Rullfocksproblem

Det satt en sk CU-rulle på båten när jag köpte den.
http://www.rullfock.se/

Då vantskruven på akterstaget hade skurit, kunde jag inte spänna upp riggen ordentligt när jag mastade på båten. Det är med akterstagets vantskruv som man spänner upp förstaget. Enligt rekommendationer skall förstaget inspänning va 20% av dess brotthålfasthet. Då jag har ett mycket långt förstag som sitter mer horisontellt i förhållande till akterstaget blir inspänningen i akterstaget betydligt högre än i förstaget.

När jag köpt och monterat en ny vantskruv spände jag upp den så hårt jag kunde. Några 20% av brotthålfasthet i förstaget kom jag inte upp till och det är väl frågan om det ens är möjligt med den riggen den lite udda riggen som är på båten.

Vid starten i 12-timmarsseglingen gick det nästan inte att rulla ut genuan. Vi var två man som fick ta i allt vad vi orkade. En framme på fördäck som försökte vrida i själva rullen allt vad han förmådde och en som la skotet på vinschen och drog allt vad han förmådde. Med detta övervåld fick vi ut genuan cm för cm. Lika dant var det när vi skulle rulla in Genuan inför en förestående kryss, för att hissa kryssfocken på det inre förstaget. Vi fick resten av seglingen segla med kryssfock och gennaker.

Inför 24-timmarsseglingen släppte jag på inspänningen i förstaget en del. Det var till ingen nytta. Genuan var lika svår att rulla in och ut ändå. Misstänker att det är ett lager som skurit, då det inte klarar draget från från en inspänd rigg.

Att segla med ett förstag som inte är ordentligt inspänt är ju hopplöst. En båt med mediokra seglingsegenskaper behöver ju inte ytterligare försämra sina seglingsegenskaper genom att ha allt för stort zagg i förstaget. Till nästa år skall jag byta ut förstaget och CU-rullen mot ett riktigt rullfocksbeslag som fungerar med en uppspänd rigg. Dessutom skall jag montera en akterstagsträckare, så att jag kan spänna upp förstaget ordentligt när jag seglar, speciellt på kryss. Då kan jag ju också minska belastningen på riggen när jag inte seglar.

Kryssfocken som satt listad till det inre förstaget - kutterstaget - med pistolhakar, tog bort väldigt mycket sikt från styrplatsen i däckssalongen. Det var inte aktuellt med att sälja storfidran under sommaren, så jag åkte till mitt båthus på Munkedals båtklubb, och plockade loss Plastimo rullen som jag hade på mitt kutterstaget på storfidran.

Skaffade en extra bit förstagsprofil och monterad Plastimorullen på Thallathas kutterstag. Gick nästa morgon ut till min segelmakare, Bobo Syversen, och han tog mått för att sy om kryssfocken så att den passade till rullen. När han kunde ha den färdig kunde han inte säga, men han skulle försöka innevarande vecka. Han skulle ringa när den var klar. Efter två timmar ringde han och frågade vad det var för likränna i förstagsprofilen. Han hade glömt att kolla. Samtidigt sa han att jag kunde komma och hämta seglet om en stund. Han hade börjat med det i stort sett när han kom in på segelmakeriet.

Äldsta dottern var hemma med sina två barn. Efter middag tog vi båten och gick ut till Smögen och hämtade seglet. Hissade det och provseglade tillbaka till båtplatsen på Springet. Det fungerade alldeles utmärkt. Skönt att ha en rulle som man kan rulla ut och in själv.

På vägen hem till Springet seglade vi förbi Buröarna. Vi gick in och la till för en stunds vistelse på land. Första bilden på på den gamla Plastimorullen monterad på kutterstaget.

CU-rullen funderar jag på om jag kan göra om till hissbar genakerrulle. Ett beslag som håller fram blocket till fallet en bit framför masten. Dyneema-lina till "förstag" och det i rullen inbyggda fallet. Då kan man hissa det om man skall ut och segla i lätta vindar, med mycket undanvindssegling. Blir det mycket kryss kan man ju ta ner paketet och lägga längs däcket eller stuva undan det helt. Men först måste jag få ner skiten och se om jag kan komma på vad som är felet.

Första gästhamnen

Det brukar sägas att "kvinnans list övergår mannens förstånd"

När vi kom hem efter provseglingen med den "nya" rullfocken, ville barnbarna att vi skull gå ut med Thallatha även nästa kväll, som var en fredag.

Det är Knallemarknad i Hunnebostrand ett par gånger varje sommar. Min fru vet att jag inte tycker det är speciellt roligt. Det finns ju sällan några verktyg och definitivt inga båtgrejer där. På torsdagskvällen talade min fru om att vi på Lördagen skulle ta båten genom Sotekanalen till Hunnebostrand och gå på marknaden.

Om vi skulle ut med båten fredag kväll och även på lördag tyckte jag att vi lika gärna skulle gå till Hunnebo på fredagskvällen och ligga där över natten. Detta anammades och vi gick på fredagskvällen genom Sotekanalen till Hunnebo.

Hunnebostrand blev vår första gästhamn med Thallatha. Vi har varit där med många gånger genom åren med de olika båtarna men aldrig tidigare övernattat. Antingen har vi gått ut och lagt oss i en naturhamn, eller så har vi gått hem - det är ju så nära.




Under tiden vi låg i Hunnebo kom en vit "ångbåt" och passerade tätt intill för att gå in och lägga till vid Mellankajen. Jag tyckte att jag kände igen båten, men blev osäker. När den vände aktern till såg jag att det verkligen va Sotefjorden, som mellan 1934 till 1989 gick i passageratrafik här hemma, mestadels mellan Gravarne och Lysekil.

Båten byggdes 1880 som sjöspruta till Stockholms brandförsvar under namnet S:t Erik. 1990 såldes båten till Waxholm och återfick namnet S:t Erik. Efter det har den haft ett antal ägare och bytt namn lika många gånger. 2008 köptes den tillbaka till Smögen och fick namnet Sotefjorden. Detta hade jag ingen aning om, men det var mycket roligt att se den välbekanta båten.
http://www.sotefjorden.com/?PageId=5

Semestersegling 2009

Hela Augusti 2009 var vikt för segling. Jag skulle segla i stort sett själv. Vi kunde inte få gemensam semester detta år. Från början hade jag ingen plan för vart jag skulle segla, men efterhand bestämde jag mig för att segla dit vindarna bar. Frugan skulle följa med första helgen och åka hem med buss därifrån vi hamnade.

Kom iväg lite sent på fredagskvällen och gick norrut mot Sotekanalen. Vid kanalens södra mynning finns några små naturhamnar. Det låg båtar på de två bästa ställena. I Kryssarklubbens "hamn och farledsbeskrivning" fanns det dubbar på västsidan av ön "Fånytt" och där skulle man kunna ligga långsides berget. Gick dit och förtöjde och fendrade gott - som tur var.

Vi hade precis dukat fram på bordet, när båten, som väger 4,5 ton, kastades om en vante mot berget med oerhörd kraft. Jag trodde nästan att båten skulle krossas mot berget. Att man aldrig lär sig. Det var en av dess felkonstruerade motorbåtar, som med hjälp av stora motorer pressar sig fram genom vattnet och river enorma svallvågor och vars förare inte ser mindre djur än elefanter. Dvs, man kör båt som om det vore en sportbil på en motorväg och man inte tycker att man ska ta någon som helst hänsyn i sin framfart och dessutom nog inte har den minsta aning om vad ordet betyder.

Jag skrev vid något tillfälle på en diskussionssajt på internet att jag tyckte att det skulle va förbjudet att äga båtar som går fortare än 12 knop - undantaget polis, kustbevakning, sjöräddning militär och liknade. Gissa om jag fick på pälsen?

Men - varför skall man ha så brått på sjön?

Sen höll sjögången på, från och till, ända tills Sotekanalen stängde. Men den första båten som orsakade svall var den värsta, kanske beroende på att den kom utifrån havet.

Nästa dag gick färden vidare genom Sotekanalen och där mötte vi dessa kajaker som minsan inte river upp nån sjö liksom vi seglare. Fortsatte till dubbelön Ulö-Dannemark där vi ankrade i bukten på norrsidan.http://www.vastkuststiftelsen.se/visanaturres.asp?id=505 Det var massvis med båtar som ankrat i den poppulära viken.

Då vi har huvudankaret i aktern, ett 10 kg delta-ankare, och båten har ett "kosterskrov" kan man lika gärna svajankra med aktern mot vinden. Då slipper man ju att dra linan till fören efter att man ankrat. Skulle det bli mycket dåligt väder få man ju överväga det för att minska vindmotståndet, men normalt kan man ju lika gärna svajankra från aktern. En fördel är ju att förseglen sitter längst bort från vinden och verkar som ett ankarsegel, som ju förhindrar att båten svänger hit och dit. Jag hade faktiskt tagit med mig den gamla focken till min bohusjulle, som är för nästan bara är en stormfock till jullen, just med tanke att använda som ankarsegel om det skulle behövas.

Rodde iland med gummibåten och tog en promenad runt den västra ön Dannemark. Storslagen utsikt över skärgården från de högsta punkterna. Viss konstnärlig verksamhet pågår ständigt med bl.a en skoparad. Stenhuggare har också verkat på denna ö som på så många andra i den Bohuslänska skärgården.

Skroten som ligger kvar efter denna verksamhet är kanske inte så vacker, men det är ju en påminnelse om det hårda liv många människor levde förr i tiden. Det var ju då som nu. De som gjorde det hårda arbetet var inte dom som tog hand om de stora pengarna. Många människor hade det nog oerhört kämpigt att få ekonomin att gå ihop och många levde nog i misär. Det finns ju ett uttryck som säger:" det var bättre förr", men på den fronten är det allt mycket bättre nu.

Vi låg kvar tills på Söndag eftermiddag då vi lättade ankar och gick in till Bovallstrand och en avgående buss till Kungshamn.

När frugan åkt hem, kastade jag loss och seglade norrut igen. Strax söder om Ulön ligger ön Landlösa med sin spilta. Spiltan är en av mina favoritplatser och jag har varit där många gånger. Tog ner seglen och gick för motor mot spiltans mycket trånga inlopp. Det blåste en sydlig vind kanske med liten dragning åt ost och det var en måttlig sjögång. Jag vågade inte försöka gå in i spiltan utan satte återigen kursen mot Ulö - Dannemarks nordvik. Kryssarklubben (SXK) har ju tre bojar i viken och jag brukar ofta ligga i SXK´s bojar när jag är ute och seglar. De var upptagna precis som de varit de två gångna nätter vi legat här.

SXK´s bojar är privata och endast avsedda för SXK´s medlemmar. Det räcker heller inte att bara va medlem i SXK för att få utnytja bojarna, utan båten skall va registrerad i SXK och man skall föra SXK`s vimpel eller stävmärke och båten skall va försedd med tydligt namn. Har under sommaren konstaterat att många av de båtarna som ligger i bojarna inte uppfyller kraven att ligga i dem.

Nåväl - det finns ju ingen anledning att hetsa upp sig över det. Jag kastade ankar. Nu hade vinden vänt till västlig och det var sämre väder på gång. Det kom in allt fler båtar under kvällen. Ibland trycker man att de lägger sig onödigt nära, men det är ju egentligen inget att göra nåt åt. jag kanske gör lika dant själv.

På natten vände vinden till sydost och det började blåsa upp. Fick en känsla att jag började dragga. La ut lite mer ankarlina och konstaterade att draggningen upphörde. Låg otäckt nära de båtar som tidigare ankrat akter om mig. Som tur var var vindriktningen sån att jag låg mitt emellan dem och om vinden höll samma riktning och jag började dragga igen skulle jag passera mitt emellan dem. Hade inte ro att gå och lägga mig utan stod uppe i däckssalongen och höll ankarvakt i några timmar. När jag kände att vinden mojnat en aning och att jag ändå låg relativt säkert gick jag och la mig. Sov länge på morgonen.

Jag käkade en mycket sen frukost och gjorde mig klar för avgång. Precis när jag fått upp ankaret börja det åska. Efter ett par minuter kom ösregnet och jag kastade mig in till styrplatsen i däckssalongen. Det var underbart att kunna stå inne och styra. Konstaterade ganska snabbt att vinrutetorkarmotorn nog sett sina bästa dar. Det luktade bänt redan efter en liten stund. Stängde av den och gjorde ett torkande emellanåt, för att spara motorn så mycket som möjligt. Sikten var i övrig ytterst begränsad pga regnet och jag gick norrut mot Hamburgsund med dieseln på tomgång.

Hamburgsund

Väl framme i Hamburgsund hade regnet upphört. Det var överfullt i hamnen. La mig på utsidan en annan segelbåt på bryggan utanför "varvet". Drog iland en landströmskabel för att få laddning till batterierna. Det fanns ingen ström i uttagen på bryggan. Misstänkte att det var privata uttag. Gick bort och frågade ett par gubbar som jobbade med en båt. "jo det var så". Fick inte tag på honom som de hänvisade till. När jag kom tillbaka till båten blev en plats ledig längs bryggan strax akter om mig. Kastade loss och förhalade mig in till bryggan.

Lite senare skulle jag börja gå på en promenad i samhället. När jag bara gått några få steg från båten fick jag se att det blev en plats ledig inne i gästhamnen. Startade motorn, kastade loss och gick ock la mig på platsen. När jag anslöt min landströmskabel löste jordfelsbrytaren i stolpen på bryggan ut. Tog min andra kabel, men resultatet var detsamma. 230 voltssystemet i Thallatha är ganska amatörmässigt uppbyggt. I princip bara en massa grenuttag placerade lite varstans i båten och inkopplade efter varandra. En fördel - det underlättar felsökning. Drog ur alla stickproppar, anslöt landströmskabeln igen. Det höll. När jag stoppade i stickproppen som gick till uttagen för batteriladdarna, löste jordfelsbrytaren ut.

Lyfte upp motorumsluckan. Det var ingen vacker syn som mötte mig. I det kraftiga regnet hade de ynka avloppen till självlänsen inte svalt allt vatten utan mycket hade runnit ner i motorrummet genom luckan som inte har nån tätning. När vattennivån nådde svänghjulet på motorn hade det kastat runt det oljebemängda vattnet i hela motorrummet. Jag hade ett litet läckage på hydralolja som jag inte hittat. Den ena batteriladdaren som jag monterat till 110 Ah batteriet fungerade inte när jag provade den i våras, så jag tog en annan jag hade och anslöt den provisoriskt till batteriet. Laddaren hade jag stoppat ner på sidan av batteriet i batteriboxen. Batteriboxen stod nu full av vatten och det var pga detta som jordfelsbrytaren löste ut.

Plockade bort den dränkta batteriladdaren och därefter fungerade resten av min landströmsanläggning. Det är ganska tröttsamt att ha itu med sådana här problem. Det första att göra var att pumpa ut vattnet i motorrummet. För handlänspumpen kan man välja om man vill pumpa ut ur motorrummet eller under propellerhylsan. Det är bara på det sistnämnda stället som det brukar komma vatten. När jag pumpat ut vattnet under motorn och ändå var i pumpartagen, pumpade jag ur det vattnet som fanns under hylsan också. När det bara var några tag kvar att ta gick något sönder inne i pumpen.

När jag köpte båten satt det en Gusher 10, aluminiumpump med gummimembran. Gummimembranen var trasiga, men jag hade en liknade ny Plastimopump som jag satte in. Gusher 10 är en kvalitetspump som kostar 4 gånger så mycket som Platimopumpen. Det finns dock renoveringssatser till Gusher 10-pumparna, men de kostar ungefär lika mycket som en hel Plastimopump.

Dagen därpå skulle det bli nordlig vind och skapligt väder ett par dar, sen var det ganska dålig väderleksrapport under några dar längre fram i perioden. Då jag hade tänkt segla dit vindarna bar, passade bra att segla hemåt. Att städa motorrummet och byta pump och batteriladdare är betydligt enklare i hemmahamnen, och det passade ju bra under de dagarna som det dålig vädret varade. Det kan alltid va lite olika grejer som behövs och skall man skaffa nåt är det alltid lättare hemma.

Spiltan på Landlösa

Nästa dag gav jag mig iväg söderut. Nordlig vind ja. Jag fick faktiskt i stort sett kryss större delen av sträckan.

När jag passerade Landlösa var vinden mer västlig och ingen sjögång. Jag bestämde mig för att försöka gå in i spiltan. Fegade ur vid första försöket och koppla ur maskinen  för tidigt, vilket fick till följd att jag drev av. Jag var egentligen övertygad om att jag skulle fastna i inloppet pga bredden. Vid nästa försök lät jag motorn gå på tomgång tills jag var förbi inloppet. Det gick faktiskt. Kommer man bara in är det ett underbart och säkert ställe att ligga på. Thallatha är den största båt som jag varit inne i spiltan med. Havsfidran, på bilden, den minsta

Jag utökade mitt seglingsområde i mitten av 1970-talet när jag började segla min Bianca 27. Kaj Hartelius bok "Tistlarna - Strömstad" var väl nästan en kultbok redan då och ingick alltid i skeppsbiblioteket. Mitt ex av boken är tryckt 1976 och är väl läst och hoptejpad. Båtarna var mycket mindre då och det låg nästan alltid en båt i spiltan när man passerade. Låg det ingen båt gick man dit nästan oavsett vart man var på väg. Nu för tiden ligger det aldrig nån båt  där när jag passerar. I och för sig passerar jag inte så ofta nu som då, men i alla fall. Båtarna har väl blivit för stora och Kaj Hartelius bok okänd för de flesta.

Spiltan är dubbad av SXK-Väst-Hak och fanns kanske tom som en egen skiss i den tidigare publikationen. I dag finns den som en del av skissen Ulö-Flatskär Nr; 934-58 30 30 i SXK-väst´s Hamn- och farledsbeskrivningar. Inloppet vid röda strecket i sjökortsklippet. Klicka på sjökortsklippet så blir bilden en aning större.


Kaj Hartelius skriver i sin bok; "Även Landlösa bjuder på hamnmöjligheter, viken på västsidan är utmärkt vid sydlig vind och på sydspetsen finns en verklig pärla till hamn. Den är belägen mellan Landlösa och det långsmala skäret sydost om ön och man går in från ost. På Landlösas ostudde står en angöringsdubb, där man går intill för att sedan förhala sig in i en 2,5 meter djup och 5 meter bred klyfta. Här finns plats för tre båtar i rad vilka kan förtöja vid dubbar. Om det inte vore för stenen halvvägs inne i klyftan - den ligger på 0,5 meter - skulle man kunna segla tvärs igenom."

Djup och bredd och tre båtar ställer jag mig lite frågande till. Men det var helt klart mindre storlek på båtarna och man seglade - ända intill.

Förutom "angöringsdubben" finns det fyra bergöglor - två på varje sida - och det är lite av akrobatisk övning att få fast tampar på dem. Jag brukar ta båtshaken till hjälp och lägga en ögla över dubbarna. Till dubben som man får på BB`s låring brukar jag kasta en lång lina, gå iland på skäret, gå runt det hela och lägga fast linan i dubben. När man väl fått fast med fyra ändar ligger man fint. Jag brukar lägga mig lite på snedden så att jag lätt kan kliva iland på skäret i söder.

Om ni inte har allt för stora båtar är "spiltan på Landlösa" ett "pen´t" ställe. Gör gärna ett besök - men skulle ni få se att jag kommer kan ni ju gå där ifrån och lämna platsen till mig.

Struntade fullständigt i mina små tekniska problem och bara njöt. Efter två nätter kände jag att det var dags att dra hemåt om jag skulle klara mig undan det dåliga vädret som var i antågande.

Biancan brukade jag förhala ut.

Havsfidran vände jag inne i spiltan och körde bara rakt ut.

Thallatha försökte jag backa ut. Tog naturligtvis i botten. Det frihängande rodret skapar ju en viss osäkerhet. Inte roligt om man går på och kröker roderaxeln. Tog mig loss med viss försiktighet.




Hissade segel och stack direkt ut på havet sydost om St Flatskär, seglade ner till Mölskär och gick söder om Smögen och hem till Springet.

Länspumpsbyte

Väl hemma på båtplatsen i Springet började nästa dag med det tråkigaste. Avfettning och rengöring av kladdet av hydralolja i motorrummet. När det var klart tog med mig den gamla Gusher 10-pumpen ut till Fiskarföreningen Norden på Smögen. Efter en del letande hittade de en renoveringssatts till pumpen. Köpte också den största CETEC-laddaren de hade hemma.

Det var väldigt bökigt när jag bytte pump tidigare. Då hade jag hjälp av en kompis. Det var minst lika besvärligt att komma åt nu när jag var själv. Man skall hålla på muttern på ena sidan skotte och skruva på bulten på den andra sidan. Som vanligt med båtjobb sitter de ju så till att man inte kan se utan måste känna sig fram. Men allting går och jag fick dit pumpen. Kan man bara hålla sig lugn och inte bli irriterad går det egentligen mycket lättare. Jag har alltid beundrat bilmekaniker som kan hålla på att skruva på motorer när det sitter så trångt till som det ofta gör.

När jag lossat Plastimopumpen och plockat isär den, var det bara en mutter som släppt. Skruvade ihop den och kommer att använda den till att pumpa ut avfallet från den kommande toatanken. Plockar nog isär den igen och lägger lite loctite på gängorna på muttern innan jag monterar den som toapump. Det är ju viktigt att skapa möjligheter för lite spänning här i livet. Har pumpen en gång gått sönder så är det ju inte omöjligt att den går sönder igen, men den är ju nästan ny och jag är snål i vissa läge. Dessutom hoppas jag på att kunna använda sugtömning i huvudsak och bara ha Plastimopumpen i nödfall.

Gjorde en rockad med mina CETEC-laddare. Den relativt lilla som fungerade, flyttade jag till 110 Ah-batteriet även fysiskt, inte bara sladdarna. Den nya stora monterade jag och kopplade in på mina 3x75 Ah batteri. Det var nästan ännu besvärligare än att montera länspumpen. Att ligga raklång på durken i däckssalongen och demontera och montera själva laddarna och stoppa in sladdarna i förborrade hål, går väl någorlunda. Att sedan ligga på knä inne i däcksalongen och hänga med överkroppen med huvudet ner i maskinrummet är ganska ansträngande. Man är ingen ungdom längre. Glasögonen ramlar ner hela tiden och utan dem kan jag inte se. Tejpade till slut fast dem i pannan och efter ett antal pauser hade jag fått gjort alla pressningar och anslutningar.

En ordentlig städning av båten efter arbetet och tidigare seglingen blev det också gjort. När man är hemma är det alltid så många andra saker som dyker upp och påkallar sin uppmärksamhet. Men det gjorde inget. Det var skitväder med mycket vind och en del regn precis som den tidigare väderleksprognosen lovat. Så jag hade ingen speciell lust att ge mig iväg. När det fina vädret kom några dar senare, var jag klar för avgång.

Kalvö hamn

Tisdag kväll, allt var färdigt, ovädret hade dragit förbi och Thallatha låg segelklar, kastade loss och gick för maskin till Långöbogen. Jag tänkte lägga mig i Kryssarklubbens boj för att sticka tidigt nästa morgon. Jag blev ytterst förvånad när bojen var borta. I efterhand har jag ryktesvis hört att någon har saboterat bojen av egoistiska själ. Jag gick ett par hundra meter österut och la mig i en annan av de allra närmsta naturhamnarna, från min båtplats räknat. Ramnen.

Näst morgon kom med solsken och "pen" segelvind. Det bar norrut och efter en dags segling blev målet självklart. Den lilla mysiga hamnen på Kalvön, utanför Havstensund. På väg ifrån Väderöfjorden in mot fyren Väcker passerade jag det lilla skäret Kistan. Ett antal "Ålekråkor" eller Storskarv som den egentligen heter, hade slagit sig ner på skäret.

Tidigare jagades den. Jag kommer ihåg första året jag jobbade på elverket. Då hade praktikanten Bengt Carlsson från Bohus Malmön med sig "Ålekråka" som vi fick smaka på. Den ansågs också förr va ett skadedjur på många sätt, ända tills EU kom på att den va sällsynt - i Bryssel? Nuförtiden kan man se "Ålekråka" inne i hamnarna, tex i Hunnebos hamn när man har fönsterbord på restaurangen Bella Gästis.

Det var nästan fullt med båtar, men det fanns en plats på utsidan längs bryggan närmast land.

En stor del av mitt "seglande" består i att promenera runt på de öar och platser jag besöker. Onsdag morgon gjorde jag mig klar för en längre promenad på Kalvö och nån av de med Kalvö hopväxta öarna Lindö och Trossö.

Strax innan jag skulle ge mig av på min promenad, kom det in en norrman med en havsfidra och la sig på utsidan mig. Hjälpte honom att förtöja, och vi talade om havsfidror och om segling en bra stund.



Öarna var tidigare tre separata öar, men som genom landhöjningen blivit en. De går i en båge från Havstenssund i sydost mot Resö i nord. Längs den gräsbevuxna, 5 km långa väg, som går från Trossö´s sydöstra udde till den norra viken på Lindö, ser man mycket av den säregna naturen på öarna. Vägbygget utfördes på 1930-talet som ett sk. AK-arbete. Färjeförbindelse i vägens ändar, både till Havstensund och Resö ingick i planerna, men kom aldrig till stånd. Enligt en uppgift som jag såg på internet, har dock vägen ett nummer; Väg 1188

I en broschyr från Vägverket, "Vintergatan", lär det under flera år på 2000-talet stått att vägen vinterväghålls. Jag har inte kontrollerat sanningshalten i detta påstående, men det är väl inte otroligt att nån årsboende plogar vägen.

Enligt de som är botaniskt kunniga så är floran på öarna speciell och artrik pga klimatet och jordmånen. Ett tunt jordlager, sand och kalkrika avlagringar. Tyvärr kan jag, i regel, inte själv se någon större skillnad mellan gräs och ogräs. Vid ett tillfälle, för många år sen, fick jag under en promenad på öarna dock se en enda gul blomma som växte i vägkanten på banken mellan Kalvö och Trossö. Kom så småningom fram till att det nog var en strandvallmo. Om den är vanlig eller ovanlig har jag ingen aning om, men den var vacker att titta på. Varje gång jag passerar stället tittar jag efter blomman, men jag har aldrig sett den sen dess.

Evert Taube skriver i sin visa, "Inbjudan till Bohuslän"

"På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom.
Som breder över grå gärdsgårdstenar,
ett pärlstrött flor av snövit rikedom!"

En vår, när jag hade sången i åtanke av en speciell anledning, fick jag en aha-upplevelse. Precis, som Evert så målande beskriver det, så är det. När jag just påbörjat min vandring från hamnen och upp mot vägen och fick syn på en slånbärsbuske, var det inga vita slånbärsblommor som gav mig Aha-upplevelse, utan en buske översållad med blåa slånbär.

När jag kom fram till vägen valde jag att gå mot Trossö. Om jag inte minns fel, påstås det att det skall bli en sträng vinter om det är mycket rönnbär. På min promenad mot Trossö fanns det många rönnbärsbuskar och jag reagerade på att det var så mycket bär, även på dem. Om det där med många rönnbär och sträng vinter är rätt eller fel vet jag inte, men vi har nog hittills haft den kallaste vintern som jag kan komma ihåg på länge.

I Ordspråksboken (i Bibeln) står det; "Gå bort till myran, du late; se huru hon gör, och bliv vis." Om det var pga min lathet som jag kände mig tvingad att stanna och titta på den myrstig som korsade Vägverkets väg mellan Kalvö och Trossö, vill jag låta vara osagt. Men nog är de små krypen intressanta varelser, väl värda att studera.

Det finns mycket som kan få en att stanna upp och bara iakta, på en promenad. Mer påtagligt än några tusen myror är ju definitivt att antal långhornade tjurar av rasen Highland cattle som betade mitt på vägen. Kurt Olssons (Lasse Brandbys) standardfrågar;"Har du koskräck" är inte långt borta, när man möter dessa djur mitt på den vägen man själv vill gå. Nu har jag väl ingen större "koskräck", men en viss respekt inger de ju i alla fall.











En liten stund efter att jag med viss försiktighet passerat flocken av Highland cattle, gick vägen genom en trollskogsliknade samling av förvridna tallar. Det farligaste djuret jag såg där var en lösspringande Golden Retriever, som inte med en min antydde att han observerade mig. Väl framme vid sundet mot Havstenssund slog jag mig ner på en bänk och inmundigade min medhavda fika.

Efter fikapausen, som blev ganska lång, började jag promenera tillbaka. Så snart jag kom fram till Kalvö gick jag till vänster, för att gå på öns södra strand hem till båten. Det berodde inte alls på nån rädsla för att gå förbi "kossorna" igen (hm) utan för att jag aldrig vill gå samma väg om det är möjligt. Förutom bergens och det omgivande havets skönhet var det bara en mängd vrakgods, som fångade min uppmärksamhet. Dessutom en flock Highland cattle som betade uppe i berget, som jag fick passera på nära håll,för att ta mig ned till hamnen.

Norrmannen i havsfidran gav sig tidigt ut på en promenad nästa morgon. Han skulle snart komma tillbaka. När jag var klar för avgång hade han fortfarande inte kommit. Jag väntade länge. Till slut fick jag hjälp av bryggrannarna att förhala fidran. Innan vi hann att förtöja båten kom norrmannen. det var ju skönt att överlämna förtöjningen till honom. Backade på ett spring så att jag fick ut fören från bryggan och stävade ut ur hamnen. Hissade segel och började kryssa mig ut på havet.