Malön

Sotefjordens segelsällskap (SFS) bildades 1927 med hemmahamn i Hunnebostrand. I de övriga samhällena i nuvarande Sotenäs kommun var intresset för segling praktiskt taget obefintligt. Befolkningen levde i stort sett på fiske och var därför på sjön jämt. I Hunnebostrand var näringen i huvudsak stenhuggeri, vilket nog kan va en förklaring att nöjesbåtar och segling fick ett starkare fäste. 

1995 fick jag en förfrågan om jag inte kunde skriva nån liten berättelse om mina seglatser i klubbtidningen "Fjordvinden". Denna om Malön var den första. De övriga har jag redan delgett här i min blogg. Till de berättelserna hade jag kvar originalmanuskriptet, dock inte till denna.

Mitt äldsta barnbarn gick på seglarskola hos SFS och jag frågade på kanslit om de hade kvar några av de gamla tidningarna och jag fick titta i arkivet. Hittade genast berättelsen om Malön och fick ett exemplar av tidningen.

Kartan och de två teckningarna är utförda av min hand - fast jag inte kan teckna. Men, som en av mina arbetskompisar på elverket i Hunnebo alltid brukade  säga;"man får inte va dum, för då blir man arbetsledare på elverket" Jag förstod inte då riktigt vad han menade - det var jag som va arbetsledaren. Med fusk kan man utföra storverk.

Strandhugg på Malören

Den som vill komma snabbt fram skall inte segla havsfidra. Är man dessutom som jag, dålig kappseglare, har 23 år gamla segel och envisas med att praktiskt taget alltid styra med autopilot blir varken fart eller höjdtagningen på kryss särskilt tilltalande. Detta var anledningen till att jag kom in i sundet mellan Onsala halvön och Malön som ligger syd därom. Middag hade det varit för ett par timmar sen, och en "sprallfärsk" makrill låg stekfärdig i isboxen. Nordostviken på Malön låg gott i lä. En skaplig badvik tycktes det. Flera småbåtar låg uppdragna på stranden och en större snipa hade ankrat mitt i viken: Jag ankrade upp "Dis" bredvid och ägnade en stund åt kulinariska övningar. Ön såg så intressant ut att jag, efter disken, tog dingen, rodde iland och ägnade resten av dan till en rundvandring på ön.

 

Malön är ett naturreservat som omfattar ca 100 ha, avsatt genom länsstyrelse beslut den 26 mars 1965. Målsättningen med reservatet är "att bibehålla landskapets öppna karaktär, att bibehålla det rika fågellivet samt att tillse att den intressanta erosionskänsliga vegetationen inte skadas."

Ön är ca 2 km lång ändmorän som svallats av havet i samband med landhöjningen efter den senaste istiden och detta ser man tydligt på öns nordvästra del. Jordarna är magra och den dominerande vegetationstypen är hed. Stora klapperstensfält, sk Malor, finns på ön och dessa har troligtvis givit namn åt ön. Öns högsta punkt är 14 meter över havet. Med undantag av en liten sandstrand på nordöstra sidan är stränderna steniga.

Fram till mitten av 20-talet betades Malön av får. Vegetationen är fortfarande starkt betespräglad med kråkrished och gräshed som främsta vegetationstyp. Ett litet fukthedsområde finns på öns centrala del. Träd finns i begränsad omfattning på öns nordöstra del i form av en dunge, som domineras av planterad bergtall och med inslag av asp, björk, rönn, en, brakved och oxel. På klapperstensfälten är lavar de enda växterna. Längst stränderna växer bland annat olika mållor, strandråg och enstaka bestånd av havssäv. Strandkålen finns i stor mängd och ger ett dominerande intryck. På Malön finns dessutom ett antal mer ovanliga växter tex marrisp, strandmalört, kustruta, hedblomster och strandmolke.

Fågellivet är rikt. Zoologiska instutionen på Göteborgs universitet bedriver forskning på Malön. Som bas för arbetet på ön har man en arbetsbod väl dold i kanten av tallskogen på öns nordöstra del. Man är speciellt intresserad av skärpiplärkans fortplantning och familjeliv. Arten är vanlig på ön och häckar bara längst stränderna i gräs, under stenar eller bland bråte. Här finns också en av västkustens största havstrutskolonier. Dessutom häckar gråtrut, skrattmås, ejder, strandskata, sånglärka och stenskvätta i större antal. Malön är också en viktig rastlokal för sträckande fåglar, främst vadare och änder. Mest intressant är kanske småspov som i stora mängder rastar här i juli och augusti och frossar på kråkbärrisets bär. Däggdjur som förekommer på Malön är skogshare, mink och vattensork.

De äldsta lämningarna efter människor på Malön utgörs av tre rösen och en stensättning från bronsåldern (1500 — 500 f kr ) På öns norra del väster om dessa finns också ett antal gravar från historisk tid, den s k "danska kyrkogården".

Redan på 1700-talet fanns en båk på Malön och man hade planer på att anlägga en försvarsanläggning på ön. Efter enskiftet i början av 1800-talet ägdes Malön gemensamt av flera bönder i Onsala socken. De uppförde en stuga för skeppsbrutna och utnyttjade ön främst till fårbete. Jakt på bla skogshare förekom också, och i början av 1900-talet hade dåvarande markägaren en sk "harvaktare" boende på ön. Innanför den skog som planterades på öns nordöstra sida som skydd för viltet, kan man se grundresterna av harvaktarens stuga.

Malön är den fyrplats i Halland som varit bemannad under kortast tid - 21 år (1890 - 1911). Den dåvarande fyren inrymmdes i en utbyggnad på boningshuset. På öns södra del kring den nuvarande fyren finns resterna av husgrunder, trädgårdstäppor och stengärdsgårdar fortfarande kvar. 1911 ersattes den bemannade fotogendrivna fyren av en gasdriven automatisk  AGA-fyr. Den nya fyren byggdes på grunden till det rivna boningshuset.

Jag fann ön så intressant att tiden bara rusade iväg under min rundvandring. Solen hade redan gått ner i väster när jag rodde tillbaka till båten. Efter en skvalpig och orolig natt slöseglade jag dödstrött vidare mot nya okända färdmål. Enligt uppgifter som framkommit senare, finns en skaplig naturhamn i viken på Onsalahalvöns sydände, norr om ön.

Faktainformation från Göteborgs Universitets och Naturvårdsverkets informationstavlor.

Gotska Sandön

666D3 på Maringuiden väckte en gammal, men obesvarad tråd till liv. Tråden handlade om att besöka Gotska Sandön med egen båt. I fjol vår diskuterades ämnet på Sailguide.se efter ett inslag i Packat och Klart". Har själv en särskild förkärlek för öar, gärna lite svåråtkomliga och Gotska Sandön hade länge varit en dröm. Vi hade också under ett par år talat om att ta turbåten från Nynäshamn.

Under några dar före midsommar 2009 hälsade vi på vår dotter i Stockholm och tisdagen i den veckan gick turbåten från Nynäshamn till Gotska Sandön. Trotts att väderprognosen för helgen före inte var så speciell bra, lovade prognosen för tisdagen mycket fint väder. Vi kollade vädret varje dag och prognosen för tisdagen stod sig. På måndagen ringde vi Resestugan på Gotland och bokade biljett.

Tisdag morgon kom med kanonväder och båten la ut från Nynäshamn 08.30. Nån gång efter kl 11 angjorde vi  Gotska Sandön. Resan över på ca tre timmar var angenäm, men för en annan som alltid har att göra med att segla och navigera blev nog turen en smula enformig. Det var ju  i alla fall gott om tid både till att läsa, äta och även bara titta på havet, som låg i det närmaste spegelblankt.

Båten lade till vi den stranden på norra sidan av ön, som något fantasifullt kallas"Las Palmas"s, strax före kl 12. Namnet sägs komma från ett spanskt skepp som kapsejsat där för länge sedan. Efter den, för oss dagsbesökare obligatoriska genomgången med en guide, där man gick igenom ordningsregler och gav tipps på hur vi bäst skulle utnyttja dagen,  gav vi oss iväg.

Första anhalten var naturligtvis den stora översiktskartan över ön som stod en liten bit upp i backen, inte långt från där båten lade till. Att vi  inte skulle hinna att se hela ön på de ca fem timmarna som vi hade till förfogande var ju självklart. Vi la upp en ungefärlig rutt som innebar att vi skulle gå in en bit till ön, sen gå åt nordväst upp till fyrbyn och sen gå tillbaka till båten. Jag har i efterhand ritat ut hur vi gick. Det var en alldeles lagom promenad och vi hann att se det vi tänkte oss. Det finns en bättre karta på denna länk än min avfotograferade.Öppna gärna i ett nytt fönster. Det går tyvärr inte att styra länkarna i bloggen.

Vi följde de stigar som fanns och som gick i den tilltänkta riktningen. När vi kom in en bit på ön ledde en "telemast" oss till den högsta punkten.  Att tala om en strålande utsikt från den högsta punkten, är nog att ta i. Snarare var det nog så att man "inte såg skogen för bara trä" och inte så mycket annat heller för den delen. Vi tog oss ner från Höga Åsen åt sydost och tog oss fram till vägen som går till lägerplatsen och fyrbyn.

Ganska snart kom vi fram till det sk. Schipkapasset. Det något märkliga namnet lär det ha fått under byggandet. När Schipkapasset grävdes genom Höga Åsen på 1870-talet, gick det långsamt. Rapporter från ett långdraget skyttegravskrig på Balkan rapporterades "från Schipkapasset inget nytt", så även Sandöpersonalen började säga, "-från passet inget nytt", som blev -"från Schipkapasset inget nytt."

Från Schipkapasset var vägen ganska rak fram till kapellet. En rogivande promenad på knappt två km. Vi hade naturligtvis med oss rikligt med kaffe, smörgåsar och fikabröd och frukt med för den delen och naturligtvis rent vatten att släcka törsten med emellanåt. Så nån fikapaus blev det ju under vår vandring, mitt i denna grönskande natur.

Gotska Sandöns första kapell byggdes 1894 och fungerade som både kapell och skola, men brann ner 1934. Det ny kapell stod inte klart förrän 1950.

Den större båten under täckan är en båt som under svåra förhållanden i September 1944 kom till Gotska Sandön hårt lastad med flyktingar från Estland.


Fyren vid Bredsand ritades av Nils Gustav von Heidenstam, som föddes i Blekinge 1822. Han förordnades redan vid 27 års ålder till ingenjör vid Fyr- och Båkinrättning och kom att ägna resten av sitt liv åt detta arbete.

Till synes trött av min vandring tar jag mig upp för trappvägen från fyrbyn upp mot fyren där den ligger på sin ås.

Fyren på Malören längst uppe i Bottenviken var den första fyr som Heidenstam ritade - år 1851. Det blev ett vackert 17,5 meter högt, koniskt trätorn. Samma slags torn, fast i mindre dimentioner utfördes året därpå på Hjortens udde i Vänern och på ön Fjuk i Vättern, strax väster om Mottala. Av dessa tre är fyrarna på Malören och Hjortens udde intakta idag.

Nästa viktiga projekt blev Gotska Sandön, vars besvärliga sanddyner ställde särskilda krav. Här byggdes 1859 två fyrar, som måste konstrueras lätta för att kunna grundläggas i sanden. Med erfarenhet från utlandet, konstruerade Heidenstam skruvpålar och ett tornskellet av järnstag, som täcktes med brädor. Fyrarna billdade en enselinje och varnade för grundet Kopparstenarna beläget ca 10 distansminuter norr om ön. Den nordliga fyren är idag beklädd med eternit utanpå stålkonstruktionen och är 24 meter hög. Den södra fyren revs 1903 och ersattes av en bifyr, i den norra fyren, som visar fast rött sken i en sektor över ovan nämnda grund.

Efter att ha betraktat fyren en stund, tog vi oss ner still stranden alldeles norr om fyren. Denna "bukt" är en vanlig ankringsplats för gästande båtar vid västliga och sydliga vindar. Vi slog oss ner i sanden och tog oss en kopp kaffe - tredje för dagen, vill jag minnas - och njöt av att titta på havet och att höra vågorna klucka mot stranden. Att vi kunde ha en sån oförskämd bra tur med vädret var ju fantastiskt.

Efter att tagit en lång paus började det bli dags att återta vår vandring mot Las Palmas - vi ville ju inte missa färjan. Att gå i torr sand är inte det lättaste. Bäst är att gå precis i vattenbrynet där vattnet gör sanden lite mer sammanpackad. Promenaden längs den "Norra sidan" var nog den mödosammaste biten på hela vandringen. En bit från St Beckrevet fanns det en antydan till väg som bar upp på den "väg" som går parallellt med stranden. Jag vill inte påstå att det på något sätt va lättare att följ denna.

När jag ser bilden till vänster, kommer det för mig en dikt av Ylva Eggerhorn.

Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,

Ett namn som skyddar dig nu när du går.

Din ensamhet har stränder in mot ljuset .

Var inte rädd i Sanden finns det spår.

Det finns en "räddnigsbåt" på Gostska Sandön. Vem som är huvudman för den och hur den fungerar har jag inte kunnat utröna. Det är kanske nån som vet? Det var i alla fall en "redig" båt som stod på sin kärra med lastaren förspänd - klar att sjösätta. Tyvärr är fotografens bildkomposition bristfällig när det gäller väsentligheter och utelämnar stora delar av både båt och lastmaskin.



Vi slog oss ner i skogsbrynet nära stranden i väntan på båtens ankomst. Då risken för att båten inte skulle kunna ta med sig de passagerare som fanns var obefintlig, tog vi oss en sista kopp kaffe. Jag tror det var den fjärde under vistelsen på ön. Måste nog instämma med den skämtare som myntat uttrycket;"Var det inte för den goda maten - så hade jag aldrig seglat".

Vi hade kommit i mycket god tid till båtens avgång, men man vill ju inte tjangsa så att man riskerar att missa färjan, även om det var en juvlig plats att bli akterseglad på. I väntan på färjan fördrev jag tiden med att bl.a. ta ett par bilder på Stranden Las Palmas från den plats där vi satt.

Det samlades allt mer folk vid landningsplatsen. Traktorn kom med packningen för de som bott på ön några dar. Till slut anlände den specialbyggda färjan färjan och körde upp mot stranden. Under vår vistelse på ön hade hon varit en tur till Fårö.

Det var ganska mycket folk med färjan hem till Nynäshamn. Det visade sig att den förra turen hade blivit inställd pga dåligt väder och att de som åkte med hem hade fått stanna tre dar extra på ön. Trotts att det ganska tydligt står att man skall ha med sig reservproviant ifall man blir kvar på ön hade många av de som blivit kvar inte haft någon mat. I vårt moderna och högteknologiska tidevarv har vi nog svårt att förstå att naturens krafter kan sätta käppar i hjulen för den exakta tidsplanerade verksamheten.  De hade fått lite gammal militär nödproviant att överleva på.

Sista bilden över Gotska Sandön är över "Norra sidan" där gästande båtar brukar ankar när vindriktningen är lämplig. Vi hade ju suttit på stranden för ett par timmar sen och tittat ut över havet. Sen dess hade det kommit en segelbåt och kastat ankar. Är det nån som kan se den å bilden?

Det hade varit några härliga timmar på ön och jag skulle inte alls ha något emot att åka dit igen och stanna några dar. Gärna en hel vecka eller längre. Vi hade bara nuddat vid ön och bara sett en bråkdel. Men helt visst en av våra finaste upplevelser. Ett besök på ön kan verkligen rekommenderas, vare sig det sker med turbåten eller på egen köl.

Det finns mycket om Gotska Sandön på nätet och under kontroll av fakta hittade jag några intressanta sidor.Låt er inspireras.

http://www.gotskasandon.se/

http://www.myra.nu/gotskasandon.html

http://www.sophina.se/segl/gotsk/b_gs3.php

http://www.gsh.nu/projekt.php

http://gotska.info/bilder/2008_v44/12/

Segling sôrover - 2

I förra numret berättade jag, mer eller mindre sanningsenligt, om en seglats till Hallands Väderö 1995. Ön som har kallats "Västkusten i miniatyr." Här är andra delen av min berättelse.

Måsar av olika slag finns det gott om. Jag har nog aldrig sett så många döda måsar som på Hallands Väderö. Speciellt på öns sydvästra del. Innan andra världskriget fanns det mer än 4000 par fiskmåsar på ön. Nu finns det mindre än 200 par. Gråtruten, som blev en övermäktig konkurrent ökade kraftigt fram till 1970-talet, då det fanns 8000 par på Ön. På senare tid har havstruten ökat på gråtrutens bekostnad och idag (mitten på 1990-talet) häckar ca 1200 par på Hallands Väderö. Även silltrut, skrattmås och fisktärna förekommer.

Många har upprörda sett på hur trutar nappar en ejderunge och undrat hur ejdrarna kan klara sig på Ön. 1937 häckade 150 par och nu 1700 par. När äggen kläcks samlas flera honor för att i flock simma över till fastlandet, där ungarna har större tjangs att överleva. På senare tid har Hallands Väderö blivit omtalad för sina alkor, tobisgrisslor, tordmule och sillgrisslor.

På strandängarna betar många får, en del kor och några hästar, som släppts på sommarbete. Troligtvis har djur släppts på bete på Ön ända sen bronsåldern och detta har möjliggjort en ursprunglig vegetationstyp som i dag är sällsynt på fastlandet. Hedar med ibland vinpinad ene breder ut sig över stora delar av Ön, och även slån och hagtorn förekommer.

Det växer björnbärsbuskar av flera olika arter i mycket stor mängd över hela ön, och vid mitt besök hade björnbären börjat mogna och jag kunde få mitt lystmäte mer än väl tillgodosett. Jag åt i princip björnbär ständigt under mina vandringar runt ön under den vecka jag var där.En och annan besökare  på väg till turbåten mötte jag, blodig om armar och ben, men med spänner fulla med bär.


I en skrift om Hallands Väderö läste jag "Bitvis dominerar ljungen över gräs och andra örter", men jag fick gå mycket länge och över stora område innan jag träffade på några mindre partier med ljung. All är naturligtvis relativt, och jag är kanske van vid att det finns mycket ljung i Bohuslän.









 För en person med intresse och kunskap för botanik, torde Hallands Väderö, med dess mångfalld av naturtyper som medför en artrik flora va tilltalande. Totalt har 590 kärlväxter påträffats, vilket betraktas som en hög siffra med tanke på Ön´s ringa storlek. För mig, vars största biologiska insikt möjligen kan bestå i att i någon mån ha förstått skillnaden mellan tall och furu, är den totala upplevelsen av naturens form och färg, stanken av rutten tång och doften av nyponros, ljudet av stormens dån och surret av en mygga (om jag nu mot all förmodan skulle höra det sistnämnda) det väsentliga.

På Öns östra sida finns ett flertal mycket fina sandstränder vid Sandhamn. Det är i huvudsak  där båtarna från Torekov lägger till. De flesta som besöker ön gör det nog för att bada. För den som vill anstränga sig lite finns det flera fina avskillda badställen både på östra och västra sidan av ön, och man får under promenaden dit en fin naturupplevelse.

Under 1900-talet har över hundra olika båtar varit sysselsatta med att forsla många tusentals "badgäster" till Väderön. I boken "Torekovsbornas väderötrafik" av Olle Renck, berättas om både sammarbete och kampen mellan de olika skepparna. Idag är det ett bolag, Väderöbåtarna AB, som sköter trafiken till ön.

Det är inte bara under 1900-talet människor har tagit sig ut till Hallands Väderö. Fynd av flintverktyg och vapen visar att människor ha vistats på Ön sen Stenåldern, åtminstone periodvis Under Medeltiden fick kyrkan i Torekov Hallands Väderö som en gåva av det danska kungahuset.

Mycket kund berättas om Hallands Väderö; Om fyren som byggdes 1805 och var bemannad fram till 1965. Om förlisningar, som förr inte va ovanligt längs ön´s stränder. Om den Engelska kyrkogården där engelska matroser och andra ilandflutna lik begravdes. Om fd plantskolan, inhägnad av en stengärsgård som byggdes 1805 för framdrivning av tallplantor för utplantering. Om Lotsstugan som byggdes 1844 och om kronolotsen Obertelius Benidiktus Romare som med sin familj som var de första som bodde där. I dag är Lotsstugan museum och får bidra med lotsning av väderöbesökare till att visa respekt och förståelse för Hallands Väderös natur och historia.

På Hallands Väderö finns flera väl skyddade naturhamnar. Kappelhamn på sydöstra delen av ön är den bästa, speciellt Inre Kappelhamn som är skyddad för alla vindar, men det kan vid hård sydostlig vind bli lite skvallpigt. Dock inte värre än att man kan ligga kvar om man har goda ankardon. En jolle är nödvändigt då det är svårt att komma in till land med båten och för transport in till Ön. Bron vid "Nybro" finns inte längre.

Skissen visar några leder att ta sig in på.

 För de som kommer Söderifrån är leden märkt F1 den naturligaste. Farledsdjup 2 meter. Vid klart väder ser du Lotsstugans vita gavel på ca 1 distansminut. Den vita gavelspetsen skall du ha ens en vit fläck på Yttre Käften. Enselinjen är kurs 6 grader, och du bör ha hitta den innan du passerat Vingskärs sydspets - Torekovs kyrka. Du går på enselinjen tills 50 meter från Yttre Käften, som du sen följer på din babordssida.

Kommer du från Torekov eller norrifrån, går du på linjen mellan pricken Strömabådan (Torekovs insegling) - Kobryggan på Hallands Väderö (F6). Kurs ca 275 grader. Då går du klar 0,4 metersgrundet norr om Vingaskär. När du kommer till enselinjen Ofatet (skär väster om Vingaskär) och Hokullen (på Kullaberg) girar du babord och följer enselinjen till ca 200 meter norr om skären Rahästarna. Där girar du styrbord. om din båt klara ett farledsdjup på 1,7 meter sätter du kurs på norra udden på Yttre Käften (F4). Du går mitt i sundet mellan de små skären, med skäret med järnten på toppen om styrbord.

Om du behöver ett farledsdjup på två meter sätter du kurs 50 meter söder om skäret hamnbåden  (F5) och rundar detta på ett avstånd av 50 meter.

Nu kan du gå in ock ankra i Kappelhamn eller landförtöja väst K,et i Inre Käften. Jag har legat landförtöjd vid berget strax väster om K;et i Kappelhamn på min skiss. Båten var dock en havsfidra som sticker 1,1 meter.

Du kan också gå in i gapet mellan inre och yttre Käften. Här håller du mittsunds fram till Koens nordspets och girar sen styrbord in i inre Kappelhamn är du kan förtöja på Troedshalls östra sida. Min båt stack bara 1,1 meter, men jag behövde ändå dinge för att få iland tamparna, men här ligger du bra - för alla vindar.

I yttre delen av Kungshamn kan man komma in till land på den västra sidan eller ligga på svaj, men hamnen är inte lika bra som namnet vill påskina.





Möhamn på sydvästsidan av Ön är en bra hamn före några båtar. Det finns några gamla dubbar.

Sandhamn på ostsidan är det utmärkt att ligga på svaj om det inte var för ankringsförbudet, som Väderöbåtarna lär ha tvingat igenom. Många struntar i detta och ankrar där ändå.

Jag har av Torsten Andersson i Helsingborg fått en farledsbeskrivning mellan hamnarna på Hallands Väderö. Det är med hjälp av denna som jag redovisat inseglingen till Kappelhamn som är de viktigaste, men det finns ett antal leder till. Om någon skulle va intresserad av en kopia skicka mig ett mail. thallatha@hotmail.com så skickar jag en kopia i PDF-format.

Faktauppgifter har hämtas ur; Hervid Valin´s bok "Besök på Hallands Väderö" utgiven 1949 och 1967. Klara Wijkander´s bok "Orstnamn på Hallands Väderö" utgiven 1964. Olle Renck´s bok "Torekovsbornas väderötrafik" från 1993 Samt ur en liten skrift från Väderöbåtarna AB om Hallands Väderö, med text av Casper Holm, som tillsammans med en bra karta över Ön går att köpa i bolagets biljettkontor i Torekov.

Under den veckan jag var på ön vid mitt första besök gjorde jag dagslånga vandringar och gick i stort sett aldrig samma väg i nån större omfattning. Jag hade matsäck med mig och mina smörgåsar i en plastburk med lock. När jag ätit upp mina smörgåsar brukade jag plocka burken full med björnbär och till kvällen blev det någon variant på bjönbär. Kräm, soppa, "lättknusta" med socker, scones med björnbärssylt osv. Sista dagen hade jag med mig en hel del kärl och kraftiga plastpåsar som jag plockade fulla. Lättade ankar så tidigt att jag skulle hinna in till Torekov och köpa socker och frysförpackningar.

Sen satt jag från kl. 18.30 fram till strax före 01.00 och kokade björnbärssylt i tre små kastruller och fyllde på frysförpackningarna efter hand som sylten blev klar, Nästa morgon gick jag till fiskaffären och köpte is. Varvade de nu kalla paketera med björnbärssylt med is i isboxen. När allt var stuvat kastade jag loss och började kryssa mig hemåt över Laholmsbukten medans förtoningen av Hallands Väderö sakta sjönk i havet akter om mig.

Segling sôrover - 1

Jag har under början av året renoverat det rum som jag betraktar som mitt kontor. Min 5-benta kontorsstol med hjul  hade förstört mattan så till vida att ytskiktet hade släppt från underlaget på nån kvadratmeter och  det hade dessutom uppstått vissa hål. Det blev nytt laminatgolv och målat på strukturtapeten. När jag flyttade tillbaka alla grejer passade jag på att städa. Jag är samlare och slänger aldrig något, men jag övervann mig själv. Ofantligt mycket gick till tippen. Sen hittar man en del när man städar som man kanske inte kom ihåg att man hade. 

Under städningen hittar jag ett kuvert med några små berättelser som jag skrev för en lokal klubbtidning för länge sen. Kommer att plåga er med dem från och till en tid framåt.

Segling Sôrover

För den som till äventyrs skulle råka läsa mina loggboksanteckningar om seglatsen som beskrivs här nedan, vill jag bara göra följande klarläggande; 

"Jag ljuger aldrig"

Men att jag lägger till och drar ifrån när jag berättar - det är givet.

Sen jag köpte havsfidran "DIS" 1991, har jag varje år från mitten av augusti och ett par tre veckor framåt seglat med olika färdmål. Besättningen är alltid densamma. Min bästa seglarkompis genom tiderna, Auto Helm är självskriven, trotts att den enda uppgift som han accepterar är att hänga vid styråran.  Får han bara lite spänning sig till dels, sköter han uppgiften som rorsman perfekt och kan hålla kursen timme efter timme även om han knorrar för jämnan. Det bryr jag mig inte om, bara han inte tjuter. Mr Helm är nämligen perfektionist och om han vid något tillfälle inte klarar att hålla den kurs han fått order om, blir han sur och för ett förfärligt väsen. Då finns det inget annat att göra än att lyfta bort honom och ta över rodret själv tills han lugnat ner sig.

Nästa självskrivna medlem av besättningen är "jä sjôl" som får sköta alla andra uppgifter ombord. Vid något enstaka tillfälle har det hänt att nån annan, av nåder fått följa med på en kortare sträcka - men helst inte. Vi klarar oss bäst själva Autohelm och jag.

I fjol seglade vi norr och västover, så i år hade vi bestämt att vi skulle segla sôrover. (Året var 1995 och vi la ut från Springets småbåtshamn i Kungshamn Fredagen den 11 Augusti klockan 23.45.)

Provianten borde inte vålla något större bekymmer. När jag tittade under styrbords koj fann jag en massa konservburkar från tidigare segelsäsonger, de flesta utan etikett men med en gemensam färgton - rostbrun. Om det var makrill i tomat eller cornbiff, Bullens pilsnerkorv eller skinka, Bongs köttsoppa eller persikohalvor kunde man eventuellt utröna av burkarnas form och storlek.

Väl medveten om den myteriartade stämningen som rådde bland "DIS" besättning  när skaffningen bestod av stekt makrill morgon, middag och kväll, i början av fjolårets seglats, införde jag, som befälhavare, i år, utan vidare diskussion bestämmelsen att stekt makrill inte fick serveras ombord oftare än var annan dag. Däremot såg jag till att fiskredskapen var i gott skick, så att bestämmelsen ovan kunde utnyttjas maximalt - till rederiets fördel.  Vis av skadan, när jag på Vinga, för några år sen, försökte steka makrill i lättmargarin, tog jag ombord rikligt med både vetemjöl, stekmargarin och dill.

Det sägs att man aldrig blir för gammal att lära. Det stämmer nog. Efter att ha seglat i 35 år, lärde jag mig av en vittberest nöjesseglare när jag köpte is i Havstenssund, veckan efter midsommar, att den bästa isen får man i Kungshamn. Jag fyllde därför isboxen smäckfull med is som jag hämtade på Kungshamnsfiskrarnas isverk på Guleskär. Sen gav vi oss på länsen, Auto Helm och jag.

Vi kryssade fram på Skagerrak och Kattegatt i flera dar. En dag ankrade vi i en för väder och vind skyddad hamn. Det visade sig till min förfäran att vi hade hamnat i Kungshamn !? Var detta månne en hämnd från från segelmakarna på Sotenäset. Jag hade ju, istället för att låta sy ett nytt storsegel som jag verkligen behövde, köpt en GPS.

När jag tittade mig omkring och inte kunde se vare sig ABBA-fabriken, Roparebacken eller Smögenbron, förstod jag att jag inte var i den Kungshamnen som ligger vid Hasselösund. Då jag trotts ihärdigt spejande inte heller kunde se vare sig färjan till Bohus Malmön eller Tullbodens vattensprotklubbs klubbhus, insåg jag att jag inte heller hade ankrat i den Kungshamn som ligger vid Keö.

Hörde dock tydligt hur havet runt omkring både "svallade och brusade". Tog därför fram sjökortet över gamla nordsjön och la ut den position som GPSén visade. Lat. N 54.25,861 Long. O 12.34,208.

Jag hade kommit till Hallands Väderö, som även den har begåvats med en Kungshamn. Inte lika fin som de två Kungshamnarna vi begåvats med ute på Sotenäset, men det kan man naturligtvis inte begära. 

Det finns väl överhuvud taget ingen plats på denna jord som är lika fin som den skärgården vi har hemma på Sotenäs. Då menar jag naturligtvis, som alla förstår, det som ligger söder om Sotekanalen. "För de ved jä"

Hô skulle väl gå upp mot "Vägga skärgård"? Buröarne och Ramnen, Långön och Saxen, Hållö och Döholmarne. För å ente tale om Sunneskär, Mellanskär och Stenskär.

Ve här ude, ve som hör te näse ô fjolarnes fölk - ve skräpper alldri -ve sier som de ê.

Nu var det ju inte tanken att jag skulle hemfalla åt lokalpatriotism, utan i stället berätta något om Halland Väderö. Och "Jä har grunnna på hunndrevis gånger, å jä trur att jä järt en gång te". Hur kan en ö som ligger i Skåne, heta Hallands Väderö? Något säkert svar verkar det inte som om det finns - men väl en del teorier.

• Hallandsgränsen har för länge sen gått mycket längre söderut.

• Det var först när fartygen som som kom söderifrån rundat Väderön som man siktade Hallandskusten

• Fiskare från Hallland la till vid Ön när det var hårt väder.

• En sak är säker. Tittar man på Generalstabens karta så ser man att Väderön är en förlängning på Hallandsåsen.
•  

Hallands Väderö  har, pga sin unika miljö, haft olika typer av skydd genom åren och är efter ett beslut av länstyrelsen i Kristianstad 1987, naturreservat.

Någon har kallat Hallands Väderö för "ett västkusten i miniatyr", och det är en beskrivning som stämmer bra. Ön - som är den folkliga benämningen i Torekov och på de närliggande delarna av fastlandet, omfattar 310 hektar och är från sydspetsen till St Tånge i norr 3,2 km lång. Det smalaste partiet, mitt på ön mäter 650 meter.

En av de få saker som man inte hittar på Ön, är de runda hällarna som man är van vid hemifrån. Havet bryter ändå över grunden och slår in mot klippstränderna i kaskader av skum vid hårt väder. Berggrunden består i huvudsak av rödaktig järngnejs. på Öns norra delar förekommer inslag av grå hornbländegnejs och från öns nordligaste udde går ett stråk av den svarta gångbergarten Amfibolit i riktning söderut. På Öns norra del mellan Baggenäsan i väster och Saltpannan i öster går ett 20 - 35 meter brett stråk av diabas.

Den sk. Littorinavallen bildades under yngre stenåldern då havet steg 12,5 m över nuvarande nivå. Vallen, som sträcker sig över stora delar av Ön, är gräsbeväxt, men här och där är den underliggande strandklappret blottat och har man funnit flinta av Limhamnstyp och stycken av Kambrisk sandsten.

På västra sidan finns varkvikar med allehanda bråte, rutten tång, döda "mågar" och ett och annat sälkadaver. Ett sälskyddsområde finns på den sydvästra delen. På Hallands Väderö har sälkolonin ökat i antal djur från ca 100 st 1978 till ca 350 1986. 1988 års sälvirusepedemi medförde en minskning av sälstammen till ca 150 st. Trots detta beräknas stammen idag (1995) uppgå till ca 400 djur.

En dag när jag vandrade längs den västligaste stigen från skogsvatarbostället till fyren och kom där stigen närmar sig stranden, såg jag på skären längst ut, den sk. Getaryggen, ett antal "Ålekråkor" sitta i sin karakteristiska ställning med vingarna till tork. På land satt några exemplar av arten Homeo Sapiens på klipporna och stirrade ut mot havet, där ett mängd sälar höll till. En av sälarna ägnade sig åt att hoppa högt över vattenytan och jag beklagade att jag som fotograf, ännu inte kommit över instamatickstadiet.

Tyvärr är jag inte speciellt mager om bena, men jag hoppas ändå att Knut Sjöman, Rune Svensson, Reinert Claesson, Kaj Hartelius, Kåre Tånge, Nils Ameck, Hervid Vallin, Olle Renck, Casper Holm och i viss mån Nils Ferlin, må förlåta mig - somliga rader.

Det var första delen av två av min berättelse om Hallands Väderö - fortsättning följer.