12-timmars hösten 2011

Har inte ägnat Thallatha så värst mycket omsorg i sommar. Jag har nästan inte varit nere vid båten under hela augusti - än mindre seglat. De sista dagarna före 3 september har jag dock gjort henne klar för höstens 12-timmars segling.

Åtta båtar är upptagna på startlistan. Det är bara vi som startar vid "Fôttelyktan". En  båt - norsk !? - startar vid Koster och två vid Lysekil och resten längre söderut.

24-timmars går ju på hösten på samma helg. Där startade 20 båtar. En båt startar uppe vid Strömstad, Martin Wallström, ordföranden i 24-timmas kommiten, med sin Aphrodite 29, "Kunigunde".


Bilden till vänster föreställer "Kunigunde" när vi mötte henne under 12-timmarseglingen våren 2010 strax söder om Gullholmen. Ofta är man allt för sen med kameran och ibland önskar man att man hade haft en digital systemkamera.

De andra 24-timmarsseglarna  starta söderut.

"Vi går ombord på Maria Albertina,

som ligger klar med seglena på svaj."

Så börja en gammal kuplet/visa av sjömanskarraktär. Denna association är ju ett bevis för mina ibland irrande tankegångar. Den dök upp i mitt huvud när besättningen kom på pontonbryggan och var på väg att kliva ombord på Thallatha

Det var det vanliga "gubbgänget" som klev ombord. 

Först  Göran Lundin. "Bäckevigare" precis som jag, men som pga en kvinnas list bott större delen av sitt liv på Smögen.

På bilden ser det ut som om han inte vill bli fotograferad, men hans kroppshållning har nog helt andra orsaker. Dels var han, som den yngste av pensionärgänget, alldeles för snabb när han klev ombord. Jag hann inte att få fram kameran i tid, så det blev en mycket hastigt tagen bild. Dels va han, enligt egen utsago, stel i kroppen efter enträget arbete med bergborrmaskin, kilar och snigeldynamit för att göra det lättare för honom att passera baksidan på sitt garage. 

Han påstår att han inte saknar arbetet som busschaufför, som han pensionerades från strax före midsommar. Sitt glada humör har han dock i behåll. Men det är väl samma med en busschaufförer som det man säger om scouter; "En gång scout - alltid scout" och i scouterna har man ju lärt sig att; "En busschaufför, en busschaufför - det är en man med glatt humör".

Betydligt bättre bild fick jag på Göran senare under seglingen vid en av hans "rortörnar".

Göran har hela livet ägnat sig åt motordrivan fordon. Så även på båtsidan. Idag har han en "styrpulpetare".

Nästa man att kliva ombord var Erik Olsson - en äkta Smögare. Fast det är inte helt otänkbart att Göran bott minst lika länge på Smögen som Erik. Men "en gång Smögare - alltid Smögare". Det var ju Erik som fick med mig på turen med "Soten", som jag berättade om i förra inlägget. De flesta sångerna vi spelade var "Smögensånger" av "Målarkalle" och Andor Andersson.

När vi övade innan resan kunde jag egentligen inte en enda av de sångerna. Däremot drog jag mig till minnes en visa från Hunnebostrand. En av textraderna i första versen lyder;

"Han hade trampat däck i barnaskor,

på en skuta med far ibland."

Den delen av texten till "En viking från Hunnebostrand" stämmer ju väl in på Erik, men inte resten. Erik är ju en fridens man och ingen slagskämpe.

Erik seglar en Vindö 22.

Siste man att "embarkera" var Ingemar Olaisson. Pensionerad sjökapten som seglat på  alla de sju haven och även på Mjörn. Det senare vet jag alldeles bestämt. Ingemar var nämligen med mig som seglingsinstruktör på ungdomsgården Sjövik, strax väster om Alingsås, en vecka för en hiskeligt massa år sen.

Jag kommer ihåg från den tiden "vi var unga och vackra". När Ingemar kom  till Kungshamn, ville han ofta med mig ut och segla, "så han kom ut på sjön". Han hade ju bara korsat Atlanten ett antal gånger, på tex Gripsholm eller vad det nu var för båt han för tillfället var styrman på.

Ingemars Maxi 77 ligger snett mitt emot Thallatha på samma brygga.

Jag hade ju varit lite tidigare nere vid båten och hunnit hissa storseglet, eller som vi ibland på skämt säger - mesanen. Plotter och annat var också på plats och jag hade faktiskt starta och varmkört motorn, fast det egentligen inte behövdes. Det var bara att släppa förtöjningarna och glida iväg med skepparen, tillika lillpojken i gänget - dvs mig, vid rodret.

När jag ser bilden tycker jag mig se vissa likheter med miljöpartiets förra språkrör. Ja inte Maria Wetterstrand utan snarare Peter Eriksson.

Göran fick ta hand om en av mina digitala kameror och han har tagit många av bilderna i inlägget. Bland annat denna på Fiskebåten Fylgia.

 För oss är väl kanske inte seglingen det viktigaste, men vi har väldigt trevligt när vi är ute tillsammans. Det är ju bra att ha en bestämd dag ett par gånger om året då vi kan sticker ut och seglar tillsammans. Det är ju ofta svårt att få till en gemensam tid annars, men 12- och 24-timmars är ju spikade dagar, som man kan räkna ut långt i förväg.

Samtalet tog fart genast vi träffades och allehanda ämnen avverkades. Just här var ämnet den allt mer krympande fiskeflottan. På Smögen finns det bara några enstaka båtar kvar och Fisketången har de senaste åren varit den hamn i kommunen som haft flest fiskebåtar. Fiskebåten "Rimfors" lär ha sålts till Dyrön, så antalet minskar även på Fisketången.

Vi har ju nära till Starplatsen 51 mellan fyren "Fôttelyckta" och ön Voxten och vi skar startlinjen 07.04. Vind från SSW och 7 m/sek. Vi körde med Genuan och storseglet. Valde att gå mot Lysekil. Vinden började ganska snart att vrida mot ost och vi fick kryss och fick göra ett par slag. Senare under seglingen hade vi ont av väldigt stark ström, och funderar i skrivande stund om vi hade det redan från början, med mycket avdrift som följd.

Det var i alla fall skönt att komma ut på sjön. Det har inte varit allt för mycket av den varan under sommaren. En tankbåt, på väg in till Preemraff, passerade för om oss, men det var god marginal.

Vinden vred allt mer åt ost och vi även fick kryssa in mot Lysekil. Visserligen långa slag åt rätt håll och korta för att vinna höjd. Stod själv till rors och lyckades inte gå på rätt sida om den röda pricken söder om Kornö.

Det finns två grund på insidan. Ett på 1,9 meter och ett på 0,8. Hade för avsikt att gå norr om 0.8;an men tog för liten marginal och kunde konstatera att grundet låg kvar. Seglade dock loss och vidare.

Vi brukar ju säga att: "hade det inte varit för den goda maten, så hade vi aldrig seglat". Medan Ingemar stod till rors, avnjöt Göran, Erik och jag vår andra frukost för dagen. Det var Erik som bjöd på tunnbrödsrulle. Ja egentligen var det nog Erik´s Eva som som stod för skaffingen. En tradition som som vi införde under förra 12-timmars seglingen.

Jag hade varit varit och hjälpt Erik med lite eljobb i hans Vindö i våras. Eva hade skickat med tunnbrödsrullar och kaffe. Det skulle hon aldrig ha gjort. Nu är det ett oeftergivligt krav att hon skall skicka med sådana på alla våra kommande gemensamma seglatser.

Framme vid Stånge huvud hade vinden vridit till ren ostlig och vi fick bonnkryss upp till punkt 45, en linje mellan Skålholmens fyr, som ligger på ön Humlesäcken och ön Skålholmen.


Då vinden hade vridit till ren Ostlig vid Lysekil tyckte vi att det va en god ide att slöra ut till Brofjordens angöring. Punkt 47. Det var det också - i 5,5 distansminuter. Vinden vredefterhand mot  Syd. Strömmen vid punkt 47 var oerhör stark och det var med stor möda vi tog oss sista biten på kryss.

Efter rundningen satte strömmen oss kraftigt åt nord och vi valde att gå in mellan inseglingsfyrarna till Brofjorden för att åter igen kryssa oss upp mot Lysekil.

I nordvästligaste viken på ön "Tån" väster om Brandskär hade några dykare med sin aluminiumbåt gått in och lagt till. Frågan om hur de klarade att gå in där  kom upp, men vi konstaterade - utan att veta - de hade nog varit där förr.

Kryssen upp mot rundningen gick bra, nästan utan missöde. Vad det är Erik pekar på och berättar om det förtränger vi

När vi skulle gå över stag vid ett tillfälle kom vi inte förbi vindögat och vi fick hala tillbaka Genuan mellan förstaget och kutterstaget, skota hem och falla av för att få fart igen. Vi är väl inte helt samtrimmade och Thallatha är, som den motorseglare hon är, inte helt lätt att segla.

Min modifiering av riggen har både possitiva och negtiva effekter. Det kanske hade varit bättre att reva ock köra med kryssfocken istället, å andra sidan tål Thallatha mycket vind med fullt segelställ.

Vi gick öster om Humlesäcken och rundade Skålholmens fyr på andra hållet denna gången.

Vi har ju haft en del matraditioner ombord, som jag var skuld till från början. Dagens huvudmål har fram till denna seglingen bestått av rostbiff och potatissallad, oavsett vem som ansvarat för maten. Till denna seglingen hade Görans fru Lena skickat med en stor burk med pizza, och vi låt oss väl smaka. Lena gjorde nog en dumhet när hon kom med förslaget. Nu lär hon få baka pizza till alla våra kommande 12-timmarsseglingar. Om bilden är  från den måltiden, vill jag låta vara osagt, men den visar i alla fall att även Ingemar slog sig med vid matbordet emellanåt.

Nåt bildbevis på att jag fick något att äta finns ju inte, men dessvärre går det lätt att konstatera att jag inte direkt är svältfödd. Som skeppare ombord har man ju en hel del friheter, som tex ta sig en väbehövlig vilopaus efter allt slit med navigeringen.











Vi har ju både plotter och dator med digitalt sjökort ombord, men sådana tingestar är ju inte att lita på. Det har man ju fått erfara genom åren. Att segla utan pappersjökort ombord kan jag inte tänka mig. Men så är man ju också en gammal "stofil".

Thallatha är ju inte nån speciellt bra kryssbåt. Nån tänkare har ju myntat uttrycket; "måste man kryssa är man på väg åt fel håll". Dessvärre har jag  konstaterat att jag ofta är på väg åt "fel håll". Plattlänsen är ju inte heller någon höjdare. Har man då dessutom glömt att ta med den teleskopiska spinnakerbommen som jag brukar använda som spristake så blir ju Thallatha med sin stora Genua och lilla storsegel ganska hopplös på plattläns.

Dessa reflektioner har ju inget alls med Erik Olsson på bilden ovan att göra.

Efter att ha rundat Voxten, seglade vi  norr om Bohus Malmön  ner mot rundningsmärket pricken bredungen. Naturligtvis kryss och väldigt mycket medström. Vi gjorde god fart, nog mer beroende på strömmen än på vinden. Bilden på plottern är tagen när vi är på väg väster ut mot målet igen. Det syns ju tydligt. Loggen står på 0,0 knop på väg österut stod den på runt 5 knop.

Efter att ha rundat Bredungen och passerat färjan började vinden avta och motströmmen göra sig gällande. Det gick mycket sakta västerut. Vid vissa tillfällen  gjorde vi ingen fart framåt, som syns på bilden på plottern ovan.











Vid ett par tillfälle devs vi tom några meter baklänges av strömmen genom "Stallerännan".

När vi till slut lyckade passera kummeln, som syns på bilden till vänster ovan, fick vi lite mera vind. Bohus Malmön hade ju läat för oss. Vi borde naturligtvis gått på andra sida längs Björnholmens sydsida. Där hade vi nog fått lite mer vind och kanske lite mindre motström. Dessutom funderade jag på att rigga upp genackern, men latheten segrade, så jag avstod. Vi hade ju ganska gott om tid att "andöva" oss till målet.

På ett sätt var det skönt när vi äntligen kom i höjd med Smörstacken, på bilden ovan till vänster. Dessvärre innebar det också att seglingen var till ända inom några minuter. Vi skar mållinjen kl 18.40 med en seglad tid på 11 timmar och 36 minuter. Vi sammanlagda distans enligt tabellerna var 29,8 distansminuter. När jag kollade trippmätaren på GPS;en, så hade vi seglat 38,4 distansminuter.

Roade mig med att lägga upp en rutt i det digitala sjökortet på den vägen vi seglade, utan att ta med kryssbenen och det blev  31,5, så kryssen hade alltså förlängt vår segling med 7 distansminuter.

Det var hur som helst en "pen tur". Nästa 12-timmarsegling är vinter 12-timmars som går Lördagen den 26 November. Det skall bli intressant att se om vi kan delta i den.

12-timmars våren 2011

                          eller
Det är aldrig för sent att ge upp - 2


Aldrig för sent att ge upp - 1, handlade ju om vår inställda Vinter 12-timmars i slutet av november i fjol

Att det skulle blåsa under vårens 12-timmars, stod klart på ett ganska tidigt skede - flera veckor innan seglingen skulle gå av stapeln. När jag började kolla med mitt gubbgäng om de var intresserade sa Göran direkt att han inte kunde. Han skulle jobba sin sista helg inför pensioneringen, efter ett yrkesliv som lasbils- och busschaufför.

Göran är uppväxt i grannhuset till mitt föräldrahem och är en av mina första lekkamrater. Vi hade rummen mitt emot varandra och  hade en telefontråd spänd mellan fönstren. Enda problemet var att jag hade ringklocka i min telefon - det hade inte Göran i sin. Han kunde ringa till mig, men jag fick hänga upp en lapp i fönstret - "RING MIG". Jag har ritat in vår teleledning på en gammal bild ungefär från tiden det begav sig. Dvs slutet av 1950 - början av 1960-talet. Göran bodde i rummet som syns på bilden på huset till vänster. 

Görans pappa Östen var urmakare och hade sin  verkstad i sitt hus. Urmakeriet låg i det närmsta hörnet på tillbygget som syns på bilden ovan. Han satt böjd över arbetsbänken, med luppen i ögat och pillade med klockor hela dagarna. Nån gång hände det att han sträckte på ryggen och gick ut, som tex när jag och en annan scoutkompis "Astor´s Stig" från Tången jobbade med en gammal J10. Det är Stig som Östen "luggar".

Östen hade en passbåt med en utombordare. Vad det var  för fabrikat är jag inte säker på, men Archimedes är ett ord som kommer för mig. Den hade en fyrkantig tank som delvis omslöt svänghjulet. När man skulle starta lade man ett snöre runt svänghjulet och drog.


På bilden håller Göran på att skrapa passbåten invändigt. Det är ett av de få bilderna jag har av honom sen ungdomen. Måste va taget nån gång i mitten av 1960-talet.


Vi gjorde naturligtvis en massa hyss tillsammans. Det första som jag kommer ihåg, var när vi hört talas om att Kina låg på andra sidan jordklotet och vi fick för oss att gräva rakt igenom. Vi kom väl ca en halv meter innan nån stoppade oss. Troligtvis urmakarn.

Ett annan klar minnesbild var ett pussel som Göran fick när han fylld år. Han fyller strax före midsommar. 19 Juni närmare bestämt. Grattis  på 65-årsdagen föresten. Hur mycket han fyllde det året han fick pusslet kommer jag inte ihåg, men det är väl närmare 50 år sen. 


Att vi däremot satt inne oavsett vädret nästan hela sommaren och försökte få ihop det indiska templet Taj Mahal till mamma Esters stora förtret. Inte att vi pusslade, utan att vi satt inne när det var fint väder och vi borde vart ute.

Ester ja - hon var kul. Född i början av seklet, men med barnasinnet i behåll. Ester blev scoutledare på gamla dar. Scoutåret började på hösten i samband med skolstarten. Det började alltid ett stort antal förväntansfulla 10-åringar i scouterna varje höst.


En mamma berättade att hennes 10-åring kom hem efter första scoutmötet och var grymt besviken och ville inte gå i scouterna mer. Hon hade fått en gammal kärring som scoutledare. Mamman tyckte att dottern i alla fall kunde pröva några gånger och se hur det var. Sen hörde mamman inget om att det var tråkigt eller att dotter skulle sluta i scouterna.


Fram på hösten kunde inte mamman låta bli att fråga hur det var i scouterna och hur det gick med den gamla kärringen de hade fått till ledare.


"Vilken gammal kärring"
"Ni fick ju gammal kärring som ledare i er patrull"
"Jasså - Ester, hon är väl ingen gammal kärring"


Med Göran gick det som det brukar gå. Han träffade en ung vacker flicka på Smögen. Nu är han en inbiten Smögare - inte av födsel, utan av ohejdad vana.

Nåväl - vi var ju fortfarande tre man som ville och kunde segla. Ingemar, Erik och jag. Bilden visar Erik och Ingemar under förra årets 12-timmars på våren. Då med Ingemars Maxi 77. Göran var inte med, så det blåste saftigt,

Så här upprört kan havet va som mest när Göran är med.


Väderutsikterna inför seglingen såg skapliga ut. Det som beredde mest bekymmer var att anmäla sig till seglingen. Kryssarklubben hade bytt datasystem och till att börja med fick jag för mig att man måste logga in och inloggningsuppgifterna stod i det senaste numret av  tidning "Västpricken". 


Jag har sparat på båttidningar sen tidigt 1970-tal. För ett par år sen, i samband med att jag la in nytt golv och målade tak och väggar på mitt kontor, övervann jag mig själv och slängde nästan alla. Hela lastutrymmet i en Golf plus fylldes med gamla båttidningar. När jag fick Västpricken sist läste jag igenom den och förpassade den sedan till papperskorgen. Den finns ju på nätet. Till slut fick jag tag på inloggningsuppgifterna via en kompis.

Då visade det sig att vår nya startplats nr 51 vid Fôttelyktan, som ligger så nära att man ser den från Thallathas båtplats, inte fanns med i listan över startplatser. De alternativa startplatserna Lysekil eller Hunnebo ligger ju så pass långt bort att man är tvungen att gå dit dagen innan, för att slippa stå upp "sju otter före dag" dvs väldigt tidigt.   

Thallatha är inte "bebolig", så nån spontan övernattnning är inte lockande. Dvs jag har nästan inte fått gjort något i båten i vår, och det har varit allt för mycket annat som tagit upp min tid. Jobbet i förpiken har gått på mindre fart än sparlåga. Skulle ju ha gjort färdigt stuvutrymme, monterat skåpfronterna och fixat nya madrasser. Det mesta arbetet återstår.


Skickade ett mail till Martin Wallström SXK:


"Hej Martin

Jag satt och försökte anmäla mig till vårens 12-timmarsegling 28/5.

Viktigt

Har ni tagit bort startpunkten nr 51 Flåttarna? Det är ju den vi har starta vid sen den infördes för några år sen.

Mindre viktigt

Jag har ju ett SXK tal för min något udda båt. Såg att båtnamnet var felstavat i listan.
V09-1 / Thallata / Fjord 28 CS #112 / SXK-tal 1,01 
Namnet stavs Thallatha av den anledningen att det är en "ordlek"

Tommy Andersson

Kungshamn"

I snabb följd ramlade svarsmailen in från Martin Wallström, Thomas Lundgren, Lars Möller och Lars Tobin och inom ett par dar var det mesta fixat. Borttappad startplats och felstavade namn och så starthandlingar. Min anmälan hade fungerat och båtnamnet var rättstavat - åtminstone i startlistan.

12 båtar var anmälda. Väderleksrapporterna veckan innan var väl inte den allra bästa, med starka vindar från Väst och vridande till Sydväst.

Jag dammade av min gamla plan från det inställde "Vinter 12-timmars" fast, i viss mån tvärt om. Lysekil, Islandsberg, Ellös, Snäckedjupet till Gråbesskär i Gullmarn. Beroende på tiden hade vi kunnat välja att gå Lysekil och hem eller seglat ett varv till runt Skaftö  och sedan Lysekil och hem.

Vi talades vid i telefon under veckan Erik, Ingemar och jag. Under fredagskvällens telefonsamtal bestämde vi att jag skulle hämta Erik på Smögen kvart i sju och Ingemar skulle möta upp i båten vid sjutiden.

Plockade lite i ordning ombord. Dvs stuvade in maten mm. Plockade fram flytvästarna med inbyggd sele. En till mig och en till Ingemar. Erik fick ta en väst som nån glömt kvar för länge sen. Erik konstaterade att det var en väst han saknat i ett par år. 

Kastade loss och gick mot startplatsen. Hissade segel i lä för "Kalven". Kryssfock på inre förstaget och fullt storsegel.  Vårt storsegel är på 7,5 m2, därav smyslisen. Genuan är på 26,5m2 och kryssfocken mellan 15 och 20. Seglade ner mot vår startplats och skar linjen kl 07.25. Valde att gå norr om Bohus Malmön mot punkt 49, pricken Bredungen. 

Normalt försöker vi gå på utsidan Bohus Malmön för att spara Bredungen som rundningsmärke och sträckan mellan starplatsen och Bredungen. Man får ju runda varje märke två gånger (start och målgång oräknade) och segla varje sträcka två gånger. Bredungen ligger ju på 1,8 distansminuters avstånd från start och målpunkten vid Fôttelycktan. Kommer man för tidigt i mål kan man ju försöka segla fram och tillbaka och få ytterligare 3,6 distansmiuter.

Vi gjorde bra fart men fick plattläns ner mot Bredungen. I den starka vinden var det jobbigt att styra Thallatha. Hon är jobbig att styra överhuvud taget. Måste ju passas hela tiden på rodret. Glömde naturligtvis bort att ta bilder. Hade ju tänkt utse Göran till  fotograf under seglingen. Lyckades att vända mig om och ta ett hastigt kort mot startplatsen. Lite snett blev det, men bättre än inget.

Rundade Bredungen ca 07.40 och styrde mot Lysekil. Ingemar tog över rodret och jag skar i en revlina i första revet på storseglet, samt revade. 


När Bohus Malmöns hamn försvann bakom "Kalven" frågade jag Erik och Ingemar vad de hade för åsikt om vi gick in till Malmön och käkade frukost. De tyckte bägge att det var ett mycket bra förslag. Vi rullade in kryssfocken, tog ner storseglet och beslog det och gick in och la oss i Marinans gästhamn. 35 minuter efter start låg vi gott förtöjd vid pontonbryggan.

Erik hade bjudit på "klämmor" när jag var och hjälpte honom med lite el i hans båt, en Vindö 22, veckan innan. Jag hade med en viss försiktighet påpekat att jag såg fram emot ett antal dylika på 12-timmarsseglingen. 


Visst - han hade fått Eva att fixa ett stort antal. Vi drack kaffe, käkade "klämmor" eller tunnbrödsrulle som det väl också kallas. Den som nånstans skrev; "En saligt god tunnbrödsrulle som smakar gott även hemma i stan men allra bäst på en liten fjälltopp efter att man har gått alldeles för många gånger upp och ner för en brant." har aldrig smakat Evas klämmor i Bohus Malmöns hamn efter en bruten 12-timmars segling. Det finns väl ingen gång när mat smakar lika bra som på sjön!?

Frukostrasten blev lång med mycket prat om båtar, segling, naturhamnar och leder. Sjökortet var ju framme och jag plockade fram Kryssarklubbens hamn och farledsbeskrivningar för västkusten. De är en god grund när man  pratar om erfarenheter av olika naturhamnar och smygleder.

Vi tog en promenad. Gick förbi äldreboendet och tittade på "vargarna" som man placerat på utsidan. Sotenäs kommun är en av de vargtätaste kommunerna i Sverige. På Norden Ark - avelsstationen för utrotningshotade djur - finns ju ett antal livs levande vargar,  Canis lupus, i sitt hägn.

Runt om i Sotenäs kommun finns det vargar, av ett annat slag, lite var stans, speciellt på Bohus Malmön

 Ordet varg kan också  användas om något som går snett i en tillverkningsprocess. Enligt ordboken kan det betyda "tekniskt fördärvat arbetsstycke", och när man råkar åstadkomma detta vargar man. Varg har i första hand förknippats med stenhuggeri, men också plåtslagare och snickare talar om varg. Och det gör vi förresten alla. Nämligen om vi till exempel säger att det är vajsing på motorn. Ordet varg i betydelsen ’fel’ blev i 1940-talets Stockholmsslang till vaj (det är vaj på hojen) och någon gång på 1960-talet utvecklades detta till vajsing.

Dessvärre tog jag inget kort på samlingen av "vargar" som fanns på utsidan äldreboendet. Inte heller på Hilbert Eliasson, min gamle fackordförande under de år jag var kommunalarbetare. Hilbert kom upp från pontonbryggan där han har sin segelbåt medans vi betraktade de små konstverken i granit men som kasserats för att de hade en minimal skada någonstans.

Om inte vargarna var så bitska så var Hilbert det i stället och ifrågasatte vad vi gjorde på Bohus Malmön. Det är väldigt sällan vi ses nu för tiden, men vi möttes faktiskt hos Göstas fisk på Smögen när jag var där och köpte räk på order av hustrun. Även där ifrågasatte Hilbert mitt handlande;"Köpa rääger, när det finns färsk makrill". Nå ja. Det var ju inte så farligt. Vi har en rå men hjärtlig ton mot varandra här ute och man är van.

Nån bild på Hilbert tänkte jag inte på att ta när vi pratade med honom - och det hade väl egentligen kunnat kvitta. Nu mötte vi honom igen när vi nästan var tillbaka vid båten. Jag hade kommit in i fotograferingstagen, så jag knäppte en bild. Skall man hålla sig till den elakt råa men hjärtliga tonen kan man ju säga att varken bakgrund eller förgrund är speciellt vackra.

Skall man vara lite snäll, och det bör man väl egentligen va, kan man ju säga att Hilbert, förutom den röda kepsen, har "hjärtat till vänster och ett blod som pulserar rött" för att uttrycka sig med Tomas Boströms ord från hans sång "Kramfors". Tomas Boström trubaduren inte att förväxla med Thomas Bodström  fd. S-märkt justitieminister.

Tyvärr kan jag inte hitta nån inspelning av  "Kramfors" på "You Tube" inte texten till sången heller. "Kramfors" handlar om en man som avtackats efter sin pensionering och beskriver, med Tomas Bodströms underfundiga text, hur värdelös han känner sig - "sista förbrukningsdan var igår" - osv.

Däremot hittade jag titelspåret på skivan, där "Kramfors" ingår - "Till din blomstrande äng"

Vi fortsatte vår promenad förbi minigolfbanan och gick sedan mot den lilla hamnen mellan Malön och kalven. Det finns ju en kommunal gästhamn där. Långt mycket trevligare än den vid marinan där vi låg. Tänkte faktiskt inte på den. Hade jag gjort det hade vi gått in hit och lagt oss. Har ju inte varit på Bohus Malmön med båt mer än nån enstaka gång tidigare.

 









En promenad runt hamnen till "fyren" Snurran. 

Fyren Svensholmen, byggd 1890 och renoverad 1973, skulle bytas ut mot en modern i plast. Entusiaster på Bohus Malmön organiserade så att fyren kom på plats uppe på Snurran, en halvö mitt inne i Bohus-Malmöns hamn. Fyren lyftes på plats av en helikopter från Hönefoss, Norge den 23 augusti 2003. Den ägs nu av föreningen och utrustas efter hand av ideella krafter.  Fyren är införd i sjökortet som släckt, men fasadbelyst. Planer finns att tända den i framtiden med sektorer så att seglare och andra sjöfarare kan ledas in till Malmöns Hamn.

Vi hann nästan tillbaka till båten innan regnet kom. Träffade även kungshamnsbor från vår egen hemmahamn: De låg där med båt. Kommentaren"man får passa på innan alla "badgäster" kommer" är ju inte fel.

Åt middag bestående av den för vår del traditionella 24-timmars menyn.  Rostbiff och potatissallad. Under tiden vi åt kom den stora kustbevakningsbåten en sväng in i hamnen.

När måltiden avnjutits i lugn och ro lossade vi förtöjningarna och började gå hemmåt. På väg upp mot Stallerännan mötte vi sjöräddningen. Det känns alltid tryggt. Vår sjökapten Ingemar hade aldrig gått leden norr om Keö, så vi gick den vägen. 

 

Norr om Björnholmen och förbi Tullbodens Vattensportklubbs klubbstuga

 

Kryssarklubbens boj var upptagen. Det finns två har jag för mig. På Keö´s nordsida (till vänster på högra bilden) har kryssarklubben borrat i ett antal bergsdubbar och de finns naturligtvis en skiss på naturhamnen i publikationen "Västkustens Naturhamnar". Det finns en del intressant att berätta om Keö. Om folk som bodde där och en del annat. Men det får bli en annan gång.

När man rundat Keö och styr söderut igen får man två ensemärke att styra på. Djupet på rännan är 2 meter. Efter en liten bit får man två nya ensemärke på den äng som finns på Keö att styra på och man girar västerut igen.

Smygvägar är  alltid intressanta att gå.

Eftermiddags kaffe i Hovenäset som syns rakt i fören på bilden i fråga. Det gäller ju att sträcka ut den tilltänkta färden så länge som möjligt.

Efter kaffet blev en ganska kämpig hemfärd i  den starka vinden. Thallatha har ju ett stort vindfång och hydraldriften på propellern har nog sett sina bästa dagar och skulle behöva en genomgång. Vi gick för motor, men den orkade helt enkelt inte driva fram båten mot vinden, utan fick "kryssa" oss fram för att överhuvudtaget flytta oss framåt. Det är därför det ser ut som vi kryssar på sjökortsbilden nedan. Den orange strecken visar hemvägen och röd vår "35-minuters segling".

Det var skönt att lägga till i hemmahamnen efter en, trotts allt,  "pen" tur på totalt  ca 9 distansminuter på lika många timmar. 

Ja - den mesta tiden gick väl åt till att prata med varandra och andra och så naturligtvis äta upp maten vi hade med oss.  Det kanske är det viktigaste. Vi lever ju efter devisen; "Hade det inte varit för den goda maten, så hade vi aldrig seglat".

12-timmarseglingen då.

12 båtar var anmälda. 

Tre startade, däribland vi. 

Två båtar bröt.  

Båten "Lina", en Johnsson 23 med Alf Andersson som skeppare. Startade vid Lysekil och fick problem vid Grundsund. När sedan även rullgenuan krånglade seglade de hem till Vindön.

Den andra båten som bröt var vi. Anledningen var nog ren bekvämlighet och kanske även att det kan va bra att ha besättning vid kommande seglatser. 




Den båten som fölföljde var "Stormfågel" en Bavaria 41 H med  Lars Tobin som skeppare. Man seglade   74,8 distansminuter men då båten har ett LYS-tal på 1,26 blev den omräknade distansen 59,4 distansminuter. Lars är ansvarig för 12-timmmarsseglingarna.