Nordkoster

Gick närmaste vägen ut på havet förbi pricken Bredgrundet. Seglade förbi den gamla fyrplatsen Svangen som uppfördes 1889 och var bemannad till 1917. http://fyrplatser.se/bohuslan/svangen/ Svangen ligger inom Kosterhavets Nationalpark.

Fick en härlig seglats upp genom Kosterfjorden. GPS;en visade på 8 knop som max i surfarna i den kraftiga medsjön vid ett par tillfälle. Båten är ju inte helt lättstyrd utan behövde ständig passning på rodret, men det blir ju en vanesak så småningom. Gick in till Nordkosters gästhamn i Kostersundet och la mig på en plats på utsidan pontonbryggan. Hamnen heter tydligen Bopallen. Får säga som en känd politiker, numera avliden, sa vid ett tillfälle; "Det hade jag ingen aning om", trots att jag varit på Nordkoster många gånger. Tycker nog bättre om Nordkoster än om Sydkoster. Kanske bara därför att ön är mindre. Jag vet egentligen inte varför.
http://www.kosteroarna.com/koster.htm

Efter att jag käkat och tagit mig en "lutare" tog jag en promenad till den andra hamnen på Nordkoster, Vettnet, som ligger på östra delen av ön. Inspekterade hamnens gästplatser, med tanke på att ev. komma tillbaka snart. Jag har promenerat till Vettnet många gånger, även om det nu var längesen, men aldrig legat här med båt.

På hemvägen till båten valde jag att följa den östra och södra stranden i stället för att gå vägen tillbaka. Jag tycker alltid om att gå nya vägar, och den vägen hade jag aldrig gått tidigare.

Frampå kvällen råkade jag titta ut och fick se en syn som nuförtiden inte alls är lika vanlig som förr. Jag vet faktiskt inte när jag själv såg nåt liknade. Var bara tvungen att hämta kameran och ta ett kort. Två man kom roendes i en bohuseka tvärs över Kostersundet. Synd bara att motorbåten "förstörde" bilden. Men det tänkte jag inte på när jag tog kortet. Jag hade ju kunnat väntat en stund, eller tagit fler bilder. Det är en konst att se motivet och att kunna fotografera.

Nästa dag gav jag mig ut på en lite längre promenad. Jag hade inget bestämt mål, men började gå bortåt hamnen. En liten lindriven färja hade tillkommit sen jag va här sist, som faktiskt va för ganska många år sen. Den är bemannad sommartid, men resten av året får de som gått en särskild utbildning ett kort och fär sedan köra färjan själv. Färjan är troligtvis byggt av Smögens Plåt & Svets som byggt en liknade färja över Kebalviken. Jag stod länge och tittade på färjan som ju är en mycket intresant inovation och säkert underlättar livet för många Kosterbor. http://www.kosteroarna.com/linf.htm

Fortsatte bortåt kajen och vek av norröver. Tog vägar där jag inte gått tidigare. Fick så småningom se berget där Kosters dubbelfyrar ligger. Där uppe hade jag inte varit, så jag bestämde mig för att gå dit. Vägen upp på berget var till en viss del banad och bestod av trappsteg som gjutits av betong där det var lite för brant för att det skulle va enkelt att ta sig fram. Det var ändå med en viss möda jag tog mig upp.

Högst uppe på Bonden eller Högen, som berget också kallas ligger de forna dubbelfyrarna på Nordkoster, 58 meter över havet. Fyrarna byggdes 1849 men var nog felplacerade då det inträffade att antal förlisningar pga dem. 1891 ersattes de av dubbelfyrar på Ursholmen ca 4 km i sydväst.

Ett omfattande renoveringsarbete har gjorts ideellt av Kosterborna de senaste åren. http://www.kosteroarna.com/fyr.htm Utsikten från fyrarna är hänförande. Om sikten är god kan man se hela Kosterarkipelagen och Väderöarna i söder, Ferders fyr i nordväst och Oslofjorden i norr. Det fanns en lättare väg som jag tog när jag gick ner och gick förbi grunderna till fyrvaktarbostäderna.

Dagen därpå seglade jag till Strömstad. Min fru skulle komma dit på kvällen för att va med i båten över helgen.

Strömstad

Det var många år sen jag var i Strömstad med båt. Minst 10 - om inte mer.

Inre hamnen var full av båtar, men man hade byggt en pir ut till Skurve (Strömstads segelsälskaps klubbhus) från Torskholmen. Där fanns gott om plats vid pontonbryggorna på insidan piren. Klicka på kartan, och öppna den helst i ett nytt fönster, så kan du se var olika delar i Strömstads centrum finns.

Strömstads första stadsplan från 1695 var tomter efter åns södra sida och vid stranden. Kyrka och torg ligger på samma ställe idag. Redan på 1500-talet anlades en lastplats för timmer vid utloppet från Strömsvattnet, Strömmen, som fick köpingsrättigheter 1667. Det är inte helt klart när stadsrättigheter erhölls, men 1672 kallas samhället "staden Strömstad" och stadsrättigheterna stadfästes formellt av Karl XI den 15 april 1676.

De stora sillperioderna på 1700-talet var mycket positiva för stadens utveckling. Strömstad hade ca 300 invånare omkring 1750, 1805 hade folkmängden ökat till nära 1 100.

Redan i slutet av 1700-talet blev Strömstad känd som badort. Lejonkällan utanför Surbrunn hade redan 1782 ett gott rykte som hälsokälla och nyttjades flitigt av brunnsgäster under hela 1800-talet. Vid Bojarkilen fanns redan 1786 Sveriges första varmbadhus. Under 1800-talet byggdes två nya varmbadhus ungefär där badhus finns idag.

Kustfiske och småskalig redarverksamhet blev viktiga näringar för staden, då många fartyg i kusttrafiken hade sin hemmahamn här under 1800-talet.

Bohuslän har ju tidigare tillhört Norge och pga Strömstads närhet till gränsen har inneburit att staden varit indragen ett antal nordiska konflikter.

Karl XII hade Strömstad som ett högkvarter under kriget mot Norge 1716 - 1718. Han bodde under sina besök i ett hus som ligger ungefär där polishuset ligger idag

Vid tre tillfällen under 1900-talet har Strömstad befunnit sig i närheten av internationella konflikter. Vid upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge 1905 var det ett tag mycket spänt vid gränsen. Militär hade besatt staden och svenska flottan befann sig på redden i högsta beredskap. Under det första världskrigen 1914-1918 förlades trupp till Strömstad, landsstormen mobiliserades och flottan gjorde besök i staden. Under andra världskrigen 1939-1945 gränsade Strömstad till en krigszon och två tyska plan blev nedskjutna över staden. Många strömstadsbor bistod med viktig hjälp till den norska motståndsrörelsen.

Som en symbol för banden mellan Norge och Sverige invigdes Svinesundsbron den 15 juni 1946 av Norges konung Haakon VII och Sveriges kronprins Gustaf Adolf. Femtio år senare den 10 juni 2005 invigdes den nya bron av kungarna Carl den XVI Gustaf och Harald V.

Jag hade ingen möjlighet att närvara vid invigningen, efter som jag var i England vid tillfället. Å andra sidan var jag ju knappast inbjuden heller. Däremot seglade jag under broarna, både fram och tillbaka i månadskiftet Augusti/September samma år, på min väg till och från Krokstrand. Broarna utgör en imponerande syn, speciellt inifrån.

Krokstrands samhälle var under en period större än Strömstad. Detta berodde på uppsvinget som stenindustrin fick i början av 19oo-talet som varade fram till 1930-talet. Strömstads historia



Fru Andersson kom sent på Fredagskvällen. Hon hade helt andra planer än skepparn och då har högsta befälet ombord bara att rätta sig. Jag hade tänkt gå ut till Koster - hon hade läst att det var marknad i Strömstad på Lördag. Efter att ha gått runt i centrum på förmiddagen, men inte hittat mer marknad än de vanliga affärerna frågade vi. Marknaden skulle hållas nästkommande Lördag!

På eftermiddagen tog vi en promenad längs sjökanten. Gick förbi Skagrack, restaurangen, som har en intressant historia. Vidare förbi det nya kallbadhuset som stod klart så sent som i juni 2005. Det står i texten som jag länkade till; "Nu kan man på ett lättillgängligt sätt ta sig ett uppfiskande morgondopp eller en snabb simtur på lunchen i centrala Strömstad." Fast jag är en riktig badkruka och knappast letar efter badplatser på de ställena jag kommer till, fick jag en känsla av att några speciellt bra badplatser inte finns i Strömstad.

Den mest kända badplatsen ligger väl på Furholmen, en ö som ligger ca 0,5 distansminuters båtresa från inre hamnen. Ännu finare badö än Furholmen är nog Styrsö, ca 3 distansminuter från Strömstads hamn.

Jag kan naturligtvis ha fel beträffande Strömstad som badort, men - tanken går till Skånska Mölle, som på sin tid var en badort av rang!!!??? Badplatsen i Mölle - en veritabel katastrof, enligt min mening.

Panoramabilden över Strömstad tog jag från Furholmen.

Vi gick vidare längs Ångbåtskajen och Norra hamnen, vidare över bron mot Udden och bort till Rödudden, som är en en form av badplats med trappor från klippan. Efter att ha suttit ner en stund och tittat ut över havet och alla båtarna som gick förbi in och ut från Kebalviken fortsatte vi förbi sjukhuset och längs Västra Hamngatan. I slutet av gatan finns en linfärja av samma typ som den mellan Syd- och Nordkoster. Färjan utgör en genväg över Bojarkilen för den som skall över till Kebal. Om du klickar på länken så kommer du till SJÖ-vägen Vägverkets färjerederis tidning. Om du skrollar dig ner lite så finns det en artikel om just denna linfärja.

Det gäller samma principer för denna färja som för den på Koster. De som fått ett kort kan köra färjan själv den 35 meter långa färjeleden. Vi hade sån tur att det var en "behörig färjeskeppare" som just skulle över, så vi åkte med.

Fick sällskap med ett par som hade sin segelbåt på gästbryggan på Marieholms Marina i Kebalviken. När vi skildes åt vid marinan fortsatte vi längs bryggorna till den norska stugbyn som byggts upp längst inne i viken.

Västkustkuriren skrev 16 Maj 2002; "Här är Strömstads Venedig! Den nya staden på Nötholmen står klar i en första etapp med 148 lägenheter"

Tidningsrubriken är inte helt fel. En intressant stugby med grävda kanaler som påminner om Venedig. Grundläggningen är förhoppningsvis bättre än i sin Italienska förebild. På något sätt en mysig stugby, även om jag inte skulle kunna tänka mig ha en stuga där. Jag har nog dessvärre eller som tur är, ingen flockdjursmentalitet.

På vägen tillbaka till båten gick vi förbi en busshållplats, men då det var så enkelt att ta sig över Bojarkilen med färjan gick vi förbi. Vi väntade länge på att det skulle komma nån som skulle över och fick köra färjan. Under tiden gick en buss förbi in mot Strömstad. Efter att ha väntat en bra stund till gick vi tillbaka till busshållplatsen. Det skulle dröja mycket länge innan nästa buss gick. Båten till Furholmen låg vid en brygga längst in i Kebalviken. Innan vi hann tänka tanken att åka med den, la den ut från bryggan. Promenerade tillbaka till linfärjan. Att gå runt var ju ett alternativ, men vi visste inte hur långt det var. Till slut kom i alla fall ett sällskap som hade rättigheter att köra färjan.

Nere i centrum köptes pizza som avnjöts i båten.

Alaska

Efter frukost på Söndag kastade vi loss och stävade norrut på insidan Syd- och Nordlångön. Tilltänkta målet för denna dagsutflykt var nordviken på Tjurholmen, vilken är den nordligaste naturhamnen som SXK-väst har med i sin Hamn och farledsbeskrivning. Det blåste en del men större delen av färden gick i lä och hamnen på Tjurholmen borde också ligga i lä. Det gjorde den också men sjögången var så besvärande att vi avstod från att lägga till och vände och gick tillbaka till Alaska på Nordlångön.

Vi la till vid pontonbryggan och började besöket på ön med en promenad runt ön. Vi följde till att börja med den markerade vandringsleden som går runt den norra delen av ön. När vi var på öns västra sida tappade vi bort markeringen och kom in i ett litet skogsparti. Hittade kantareller. Inte så väldigt många men de räckte väl till en kvällsmacka.

Tog oss ner till en sandstrand på västsidan och hittade en stig som bar söderut. Kom med ett visst besvär fram till husen som ligger i viken mitt på västra sidan av ön och fortsatte sen österut på en stig som gick in genom den sk Golden Gate och som leder in till själva Alaska.



Hilma Svedal, född 1870, var en fiskardotter från Syd-Hällsö utanför Strömstad. När hon var 26 år gammal, 1897 tog hon båten till Amerika. Fick ett arbete som hembiträde i New York. Efter 4 år gav hon sig av västerut, lockad av ryktena att det fanns guld i Klondike. Hon levde i vildmarken i 12 år. Hennes liv i den hårda guldgrävarmiljön blev rikt på äventyr och strapatser, men inte på guld. Inte förrän hon letat sig ända till norra Alaska kom de stora fynden.

Hilma träffade guldgrävaren John Svedal från Trondheim som hon gifte sig med. Tillsammans besökte de Sverige 1912 och 1928. John trivdes inte i Sverige utan återvände till USA.

I slutet på 1920-talet, 60 år gammal, återvände Hilma för gott till Sverige. Hon kom hem för att ta ut sin arvslott Nord-Långö. Där började Hilma bygga sitt livsverk Alaska med byggnadsverken i Kalifornien och Alaska som inspirationskälla. Med hjälp av stenar och snäckor som hon hämtade med sin eka på grannöarna, lät hon uppföra terrasser, tempel, torn och andra fantasifulla byggnationer. Långsamt växte det Alaska fram som vi kan se idag.

Hilma Svedal avled den 2 juli 1965 och ligger begravd på Skee kyrkogård.

Världshuset som fanns på området brann ner 1962. Sen dess har anläggningen vanvårdats under vissa perioder, tom med ägaren Naturvårdsverkets benägna bistånd, som slog sönder mycket av Hilmas livsverk. Glädjande nog började Arbetsförmedlingen i Strömstad och AMU-gruppen 1992 att restaurera Alaska på nytt.

När vi var på Alaska för mer än 20 är sen uppfördes en pjäs som berättade om Hilmas liv som vi bevistade.

Fr.o.m april 2006 är det en ny arrendator och man driver anläggningen helt i privat regi.

Fram på eftermiddagen var det dags för oss att börja färden mot Strömstad igen.

Från Fur till Ek

När frugan åkt till Kungshamn och jag fyllt vattentanken och kompletteringshandlat så att jag hade allt det som behövs av livets nödvändigheter - mjölk tex - kastade jag loss och stävade ut ur Strömstads hamn. Jag kunde lika gärna ligga gratis i en naturhamn som att betala de dryga hamnavgifterna som råder.

Kryssarklubben har två bojar söder om stan. Den närmaste, sydost Karholmen, var naturligtvis upptagen och som oftast nu för tiden av en norrman, som inte heller va behörig att ligga i denna privata boj. Jag fortsatte mot bojen norr om Södra Öddö. När jag kom igenom sundet mellan Norra Öddö och Daftö-Valö såg jag att det låg en båt i den bojen också. Vände och gick samma väg tillbaks. På Furholmen borde man kunna ligga. Mycket riktigt. Där fanns en pontonbrygga där säkert 20 såna båtar som min fått plats att ligga långsides.

Furholmen är väl mest känd för en bredare allmänhet genom TV-serien av Gösta Unefäldts deckare om polisen i Strömstad. Per Oskarsson som polischef Jörgensson och den alltid lika klantige Evald Larsson som spelas av Stefan Ljunggvist. I avsnittet Polisen som vägrade ta semester hittas en flicka mördad just på Furholmen.

Furholmen har vart Strömstabornas lättåtkomligaste badplats i generationer. Förr gick man dit med småbåtar, men nuförtiden trafikeras ön av passagerarbåtar som kan ta lite mer folk. En av båtarna M/F Birgit har gått till Furholmen sen 1945. Hon lägger till på bryggan som syns i bakgrunden akter om min båt.

Restaurangen, som syns till vänster i bild, har ju en hel del att erbjuda, tom Julbord. Den var dock stängd när jag var på ön, så jag fick försöka överleva på medhavd skaffning.

En snabb promenad på ön för att titta på de faciliteter som fanns. När jag tittade på bilderna i länken till restaurangen/Företags-Event insåg jag att jag missat badviken i väster. På något sätt borde det finnas nån form av stig som går västerut. Jag får väl leta om jag kommer till Furholmen nån mer gång. Det är ju inte omöjligt. Det var ju ett bra ställa att ligga på och man kan ju besöka restaurangen om den är öppen. För att komma iland från pontonbryggan var man tvungen att gå genom serveringen.

När jag kom tillbaka till båten var det dags att kasta loss och börja kryssa hemåt. Inte mycket till segelvind, men i övrigt ett härligt väder. Efter några timmars stilla kryss var jag i närheten av Ekenäs på Sydkoster och jag tyckte att det nog med kryssande för dagen.

Vi var i Ekenäs för ganska många år sen när barnen var små, med Biancan. Kommer ihåg att vi gick till affären som låg en bit in på ön. Minnesbilden var att det var mycket långt. Men så var det ju ibland med småbarn. Även den kortaste promenad kunde va hur lång som helst. Gick till affären som en kvällspromenad. Var tacksam att jag handlat medan jag var i Strömstad. Det var faktiskt långt. När jag mätte på sjökortet var det nästan 2 km fågelvägen enkel väg.

Vi hade en grovarbetare, när jag började jobba på elverket i Kungshamn, som alltid brukade säga; "liten börda tynger lång väg". Hade jag varit tvungen att bära ett par bärkassar med förnödenheter från affären till båten, hade nog mina armar blivit "mycket längre" än de redan är.

Enligt hamnkaptenen som kom och tog upp hamnavgift, brukade man ha god beläggning i hamnen, av norrmän, ända fram till jul.

Där näckrosen blomma

Stävade ut ur Ekenäs hamn genom det södra inloppet. Hissade segel och konstaterade att det var ungefär samma väder och vind som igår. Vinden hade möjligen vridit något mot syd. Detta var ju helt som det borde va. Jag var ju på väg söderut mot Ramsö. De blev kryss med långa och korta slag.

Det var nästan exakt 4 år sen jag var på Ramsö senast. Första helgen i September 2005. Jag kom ifrån Krokstrand efter att ha fullbordat sista etappen i min seglats längs hela den Svenska kusten. Den helgen var det så fullt med båtar i Ramsö hamn att jag fick lägga mig på bryggan alldeles vid inloppet.

Nu var det inte så många båtar, trots att det var ett par veckor tidigare än när jag var där 2005. Fast det var förstås mitt i veckan nu. Det låg en fin mahognykoster vid en bryggan på andra sidan och en stor norsk Hallberg Rassy längs kajen vid kranen. Ett par fiskebåtar hemmahörande på Ramsö låg det också inne, men det var inga som helst problem att få plats. Lite senare på kvällen kom det in ytterligare en segelbåt och la sig akter om mig.

Ramsö ligger i sydöstra delen Kosterarkipelagen och omges av Kosterhavets nationalpark. Ramöborna räknar sig som självständiga och att ön inte tillhör Kosteröarna.

Första gången Ramsö nämns är år 1610 då Knud bosatte sig här. Skrönorna berättar att när ett skepp ur den Spanska armadan 1588 förliste vid Pater Noster, så svepte en av kaptenen in sin lille son ordentligt och placerade honom i en vagga innan fartyget sjönk. Vaggan flöt iland på Sydkoster. Pojken togs omhand av en fiskarfamilj som döpte honom till Anders. Anders fick sju söner, som alla flyttade till Ramsö. Knud var en av dessa.

En mer rimlig berättelse är att Knud kom från herremansgården Wrem i Kville. Under norska tiden tillhörde Ramsö gården Wrem.

År 1634 skrevs öns namn Ramsöen. Det finns två alternativa förklaringar till namnet: att det fornnordiska namnet hrafn (korp) givit ön dess namn, eller att växten ramslök som lär finns på ön givit den namnet. Jag får leta efter den nästa gång jag kommer till Ramsö.

Ramslök är en tämligen sällsynt art som växer på lövängar. Den har en stark smak som påminner om vitlök, till skillnad från vitlöken är det dock de gröna bladen som används. På grund av detta går ramslök i folksmun ofta under benämningen "skogsvitlök". Ramslöken är känslig för värme och bör inte upphettas, då dess smak- och näringsämnen går förlorade.

Jag tog en promenad och gick söderut. Följde den antydan till väg som finns förbi husen och fortsatte på en stig som blev allt svårframkomligare tills jag kom ner till havet på öns sydöstra sida. Hittade en stig som gick åt nord ost och tog mig sedan längs strandkanten norröver. Man kan väl lugnt säga att denna del av promenaden inte var rullatorvänlig. Men som bohuslänning är man ju van att gå i berg, även om detta låg på gränsen för min förmåga. Jag fick dock lön för mödan. Till slut kom jag fram till en mycket fin sandstrand, som ligger i en vik rätt öster om hamnen. Vägen tillbaka till båten gick på lättpromenerade stigar. För den som vill gå till badviken från hamnen, går man först norröver och tar stigen till höger, när man kommer en bit upp. Skulle inte förvåna mig om det är skyltat.

Nästa morgon kom med kulingvindar. Bestämde mig för att stanna på Ramsö. Jag har inget emot att segla när det blåser mycket, men det är ju inte heller tilltalande att ge sig iväg i kulingvindar från en bra hamn, när man dessutom inte har nån brådska. Att kuling inte har något som helst med ordet kul (i betydelse roligt) att göra, är väl självklart. Kuling eller eller kultje som sjötermen lyder, är en försvenskning av holländska koeltje, där koel betyder sval, kylig.

En nackdel med båtlivet är ju att det blir mycket stillasittande och för min dåliga rygg är det inte alls bra. Tog en promenad, gick så långt norrut som det gick denna gång. Jag har ju den ovanan att jag ogärna vill gå samma väg tillbaka utan försöker oftast hitta alternativa väg. Detta har fört mig på många strapatsfyllda vandringar, ofta till min frus förtvivlan när hon är med. Å andra sidan så har jag ett mycket gott lokalsinne så jag kommer alltid rätt, även om vägen ibland är näst in till oframkomlig.

När jag var så långt norr på Ramsö jag kunde komma började jag gå söderut längs den östra stranden. Av någon outgrundlig anledning och mot mina priciper, vände jag efter en stund och gick samma väg tillbaka och fann en stig som gick västerut. Efter en stund fick jag se en liten skyllt pekade åt väster. Näckrosor stod det på den. Hade hört talas om de röda näckrosorna på Ramsö, men hade ingen aning om var de fanns. Kommer ner till en vrakvik och gick upp i berget åt norr. Plötsligt får jag se dammen med näckrosorna högt uppe på berget.

Det finns alltid en sång för varje situation i livet. Där näckrosen blomma är en gammal fin sång, som kom för mig, med text av Sven-Olof Sandberg och Musik av Sven du Rietz. Tyvärr fanns det ingen inspelning med Sven-Olof Sandberg, eller SOS som han ibland kallades, på You Tube. De inspelningar jag hittade med sång var av "Lars Kristerz" och "Flamingokvintetten" som bägge fullständigt förstört denna mycket stämningsfulla låt i sina aggressiva versioner, bägge i fyrtakt. Dragspelduon i länken ovan är väl inga proffsmusiker, men deras version ger ju mer rättvisa åt låten.

När hamnkaptenen Bert Dabe kom för att ta upp hamnavgiften frågade jag honom om de röda näckrosorna. De var inplanterade och hade vid nått tillfälle torkat ut och dött, men man hade skaffat nya plantor.

Den röda näckrosen är väldigt sällsynt och finns i flera sjöar i Tiveden. Har planterats in även på Sandö på Smögen och Bohus Malmön. Lär även finnas på öarna Hästvam och Dyngön i Fjällbacka skärgård. De röda näckrosorna utgör ingen egen art, utan är en färgvariation av den vita.

Hemmåt igen

Nästa morgon var det återigen skapligt väder. Kastade loss och stävade ut från Ramsö. Hissade segel och började segla österöver in mot land. När jag rundade Ramsös norra udde skotade jag hem för dikt bidevind. Eftersom jag skulle mot sydost kom naturligtvis vinden från det hållet. Jag klarade inte att hålla upp mot Bisserännan, farleden norr om Storesnart, så jag gick in strax norr om Svartskären. Slog vid västra sidan av Nöddet och satte ny kurs strax söder om Ormskären. När jag slagit vid Ormskären mot Vattenholmen, för att gå klart grundet söder om Ormskären, blåste det upp rejält. Det var som ett åskoväder. Jag hann precis rulla in genuan innan det började ösregna. Det hade varit ganska fint väder fram tills nu och jag hade inga rengkläder på mig. Kastade mig in däcksalongen för att styra därifrån. Det regnade så mycket att det knappast va nån sikt alls.

I samma ögonblick slocknade navigationsdatorn. Den hade stängts av automatiskt för en uppdatering. Som vanligt hade jag kollat på de olika båtforumen på internet på morgonen och det kom ett meddelande att datorn skulle stängas av. Jag bockade i "skjut upp i 4 timmar", och sen glömt bort det hela. Nu hade det gått fyra timmar och den stängdes av för nån löjlig uppgradering, just när jag behövde det digitala sjökortet som bäst. Man blir så trött på teknikens underverk.

Jag gick upp i lä för Storesnart och tog ner och beslog storseglet. Det värsta regnandet hade gått över, men den kraftiga vinden bestod. Gick in till Resö och la mig längs bryggan vid kranen. Efter hand kom det in ganska många båtar. Det var skönt att krypa ner i båten, sätta på värmen och fixa lite mat.

Väderleksrapporten spådde bra väder för nästkommande dag, men sen skulle det bli skitväder. Det är styvt 30 distansminuter hem, en lagom dagstur för maskin då det spåddes sydliga vindar och kanske något regn. Jag bestämde mig för att gå direkt till Kungshamn dagen därpå.

Startade direkt efter frukost och gick för motor söderut. Strax innan Havstensund på Trossösidan ligger den L32;a, Gaston, som Anders Abrahamsson från Smögen seglade jorden runt med för några år sen.

Från Havstensund ut till Tjurpannan upplever jag alltid som en lång och tråkig sträcka. Tjurpannan är nog även den besvärligaste passagen som finns på västkusten. Höll väl upp mot remmaren som står norr om Fyren väcker, för att få så mycket sjörum som möjligt till den beryktade udden, innan jag satte kursen för att passera väster om Klätten. Det var ganska mycket sjö efter de senaste dagarnas dåliga väder. Det var skönt att komma in i lä i Fjällbacka skärgården vid Fiskholmen.

Vadbockar har ju funnits ganska många i våra skärgårdar. De användes för att torka "vaden", ett slags fiskenät som användes för att fånga sill med. På vissa platser har man torkat tex spillånga för lutfisk i liknande ställningar. På Lilla Enerskär utanför Fjällbacka har Kville hembygdsförening uppföra en vadbock. Ett antal "Ålekråkor" tyckte att vadbocken på Lilla Enskär var ett utmärkt ställe att torka sina vingar på mellan fiskepassen.

Vid Fjällbacka började regna från och till och jag växlade om med att styra från sittbrunnen eller inne i däcksalongen beroende på regnets intensitet. Det är betydligt mycket bättre ur många synpunkter att stå ute och styra i sittbrunnen, men det är ganska skönt att stå eller sitta inne, torrt och varmt, när det är kallt och regnigt ute. Från Hamburgsund regnade det hela tiden, så resten av min resa styrde jag inifrån.

Kom till Ulön-Dannemark vid middagstid. Två av de tre kryssarklubbsbojarna var lediga. Det var första gången på min månadslånga seglats som jag sett en ledig SXK-boj. Jag la mig i en undertiden jag lagade mat och åt. Sen fortsatte jag hemåt. Valö huvud, Täre sund, Sotekanalen, Sunnepinan, Väståre sunt och när jag gått genom Tångenrännan fick jag se att pontonbryggan över Tångens badplats var borta. Det ger alltid samma lyckokänsla att slippa gå runt Klåvholmen. En omväg på 0,2 distansminuter eller ca 370 meter. En tidsbesparing att nå hemmahamnen på ca 2,5 minuter.

Vinterplats

Hade tänkt att börja med att jobba med båten efter semesterseglingen i Augusti. Visserligen hade jag lovat mina döttrar i Stockholm och Karlstad lite hjälp med diverse arbete i lägenhet och villa, nån vecka och några helger under hösten. Dessutom fick min mor helt plötsligt en lägenhet på ett äldreboende i Göteborg i mitten av september. Jag fick fullt upp med att åka Göteborg - Karlstad - Stockholm hela hösten. När det äntligen började lugna ner sig i mitten av november var det hög tid att tänka på båten.

Jag har ju ett permanent båthus på Munkedals båtklubb som ingick i köpet av Thallatha, men där har jag min storfidra uppställd. Skulle fixat en del på den inför försäljningen, men jag har inte haft vare sig tid eller ork. Just nu är det arbetet uppskjutet till sommaren 2010 när det förhoppningsvis är lite varmare ute. Men det arbete som jag tänkt göra på Thallatha denna vinter kan man lika gärna göra med båten i sjön. Hade först tänkt lägga mig längs A-bryggan i Springets småbåtshamn, där jag har min bohusjulle. Det finns inte så många Y-bommar där och alla båtarna från min plats och till närmsta Y-bom inåt land var upptagna och där skulle jag gott få plats.

Att jag ville ligga längs bryggan beror på att den tidigare ägaren knäckte mantåget på SB-sida och ryckte ett par mantågstöttor ur däcket med skruv och allt. Det är lättare om man kan stå på pontonbryggan, när man reparerar och monterar nytt.

Dessvärre konstaterade jag att strömmen var bruten på pontonbryggorna, och tillgången på ström är ju helt avgörande för att det skall gå att jobba. En av de större båtarna längst ut hade en lång sladd dragen till sin sjöbod, som ligger vid pontonbryggans landfäste.

Funderade ett tag på att skaffa mig ett bensindrivet elverk. När jag var borta på A-bryggan för att kolla på platsen fick jag se en plats som tillhör en kille jag känner och som har sjöbod strax intill platsen. Det låg ingen båt på där. Han bor dessutom i huset närmast sjöboden så jag gick upp och frågade om jag kunde få hyra platsen över vintern och dessutom ta ström från hans sjöbod. Det var inga problem. Flyttade båten dit och installerade ett 1-fas uttag på utsidan sjöboden och en säkringsapparat med jordfelsbrytare som föregicks av en elmätare vid elcentralen inne i boden. Det var en perfekt lösning på min vinterplats. Dessutom kan jag använda så mycket ström jag behöver utan att skämmas.