12-timmars våren 2011

                          eller
Det är aldrig för sent att ge upp - 2


Aldrig för sent att ge upp - 1, handlade ju om vår inställda Vinter 12-timmars i slutet av november i fjol

Att det skulle blåsa under vårens 12-timmars, stod klart på ett ganska tidigt skede - flera veckor innan seglingen skulle gå av stapeln. När jag började kolla med mitt gubbgäng om de var intresserade sa Göran direkt att han inte kunde. Han skulle jobba sin sista helg inför pensioneringen, efter ett yrkesliv som lasbils- och busschaufför.

Göran är uppväxt i grannhuset till mitt föräldrahem och är en av mina första lekkamrater. Vi hade rummen mitt emot varandra och  hade en telefontråd spänd mellan fönstren. Enda problemet var att jag hade ringklocka i min telefon - det hade inte Göran i sin. Han kunde ringa till mig, men jag fick hänga upp en lapp i fönstret - "RING MIG". Jag har ritat in vår teleledning på en gammal bild ungefär från tiden det begav sig. Dvs slutet av 1950 - början av 1960-talet. Göran bodde i rummet som syns på bilden på huset till vänster. 

Görans pappa Östen var urmakare och hade sin  verkstad i sitt hus. Urmakeriet låg i det närmsta hörnet på tillbygget som syns på bilden ovan. Han satt böjd över arbetsbänken, med luppen i ögat och pillade med klockor hela dagarna. Nån gång hände det att han sträckte på ryggen och gick ut, som tex när jag och en annan scoutkompis "Astor´s Stig" från Tången jobbade med en gammal J10. Det är Stig som Östen "luggar".

Östen hade en passbåt med en utombordare. Vad det var  för fabrikat är jag inte säker på, men Archimedes är ett ord som kommer för mig. Den hade en fyrkantig tank som delvis omslöt svänghjulet. När man skulle starta lade man ett snöre runt svänghjulet och drog.


På bilden håller Göran på att skrapa passbåten invändigt. Det är ett av de få bilderna jag har av honom sen ungdomen. Måste va taget nån gång i mitten av 1960-talet.


Vi gjorde naturligtvis en massa hyss tillsammans. Det första som jag kommer ihåg, var när vi hört talas om att Kina låg på andra sidan jordklotet och vi fick för oss att gräva rakt igenom. Vi kom väl ca en halv meter innan nån stoppade oss. Troligtvis urmakarn.

Ett annan klar minnesbild var ett pussel som Göran fick när han fylld år. Han fyller strax före midsommar. 19 Juni närmare bestämt. Grattis  på 65-årsdagen föresten. Hur mycket han fyllde det året han fick pusslet kommer jag inte ihåg, men det är väl närmare 50 år sen. 


Att vi däremot satt inne oavsett vädret nästan hela sommaren och försökte få ihop det indiska templet Taj Mahal till mamma Esters stora förtret. Inte att vi pusslade, utan att vi satt inne när det var fint väder och vi borde vart ute.

Ester ja - hon var kul. Född i början av seklet, men med barnasinnet i behåll. Ester blev scoutledare på gamla dar. Scoutåret började på hösten i samband med skolstarten. Det började alltid ett stort antal förväntansfulla 10-åringar i scouterna varje höst.


En mamma berättade att hennes 10-åring kom hem efter första scoutmötet och var grymt besviken och ville inte gå i scouterna mer. Hon hade fått en gammal kärring som scoutledare. Mamman tyckte att dottern i alla fall kunde pröva några gånger och se hur det var. Sen hörde mamman inget om att det var tråkigt eller att dotter skulle sluta i scouterna.


Fram på hösten kunde inte mamman låta bli att fråga hur det var i scouterna och hur det gick med den gamla kärringen de hade fått till ledare.


"Vilken gammal kärring"
"Ni fick ju gammal kärring som ledare i er patrull"
"Jasså - Ester, hon är väl ingen gammal kärring"


Med Göran gick det som det brukar gå. Han träffade en ung vacker flicka på Smögen. Nu är han en inbiten Smögare - inte av födsel, utan av ohejdad vana.

Nåväl - vi var ju fortfarande tre man som ville och kunde segla. Ingemar, Erik och jag. Bilden visar Erik och Ingemar under förra årets 12-timmars på våren. Då med Ingemars Maxi 77. Göran var inte med, så det blåste saftigt,

Så här upprört kan havet va som mest när Göran är med.


Väderutsikterna inför seglingen såg skapliga ut. Det som beredde mest bekymmer var att anmäla sig till seglingen. Kryssarklubben hade bytt datasystem och till att börja med fick jag för mig att man måste logga in och inloggningsuppgifterna stod i det senaste numret av  tidning "Västpricken". 


Jag har sparat på båttidningar sen tidigt 1970-tal. För ett par år sen, i samband med att jag la in nytt golv och målade tak och väggar på mitt kontor, övervann jag mig själv och slängde nästan alla. Hela lastutrymmet i en Golf plus fylldes med gamla båttidningar. När jag fick Västpricken sist läste jag igenom den och förpassade den sedan till papperskorgen. Den finns ju på nätet. Till slut fick jag tag på inloggningsuppgifterna via en kompis.

Då visade det sig att vår nya startplats nr 51 vid Fôttelyktan, som ligger så nära att man ser den från Thallathas båtplats, inte fanns med i listan över startplatser. De alternativa startplatserna Lysekil eller Hunnebo ligger ju så pass långt bort att man är tvungen att gå dit dagen innan, för att slippa stå upp "sju otter före dag" dvs väldigt tidigt.   

Thallatha är inte "bebolig", så nån spontan övernattnning är inte lockande. Dvs jag har nästan inte fått gjort något i båten i vår, och det har varit allt för mycket annat som tagit upp min tid. Jobbet i förpiken har gått på mindre fart än sparlåga. Skulle ju ha gjort färdigt stuvutrymme, monterat skåpfronterna och fixat nya madrasser. Det mesta arbetet återstår.


Skickade ett mail till Martin Wallström SXK:


"Hej Martin

Jag satt och försökte anmäla mig till vårens 12-timmarsegling 28/5.

Viktigt

Har ni tagit bort startpunkten nr 51 Flåttarna? Det är ju den vi har starta vid sen den infördes för några år sen.

Mindre viktigt

Jag har ju ett SXK tal för min något udda båt. Såg att båtnamnet var felstavat i listan.
V09-1 / Thallata / Fjord 28 CS #112 / SXK-tal 1,01 
Namnet stavs Thallatha av den anledningen att det är en "ordlek"

Tommy Andersson

Kungshamn"

I snabb följd ramlade svarsmailen in från Martin Wallström, Thomas Lundgren, Lars Möller och Lars Tobin och inom ett par dar var det mesta fixat. Borttappad startplats och felstavade namn och så starthandlingar. Min anmälan hade fungerat och båtnamnet var rättstavat - åtminstone i startlistan.

12 båtar var anmälda. Väderleksrapporterna veckan innan var väl inte den allra bästa, med starka vindar från Väst och vridande till Sydväst.

Jag dammade av min gamla plan från det inställde "Vinter 12-timmars" fast, i viss mån tvärt om. Lysekil, Islandsberg, Ellös, Snäckedjupet till Gråbesskär i Gullmarn. Beroende på tiden hade vi kunnat välja att gå Lysekil och hem eller seglat ett varv till runt Skaftö  och sedan Lysekil och hem.

Vi talades vid i telefon under veckan Erik, Ingemar och jag. Under fredagskvällens telefonsamtal bestämde vi att jag skulle hämta Erik på Smögen kvart i sju och Ingemar skulle möta upp i båten vid sjutiden.

Plockade lite i ordning ombord. Dvs stuvade in maten mm. Plockade fram flytvästarna med inbyggd sele. En till mig och en till Ingemar. Erik fick ta en väst som nån glömt kvar för länge sen. Erik konstaterade att det var en väst han saknat i ett par år. 

Kastade loss och gick mot startplatsen. Hissade segel i lä för "Kalven". Kryssfock på inre förstaget och fullt storsegel.  Vårt storsegel är på 7,5 m2, därav smyslisen. Genuan är på 26,5m2 och kryssfocken mellan 15 och 20. Seglade ner mot vår startplats och skar linjen kl 07.25. Valde att gå norr om Bohus Malmön mot punkt 49, pricken Bredungen. 

Normalt försöker vi gå på utsidan Bohus Malmön för att spara Bredungen som rundningsmärke och sträckan mellan starplatsen och Bredungen. Man får ju runda varje märke två gånger (start och målgång oräknade) och segla varje sträcka två gånger. Bredungen ligger ju på 1,8 distansminuters avstånd från start och målpunkten vid Fôttelycktan. Kommer man för tidigt i mål kan man ju försöka segla fram och tillbaka och få ytterligare 3,6 distansmiuter.

Vi gjorde bra fart men fick plattläns ner mot Bredungen. I den starka vinden var det jobbigt att styra Thallatha. Hon är jobbig att styra överhuvud taget. Måste ju passas hela tiden på rodret. Glömde naturligtvis bort att ta bilder. Hade ju tänkt utse Göran till  fotograf under seglingen. Lyckades att vända mig om och ta ett hastigt kort mot startplatsen. Lite snett blev det, men bättre än inget.

Rundade Bredungen ca 07.40 och styrde mot Lysekil. Ingemar tog över rodret och jag skar i en revlina i första revet på storseglet, samt revade. 


När Bohus Malmöns hamn försvann bakom "Kalven" frågade jag Erik och Ingemar vad de hade för åsikt om vi gick in till Malmön och käkade frukost. De tyckte bägge att det var ett mycket bra förslag. Vi rullade in kryssfocken, tog ner storseglet och beslog det och gick in och la oss i Marinans gästhamn. 35 minuter efter start låg vi gott förtöjd vid pontonbryggan.

Erik hade bjudit på "klämmor" när jag var och hjälpte honom med lite el i hans båt, en Vindö 22, veckan innan. Jag hade med en viss försiktighet påpekat att jag såg fram emot ett antal dylika på 12-timmarsseglingen. 


Visst - han hade fått Eva att fixa ett stort antal. Vi drack kaffe, käkade "klämmor" eller tunnbrödsrulle som det väl också kallas. Den som nånstans skrev; "En saligt god tunnbrödsrulle som smakar gott även hemma i stan men allra bäst på en liten fjälltopp efter att man har gått alldeles för många gånger upp och ner för en brant." har aldrig smakat Evas klämmor i Bohus Malmöns hamn efter en bruten 12-timmars segling. Det finns väl ingen gång när mat smakar lika bra som på sjön!?

Frukostrasten blev lång med mycket prat om båtar, segling, naturhamnar och leder. Sjökortet var ju framme och jag plockade fram Kryssarklubbens hamn och farledsbeskrivningar för västkusten. De är en god grund när man  pratar om erfarenheter av olika naturhamnar och smygleder.

Vi tog en promenad. Gick förbi äldreboendet och tittade på "vargarna" som man placerat på utsidan. Sotenäs kommun är en av de vargtätaste kommunerna i Sverige. På Norden Ark - avelsstationen för utrotningshotade djur - finns ju ett antal livs levande vargar,  Canis lupus, i sitt hägn.

Runt om i Sotenäs kommun finns det vargar, av ett annat slag, lite var stans, speciellt på Bohus Malmön

 Ordet varg kan också  användas om något som går snett i en tillverkningsprocess. Enligt ordboken kan det betyda "tekniskt fördärvat arbetsstycke", och när man råkar åstadkomma detta vargar man. Varg har i första hand förknippats med stenhuggeri, men också plåtslagare och snickare talar om varg. Och det gör vi förresten alla. Nämligen om vi till exempel säger att det är vajsing på motorn. Ordet varg i betydelsen ’fel’ blev i 1940-talets Stockholmsslang till vaj (det är vaj på hojen) och någon gång på 1960-talet utvecklades detta till vajsing.

Dessvärre tog jag inget kort på samlingen av "vargar" som fanns på utsidan äldreboendet. Inte heller på Hilbert Eliasson, min gamle fackordförande under de år jag var kommunalarbetare. Hilbert kom upp från pontonbryggan där han har sin segelbåt medans vi betraktade de små konstverken i granit men som kasserats för att de hade en minimal skada någonstans.

Om inte vargarna var så bitska så var Hilbert det i stället och ifrågasatte vad vi gjorde på Bohus Malmön. Det är väldigt sällan vi ses nu för tiden, men vi möttes faktiskt hos Göstas fisk på Smögen när jag var där och köpte räk på order av hustrun. Även där ifrågasatte Hilbert mitt handlande;"Köpa rääger, när det finns färsk makrill". Nå ja. Det var ju inte så farligt. Vi har en rå men hjärtlig ton mot varandra här ute och man är van.

Nån bild på Hilbert tänkte jag inte på att ta när vi pratade med honom - och det hade väl egentligen kunnat kvitta. Nu mötte vi honom igen när vi nästan var tillbaka vid båten. Jag hade kommit in i fotograferingstagen, så jag knäppte en bild. Skall man hålla sig till den elakt råa men hjärtliga tonen kan man ju säga att varken bakgrund eller förgrund är speciellt vackra.

Skall man vara lite snäll, och det bör man väl egentligen va, kan man ju säga att Hilbert, förutom den röda kepsen, har "hjärtat till vänster och ett blod som pulserar rött" för att uttrycka sig med Tomas Boströms ord från hans sång "Kramfors". Tomas Boström trubaduren inte att förväxla med Thomas Bodström  fd. S-märkt justitieminister.

Tyvärr kan jag inte hitta nån inspelning av  "Kramfors" på "You Tube" inte texten till sången heller. "Kramfors" handlar om en man som avtackats efter sin pensionering och beskriver, med Tomas Bodströms underfundiga text, hur värdelös han känner sig - "sista förbrukningsdan var igår" - osv.

Däremot hittade jag titelspåret på skivan, där "Kramfors" ingår - "Till din blomstrande äng"

Vi fortsatte vår promenad förbi minigolfbanan och gick sedan mot den lilla hamnen mellan Malön och kalven. Det finns ju en kommunal gästhamn där. Långt mycket trevligare än den vid marinan där vi låg. Tänkte faktiskt inte på den. Hade jag gjort det hade vi gått in hit och lagt oss. Har ju inte varit på Bohus Malmön med båt mer än nån enstaka gång tidigare.

 









En promenad runt hamnen till "fyren" Snurran. 

Fyren Svensholmen, byggd 1890 och renoverad 1973, skulle bytas ut mot en modern i plast. Entusiaster på Bohus Malmön organiserade så att fyren kom på plats uppe på Snurran, en halvö mitt inne i Bohus-Malmöns hamn. Fyren lyftes på plats av en helikopter från Hönefoss, Norge den 23 augusti 2003. Den ägs nu av föreningen och utrustas efter hand av ideella krafter.  Fyren är införd i sjökortet som släckt, men fasadbelyst. Planer finns att tända den i framtiden med sektorer så att seglare och andra sjöfarare kan ledas in till Malmöns Hamn.

Vi hann nästan tillbaka till båten innan regnet kom. Träffade även kungshamnsbor från vår egen hemmahamn: De låg där med båt. Kommentaren"man får passa på innan alla "badgäster" kommer" är ju inte fel.

Åt middag bestående av den för vår del traditionella 24-timmars menyn.  Rostbiff och potatissallad. Under tiden vi åt kom den stora kustbevakningsbåten en sväng in i hamnen.

När måltiden avnjutits i lugn och ro lossade vi förtöjningarna och började gå hemmåt. På väg upp mot Stallerännan mötte vi sjöräddningen. Det känns alltid tryggt. Vår sjökapten Ingemar hade aldrig gått leden norr om Keö, så vi gick den vägen. 

 

Norr om Björnholmen och förbi Tullbodens Vattensportklubbs klubbstuga

 

Kryssarklubbens boj var upptagen. Det finns två har jag för mig. På Keö´s nordsida (till vänster på högra bilden) har kryssarklubben borrat i ett antal bergsdubbar och de finns naturligtvis en skiss på naturhamnen i publikationen "Västkustens Naturhamnar". Det finns en del intressant att berätta om Keö. Om folk som bodde där och en del annat. Men det får bli en annan gång.

När man rundat Keö och styr söderut igen får man två ensemärke att styra på. Djupet på rännan är 2 meter. Efter en liten bit får man två nya ensemärke på den äng som finns på Keö att styra på och man girar västerut igen.

Smygvägar är  alltid intressanta att gå.

Eftermiddags kaffe i Hovenäset som syns rakt i fören på bilden i fråga. Det gäller ju att sträcka ut den tilltänkta färden så länge som möjligt.

Efter kaffet blev en ganska kämpig hemfärd i  den starka vinden. Thallatha har ju ett stort vindfång och hydraldriften på propellern har nog sett sina bästa dagar och skulle behöva en genomgång. Vi gick för motor, men den orkade helt enkelt inte driva fram båten mot vinden, utan fick "kryssa" oss fram för att överhuvudtaget flytta oss framåt. Det är därför det ser ut som vi kryssar på sjökortsbilden nedan. Den orange strecken visar hemvägen och röd vår "35-minuters segling".

Det var skönt att lägga till i hemmahamnen efter en, trotts allt,  "pen" tur på totalt  ca 9 distansminuter på lika många timmar. 

Ja - den mesta tiden gick väl åt till att prata med varandra och andra och så naturligtvis äta upp maten vi hade med oss.  Det kanske är det viktigaste. Vi lever ju efter devisen; "Hade det inte varit för den goda maten, så hade vi aldrig seglat".

12-timmarseglingen då.

12 båtar var anmälda. 

Tre startade, däribland vi. 

Två båtar bröt.  

Båten "Lina", en Johnsson 23 med Alf Andersson som skeppare. Startade vid Lysekil och fick problem vid Grundsund. När sedan även rullgenuan krånglade seglade de hem till Vindön.

Den andra båten som bröt var vi. Anledningen var nog ren bekvämlighet och kanske även att det kan va bra att ha besättning vid kommande seglatser. 




Den båten som fölföljde var "Stormfågel" en Bavaria 41 H med  Lars Tobin som skeppare. Man seglade   74,8 distansminuter men då båten har ett LYS-tal på 1,26 blev den omräknade distansen 59,4 distansminuter. Lars är ansvarig för 12-timmmarsseglingarna.