kvadranten. Det bästa hade varit att plasta upp en klack att sätta den på, men jag kom på den ljusa idéen att hänga den under durken i akterruffen. Det är ju viktigt att den sitter rätt. Skruvade fast den under durken medan durken var lös. Fick den inte helt rätt. När durken sitter på plats är det nästa omöjligt att komma åt skruvarna. Har gjort många tappra försök att få roderlägesgivaren att sitta rätt utan att riktigt lyckas. Fick heller inte autopiloten att fungera något vidare under första sommaren, men får ta nya tag längre fram. Orsaken kan ju bero på många olika orsaker.

Lite eljobb

Förbrukningsbatteriet var helt slut och jag köpte ett nytt 110 Ah. 110 Ah är dock ganska lite på på förbrukningssidan i dagens läge med så mycket elförbrukare som finns av allehanda slag. På BB-sida av bränsletanken fanns ett utrymme där det fick plats tre st 75 Ah batteri. Jag hade tre nya i storfidran som skulle stå på land över sommaren. Snickrade till ett plant underlag och satte fast de tre batterierna i var sin tät batteribox. Drog två kraftiga kablar in i maskinrummet.

För att kunna separera de 3x75 Ah batterierna från 110 Ah batteriet som står i motorrummet, fällde jag in en fyra läges batterifrånskiljare i skottet mellan maskinrummet och däckssalongen under trappsteget under dörren. Vredet når man från däcksalongen och kopplingarna sitter i motorrummet. Man kan välja antingen 3x75 Ah eller 110 Ah eller alla fyra eller bryta bort batterierna helt.

Det sitter en batterifrånskiljare i maskinrummet där man kan koppla från och till förbrukningsbatterierna mot elcentralen och startbatteriet mot startmotorn. Dessutom finns en batterifrånskiljare som kan koppla samman alla batterierna tex om startbatteriet är tomt och det inte går att starta. Denna batterifrånskilljarenhet sitter en aning svåråtkomligt. Man måste lyfta på motorumsluckan i sittbrunnen för att komma åt den.

I samband med att jag kopplade in och kopplade om de grova kablarna mellan batterierna och den nya frånskiljaren anslöt jag två små säkringspaneler till. En till varje batterigrupp. Denna säkringspanel är avsedda för avsäkring av ledningarna till solcellspaneler och batteriladdare, som finns en för varje grupp. Värmaren ligger också på en av säkringspanelerna. Även framtida elektriska länspumpar bör ju kopplas direkt till batterierna före batterifrånskiljaren.

Monterade också en intelligent batteriladdare för varje batterigrupp permanent även på 230 voltssidan samt regulatorer för de två solcellspanelerna som fått en provisorisk placering på däcksalongens tak, fastsatta i det rostfria handräcket.










Behövde komplettera med automatsäkringar i elcentralen för bl.a. autopiloten. Dilskenorna för automatsäkringarna satt fastsatta med ett par plastprofiler. Dessa hade spruckit och det hela hängde och slängde. Dessutom var utrymmet fyllt av stora kabelhärvor och minusplinten bestod av listerklammer (sockerbitar - kopplingslist)

Märkte upp alla anslutningar och rev ur det hela. Kom på att det fanns ett stort döutrymme bakom elpanelen. Sågade upp ett hål, som passade för återmonteringen av elpanelen. Lyckades få in alla härvorna bakom och monterade tillbaka dilskenorna med automatsäkringarna direkt på plyfaskivan. Kompletterade också elcentralen med så många nya automatsäkringar som det gick.

Monterade en riktig minusplint och anslöt alla ledningar igen samtidigt som jag började rita på ett elschema över var de ledningarna gick hän som jag kunde komma på. Det blev ju betydligt bättre än vad det var, men jag behöver nog i framtiden ta ett mer radikalt grepp i elhärvorna och även göra något åt strömbrytarpanelen.

Mätsladdarna på bilden går är anslutna i kylskåpsledningen under tiden jag mätte Max och Medelström under verkliga förhållande. Kylskåpet var ju inget absorptionsskåp som jag ett tag trodde utan en kompressorskåp där kompressorn går på både 12 och 230 Volt.

Strax före jag stack ut och seglade sommaren 2009, hittade jag min gamla Fluke 87 (universalinstrument) som jag har saknat i flera år. Jag trodde att det hade blivit stulet ur jobbarbilen under ett obevakat ögonblick. Jobbarkompisen råkade ut för att man stal hans mobiltelefon, som satt i handsfristället, när han vände ryggen åt bilen under några minuter. Det var ungefär samtidigt. Boven i mitt drama var jag själv. Hittade instrumentet i en låda med FK och lite annat elmaterial som jag inte packat upp efter att ha hjälpt en av döttrarna med lite elarbete för några år sen.

Fluken har den funktionen att man kan mäta Min-, Medel- och Max-värde. Jag kopplade in den och mätte strömmen under ett dygn. Temperaturen i ruffen låg mellan 15 och 22 grader under mätperioden.

Kylskåpet går på 230 volt när landströmmen är inkopplad. Jag ställer då kylskåpet på Min temperatur (5). Det går ner till ett par plusgrader. Så snart jag drar ur landströmskabeln går det över på 12 Volt och jag ställer skåpet på så lite kyla som möjligt (1). Temperaturen blir då plus 10 grader. Det var så jag hade det under mätningen. Körde mätningen under 24 timmar.

När kylskåpet startade när batteriet var fulladdat drog det 5,5 A för att efter en liten stund sjunka till 4,5 A.

Medeltalet under mätperioden var 1,18 A och det blir ju 28,32 Ah under 24 timmar. Det är ju ungefär dubbelt så mycket ström som ett motsvarande nytt kylskåp som bara går på 12 Volt drar.

När jag skulle ansluta min nya navigationsdator, fanns det inga 12 volts adapter som passade i den spänningsomvandlaren jag bruka använda för att köra min navigationsdator direkt från 12-volt. Jag har en inverter som omvandlar från 12 V till 230 volt. Anslöt den direkt i elcentralen och tryckte in den mellan automatsäkringarna som en provisorisk lösning. Att spänningsmata en dator med en iverter drar alldeles för mycket ström jämfört med att köra med en omvandlare som höjer spänningen från 12 volt likström till 19 volt likström som min dator vill ha.

Akterankare och yttre stuv

Fjord 28 cs är egentligen en ganska liten båt. Man har utnyttjat utrymmena maximalt till boutrymme, på bekostnad av utvändiga stuvutrymme.

Det finns en liten ankarbox på fördäck, men den rymmer ju på långa vägar inte all den utrustning man behöver för att handha båten. Man skulle visserligen kunna ha en del under sittbänkarna i däckssalongen, men det är inte speciellt praktiskt och en våt illaluktande ankarlina vill man ju inte dra inomhus.

I motorrummet får man ju plats med en del. Jag brukar lägga en del fendrar där, men det är ju också förfärligt bökigt att snabbt komma åt.

Det finns två stora outnyttjade utrymmen, som dessvärre är nästan oåtkomliga, normalt sett. Under var sittbänk längst fram i sittbrunnen. Funderar på att ta upp en lucka från sittbrunnen på varje sida. På styrbordssidan skulle det gå att placera ett bandankarspel, på skottet mot däckssalongen, för ett akterankare, Det lär bli en hel del arbete att få till det på ett bra sätt. På babordsidan skulle man kunna ta upp en lucka och plasta in en durk med avrinning till sittbrunnen. Där skulle man kunna förvara en hel del fendrar, reservankare och rep mm.

Det skulle visserligen gå att ha ett ankare permanent i ankarullen i fören, men det är ju bara vid svajankring en sån placering är optimal. I regel ankrar man ju från aktern både i naturhamnar och vid de tillfällena man måste använda sitt ankare i gästhamnar. Då båten har ett kosterskrov går det ju i regel bra att svajankra från aktern. Ett akterankare, klart att fällas och tas upp utan större åthävor är en självklarhet för mig. Har man då som jag problem med ryggen skall man försöka undvika lyfta såna tunga saker som ankare i nån större omfattning, speciellt inte om hanteringen måste ske skyndsamt, som det ofta är i samband med tilläggningar och avgångar.

Hade möjligheten att smita in på båtmässan i Göteborg en stund och besökte båtsystems monter. De hade en ankarhållare som med viss modifiering skulle passa att montera på aktern. När jag kom hem gick jag in på Fiskarföreningen Norden för att beställa en dylik. Det visade sig att de hade en hemma. Den hade varit utställningsobjekt och hade blivit en aning skavd, så jag fick köpa den till starkt reducerat pris. Efter en massa funderande och måttande, sågade jag bort en del av avbärarlisten i aktern. Den hade förövrigt fått en kraftig skada och behövdes dessutom reparerats och sättas fast.

Lämnade in ankarbeslaget till en mekanisk verkstad som svetsade dit lite extra fästpunkter för att det skulle gå att få beslaget att sitta stadigt. Det blir ju lite påfrestningar när man ankrar. Monterade beslaget med hjälp av en kompis. Nån bra plats till ankarlinan finns ju inte, utan förvarade linan på durken i akterruffen och lät den ligga över dörren för att komma in. Till sommaren 2010 har jag köpt en ankarsäck avsedd att hänga i räcket runt akterruffen.

För förtöjningsändar satte jag upp en aluminiumskena mellan framkant masten till aluminiumprofilen i bakkant den öppna dörren. Skenan försåg jag med ett antal krokar. Det är skönt att ha förtöjningslinor lättillgängligt.





Köpte också en Ankarolina som jag monterade i akterkant under babords sittbänk. Kan ju va bra att snabbt ha tillgång till en riktigt lång lina.

Ny båtplats

Under hösten -08 och våren -09 hade jag legat på min båtplats A-bryggan i Springets småbåtshamn i Kungshamn. Den var egentligen alldeles för smal för Thallatha. Som tur var brukar den ena båtgrannen ta upp tidigt och sjösätta väldigt sent. När kompisen tog upp sin Ballad flyttade jag båten dit och låg där under vintern. Platsen har Y-bommar och man ligger ju bättre och säkrare på en sån plats. När det började närma sig sjösättning för kompisen, fick jag flytta tillbaka till min all för lilla plats på A-bryggan.

Direkt när jag köpte Thallatha kontaktat kommunen om att få byta en 2 meters båtplats jag har till min bohusjulle på Guleskär till en 3,5 meters var som helst i kommunen. När tiden för båtplatsgrannens sjösättning började närma sig gick jag upp till damen som har hand om båtplatserna.

"Nej det fanns ingen - men ................." Hon började leta i sina register. Det fanns faktiskt en båtplats, som blivit uppsagd i dagarna på Springet. D-bryggan platsen längst ut, på utsidan sista Y-bommen. Jag åkte ner och kollade på platsen, tog den och satte upp mig på kö för byte till en bättre plats på Springet.

"Har man tur så behöver man inget vett" brukade alltid en gammal arbetskompis säga.

Platsen den sämsta i hamnen när det är dåligt väder, speciellt vid östanvind. Då ligger den nästan helt oskyddad. Även fina dagar med mycket båttrafik blir det mycket störande med den ständiga sjögången från passerande båtar, om man är ombord. Det är väl också därför platsen nästan varje år har olika innehavare. Så fort man får tjangs till en bättre, så byter man.

När det gäller att segla ut och in är det däremot den den bästa platsen i Hamnen. Det finns en kraftig boj som jag kunde använda som akterförtöjning på BB-sida. Hur förankringen i botten är har jag ingen aning om, men båten kommer i varje fall inte att slita sig om bojens förankring skulle gå sönder.


La Thallatha på den nya platsen och flyttade min bohusjulle till min plats på A-bryggan på Springet. Det är bra att ha bägge båtarna i samma hamn när man skall titta till dom.

12-timmars 2009

12-timmars är en "pen" variant på 24-timmarssegling.

Man kan ju i princip segla själv, men reglerna säger att man måste vara minst två. Det gäller ju att lägga upp seglingen så att man seglar så långt som möjligt och är tillbaka på startpunkten innom 12 timmar.

http://www.24-timmars.nu/Om24timmars/Om24-timmars

"24-timmars", som ju denna typ av segling allmänt kallas, oavsett om seglingsperioden är 12, 24, 48, 72, 96 eller 120 timmar, är inga kappsegling i vanlig bemärkelse utan ett sätt att komma ut på havet under ordnade former. Det enda egentliga tävlingsmomentet är ju tävlingen mot en själv. Det finns dock en "maratonlista" och den längsta sammanlagda seglade distansen är 16 703,2 distansminuter som seglats av Urban Ahren som senast deltog år 2000. Den seglare som fortfarande är aktiv och som ligger bäst till har "bara" ca 4 500 distansminuter kvar innan han kommer ikapp. Själv har jag bara seglat ca 300 distansminuter under 24-timmarseglingar, så jag har en del kvar innan jag ligger på topp.

Hade inte ens provseglat min motorseglare Fjord 28 cs, så 12-timmars seglingen våren 2009 blev den första provseglingen. Båten har ju ett kosterskrov med trasigt underliv och ett norskt lystal på 1,01 och det är ju inte så oävet för en motorseglare på 28 fot. Jag fick också 1,01 som SXK-tal. Att ta ut Lysmätbrev är för min del inte aktuellt då några andra kappseglingar inte av intresse.

Tidigare har jag i regel startat i Lysekil. Då brukar jag försöka ta mig åt målet till med god tidsmarginal och sedan gå antingen till Gråbensskär vid inloppet till Nordströmmarna eller Islandsberg och tillbaka om det finns tid till det. Nån gång har jag starta vid Hunnebostrand, men där finns inga korta sträckor att segla vid ev tidig målgång. Om man kommer sent går det ju att räkna på vilket som ger mest distans. Att gå i mål lite tidigare eller ta ett distansavdrag, som man får om man kommer försent i mål. I närheten av den nya startpunkten nr 51 Fôttelycktan (Flåttarna i sjökortet) finns det en punkt strax NE Bohus Malmön "Bredungen" som man kan gå fram och tillbaka till om man har någon tid över.

Det var min seglarkompis Stefan Andersson från Smögen, engagerad i allmogebåtsföreningen Tôllar & Seiel och inbiten julleseglare som låg på SXK-väst om en startplats nära Kungshamn, för att man skulle kunna delta med bousjullarna i 12-timmars. Stefans önskemål var en ny startplats vid "Byttelocket" mellan Gravarne och Smögen. 24-timmarskommiten tycket iden var så bra att den lät det tidigare rundningsmärket nr 51 "fôttelyckta", som ligger styvt en halv distansminut från min båtplats, också bli ny startplats. Det är ju toppen för min del. Jag ser startplatsen från min båtplats. Från Lysekil har jag haft 10 distansminuter att gå både före och efter seglingen.


Vi var 4 gubbar, varav jag är yngst med mina 60+ och åldermannen Ingemar - nyss pensionerad sjökapten - som seglat på alla de sju haven och även på Mjörn (han var med mig som seglingsinstruktör på ett tonårsläger där för en evighet sen) Seglar själv en Maxi 77.





Erik - Smögare i förskingringen, vars far hade fraktskuta. Ägare till en Vindö 22.




Göran - en man med glatt humör - han är alltså till yrket busschaufför och ligger mer åt det motoriserade hållet. Hans största seglingsbedrift tidigare var, enl. honom själv, att han vid nåt tillfälle, seglat med mig i min gamla PoP 16. Då talar vi om tiden före höststormen 1969.




Som skeppare ombord blir det naturligtvis inga sötebödsdagar. Är det inte mat som skall backas ut är det kompasser som skall rengöras repareras och justeras och annat slit ock släp.


Humöret hos besättningen var det inget fel på och ingredienserna till dagens huvudmål blev uppätna in i minsta beståndsdel, fast de var väl tilltagna. Det fanns dock en hel del proviant kvar efter avslutad segling, så vi hade nog kunnat klara ett dygn eller två till, utan att svälta ihjäl.

Två båtar var anmälda enligt startlistan. Den ena båten var en Puzzel 36 som gav sig iväg med god fart trots den svaga vinden. Den andra var vi.

Puzzlan med inseglingsfyrarna till Brofjorden i bakgrunden.


Svag vind i starten och på avtagande. Vi färdades framåt i ett lugnt tempo. Det var inget som helst problem att studera alla de sälar och andra varelser som fanns i den omgivande området. Det tog nästan 5 timmar att segla 3,4 distansminuter. Under den tiden var vi nära att driva på grund vid Buröarna, men det gick klart. En bra stund senare drev vi in i det grundflak som ligger mellan Långön och Sunneskär och nuddade botten, men drev över.


Sen blev det lite bättre. Dessvärre kom vindvridningen som SMHI utlovat lite tidigare än beräknat, så det blev kryss mot en allt för stark sydgående ström i en allt för svag vind. Insåg så småningom, att vår reservplan B, att segla till rundningspunkten vid Mölskärs fyr var ouppnåelig. Ödslade bort mycket tid på att försöka kryssa oss dit och fick till slut ta till reservplan C och gå in i Sotekanalens mynning och runda den punkten för att 4 timmars seglande inte skulle va helt meningslösa. Sen gick det bra. Vi seglade halva dagens distans på tre timmar.

De två bohusjullarna som egentligen var anledningen till den nya startplatesen 51 Fåttarna, var dels sent anmälda och var därför inte med på startlistan och kom dessutom också sen till start. Vi hade ingen möjlighet att föreviga dom som vi tänkt, men fick så småningom se dem som små prickar, en vit - Kåre - och en brun - Stefan/Smoegen -. Vi hade även kontakt med Stefan vid ett par tillfällen via mobiltelefon. Stefans mobil upphörde dock att fungera efter halva dagen, då den hamnade på kölen i slagvattnet.

En första seglats är alltid en intressant upplevelse. De är ju lite av sanningens minut, där det ju i viss mån visar "hur många grisar man köpt i säcken". Jag kunde redan strax innan starten konstatera att rullfocksbeslaget inte ville ha den spänningen i förstaget som undertecknad ville. Trots att jag inte spänt så mycket som jag tycker att jag egentligen borde, tyckte rullfocksbeslaget inte detsamma och protesterade genom att va nästan omöjlig att vare sig rulla ut eller rulla in. Jag försökte vrida på rullen framme på fördäck och Erik la skotet runt skotvinschen och drog allt vad han förmådde. Med gemensamma krafter lyckades vi så småningom få ut hela Genuan. Sen var det minst lika besvärligt när vi skulle rulla in den.


Med nåt dygns distans börjar tanken utvecklas att CU-rullen med en viss modifiering kanske skulle duga till genakerrulle. Att segla med mer zagg i förstaget än nödvändigt tilltalar mig inte, med tanke på att båten ändå har mediokra seglingsegenskaper. Annars var det ganska ok trots ovanan med rattstyrning och att det är en båt med lång fenköl.










Vi mötte kanske inte ett skepp även om vi såg masterna på en tremastare över Glommen. Men väl Tôllar & Seiel`s Asta

Vi hann i alla fall i mål i tid men med en mycket blygsam tillryggalagd sträcka 14,2 distansminuter. Stefan och Kåre med sina jullar seglade 16,6 distansminuter och fick en justerad distans på 22,1 pga sitt låga LYS-tal, mot vårat 14,1.

När vi gick i mål stod sjökaptenen Ingemar vid rodret. Vi andra hade fullt upp med att ta ner seglen och göra klart ombord. Jag blev mycket överraskad över den perfekta tilläggning på båtplatsen som Ingemar gjorde. När båten var i rätt läge låg den stopp. Inget rusande med motorn som jag brukar få göra. Det var som en finlandsbåt när den lägger till. Det märktes nästan inte. Men Ingemar har väl lagt till många tusen gånger som befälhavare på passagerarfärjor.

24-timmars 2009

24-timmarseglingen på våren brukar gå första helgen i Juni, helgen efter 12-timmar. 2009 valde vi att starta Fredagen den 5/6 kl 18.00.

Besättningen var förutom mig själv, Ingemar, som som oftast är med. Ny i gänget var Roland Bäckman från Hunnebostrand, van seglare som jobbat med granit hela livet och ungefär jämngammal med Ingemar.

I överkant på bilden, rakt ovanför Rolands huvud, ser man den orange "24-timmarsvimpeln" som skall föras på akterstaget under seglingarna.

Vindarna var ungefär de samma som vid 12-timmars veckan innan. Dvs nästan obefintliga. Vi körde mycket med gennakern/lättvindsgenuan, som var ett av de seglen som fanns med i båten vid köpet. Är inte säker på att den är avsedd för Fjord 28 cs, då den är minst ett par meter för kort i förliket, men den drar väldigt gott är den knappast finns nån vind. Vad skepparn gör på bilden är väl frågan. Det kan väl knappast va frågan om navigering och i så fall är det väl någon form av "matlagning". Gennakern syns i varje fall i överkant på bilden.









Vi satte kurs på lysbojen och rundningspunkten Brofjordens angöring. Det gick lungt och fint och vi hade inte så mycket att göra. Det kan ju va en anledning till att man tar ett kort på en båtshake, men visst finns det något speciellt med bilden. Måsar är annars ett kärt motiv för mig.










Det tog ett antal timmar att segla de 6,7 distansminutrarna till lysbojen, i den allt mer mojnade vinden. Roland ville absolut fortsätta styra, så både jag och Ingemar gick och la oss. När jag vaknade tre timmar senare hade vi "seglat" några hundra meter. Det är bojen Brofjorden angöring som syns som en liten prick strax till vänster om den nedgående solen på bilden till höger, kortet togs när jag tog över rodret från Roland. Om man klickar på bilden kommer den upp i ett större format och man kan tydligt se bojen.

Inte långt efter att Roland lagt sig började det komma lite vind och jag började segla mot Lysekil. Ganska snart ökade vinden och vi började göra ganska bra fart. Jag var nästan framme vid Lysekil när Ingemar och Roland vaknade. De tog sig lite frukost innan de löste av mig.



Efter ett par timmar kom pojkarna och väckte mig. Navigationsdatorn med det digitala sjökortet hade lagt av och de kunde inte få igång den igen. Det kunde inte jag heller trots att jag försökte ihärdigt. Det blev att segla på det antika sätten - pappersjökort.



Morgonen hade nog varit kall. Roland såg lite frusen ut, men Ingemar hade hittat min flytoverall som värmer gott. Vi var vid Hållö och eftersom vi skulle få förlig vind norröver och prognosen var att vinden senare skulle vrida till nordlig och det dessutom fanns önskemål om att segla till Väderöarna, satte vi kursen norröver.



Vindvridningen kom naturligtvis lite tidigare än vi hoppats på, och för att slippa kryssa, styrde vi mot Saltskär och dess berömda "Kärring". Den ganska nyreparerade Båken som kallas för Saltkärs Kärring men ibland även Biskoppen syns i mitten på bilden. Roland står troget vid rodret.



Vi seglade runt Saltskär och gick in i sundet mellan Hornö (till vänster på bilden) och Dannemark (till höger) för att runda pricken som står strax söder om Hornö ränna. Efter att vi rundat gick vi ut samma väg igen. Jag undrar va den motorbåtsförare tänkte, som kom i farleden söderifrån, när han såg en underlig segelbåt komma in från havet, svänga runt pricken väldigt nära, och gå samma väg ut igen.

I stället för att gå den säkrare vägen norr om Saltskär, som vi gjorde på invägen, gick vi närmsta vägen tillbaka mot rundningsgsmärket vid Mjölskärs fyr. Om vi skulle rundat Saltskär så hade vi varit tvungna att kryssa och det vill man ju helst undvika om det går. Det var ganska kymigt att gå emellan alla grunden vid "Styggarna". Det bröt runt omkring oss, men enligt sjökortet fanns det en djup ränna mellan brotten. Man har ju blivit bortskämd med att navigera med digitalt sjökort när man kan se exakt var man är.

När vi var ute på fritt vatten mojnade det och efter en stund var det totalt bleke. Vi låg och drev över en timme innan vi bröt seglingen, startade motorn och gick hem till Springet.