Vill du bada?

Det kom in en båtgranne till mig i Thallatha, när jag var nere och jobbade i Fredags för en vecka sen (12/3 -10). Det var just den frågan han började med;"Vill du bada".

Så mycket is som vi har haft i hamnen, ja i hela närområdet, denna vinter har vi inte haft på många år. Så har det väl nästan varit i hela Sverige. Isen låg under en period över en landmil på utsidan Smögen. Havsisen är ju borta sen länge och även en hel del inomskärs, men just i vår hamn är det långt till öppet vatten. Att plast- och stålbåtar fryser fast, har egentligen ingen betydelse. Det farligaste är när isen ger sig iväg. Den närmsta båten har isen tryckt upp mot en påle så att det har blivit en permanent skada i avbärarlisten.

Bjarne, som kom och hälsade på mig hade börjat bli lite orolig för sitt roder som han har på akterspegeln. Han hade lagt ner ett väldigt arbete på att borra och hugga upp en vak i aktern. Han talade om en istjocklek på närmare en meter. Hans båt ligger lite längre in mot land.

Thallatha ligger närmast den bassängen där dagvattnet och även avrinning från flera bäckar inne i land rinner ut. Det har ju smält mycket vatten och det syns på Thallathas babordssida. Den har under hela vintern varit fruset nästan ända in till skrovet. Jag har ju haft värme ombord hela vintern pga av de arbete jag gör och dessutom varmkört motor varje vecka och då låtit propellern snurra åt ena eller andra hållet. Detta har gjort att Thallatha aldrig frusit fast. Nu har isen börjat ge sig på babordssidan. Dels är det ju i söderläge, så solen är stark på den sidan och dels rinner det nog ut mycket smältvatten som skall ut genom det relativt trånga inloppet till hamnbassängen innanför alldeles vid Thallathas babordssidasida.

Bjarne hade skaffat en dränkbar länspump, som han hade satt ner i hålet. På bara några timmar hade den öppnat en skaplig vak. Det var i den han erbjöd mig bada. Som alltid på en mindre ort vet man i regel vem alla är men vi känner inte varandra närmare, så det är knappast troligt att han vet vilken badkruka jag är. När det gäller att bada brukar jag  hävda att det skall vara minst 25 grader i vattnet och det är väl egentligen bara i rehabbasängen på Tumlaren, som håller närmar kroppstemperatur, som jag går i frivilligt

Sist jag var och tittade till min bohusjulle, "Lilla Hjärtat", som frös fast i väntan på att jag skulle städa i garaget så att båten gick att få in. När jag skottat ur så mycket snö jag kunde ur båten, noterade jag att det ena propellerbladet hade frusit fast i isen.








Inspirerad av Bjarne och med tanke på Bosse i Karlstad, som bor i båten och hållit en vak öppen runt sin båt hela vintern smet jag in till Claes Olsson i Uddevalla och köpte mig en dränkbar länspump av samma sort som Bosse  (KillerBoo) har kört hela vintern.

 Den kostar strax under 500 kr och det kan det va värt att få loss båten och framför allt propellern och rodret.

Så snart jag fick tillfälle smet jag ner till båthamnen, utrustad med yxa, spett, en smal skyffel, lång sladdvinda, liggunderlag och länspumpen.

Som pojken i Povel Rammels visa kokosnöten; "Med min lilla yxa högg jag tills jag....." inte kunde komma djupare. Som tur var fanns det inget bord som kunde få hack eller nåt parkettgolv som kunde spricka, men en grop i isen blev det. När jag inte kom djupare med yxan blev det att ta till spettet. När jag huggit med det senare så jag var helt slut hade jag ändå inte kommit igenom. Ganska snart efter att jag började hugga med spettet fylldes hålet med vatten och det var skönt att ha den smala spaden att efter hand gräva ur de isbitar jag högg loss.

Satte mig på bryggkanten och hämtat andan en stund, gick sen till bilen och hämtade sladdvindan. Jag är ganska harig av mig, när det är nåt jag inte är säker på. Det var med mycket stor försiktighet jag gick över isen bort till Thallatha och drog sladden efter mig. Isen höll trots min vikt på närmare 1/8 ton. Den var väl åtminstone en halvmeter tjock, men med flera stora sprickor närmast land. På väg tillbaka till "Lilla Hjärtat" gick jag till bilen och hämtade pumpen.

Pumpen är 35 cm hög, och när jag släppte ner den i gropen i isen hamnade den helt under vatteytan- Passade på att provköra pumpen. Den sprutade vatten vida omkring. Jag var nu åter i stånd att börja hugga i isgropens botten med spettet. Fick så småningom huggit mig igenom isen så jag kunde släppa ner pumpen till botten. Hissade upp den en halvmeter och satte i stickproppen.

Nästa morgon hade jag lovat va på Smögen kl. 10.00 för ett uppdrag. Efter frukost hade jag några minuter till godo och åkte av ren nyfikenhet ner till "Lilla Hjärtat" för att kolla vad som hänt över natten.

Ingen ting. Det hade överhuvudtaget inte hänt nån ting på en hel natt.

Över hålet hade de kvarvarande isbitarna frusit ihop. Inte värre än jag kunde dra igenom pumpen med repet. När jag fick upp pumpen såg jag vad som var problemet. En gammal "skôtdfäst" hade sugits in i pumpen och stoppat den. Nu började jag få ont om tid. Försökte få loss repet. Till slut ryckte jag till. Då gick en tredjedel av bottenplatan sönder, men repet lossade. Pumpen startade naturligtvis inte. Jag hängde ner den i vattnet alldeles under isen och jäktade iväg för att hinna i tid till mitt uppdrag. Det tog längre tid än jag räknat med och när jag kom hem vid 19.30-tiden var det mörkt.

Nästa dag åkte jag ner till båten på förmiddagen. Då hade pumpen starta och det syntes att isen hade börjat smälta i hålet och runt båten. Som Bosse i Karlstad befarade, hade pumpen snurrat runt och tvinnat ihop linan med elsladden. Dessutom hade den under sitt snurrande fått tag på samma "skôddfäst" igen.

Jag tog upp pumpen och lindade in den i myggnät av plast som jag hittade hemma i källaren. Nu skulle den i varje fall inte kunna suga i sig nån mer lösa repändar, eller anat större än några mm. Lyckades få ner pumpen mellan båten och iskanten en meter längre ut. Släppte ner den på botten för att den inte skulle snurra.

När jag på Onsdagsförmiddagen tog mig en sväng till båten var det en skaplig vak som Lilla Hjärtat" flöt fritt i. Bojen och akteränden var dock fortfarande fastfrusen. Lyfte upp pumpen. Trotts att den stått på botten hade den snurrat och tvinnat ihop linan för att lyfta den i och elsladden kraftigt. Dessutom hade den också lindat samma gammal "skôddfäst" runt sig ett antal varv.

Tog "spristaken" och surrade fast pumpen på den. Lät den sticka ut en halvmeter under pumpen. Satte ner det hela så långt akterut på styrbordssidan det gick tryckte ner "spristaken" i dyn och surrade fast  andra änden i båten. 

Liten ordlista;

"Spristake" är en lång pinne som håller ut den övre delen av det fyrkantiga seglet.

"Skôddfäst" är det rep som används till akterförtöjning när båten ligger ut och in vid en brygga.

På Torsdag var jag tvungen att åka ett ärende till Göteborg över dagen. Men var ju bara tvungen att åka ner och titta till båten och se om det smält något ytterligare innan jag styrde kosan mot Götet.

Det var ganska disigt och trist väder, men det påverkade ju isen i positiv riktning. Dvs den började smälta allt mer över det hela.

Åkte ner till båtarna strax före middag på Fredagen. Med våt sätt att räkna är var det nån gång mellan kl. 11.00 och 12.00. "Middag är det klockan 12.00 - antingen man har något att äta eller inte."
Bojen till akterförtöjningen till Lilla Hjärtat var fri, men det var inte så stor skillnad på vaken runt båten hjämfört med i Torsdags.

Hade egentligen tänkt flytta bort pumpen till Thalattha. När jag var där på Onsdagen låg det stora lösa isstycken och drev runt båten. Nu var de borta och Thallata låg helt fritt från is på sin plats. Det är nog allt smältvatten som kommer från dagvattnet som strömmar längs den östra sidan av inre hamnbassängen och rakt under bryggan och runt Thallatha som smält bort isen. En meter akter om båten är isen fortfarande tjock och dessutom trehundra meter ut till öppet vatten.

Även om isen kanske börjar att ge sig av sig själv, så ångrar jag inte inköpet av pumpen och det jobb jag lagt ner. En erfarenhet som ju kan va bra att ha ett annat år. Har jag riktigt tur kanske den dränkbara länspumpen fungerar också. Får väl köra den i sötvatten när jag tar upp den för att få bort saltet och kanske lite glykol för rosten.

Segling sôrover - 2

I förra numret berättade jag, mer eller mindre sanningsenligt, om en seglats till Hallands Väderö 1995. Ön som har kallats "Västkusten i miniatyr." Här är andra delen av min berättelse.

Måsar av olika slag finns det gott om. Jag har nog aldrig sett så många döda måsar som på Hallands Väderö. Speciellt på öns sydvästra del. Innan andra världskriget fanns det mer än 4000 par fiskmåsar på ön. Nu finns det mindre än 200 par. Gråtruten, som blev en övermäktig konkurrent ökade kraftigt fram till 1970-talet, då det fanns 8000 par på Ön. På senare tid har havstruten ökat på gråtrutens bekostnad och idag (mitten på 1990-talet) häckar ca 1200 par på Hallands Väderö. Även silltrut, skrattmås och fisktärna förekommer.

Många har upprörda sett på hur trutar nappar en ejderunge och undrat hur ejdrarna kan klara sig på Ön. 1937 häckade 150 par och nu 1700 par. När äggen kläcks samlas flera honor för att i flock simma över till fastlandet, där ungarna har större tjangs att överleva. På senare tid har Hallands Väderö blivit omtalad för sina alkor, tobisgrisslor, tordmule och sillgrisslor.

På strandängarna betar många får, en del kor och några hästar, som släppts på sommarbete. Troligtvis har djur släppts på bete på Ön ända sen bronsåldern och detta har möjliggjort en ursprunglig vegetationstyp som i dag är sällsynt på fastlandet. Hedar med ibland vinpinad ene breder ut sig över stora delar av Ön, och även slån och hagtorn förekommer.

Det växer björnbärsbuskar av flera olika arter i mycket stor mängd över hela ön, och vid mitt besök hade björnbären börjat mogna och jag kunde få mitt lystmäte mer än väl tillgodosett. Jag åt i princip björnbär ständigt under mina vandringar runt ön under den vecka jag var där.En och annan besökare  på väg till turbåten mötte jag, blodig om armar och ben, men med spänner fulla med bär.


I en skrift om Hallands Väderö läste jag "Bitvis dominerar ljungen över gräs och andra örter", men jag fick gå mycket länge och över stora område innan jag träffade på några mindre partier med ljung. All är naturligtvis relativt, och jag är kanske van vid att det finns mycket ljung i Bohuslän.









 För en person med intresse och kunskap för botanik, torde Hallands Väderö, med dess mångfalld av naturtyper som medför en artrik flora va tilltalande. Totalt har 590 kärlväxter påträffats, vilket betraktas som en hög siffra med tanke på Ön´s ringa storlek. För mig, vars största biologiska insikt möjligen kan bestå i att i någon mån ha förstått skillnaden mellan tall och furu, är den totala upplevelsen av naturens form och färg, stanken av rutten tång och doften av nyponros, ljudet av stormens dån och surret av en mygga (om jag nu mot all förmodan skulle höra det sistnämnda) det väsentliga.

På Öns östra sida finns ett flertal mycket fina sandstränder vid Sandhamn. Det är i huvudsak  där båtarna från Torekov lägger till. De flesta som besöker ön gör det nog för att bada. För den som vill anstränga sig lite finns det flera fina avskillda badställen både på östra och västra sidan av ön, och man får under promenaden dit en fin naturupplevelse.

Under 1900-talet har över hundra olika båtar varit sysselsatta med att forsla många tusentals "badgäster" till Väderön. I boken "Torekovsbornas väderötrafik" av Olle Renck, berättas om både sammarbete och kampen mellan de olika skepparna. Idag är det ett bolag, Väderöbåtarna AB, som sköter trafiken till ön.

Det är inte bara under 1900-talet människor har tagit sig ut till Hallands Väderö. Fynd av flintverktyg och vapen visar att människor ha vistats på Ön sen Stenåldern, åtminstone periodvis Under Medeltiden fick kyrkan i Torekov Hallands Väderö som en gåva av det danska kungahuset.

Mycket kund berättas om Hallands Väderö; Om fyren som byggdes 1805 och var bemannad fram till 1965. Om förlisningar, som förr inte va ovanligt längs ön´s stränder. Om den Engelska kyrkogården där engelska matroser och andra ilandflutna lik begravdes. Om fd plantskolan, inhägnad av en stengärsgård som byggdes 1805 för framdrivning av tallplantor för utplantering. Om Lotsstugan som byggdes 1844 och om kronolotsen Obertelius Benidiktus Romare som med sin familj som var de första som bodde där. I dag är Lotsstugan museum och får bidra med lotsning av väderöbesökare till att visa respekt och förståelse för Hallands Väderös natur och historia.

På Hallands Väderö finns flera väl skyddade naturhamnar. Kappelhamn på sydöstra delen av ön är den bästa, speciellt Inre Kappelhamn som är skyddad för alla vindar, men det kan vid hård sydostlig vind bli lite skvallpigt. Dock inte värre än att man kan ligga kvar om man har goda ankardon. En jolle är nödvändigt då det är svårt att komma in till land med båten och för transport in till Ön. Bron vid "Nybro" finns inte längre.

Skissen visar några leder att ta sig in på.

 För de som kommer Söderifrån är leden märkt F1 den naturligaste. Farledsdjup 2 meter. Vid klart väder ser du Lotsstugans vita gavel på ca 1 distansminut. Den vita gavelspetsen skall du ha ens en vit fläck på Yttre Käften. Enselinjen är kurs 6 grader, och du bör ha hitta den innan du passerat Vingskärs sydspets - Torekovs kyrka. Du går på enselinjen tills 50 meter från Yttre Käften, som du sen följer på din babordssida.

Kommer du från Torekov eller norrifrån, går du på linjen mellan pricken Strömabådan (Torekovs insegling) - Kobryggan på Hallands Väderö (F6). Kurs ca 275 grader. Då går du klar 0,4 metersgrundet norr om Vingaskär. När du kommer till enselinjen Ofatet (skär väster om Vingaskär) och Hokullen (på Kullaberg) girar du babord och följer enselinjen till ca 200 meter norr om skären Rahästarna. Där girar du styrbord. om din båt klara ett farledsdjup på 1,7 meter sätter du kurs på norra udden på Yttre Käften (F4). Du går mitt i sundet mellan de små skären, med skäret med järnten på toppen om styrbord.

Om du behöver ett farledsdjup på två meter sätter du kurs 50 meter söder om skäret hamnbåden  (F5) och rundar detta på ett avstånd av 50 meter.

Nu kan du gå in ock ankra i Kappelhamn eller landförtöja väst K,et i Inre Käften. Jag har legat landförtöjd vid berget strax väster om K;et i Kappelhamn på min skiss. Båten var dock en havsfidra som sticker 1,1 meter.

Du kan också gå in i gapet mellan inre och yttre Käften. Här håller du mittsunds fram till Koens nordspets och girar sen styrbord in i inre Kappelhamn är du kan förtöja på Troedshalls östra sida. Min båt stack bara 1,1 meter, men jag behövde ändå dinge för att få iland tamparna, men här ligger du bra - för alla vindar.

I yttre delen av Kungshamn kan man komma in till land på den västra sidan eller ligga på svaj, men hamnen är inte lika bra som namnet vill påskina.





Möhamn på sydvästsidan av Ön är en bra hamn före några båtar. Det finns några gamla dubbar.

Sandhamn på ostsidan är det utmärkt att ligga på svaj om det inte var för ankringsförbudet, som Väderöbåtarna lär ha tvingat igenom. Många struntar i detta och ankrar där ändå.

Jag har av Torsten Andersson i Helsingborg fått en farledsbeskrivning mellan hamnarna på Hallands Väderö. Det är med hjälp av denna som jag redovisat inseglingen till Kappelhamn som är de viktigaste, men det finns ett antal leder till. Om någon skulle va intresserad av en kopia skicka mig ett mail. thallatha@hotmail.com så skickar jag en kopia i PDF-format.

Faktauppgifter har hämtas ur; Hervid Valin´s bok "Besök på Hallands Väderö" utgiven 1949 och 1967. Klara Wijkander´s bok "Orstnamn på Hallands Väderö" utgiven 1964. Olle Renck´s bok "Torekovsbornas väderötrafik" från 1993 Samt ur en liten skrift från Väderöbåtarna AB om Hallands Väderö, med text av Casper Holm, som tillsammans med en bra karta över Ön går att köpa i bolagets biljettkontor i Torekov.

Under den veckan jag var på ön vid mitt första besök gjorde jag dagslånga vandringar och gick i stort sett aldrig samma väg i nån större omfattning. Jag hade matsäck med mig och mina smörgåsar i en plastburk med lock. När jag ätit upp mina smörgåsar brukade jag plocka burken full med björnbär och till kvällen blev det någon variant på bjönbär. Kräm, soppa, "lättknusta" med socker, scones med björnbärssylt osv. Sista dagen hade jag med mig en hel del kärl och kraftiga plastpåsar som jag plockade fulla. Lättade ankar så tidigt att jag skulle hinna in till Torekov och köpa socker och frysförpackningar.

Sen satt jag från kl. 18.30 fram till strax före 01.00 och kokade björnbärssylt i tre små kastruller och fyllde på frysförpackningarna efter hand som sylten blev klar, Nästa morgon gick jag till fiskaffären och köpte is. Varvade de nu kalla paketera med björnbärssylt med is i isboxen. När allt var stuvat kastade jag loss och började kryssa mig hemåt över Laholmsbukten medans förtoningen av Hallands Väderö sakta sjönk i havet akter om mig.

Segling sôrover - 1

Jag har under början av året renoverat det rum som jag betraktar som mitt kontor. Min 5-benta kontorsstol med hjul  hade förstört mattan så till vida att ytskiktet hade släppt från underlaget på nån kvadratmeter och  det hade dessutom uppstått vissa hål. Det blev nytt laminatgolv och målat på strukturtapeten. När jag flyttade tillbaka alla grejer passade jag på att städa. Jag är samlare och slänger aldrig något, men jag övervann mig själv. Ofantligt mycket gick till tippen. Sen hittar man en del när man städar som man kanske inte kom ihåg att man hade. 

Under städningen hittar jag ett kuvert med några små berättelser som jag skrev för en lokal klubbtidning för länge sen. Kommer att plåga er med dem från och till en tid framåt.

Segling Sôrover

För den som till äventyrs skulle råka läsa mina loggboksanteckningar om seglatsen som beskrivs här nedan, vill jag bara göra följande klarläggande; 

"Jag ljuger aldrig"

Men att jag lägger till och drar ifrån när jag berättar - det är givet.

Sen jag köpte havsfidran "DIS" 1991, har jag varje år från mitten av augusti och ett par tre veckor framåt seglat med olika färdmål. Besättningen är alltid densamma. Min bästa seglarkompis genom tiderna, Auto Helm är självskriven, trotts att den enda uppgift som han accepterar är att hänga vid styråran.  Får han bara lite spänning sig till dels, sköter han uppgiften som rorsman perfekt och kan hålla kursen timme efter timme även om han knorrar för jämnan. Det bryr jag mig inte om, bara han inte tjuter. Mr Helm är nämligen perfektionist och om han vid något tillfälle inte klarar att hålla den kurs han fått order om, blir han sur och för ett förfärligt väsen. Då finns det inget annat att göra än att lyfta bort honom och ta över rodret själv tills han lugnat ner sig.

Nästa självskrivna medlem av besättningen är "jä sjôl" som får sköta alla andra uppgifter ombord. Vid något enstaka tillfälle har det hänt att nån annan, av nåder fått följa med på en kortare sträcka - men helst inte. Vi klarar oss bäst själva Autohelm och jag.

I fjol seglade vi norr och västover, så i år hade vi bestämt att vi skulle segla sôrover. (Året var 1995 och vi la ut från Springets småbåtshamn i Kungshamn Fredagen den 11 Augusti klockan 23.45.)

Provianten borde inte vålla något större bekymmer. När jag tittade under styrbords koj fann jag en massa konservburkar från tidigare segelsäsonger, de flesta utan etikett men med en gemensam färgton - rostbrun. Om det var makrill i tomat eller cornbiff, Bullens pilsnerkorv eller skinka, Bongs köttsoppa eller persikohalvor kunde man eventuellt utröna av burkarnas form och storlek.

Väl medveten om den myteriartade stämningen som rådde bland "DIS" besättning  när skaffningen bestod av stekt makrill morgon, middag och kväll, i början av fjolårets seglats, införde jag, som befälhavare, i år, utan vidare diskussion bestämmelsen att stekt makrill inte fick serveras ombord oftare än var annan dag. Däremot såg jag till att fiskredskapen var i gott skick, så att bestämmelsen ovan kunde utnyttjas maximalt - till rederiets fördel.  Vis av skadan, när jag på Vinga, för några år sen, försökte steka makrill i lättmargarin, tog jag ombord rikligt med både vetemjöl, stekmargarin och dill.

Det sägs att man aldrig blir för gammal att lära. Det stämmer nog. Efter att ha seglat i 35 år, lärde jag mig av en vittberest nöjesseglare när jag köpte is i Havstenssund, veckan efter midsommar, att den bästa isen får man i Kungshamn. Jag fyllde därför isboxen smäckfull med is som jag hämtade på Kungshamnsfiskrarnas isverk på Guleskär. Sen gav vi oss på länsen, Auto Helm och jag.

Vi kryssade fram på Skagerrak och Kattegatt i flera dar. En dag ankrade vi i en för väder och vind skyddad hamn. Det visade sig till min förfäran att vi hade hamnat i Kungshamn !? Var detta månne en hämnd från från segelmakarna på Sotenäset. Jag hade ju, istället för att låta sy ett nytt storsegel som jag verkligen behövde, köpt en GPS.

När jag tittade mig omkring och inte kunde se vare sig ABBA-fabriken, Roparebacken eller Smögenbron, förstod jag att jag inte var i den Kungshamnen som ligger vid Hasselösund. Då jag trotts ihärdigt spejande inte heller kunde se vare sig färjan till Bohus Malmön eller Tullbodens vattensprotklubbs klubbhus, insåg jag att jag inte heller hade ankrat i den Kungshamn som ligger vid Keö.

Hörde dock tydligt hur havet runt omkring både "svallade och brusade". Tog därför fram sjökortet över gamla nordsjön och la ut den position som GPSén visade. Lat. N 54.25,861 Long. O 12.34,208.

Jag hade kommit till Hallands Väderö, som även den har begåvats med en Kungshamn. Inte lika fin som de två Kungshamnarna vi begåvats med ute på Sotenäset, men det kan man naturligtvis inte begära. 

Det finns väl överhuvud taget ingen plats på denna jord som är lika fin som den skärgården vi har hemma på Sotenäs. Då menar jag naturligtvis, som alla förstår, det som ligger söder om Sotekanalen. "För de ved jä"

Hô skulle väl gå upp mot "Vägga skärgård"? Buröarne och Ramnen, Långön och Saxen, Hållö och Döholmarne. För å ente tale om Sunneskär, Mellanskär och Stenskär.

Ve här ude, ve som hör te näse ô fjolarnes fölk - ve skräpper alldri -ve sier som de ê.

Nu var det ju inte tanken att jag skulle hemfalla åt lokalpatriotism, utan i stället berätta något om Halland Väderö. Och "Jä har grunnna på hunndrevis gånger, å jä trur att jä järt en gång te". Hur kan en ö som ligger i Skåne, heta Hallands Väderö? Något säkert svar verkar det inte som om det finns - men väl en del teorier.

• Hallandsgränsen har för länge sen gått mycket längre söderut.

• Det var först när fartygen som som kom söderifrån rundat Väderön som man siktade Hallandskusten

• Fiskare från Hallland la till vid Ön när det var hårt väder.

• En sak är säker. Tittar man på Generalstabens karta så ser man att Väderön är en förlängning på Hallandsåsen.
•  

Hallands Väderö  har, pga sin unika miljö, haft olika typer av skydd genom åren och är efter ett beslut av länstyrelsen i Kristianstad 1987, naturreservat.

Någon har kallat Hallands Väderö för "ett västkusten i miniatyr", och det är en beskrivning som stämmer bra. Ön - som är den folkliga benämningen i Torekov och på de närliggande delarna av fastlandet, omfattar 310 hektar och är från sydspetsen till St Tånge i norr 3,2 km lång. Det smalaste partiet, mitt på ön mäter 650 meter.

En av de få saker som man inte hittar på Ön, är de runda hällarna som man är van vid hemifrån. Havet bryter ändå över grunden och slår in mot klippstränderna i kaskader av skum vid hårt väder. Berggrunden består i huvudsak av rödaktig järngnejs. på Öns norra delar förekommer inslag av grå hornbländegnejs och från öns nordligaste udde går ett stråk av den svarta gångbergarten Amfibolit i riktning söderut. På Öns norra del mellan Baggenäsan i väster och Saltpannan i öster går ett 20 - 35 meter brett stråk av diabas.

Den sk. Littorinavallen bildades under yngre stenåldern då havet steg 12,5 m över nuvarande nivå. Vallen, som sträcker sig över stora delar av Ön, är gräsbeväxt, men här och där är den underliggande strandklappret blottat och har man funnit flinta av Limhamnstyp och stycken av Kambrisk sandsten.

På västra sidan finns varkvikar med allehanda bråte, rutten tång, döda "mågar" och ett och annat sälkadaver. Ett sälskyddsområde finns på den sydvästra delen. På Hallands Väderö har sälkolonin ökat i antal djur från ca 100 st 1978 till ca 350 1986. 1988 års sälvirusepedemi medförde en minskning av sälstammen till ca 150 st. Trots detta beräknas stammen idag (1995) uppgå till ca 400 djur.

En dag när jag vandrade längs den västligaste stigen från skogsvatarbostället till fyren och kom där stigen närmar sig stranden, såg jag på skären längst ut, den sk. Getaryggen, ett antal "Ålekråkor" sitta i sin karakteristiska ställning med vingarna till tork. På land satt några exemplar av arten Homeo Sapiens på klipporna och stirrade ut mot havet, där ett mängd sälar höll till. En av sälarna ägnade sig åt att hoppa högt över vattenytan och jag beklagade att jag som fotograf, ännu inte kommit över instamatickstadiet.

Tyvärr är jag inte speciellt mager om bena, men jag hoppas ändå att Knut Sjöman, Rune Svensson, Reinert Claesson, Kaj Hartelius, Kåre Tånge, Nils Ameck, Hervid Vallin, Olle Renck, Casper Holm och i viss mån Nils Ferlin, må förlåta mig - somliga rader.

Det var första delen av två av min berättelse om Hallands Väderö - fortsättning följer.

Till Salu - Fjord 28CS

Det är inte min båt, om nån skulle tro det. Den är inte till salu. Thallatha  kommer att bli min sista större båt. Det sa jag visserligen om min förra båt också, men så händer det nåt som man inte räknar med, förutsättningarna ändras och då får man inte va samma karl än man kan ändra sig.

Jag fick ett mail från en annan Fjord 29CS-ägare Eri Neja från Århus i Danmark, som har kommit fram till han skall sälja sin båt, antingen dela den med nån annan. Då lämpligtvis med nån som inte bor allt för långt från Århus eller sälja den helt.

http://www.dba.dk/motorsejler/id-64206831/

http://www.scanboat.com/se/BoatSaleAdvert.asp?strSagsnr=0003484

Samtliga bilder i det här inlägget är på Eri´s båt "Späkhuggeren"

Att dela en båt med tex en annan familj är något som jag har provat under 10 år. Det var som man brukar säga; "Hälften så dyrt och dubbelt så roligt". Beror naturligtvis på vem man delar båten med. Personkemin måste ju stämma. För min del var det ett par gammal kompisar som köpte in sig i min Bianca. Rune och Eva kunde se att båten alltid  låg i hamn från sitt vardagsrumsfönster. De bor i ett hus som ligger i sista raden närmast vattnet på Kalvbogen på Hasselön (Några säger av okunnighet Smögen), och  har en strålande utsikt över hamnen. Gravarnes hamn alltså, där jag under den perioden hade min båtplats. 

Vi hade ett bra avtal om hur vi skulle fördela användandet av båten. En mycket positiv sak var att vi gjorde många dagsturer tillsammans bägge familjerna. Hade ju barn i ungefär samma ålder. Med den erfarenhet jag har av delägande, kan jag inget annat än rekommendera det.

Det är ju många som väljer att bosätta sig i båten. Jag känner faktiskt ganska många som gör så. Fjord 28CS är en perfekt bobåt. Sovrum i förpiken. Toalett med duschplats och en stor garderob. Stor salongen  med dinett och stor köksbänk. Dinetten kan ju lätt bäddas till två extra kojer vid behov. 

Akterruffen kan ju ha många funktioner om man bor ombord. Om man är två kan det ju va en avskild vrå för någon. Fungera som gästrum eller bara som allmänt förråd. 

Skulle jag bo permanent i båten skulle jag skaffa någon form av kapell över sittbrunnen. Det ger ju ett extra rum. Har ju, som ni kan se tex under rubriken "Vintertäckning" byggt en tillfälligt täckning över sittbrunnen. Det är underbart att ha det extra rum, en veranda där man kan tex ta av sig våta regnkläder. 

Fjord 28CS är precis som en damsko skall vara. Liten utanpå och stor inuti. Båten är ju, med sina 28 fot - 8,6 meter, ändå ganska liten, men väl utnyttjade boytor inombords.

Seglingsmässigt är den heller inte så oäven. Lystalet, visserligen norskt - men ändå, ligger på 1,01. LYS-talet säger väl inte allt, men det är ju ett jämförelsetal. Om två båtar med samma LYS-tal, seglar på samma bana bör de komma lika. Sen är det ju frågan om det för Fordens del kan va lite av ett "glädjetal". 

Allegro 27 som är "normbåt" när det gäller LYS, har ju 1,00. Fjorden skulle alltså slå Allegron med en noslängd vid en kappsegling med två lika duktiga besättningar och det är väl frågan om det verkligen är så. Men för att va en motorseglare bör den segla ganska bra.


Jag uttrycker mig försiktigt. Jag har visserligen seglat Fjorden en sommar och i en 12-timmarssegling och i en 24-timmars. Dels var det ingen vind under de två sistnämnda seglingarna och dels gick genuan inte att rulla ut och in så vi fick i stort segla med kryssfocken på ett inre förstag (inte original på Fjord 28CS - jag har ju en massa tokiga idéer, som ni som läst min blogg i dess helhet nog har förstått) och en Genacker. Även min semestersegling seglade jag enbart med kryssfocken och storseglet. Den segelkombinationen är ju inte den optimala.

Fjorden kan nog behöva lite vind. Seglade mellan Kalvö och Nordkoster och gjorde 8 knop som max  på GPS;en. Det är ju snabbare än vad båten teoretiskt sett kan segla. Men har man både medsjö och medström så är det ju inte på något vis omöjligt.

Den uppfattning jag fått om uppgåendet är att Fjorden "sticker" 1,45 meter.  Att det är så på min båt är jag ganska övertygad om. Hade det varit större hade jag aldrig kommit ut från den plats där jag köpte båten.


Data för båten enligt udkik.dk.  Högerklicka gärna på länken och öppna den i en ny flik. Skriv sen bara Fjord i sökrutan ochsen sök. Klicka sen på Fjord 28 Crusing Sailer i listan som kommer upp.
 
I annonserna på Eri´s båt står det att djupgåendet är 1,6 meter. Antingen är siffran inte exakt eller så är kölen påbyggd. Jag har ställt frågan men inte fått nått svar. Har man byggt på kölen med 15 cm så bör ju det förbättra seglingsegenskaperna, speciellt på kryss. 

Nackdelen är ju möjligheten att komma in i vissa naturhamnar. Nu sitter kölen ju så långt bak mot en "normal" segelbåt, pga mastens placering, så en djupare köl kanske inte har så stor betydelse i det  sammanhanget. 


Om jag har förstått det hela rätt har Eri´s båt kapell över sittbrunnen, något som jag absolut kommer att skaffa till min. Den har också tvålågigt gasolkök med ugn vilket ju befrämjar de kulinariska anrättningar man kan åstadkomma. Nån tänkare har myntat uttrycket;"Var det inte för den goda maten - så hade jag aldrig seglat".


Däremot funderar jag på, efter att ha studerat bilderna, om man offrat den inre styrplatsen till förmån för ett kylskåp? Den frågan kan vi kanske få klarlagt.


Fjord 28CS är bland det närmaste min drömbåt jag kan komma. För den som tänker i samma banor som jag är detta en möjlighet. Det finns inte så många båtar av typen Fjord 28CS.

Jakten på L&L

Under hemresan från Stockholm hade jag två saker jag skulle försöka uppnå. Att få tag på mer 10 mm liggunderlag och att köpa några meter flexibla LED-strip.

När jag började isolera i förpiken köpte jag 10 mm liggunderlag på Ö&B i Uddevalla. De underlagen var de bästa och billigaste jag hittade. Man kan ju köpa den typen av material i större format men jag har "kommit på" att tillskurna liggunderlag är lagom stora att hantera i en trång båt. Dessutom har de ju raka sidor och fyra vinkelräta hörn. På jobbet i förpiken är det bara två bitar som skulle kunnat va ca 60 cm längre än vad ett normalt liggunderlag är långt. Annars blir det mest mindre bitar som jag använt.

När jag besökte Ö&B i Uddevalla nästa gång för att köp fler liggunderlag fanns inte den modellen jag köpt tidigare. Jag hade då tagit alla de hade hemma. Vid det tillfället hade de flera olika tjocklekar, men inga 10 mm. Dessutom var de som de hade hemma betydligt mjukare och inte alls lika stabila som de 10 mm som jag köpt tidigare. Jag köpte de 12 och 8 mm de hade. Detta var egentligen ett "lyckokast". De 8 mm liggunderlagen var perfekta där den yta som jag skulle limma dem på kröker mycket fram och tillbaka. De var lätt att forma och kontaktlimma mot den krökta ytan. 

De 10 mm liggunderlagen jag hade kvar skulle inte räcka till det arbetet där jag måste ha denna tjocklek, just för att jag börjat med den. Eftersom det är 50 mil mellan Stockholm och Kungshamn och Ö&B har varuhus över hela Sverige tyckte jag att det borde finnas 10 mm någonstans på vägen. Kollade på deras hemsida. Det var inte helt enkelt att lista ut var varuhusen ligger under vägen, tycker åtminstone jag. Att det fanns ett i "Sveriges närmaste stad" - Enköping förstod jag. Det visade sig också var enkelt att hitta dit. Varuhuset syntes från E18 och det var bara att köra dit. De hade visserligen liggunderlag, men inte alls av den typen jag ville ha.

Nästa varuhus låg i Västerås. Dessvärre ligger det lite på sidan av vägen och det började dra fram på eftermiddagen. Jag hade naturligtvis kommit iväg från Stockholm alldeles för sent och det andra L;et i min jakt var ju någon forma av "lysdiodsslang". Jag hade ju hoppats att det hade funnits några utställare på mässan som hade sådana produkter, men trotts ihärdigt letande fann det ingen. De alternativen som fanns passade inte alls för det jag tänkt. Indirekt allmänbelysning i förpiken att fästas på en plåt närmst "fönstren" längs ruffsidorna. Jag fortsatte förbi Västerås och tänkte att jag får satsa på Ö&B´s varuhus i Arboga i stället. Det vet jag i alla fall var det ligger sen tidigare.

När jag passerat Västerås kom det ett meddelande på radion att en rådjursflock hade tagit sig på insidan viltstängslet längs motorvägen närmare Västerås. Jag hade inte sett dom när jag passerade. Lite längre fram stod det en liten räv vid motorvägskanten, på insidan viltstängslet och såg allmänt förvirrad ut. "Hur katten skall man komma över vägen, utan att bli ihjälkörd?"

Senare på kvällen, jag tror att det var efter att jag passerat Götene, stod det tre älgar och tryckte upp efter viltstängslet - dock på utsidan.

Strax norr om  Kolsva, som ligger nån mil norr om E18, vid avfarten till Köping, finns en liten firma som kallade sig "Ledkungen" När jag var vid avfarten strax efter kl 16.00 ringde jag. De var hemma, men var på väg ut. Om jag kom med en gång så skulle de kunna hjälpa mig. 20 minuter senare svängde jag in vid det stora gula, hus där de hade sin verksamhet. Det var lätt att hitta för det stod en stor skyllt med texten "Fiket" på. Ett kaffe i samma byggnad. 

Lasse Nord och hans fru var en mycket trevlig bekantskap. De hade varit på båtmässan i Göteborg och i stort sett sålt slut på det mesta som var relevant för båtlivet. När jag hade mailkontakt med dem nån vecka tidigare var den flexibla LED-strip som jag var intresserad av slut på lagret, men nu hade de fått hem den igen. Efter att ha fått kollat på hur den såg ut när den var tänd och att den hade en varmvit färg köpte jag 10 meter.

På väg mot nästa anhalt.  Ö&B´s varuhus i Arboga. De hade överhuvud taget inga liggunderlag i hyllorna. jag gjorde som jag alltid brukar göra - frågade en kille i personalen. Visst hade de liggunderlag. Med raska steg gick han mot lagret. Jag försökte hänga med så gott jag kunde. De hade några olika tjocklekar och även 10 mm. De var av den mjukare sorten och en annan grön nyans än de tidigare 10 mm. Jag köpte de 9 st de hade i lager. Nu har jag i alla fall isoleringsmaterial så det räcker att färdigställa vårens arbete och väl så det.