HR-domen

Det finns ett talesätt som säger; "Det är aldrig frågan om vem som har rätt eller fel vid en domstolsförhandling - det är frågan om vem som har det bästa juridiska ombudet"

Dom har fallit i den omskrivna tvisten mellan Bengt och Kerstin Nordé och båtillverkaren Hallberg Rassy.

Paret Norde köpte en HR37 som levererades 13 Maj 2008. Redan under hemseglingen hade de en hel del problem. När Begngt Nordé skulle ta ett hål i skrovet för en spolvattenpump delade sig biten som borrades ut. Vidare kontroll visade alvarliga delamineringsskador i stora delar av skrovet.

Bengts powerpointspresentation av problemen http://www.blekingenaturfoto.se/bat/Powerpointpresentation.pdf

Hallberg Rassy hade en annan uppfatting och ärendet hamnade i Uddevalla Tingsrätt, där tingsrätten dömde till Hallberg Rassys fördel.

Domen; http://frodeen.nu/wordpress/wp-content/uploads/20101029131544622.pdf 

Det har förekommit mycket diskuterande och spekulerande  på våra båtrelaterade diskussionsforum.


http://www.sailguide.biz/forum2/viewtopic.php?f=3&t=7601&st=0&sk=t&sd=a


http://www.maringuiden.se/forum/;thread=373827

http://forum.hamnen.se/seglar-snack/18859-hallberg-rassy-saeljer-oduglig-bat-vaegrar-ta-ansvar.html

En man som jag vet är/var på jakt efter en ny långfärdsbåt skriver i ett inlägg så här; "Och jag har kommit fram till att jag aldrig kommer att köpa en ny båt. Oavsett märke. Och ej heller en begagnad HR. För mig är alla losers i den här rättegången. Paret Nordé i synnerhet. Men även HR som vunnit ett slag men inte segern och därmed visat vilken moral de har. Och hela båtbranschen i stort."

Jag kanske skall va glad att köpt en gammal sunkig motorseglare från 1979 och inte en ny Hallberg Rassy. Dessvärre ser jag fabriken där skroven tillverkas från mitt vardagsrumsfönster.

Kan inte annat än beklaga utgången av ärendet och hoppas att paret Nordè kan gå vidare i livet.

Kanske kan det bli ett överklagande på denna, i mitt tycke, felaktiga tingsrättsdom, men det återstår att se.

Jag vet inte hur mycket Hallberg Rassys VD Magnus Rassy är bevandrad i historien, men vore han det, borde han idag som Pyrrus tänka; "En sådan seger till, och jag är förlorad."

Rambergs kyrka

                    eller

På båtfronten intet nytt

Man säger ju "att den som gör en resa - har något att berätta".

Den mediokra segelsäsongen 2010, gav inte mycket stoff till nått berättande. Om man tittar på ordet medioker´s betydelse var nog segelsommaren 2010 knappast ens medioker. Synonymerna för medioker - medelmåttig, skäligen enkel, enkel, halvbra, slätstruken, slät, ordinär. Ord som  medelmåttig, halvbra och ordinär är väl alltför kraftfullt tilltagna ord. Möjligen skulle väl ordet slätstruken passa in - och knappt ens det.

Större delen av sommaren gick ju år för att försöka få båten segelklar, och när jag äntligen fick möjlighet att prova båten blev det hela bokstavligen skit alltihop. Sen är ju oftast hösten en tid när aktiviteterna runt båten ligger på ett minimum. Så var det i fjol höst och så är det även i år. Har visserligen tankar på en och annan seglingsdag om det blir "pen´t vär", men det har vi ju inte sett än. Däremot är den av SXK-arrangerade "vinter 12-timmars" den 27 november i det närmaste spikad. Ja om det inte blir riktigt skitväder förstås.

Det där med Rambergs kyrka då. Det har väl inte så mycket med båtar och segling att göra. Nej egentligen inget alls. Möjligtvis kan man se till Väderöarna från utsiktsplatsen strax innan och åkrar och ängar  man ser framför sig, var för längesen havsbotten. Nån kyrka är det ju egentligen inte heller, utan snarare bergväggen som kollapsat  (min gissning) och en massa stora klippblock som rasat ner och bildat en massa större och mindre gångar och rum.

Ibland får man höra talas om något utflyktsmål man aldrig hört talas om tidigare och så var det just med Rambergs kyrka. Platsen ligger i Bottna ca 1 km sydost om Bottna kyrka. 

http://www.vastsverige.com/sv/tanum/products/48045/Rambergs-kyrka-Gerlesborg/

Från P-platsen vid Fornstugan, Stenebacka är det ca 900 meter och därifrån finns en led markerad. Följer man den rödvita leden kommer man först till en plats där där en skyllt berättar att när man skulle bygga en kyrka fanns det två förslag. På platsen för skylten och och på den plats kyrkan står idag. Diskussionen om placeringen lär ha förts handgripligt. Jag hade ovanstående kartbild i huvudet när jag gick. De röda markeringarna. Tyckte inte att det stämde alls. I verkligheten gick den rödvita markeringen som de blå pluppar jag ritat in i kartan. En lagom promenad om än en hel del upp och ned. Inte direkt rullatorvänligt.

Halvvägs mot Rambergs kyrka kan man ta en stig till höger - västerut - till utsiktsplatsen, där det är en strålande utsikt över dalen, Bottna kyrka och ut över havet. Om man ändå går vägen förbi är det värt att ta de extra stegen för att se på utsikten. Ev medhavt kaffe kan med fördel drickas, då det finns ett bord med bänkar på utsiktsplatsen. En gästbok att läsa om andra som kommit till platsen och kanske även skriva en egen hälsning  finns i brevlådan. 

 

 Hade inget kaffe med - så vi gick vidare.

Namnet Rambergs kyrka kommer av att enligt legenden skall den siste katolske prästen i Bottna fördrivits hit i mitten på 1500-talet och han hette Ramberg. 

Vid Uppsala möte 1593 antogs Augsburgska bekännelsen som rikets lära, och man beslutade sig för att återgå till Den Svenska Kyrkoordningen. De tre trosbekännelserna från den tidiga kyrkan behölls. Svenska Kyrkan blev så ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Det katolska prästerskapet tvingades konvertera eller lämna landet. Så långt kan det ju stämma med att en präst i Bottna kyrka flydde och gömde sig på platsen.

Sen kan man ju få sina funderingar när man ser platsen. På fornsvenska hette korp ramn,  som ännu förekommer dialektalt. Korpens bo placeras vanligen i ett stort träd eller på en klipphylla.  Namnet ramn har gett upphov till flera namn på geografiska platser, exempelvis Ramberget i Göteborg. På nynorska heter korp fortfarande ramn, medan det på danska och norskt bokmål heter ravn. Berget där Rambergs kyrka ligger är just ett sånt högt berg, där korpar brukar bygga sina bon på klipphyllor. Men det är ju bara en spekulation från min sida.

Det hade tillrättalagts  en aning sen 1500-talet. I varje fall var det tryckimpregnerade virket i spångar och trappor ganska nytt. Kanske tom nytt för året. Relativt trångt att ta sig in emellan blocken och med ett antal större utrymme mellan de trånga passagerna. Det var säkert inte ortsbefolkningen som fördrev prästen hit, utan överhögheten, och prästen lär ha hållit gudstjänster här. Hade han lokalbefolkningen med sig var det nog ett perfekt gömställe.

Enligt skylten på utsidan fanns det "Lysmossa" i grottan, som reflekterar ett grönaktigt neonfärgat ljus om ljuset faller i rätt vinkel på den.

Efter att ha tagit oss ut igen, fortsatte vi stigen och kom så småningom fram på vägen och kunde fortsätta att gå mot bilen.  En lagom promenad, med fina upplevelser.

12-timmars hösten 2010

Väderprognosen för Lördagen hade stått sig skapligt i nästan 14 dar. Visserligen hade prognosen för vindstyrkor växlat en aning från dag till dag - men uteslutande svaga vindar - och för vindriktningarna växlat en hel del under perioden. Man hade i alla fall  inte förutspått sydliga vindar nån gång. När vi kastade loss för att gå den styva halva distansminuten till startplatsen, var min uppfattning om det kommande vädret att det skulle bli en strålande dag med måttliga vindar. Till att börja med Nordost.Vid middagstiden skulle den vrida till Nord och ett par timmar senare till Nordväst.

Det var det vanliga gubbgänget Ingemar, Erik och Göran, utgjorde besättning, och så lillpojken - jag. Thallatha var äntligen klar att segla med. På riktigt och fullt ut. Tidigare har det varit en hel del strul pga den krånglande CU-rullen till Genuan och jag har egentligen därför aldrig seglat med henne ordentligt. Nu borde allt fungera tekniskt sett. Vi bestämde att vi skulle segla mot Väderöarna i väntan på att vinden skulle vrida till nord. Vart vi skulle segla efter Skålholmens fyr, där SXK´s rundningspunkt 63 ligger, återstod att se.

Hade anmält oss till 12-timmars. Även 24-timmars kan man starta denna Lördag, men skepparens krafter klarar nästan inte ens en 12-timmarssegling längre. 12-timmars startar man mellan 06.00 och 08.00. Vi hade enats om att start vid sjutiden var lämpligt. Skar startlinjen 07.10. Fördelen med den nya starpunkten  nr 51 Flåttarna (Fôttelykta - på vårt hemlands vilda tungomål) är att man ser den från Thallatha´s permanenta båtplats.

Började med Storsegel och Genua. Vinden var nordostlig som förutspåtts och ca 2 m/sek.

Med båten fanns vid köpet en, vad vi kallar Gennaker, men det är  nog egentligen en lättvindsgenua i spinakerduk med förlik och pistolhakar. Jag har tagit bort pistolhakarna och hissar den flygande med min fasta stävstege som Gennakerpeke. Stegen är "fast" i så bemärkelse att den inte går att plocka bort utan ganska stor möda. Däremot kan man svänga fram och upp den 90 grader och har då ett vatterstag av rostfri kätting.  En lina till halshornet som går till sittbrunen via det vita blocket i underkant på stegen. Dels kan man justera höjden från sittbrunnen och dels kan man ta ner Gennakern från sittbrunnen, utan att behöva gå fram på däck. Gennakerpeket fungerar inte helt perfekt - ännu - men man får i alla fall fram Genakern en halvmeter framför förstaget.

Jag tror inte Gennakern är avsedd för en Fjord 28 CS. Det är nog ett segel som den tidigare ägaren kommit över nånstans. Det skulle kunna va ett par meter längre i förliket. Skall kolla med segelmakaren  Bobo Syversen, om det går att sy i ett par våder segelduk. En sak är i alla fall säkert. Seglet drar gott när det är svaga vidnar och man kan gå ganska högt i vinden med det. Om jag kan fixat till den gamla CU-rulle med nytt lager och  Dyneema-linor i stället för vajer, skulle det bli perfekt. En lätt hissbar Gennaker på rulle, som det dessutom troligtvis går att kryssa med. Kanske inte lika högt i vinden som med de andra förseglen, men inte långt ifrån. Det blir ett jobb för hösten, både att fixa rullen och att sy om seglet.

Så snart vi hade startat pockade jag fram Gennakern och ganska snart var den hissad. Vi seglade genom Tångenrännan, men genade  så snart som möjligt mellan grunden väster om "Hampholmarne". Har aldrig gått mellan de grunden förut med nån av mina större båtar, men enligt kortet skall det va djupt och det gick fint.

Satte kurs mot Syversens segelmakeri på Kleven på Smögen.  Vita byggnaden till väster i bild. Segelmakeriet på Smögen skall stängas och den 18 september skall allt va på plats i Göteborg. En mer än 100-årig epok som går i graven. Vi här ute har ju haft det väl förspännt. Ett tag var det tre segelmakerier inom några få km. Alla egentligen sprungna ur gamla ärevördiga Syversens.

Nu blir det bara Bobo Syversen, med sitt företag EBI Syversen eller Diffrent Design som det har hett tills nu, kvar här lokalt. Bobo är en mycket duktig segelmakare och pappan Ingemar är väl, trots sin höga ålder, i någon mån med i verksamheten. Det var av Ingemar som jag köpte mitt första segel och när de bröt sig ur det gamla Syversens segelmakeri och öppnade eget, var det ett naturligt val att välja att gå till dem när det gällde mina segel. Jag har väl bara köpt ett nytt storsegel genom årens lopp av dem. Ändå har de alltid haft en hög servicegrad när det gäller reparationer och mindre arbeten som jag besvärat dem med. Hoppas att de kan överleva i den allt mer hårdnande konkuransen.

Tänk hemska tanke att va tvungen att åka till Göteborg för att få fixat en mindre skada på ett segel. Många gånger när man har kommit till Bobo med nåt, så har jobbet varit klart på några timmar.

Det gick allt långsammare i den avtagande vinden och vi hade det allmänt skönt. Erik Olsson, tycket att det var perfekt "Erik Olsson väder", samtidig som det kändes tryggt med sjökaptenen Ingemar till rors över Hållöfjord. Hållö fyr intäckt för reparation i bakgrunden.

Det tyckte nog barndomskamrat Göran också, som jag bodde granne med under uppväxten,  speciellt om han hade kommit att tänka på den första seglatsen han var ute på tillsammans med mig just i detta farvattnet. Vi var ute och seglade med scoutbåten "Bris" när vi mötte en "Järnare" - en ståltrålare från Göteborgs skärgård. Dom "breda pojkarna" är inga veklingar. Full maskin gick de och otäckt nära vår öppna bohujulle. En redig bogvåg drev de upp som forsade över fördäck och fyllde båten till hälften med  vatten. Det hade inte behövts så värst mycket vatten till för att den öppna julle skulle ha sjunkit. När vi öst Bris läns, seglade Göran och jag till Hållö och hamnade mitt upp i klappjakt på hare. Men det är en annan historia. Bilden på Bris är taget vid ett annat tillfälle och av kompisen Bert.

Efter att ha passerat söder om Kleven, tog vi smygvägen mellan Vämlingen och Skåreskärs kummel - som alltid - innan vi satte kurs norröver mot Mjölskärs fyr.

Vinden avtar allt mer och det går saktare. När vi seglade 12-timmars i våras med Ingemars Maxi 77 var inte Göran med. Då blåste det rejält. Blåste rejält gjorde det inte våren 2009 när vi seglade med Thallatha samma sträcka, snarare tvärt om. Det var nog snarare ännu mindre vind. Då hade vi vinden stick i stäv och när vi på kryssen för tredje gången passerade Bredbergspricken gav vi upp och seglade till punkten vid Orsten, i Sotekanalens södra mynning.

Någon elak själ i besättningen framkastade förslaget att det var Göran, i mitten på bild, som hade sådan inverkan på vinden att det alltid blekade ut totalt när han var med. Det kan knappast ha varit Erik närmast kameran eller Ingemar till rors som kan ha framfört ett sånt elakt påstående. Bägge är snällheten själv, så det måste i så fall varit jag. - om det inte var Göran själv.

Nu är Göran en man med glatt humör, som är van vid det mesta. Dvs han är busschaufför, så jag är säker på att han inte tog åt sig, om det  nu var jag som hävde ur mig den elakheten.  Dessutom känner han ju mig sen närmare 60 år tillbaka i tiden. Fast lite av hämnd tog han i smyg ett kort på skepparn under ett av dennes hårdare arbetspass ombord under denna seglatsen. Annars påstår besättningen att det är ingen annan som utnyttjar förpikskojen mer än jag när vi är ute och seglar 12-timmars.

Vinden mojnade allt mer efter att vi passerat Bredbergspricken och under en period visade vår vindmätare 0,1 m/sek och GPS;en 0,0 knop. Bilden visar berget Sote Bonde i centrum av bilden. Den uppmärksamme kan också notera vilken sjögång och vilka starka vindar som rådde vid fototillfället.

Sjöräddningen passerade oss i hög fart och på långt avstånd. Jag förslog att vi skulle ringa upp skepparen och skälla på honom. Jag har telefonnumret inlagt i min mobil.

Kommer man ikapp en segelbåt akterifrån som ligger nästan stilla med en 24-timmarsvimpel på akterstaget och man gör en rejäl bogvåg, skall man naturligtvis gå så nära man kan, så att energin i bogvågen kommer den stackars seglaren till del, och ger honom en liten, men ändå puff framåt.

Mjölskärs fyr i sikte. (foto Göran)

När vi till slut var 600 meter från Mjölskärs fyr kom vindvridningen till Nord. Byter till Genua och börjar kryssa mot rundningen. Vindvridningen fortsatte till Nordväst och det tog 25 minuter att segla de 600 metrarna. När vi rundat hissade vi Genakern igen och satte kurs på rundningspunkten 53, väst Sälö.

Innan vi hade hunnit tillbaka till Bredbergspricken kom sjöräddningen och körde förbi oss igen. (foto Göran)










På Eriks förslag gick vi emellan Lilla och Stora Håskär för att komma på utsidan Buskär Jag har varit där nån gång tidigare för mycket länge sen. En mycket vacker passage - när det inte blåser. Ja det är nog lika vackert här när det blåser stormvindar, men kanske inte lika behagligt att befinna sig i den passagen.

Vinden hade ökat lite efterhand när vi passerat bredbergspricken och vi gjorde nog över två knop när vi passerade på utsidan Norra och södra Buskär och kunde se in i sundet mellan dem.






Rundningspunkten som heter Hållö punkt 53 ligger egentligen väster om Sälö. Vi fortsätter åt Syd till ost  - som den gamla benämningen hette - innan man införde gradsystemet.  Dvs ca 169 grader. Nästa rundningspunkt blev Brofjordens angöring, punkt 47 som är en ljusboj.

Innan rundningen bad jag Göran att han skulle ta kort på bojen, och det gjorde han. Både i verkligheten och via det digitala sjökortet på datorn.  Jag tror att jag from nu skall utse Göran till skeppsfotograf med en stående order att ta minst 300 bilder under en 12-timmars segling. Jag glömmer ofta åt att fota och när jag kommer på det brukar det va i senaste laget.

När vi bokstavligen rundat Brofjordens angöring och satte kurs på punkt 51 Flåttarna. Rullade vi ut Genuan och tog ner Gennakern. Vi seglade dikt bidevind, med en förhoppning att gå väster om skäret Flatholmen för att vinna höjd. Det ligger ett grund sydväst om skäret och trots att vi försökte pina fick vi en känsla av att vi var på väg rätt mot grundet. Föll därför av och gick mellan Flatholmen och tvåmetersgrundet söder därom. När vi gick öster om Flatholmen visade ekolodet 1,5 meter som grundast. Thallatha sticker 1,45 meter. Då ekolodsgivaren sitter en meter under vattenlinjen var det ju det vi hade till gott. Å andra sidan är en bottenkänning i det vädret som rådde inte så farligt. Speciellt inte om man har en båt som tål att gå på grund - och det skall man ju ha.

Strax före Voxten (punkt 51) kommer en segelbåt för motor ikapp oss akterifrån på skärande kurs. Vi ligger något högre än  dikt bidevind för att försöka snika oss förbi Voxten utan att behöva slå. Segelbåten för motor är upphinnande och vi räknar med att han skall väja. Han tittar stint föröver, utan att ta någon som helst notis om oss och att vi kommer till att kolidera. I stället för att väja ger han full maskin för att gå för om oss. Ingemar som står till rors försöker på alla möjliga sätt göra honom uppmärksam på sitautionen, utan resultat. När det är nån enstaka meter kvar till att vi skall bli påkörda, går Ingemar upp i vind. Han är pensionerad sjökapten och det sitter djupt att man till varje pris skall undvika ombordläggning.

Personligen hade jag nog behållit kurs och fart och låtit honom köra in i vår styrbordssida. Möjligtvis hade jag strax innan kastat ett vinchantag a 500 kr på honom, för att ev. få honom att vakna. Min båt är gammal och skraltig, men med tjock bordläggning. Den andra båten var ny och fin. Skadorna på min båt hade blivit obetydliga. jag är inte alls säker på att hans blanka och fina gelcoat hade varit lia blank och fin efteråt.

                      
 Ingemar valde att gå upp i vind och vi fick  back i genuan. Då vi har kutterstag är det inte helt enkelt att snabbt hala igenom Genuan utan båten vreds runt, nästan till kontrakurs. Jag tog över rodret och försökte få Thallatha att gå över stag igen, utan att lyckas. Föll av och gjorde en kovändning, så att vi enkelt kunde återta vår kurs. Mannen i den prejande motordrivna segelbåten tittade inte en enda gång åt vårt håll, trotts att jag försökte påkalla hans uppmärksamhet. Han stirrade hela tiden bara rakt fram och styrde mot Tångenrännan. Det hade nog inte varit fel med ett obligatoriskt "båtkörkort" för att överhuvud taget få föra en båt. (jag har manipulerat sjökortsbilden, med att lägga till den sväng vi gjorde när vi kovände. Det går ju så snabbt så den kom mellan att datorn lagrade två värde)

Rundar Voxten punkt 51. Känner för säkerhets skull på uppgrundningen norr om ön. Konstaterar att den ligger kvar på samma ställe. Seglar därför lugnt vidare mot Bredungen.

Eller rättare sagt - det var naturligtvis mitt fel - som vanligt. Erik stod till rors och jag sa till honom att han borde nog gira lite babord, för det finns ett grund här. Hade jag hållt käften, hade vi gått mellan Voxten och grundet. Nu touchade vi till det märkbart, men inte värre än vi gick över. Den som fick ta smällen var Göran. Han fick ett redigt blåmärke på armbågen.

Rundar Bredungen, punkt 49 och börjar kryssa mot målet. Slår vid färgeläget på Bohus Malmön och seglar parallellt med färjans vajrar till Färjeläget på Tullbodensidan medans färjan passerar.

Trodde att vi skulle behöva göra ytterligare nått slag men vinden vrider åt nord under seglatsen mot mål, så vi klarar att segla i  mål på det slaget. När vi passerar "Smörstacken" i den nedåtgående solen, har vi - tyvärr - inte långt kvar att segla. Ja - det är väl mest motljuset som ger effekt på bilden.

Målgång mellan Voxten och "Fôttelykta". En härlig seglats även om vindarna kunde varit betydligt starkare. Thallatha kräver en hel del vind, men efter denna första riktiga seglats med båten där allt fungerat segelmässigt, kan jag konstatera att hon trotts allt inte seglar så oävet för att va en motorseglare.

Men som alltid; "hade det inte varit för den goda maten, så hade vi aldrig seglat"

Nästa "24-timmarsarrangemang"  här på västkusten är "Vinter 12-timmars". Med all sannolikhet seglar vi den också, ev som en sista seglats för året. Till dess skall jag koppla ihop de värmarslangar som jag lossade och tog bort, när jag installerade toatanken. Det skadar nog inte att ha full värme på i däckssalongen och även i motorrummet. Dvs golvvärme i sittbrunnen.

Reparationer och annat trevligt

"Har man tur, så behöver man inget vett" brukade alltid en gammal arbetskompis säga.

Visst kan människor ha tur ibland, men för de som till synes alltid har tur, handlar det nog om nått annat. Det är kanske det som egentligen faller under begreppet vett. Kunskap, gott handlag och intelligens. Förmåga att göra rätt sak i rätt ögonblick och därtill en positiv livssyn. Jag har skrivit lite om detta i ett tidigare inlägg.

Jag tillhör nog den gruppen av människor som varken har tur eller vett - dessvärre. Trotts att jag alltid försöker göra så gott jag kan, går saker och ting ofta åt skogen. Se bara på det jag beskrivit under rubriken "Segelsommaren 2010". Dessutom genererar ju i regel min "otur" - eller är det brist på vett - en hel del arbete.

Att revlinan till rullbeslaget för kryssfocken trasslar sig - i varje fall när det blåser en massa - är ju ett bekymmer. Så kan man ju inte ha det. Det är ju  en klar säkerhetsrisk. Det fungerade visserligen hela förra sommaren utan problem, med det blåste nog aldrig så mycket då som förra helgen.

Funderade en hel del på hur jag skulle lösa det problemet. På Furlexen sitter det en arm med ett hål längts ut som leder revlinan in på rullen. Så här ser Furlexen ut på min storfidra. Det är den som sitter längst fram på peket. Plastimorullen som sitter på kutterstaget har ju inget sånt stöd för revlinan, utan går direkt till första blocket, på fidran på pullpits, men på Thallatha blev det ganska långt bort på första mantågsstöttan, för att få en nogorlunda vettig vinkel på revlinan.

Borrade ett hål för en liten schakels direkt i plastimorullen, i den delen som sitter fast och utgör ett skydd så att inte linan ramlar ur rullen, och hängde i ett svirvlande block. Det fungerade i varje fall när jag provade att rulla focken in och ut vid bryggan när det inte blåste så mycket.

Det skall bli intressant att prova under riktig segling. Dessvärre verkar det inte bli så  mycket vind kommande helg när höstens 24-timmarsseglingar går av stapeln. Vi kommer att segla 12-timmars. Skepparn orkar inte mer och den övriga besättningen är nöjda med det. Fungerar arrangemanget under 12-timmarsseglingen får jag väl sticka ut och testa en dag när det blåser småspik.

Det andra problemet som uppstod förra helgen var ju den läkande pumpen för att tömma septitanken i havet. Det var ju en ny pump som jag bara använt ett par gånger som länspump, men där något hände under att jag länsade båten. När jag skruvade isär pumpen tyckte jag att det bara var muttern som håller pumparmen som släppt, men det måste ha varit något mer, för när jag försökte tömma septitanken i havet, stod det en sprut av brunt skitvatten för varje pumptag jag tog. Skitvattnet rann ner på kölen. Inte så trevligt.

Lossade de två översta fästskruvarna på den blå pumpen utan problem. De två undre var helt omöjliga att få loss. Stjärnskruvar i all ära, men egentligen är det riktig skit. Lätt att jobba med när man skall skruva i med skruvdragare, men helt omöjligt att få loss om stjärnas spår blir skadad. De två undre, som sitter besvärligt till, hade jag naturligtvis dragit sönder spåren på när jag monterade dem. Konstaterade att klockan hade passerat tolvslaget. Då järnaffären stänger kl ett åkte jag ner direkt och köpte nya skruvar. Efter middag högg jag av fästöronen på pumpen. Det rann naturligtvis ut ännu mer skitvatten under den operationen. Sen skruvade jag ur skruvarna  - mm för mm - med hjälp av en polygrip. Hade nog borrat lite för små hål för skruvarna när jag skruvade i dem.

Den nästan nya Plastimopumpen då. Den stoppade jag direkt ner i en plastpåse, när jag fick loss den. och knöt ihop. Sen transporterades den hem och lades i soptunnan  som töms på måndagar. Jag var inte ett enda dugg nyfiken på att ta reda på orsaken till att pumpen läckte.

Hade köpt en ny pump, en "Gusher Titan" på Norden ett par dar tidigare. Mätte både kärndiametern på skruven och ute på gängerna och kom fram till att 5,5 mm var nog ett lämpligt borr att förborra de nya hålen med. Skruvade fast pumpen och anslöt slangarna på nytt. Nu skall det förhoppningsvis fungera.




Städade toaletten noga efter min magsjuka och försökte sanera "kölsvinet" så gott det gick. Många  spannar vatten med klorin för att skölja. Kommer ju inte åt något handgripligt under oljetanken. Förhoppningsvis fick jag bort skit och skitlukt. Det visar sig ju i annat fall, eller rättare sagt - kommer att kännas på lukten om jag inte lyckades.

Vid mitt tredje arbetspass för dagen plockade jag  bort allt jag dragit fram under mitt arbete. Det är inte klokt va mycket prylar av olika slag man drar fram för några små enkla arbeten. Efter en allmän städning av förpik och däckssalong var Thallatha åter "shipshape".

"Shipshape" är ju ett uttryck som används ofta när båten är klar och ordningen är återställd ombord. När jag skrev det funderade jag lite på just det uttrycket. Man svänger sig ju med en massa konstiga ord, utan att kanske egentligen varken veta eller förstå vad de egentligen betyder eller kommer ifrån. Googlade på ordet och hittade en ordlista hos Sjöfatsverket som förklarade. Där stod det;


"Shipshape and Bristol fashion; sinnebilden för god sjömansmässig ordning. Bakgrunden är föga rumsren, dock. Till Bristol kom slavskeppen, som både stank och var veritabla smitthärdar. Inför ankomsten skulle rårna svängas in och hela skeppet rundvaskas. Ingen fick gå iland innan skeppet inspekterats och konstaterats vara ship shape enligt the Bristol fashion. Ytterligare en bakgrund var hamnens skillnad på uppemot tio meter mellan ebb och flod. Det var oerhört påfrestande för skeppen att bli liggande i gyttjan under ebb. Sådana strapatser klarade endast skepp av högsta klass, de som var ship shape. 1803 dämdes hamnbassängen upp och 1807 förbjöd England slaveriet. Uttrycket lever dock kvar."

Sugtömningstest i Lysekil och Kungshamn

Det har blivit en hel del skrivet om toalettproblematiken i min blogg under ett tag.

Under min enda seglats under sommaren som slutade något snöpligt med just toabekymmer i Lysekil, som jag skrev om i mitt förra inlägg, var just sugtömningstationen i Lysekil en missräkning.

Sugstationen ligger vid  hamnkontoret och toaletterna, långt in i södra delen av hamnen och med dåligt manöverutrymme runt. Har man en större båt, med inte så god manöverförmåga  så går det nog att komma in, men det är inte så lätt att komma därifrån. Min båt är bara 28 fot, 8,6 meter. I den rådande vinden hade jag nog inte tagit mig därifrån om jag försökt vända med hjälp av motorn. När jag gick in gick jag bara rätt in och la fören mot väster. När jag skulle gå lossade jag  förändan och lät den västliga vinden, vrida runt båten så att den hängde i aktertampen. Flyttade akteränden från babord till styrbord, då vred vinden båten ytterligare lite åt färdriktningen till, innan jag släppte och gick ut.

Slangen passade dåligt i mitt nya uttag och jag blev osäker om den sög något eller inget. När jag försökt flera gånger och sugit ganska länge, bestämde jag mig för att nu får det va nog. Det visade sig ganska snart att jag inte fått sugit ut nästan nåt. Nu har jag ingen fungerande tankmätare monterad ännu, så jag kan inte se hur mycket det är i tanken.

När jag seglade hem från Lysekil gick jag direkt till sugtömningsstationen på Guleskär i Kungshamn, för att testa hur den fungerade. Jag måste ju på något sätt få tömt tanken, för att kunna byta min läckande manuella tömningspump.

Sugstationen öppnades i början av sommaren och jag har ju varit och kollat på den ett par gånger. Både före och efter att den kom igång. När jag var där efter att den öppnats, stod räkneverket på pumpen på tre. Nu stod det på 22. Det borde ju betyda att pumpen använts 19 gånger under sommaren. Det låter kanske inte så mycket, men lästa att en i sommar nyöppnad station på Orust nästan inte används alls. Stationen i Kungshamn ligger i alla fall lättillgängligt till, även för stora båtar.

Stoppade ner slangen i uttaget på däck och startade pumpen. Det fungerade betydligt bättre än i Lysekil. Dessutom fanns det ett genomskinligt rör mellan sugmunstycket och slangen, där man kunde se det bruna "skitvattnet" paserade. När det sugits en stund stannade pumpen av sig själv, möjligtvis av vakuumet.

Jag ville ju va säker på att tanken tömts ordentligt pga att jag skulle byta handpumpen, så jag tänkte fylla på vatten och sen suga igen. Det finns en vattenslang på utsidan byggnaden där pumpen sitter. Dessvärre hade man vridit av kranen och sen försökt öppna ventilen med tänger, så att de inte längre gick att få tag på tappen. Jag fick inget vatten från slangen, utan gick ner och handpumpade in sjövatten via toaletten. Sög ytterligare en gång, men det syntes inget vatten i det genomskinliga röret på slangen. Gick ner i båten och pumpade i ännu mer vatten i tanken via toaletten. Denna gång kunde jag se att det kom vatten.

Om jag ger underkänt för sugtömmingsstationen i Lysekil både vad det gäller åtkomlighet och funktion, så får stationen i Kungshamn klart godkänt på bägge punkterna. Dock är det ju lite dåligt att det inte finns en fungerande vattenslang om man vill spola av lite efter utförd tömning.

Segelsommaren 2010

den var inte mycket att skryta med.

Ur långseglingssynpunkt var ändå sommaren 2006 ännu sämre. Då orkade jag inte ens få båten i sjön. I år låg den i varje fall i sjön - jag tog inte upp den förra hösten. Ja, jag har ju visserligen haft upp Thallatha på land för bottenmålning plus lite övrigt fix.

Ja, så kan det va när man är kriminell. Jag är kroniskt rött och min ork är väldigt begränsad och den borgerliga regeringen har bestämt att den som inte mår bra är kriminella. Jag är alltså kriminell. Att jag sen jobbat ihjäl mig för ett bolag, som inte klarar av att få ordning på sin organisation i jakten på stora övervinster och för att kunde ge de högsta cheferna miljardbonusar, har ju ingen betydelse i sammanhanget. Är man så dum så att man inte mår bra skall man jagas.

Jag fick ju i alla fall till slut båten segelklar. Sex dar innan jag skulle börja på ett arbetsmarknadspolitiskt projekt där man skulle testa min arbetsförmåga.

Sjölivet då!

Strax efter sjösättningen, under midsommarhelgen, gick vi en tur för motor genom Sunnepinan och Sotekanalen till Hunnebostrand för motor, med den äldsta dottern och hennes familj. En vecka senare gick vi, Sunnepinan och tillbaka till Springet genom "väståre Stenholms sund", med yngsta dottern och hennes familj. 

Sen har jag bogserat bästa kompisens båt till Nya Hamnen på Smögen, sen vi med gemensamma krafter, misslyckades att lufta hans motor. Jag tyckte inte att jag gjorde så mycket annorlunda än Hasse Hugosson, som har Volvo Penta-servicen. Möjligtvis kan det ha varit luftskruven på högtryckspumpen som var skadad och som till slut gick av under mina försök, som läckte in ny luft hela tiden, och kanske var det som ställde till problemet. Hasse satte dit en ny luftskruv, luftade och startade motorn.

Turen till Vallbodalens småbåtshamn i Lysekil och mastkranen därstädes var underbar, och den korta seglatsen med genunan från segelmakaren i "Nya Hamnen" på Smögen till Springet väckte en längtan efter att sticka ut och segla.

Under seglatsen från Smögen kom  jag på att hade möjlighet till fyra dygn  segling kommande vecka. Kollade väderprognosen för de fyra möjliga dygnen. Den var bra, så jag började städa. Mycket av dammet från vinterns slipjobb låg kvar i salongen.

På tisdagskvällen körde jag ner gummibåten och pumpade upp den, samt gjorde klar de sista detaljerna för avgång. Väderprognosen för mina  fyra möjliga seglingsdagar hade växlat fram och tillbaka från ganska skapligt väder till riktigt skitväder. Nu var det skitväder som gällde.

När jag kom hem från Uddevalla på onsdagseftermiddagen, kastade jag loss och gick för motor mot Keö. Tänkte på Kryssarklubbens boj där. Det är ju ganska nära, ca två distansminuter och det kunde ju va en lämplig start. Vinden var rent ostlig, så det hade varit kryss i Stallerännan, norr om Bohus Malmön om jag valt att segla.

Gick smygvägen från Örnefjorden, väster och norr om Keö.

Det låg en båt i bojen och ytterligare en för ankars. Kände inte för att ankra utan fortsatte de styva tre distansminutrarana till Näverkärrskilen.







Där var en av det tre SXK-bojarna ledig, den i sydväst. Jag högg den, om än med en viss möda. Thallatha är en aning stor när man hanterar henne själv och har ett rejält vindfång, vilket gör att hon driver lätt av när det blåser kraftigt. Man ligger bra i en boj, även om kvällen va en aning guppig pga den ostliga vinden. Vinden vred till sydväst under natten, så det blev sjölä. Morgonen kom med regn, men jag tog det lugnt. Frampå förmiddagen slutade det att regna och jag gjorde klart för att segla till Lysekil. Det ligger ju ett grund mitt i inloppet, så man får hålla Grötö kärt.

Det blåste ganska skapligt på sydvästen, dvs kulingvindar, och när jag passerat det lilla skäret på Grötös ostsida rullade jag ut kryssfocken. Seglade ju hela sommaren 2009 enbart med kryssfocken pga att CU-rullen för genuan skurit ihop och varken gick ann att rulla ut eller in. Det hade inte varit något som helst problem med kryssfocken tidigare. Nu trassalade sig revlinan runt rullen och jag fick inte ut hela focken. I och för sig spelade det ingen roll, då det blåste skapligt, men man undra ju varför. Hade ju inte gjort några större förändringar på just kryssfocken. Möjligtvis var det de schackelsar som jag hade satt i halshornet för att få upp focken ca 10 cm och därmed omöjliggöra att fallet snodde sig runt förstaget, som med sina skruvar fiskade linan. 

När jag var mitt på farleden in till Brofjorden började det regna. Jag hade inte tagit på mig regnkläder, så jag vände och seglade tillbaka till Näverkärrsviken. Väl i lä för Grötö försökte jag trassla ut revlinan. Det var ett styvt jobb i det allt mer tilltagande regnet. Blev ganska blöt innan jag kunde hugga bojen längst in i viken. Skönt att krypa in i ruffen och ta av sig de blöta kläderna. Ägnade dagen åt att läsa och hade det allmänt skönt. Det hade kommit en båt och lagt sig i den av bojarna borta vid Grötö. Han gick efter ett par timmar, men kom snart tillbaka och ankrade för natten bredvid Thallatha.

Smörjkoppen till hylsan var från börja utdragen till maskinrummet, men satt inte speciellt lättillgängligt där. I fjol höst tog jag loss delarna och tog med mig till rörmokaren och köpte rör och de anslutningar jag behövde, för att flytta det hela till ett lättåtkomligt ställe under durken i däckssalongen. Skruvade fast smörkoppen direkt i hylsan tillfälligt. Sen blev det aldrig av att jag gjorde färdigt jobbet. Smörjkoppen sitter i stort sett lika besvärligt till som tidigare och det blir sällan att man drar på den efter avslutad färd, med läckage som följd. Att fixa detta var något som, åtminstone mentalt, började närma sig sin fullbordan. 

För längesen fick jag tag på en fettpress, som var avsedd för smörjning av hylsan. Monterade den lättåtkomligt på havsfidran. Kollade både på Blocket och Tradera om det fanns nån begagnad till salu - inte. Gick in på Drevias hemsida. De hade nya. Den kostade visserligen ca 1 300 kr, men den går ju att sätta fast ordentligt, till skillnad om man arrangerar med smörjkoppen. Fyller man fettpressen  med fett klara man sig åravis mellan påfyllningarna. Man orkar lätt dra det kvarts varv som behövs för att få lite fett i hylsans packbox. 



Det går att anklaga mig för mycket, men knappast att jag är snål. Åtminstone inte när det gäller båten. Bestämde mig för att segla till Lysekil och Drevia och köpa en ny fettpress.

Gick ut samma som igår. Rullade ut genuan, men behöll några varv för att få mindre segelyta. Det blåste skapligt även idag. Vinden hade varit uppe i 20 m/sek vid Hållö. under natten. Det hade minskat något sen dess, och dessutom är det ju lite lä bakom öarna. Seglade bidevind med lite säpp i skoten. Väster om Högholmen fick jag pina. Lyckades inte gå på "rätt sida" om remmaren, utan gick mellan pricken och grundet. En härlig seglats till Lysekil. 


Gick in och la mig på en brygga på utsidan Drevia. Tjejen som expiderade mig förstod till att börja med inte vad jag ville ha, men en tillkallad mekaniker löste snabbt problemet. Det återstår och se när jag lyckas montera fettpressen, men det blir nog med all säkerhet inom de närmaste åren. (Här skulle jag vilja infoga en "smilis" om jag bara kunde.)


Efter middagen gick jag till gästhamnen och la mig. Installerade ju en liten toatank i våras och jag misstänkte att tanken snart började bli full. Det skall ju finnas en sugtömmningstation i Lysekil, så jag tog en promenad och hittade den vid toaletterna och hamnkontoret. Tillbaka till båten, kastade loss och gick bort till sugstationen som låg långt in och med dåligt manöverutrymme runt. Slangen passade dåligt i mitt nya uttag och jag blev osäker om den sög något eller inget. När jag försökt flera gånger och sugit ganska länge, bestämde jag mig för att nu får det va nog.

Hade tidigare en båt med tank och sugtömning. När jag tömde på Svinninge marina sa det bara slurp -så var tanken tom. Det var inte enkelt att koma från Lysekils sugstation heller. Lossade föränden och lät vinden virda runt båten så att den hängde i aktertampen. Flyttade akteränden från babord till styrbord, då vred vinden båten ytterligare lite åt färdriktningen till, innan jag släppte och gick ut och la mig på ett annat ställe i gästhamnen.


Det dåliga vädret med mycket blåst skulle bestå, så jag bestämde att ligga kvar över natten, segla in till nordströmmarna, Bassholmen, Snäckedjupet, Ellös och kanske Gullholmen nästa dag. Gick en promenad i Lysekil och köpte en Kebabpizza på hemvägen, som avnjöts i båten.


Vaknade tidigt för att jag hade magsjuka. Konstaterade snabbt att jag nog inte fått sugit ur så mycket ur toatanken - nästan som jag misstänkte. Tanken blev ganska snart full. Mitt alternativ va ju nu att pumpa ur skiten i hamnbasängen. Öppnade bottenkranen och började pumpa. Det stod en sprut av brunt skitvatten från den nästan nya pumpen. Skiten rann ner på kölen. Den nästa nya pumpen hade ju krånglat förra sommaren när jag hade den som länspump. Efter att jag bytt pump och skruvat isär den krånglande pumpen fann jag att muttern som håller pumpstången och bälgen hade lossnat. Satte fast muttern och låste den med lite sikaflex och monterade pumpen som tömningspump till septitanken - vilken tabbe. Kan ju bara konstatera att det var  ytterligare något annat fel på pumpen. Vilket det var tänker jag inte ta reda på.

Vid middagstiden hade magen stabbiliserat sig. Toaskålen full med skit och papper. Jag kastade loss och seglade hemmåt. I Stallerännan hade jag vinden stick i stäv. Startade motorn och gick till Guleskär för att tömma toatanken.

Det var min seglingssommar 2010.