Heidenstamnsfyr, Gotska Sandön

Hur många haverier som inträffat längs Gotska Sandöns stränder och på grundområdet Kopparstenarna ca 10 distansminuter norr därom, är det nog ingen som vet. Några finns dokumenterade, men de flesta haverier är med all sannolikhet okända.

Mellan åren 1859  fram till 1914 inträffade närmare 70 haverier runt Gotska Sandön. Albert Engström återger i sin bok om Gotska Sandön de anteckningar  om strandningar som fyrvaktaren Frans Oskar Lilja  förde fram till han slutade som fyrvaktare  1894 och efter det från notering i fyrloggen.

Fyrvaktare Lilja, som trots sin varma kärlek till spriten, förde en ytterst noggrann privat dagbok under 33 år, samt gjorde en förteckning över strandningar, påbörjad samtidigt med hans anställning vid fyren.

De olika myndigheterna hade en njugg inställning till  att man behöver en fyr på Gotska Sandön. Detta beroende på det att man vidhöll att skeppsbrott i dessa trakter var ovanligt. Fartygens rutter gick i första hand förbi Gotska Sandön och inte in till själva ön.

Detta är dock en sanning med modifikation, Kopparstenarna, grundet norr om Sandön, var vida känt även utanför Sveriges gränser. Varje fartygschef som kunde välja mellan att gå mellan fastlandet och Gotland eller Gotland och baltiska kusten valde det senare om det fanns någon liten uns av oväder i luften. Risken att förlora kursen och hamna på Kopparstenarnas grund var alldeles för stor. Detta i sin tur innebar att det ofta togs större risker med att gå på östsidan av Gotland istället för att gå i lä mellan Gotland och fastlandet/Öland.

Den största anledningen till den negativa inställningen till att bygga en fyr på Gotska Sandön var troligtvis de problem som kunde uppstå, förutom att det var svårt att grundlägga  i sanden.

Det fanns inga fyringenjörer vid Lotsverket utan man anlitade officerare från Flottans Mekaniska kår. Dessa herrar hade en övervakande funktion och man kan dra den slutsatsen att det antagligen uppstod problem många gånger beroende på att ansvarsfördelningen var diffus.

Lägger man sedan till detta, det faktum att entreprenörer och leverantörer hade sina egna åsikter, samt de ofta besvärliga transporterna ut till själva fyrplatsen, så förstår man försöken till att hejda Gotska Sandöns fyr  från de ansvariga.

Nils Gustav von Heidenstam  började som ingenjör på Fyr- och Båkinrättning 1849. Det första projektet som Heidenstam blev involverad i  gällde en fyr på Grimskär, en lite holme i Kalmarsund utanför Kalmar. Malörens fyr, längst uppe i  Bottenviken, ritade Heidenstam år 1851. Det blev ett vackert 17,5 m högt, koniskt trätorn. Skissen till vänster. Samma slags torn fast med mindre dimensioner uppfördes året därpå på Hjortens Udde i Vänern och på ön Fjuk i Vättern.

Nästa viktiga projekt för Heidenstam blev Gotska Sandön, vars besvärliga sanddyner ställde särskilda krav. Heidenstams förslag var två fyrar, som måste konstrueras lätta för att kunna grundläggas i sanden. Med erfarenhet från utlandet, konstruerade Heidenstam skruvpålar och ett tornskelett av järnstag, som täcktes med brädor. Fyrarna skulle bilda en enselinje och varnade för grundet Kopparstenarna beläget ca 10 distansminuter norr om ön.

Byggnadsplanerna på Gotska Sandön tog inte riktigt fart förrän 1856, då fyra engelska fartyg gick på grund utanför Faludden. (Faludden är en liten udde på sydöstra Gotland.) Det visade sig att havet mellan Gotland och fastlandet varit skyddat från vinden men att befälhavarna inte vågat ta den vägen beroende på Kopparstenarna. När denna berättelse nådde brittiska amiralitetet, skrev man ett brev till svenska Utrikesdepartementet och i mer eller mindre starka ordalag uttrycker sin besvikelse över Sveriges avsaknad av fyrar, en vid Kopparstenarna i synnerhet men även vid svenska kusten i allmänhet.

Heidenstam som blev ju anlitad för planering och utformning  ritning till fyren på Gotska Sandön redan sex år tidigare. Detta resulterade dock i att han under denna tid kunde förbättra och vidareutveckla en ny teknik som bestod i att bygga i järn istället för trä.

Resultatet av Heidenstams ritningar blev dock att det skulle uppföras två stycken fyrtorn på Gotska Sandön, ett nordligt lågt placerat och ett sydligt lite högre placerat. Finessen med denna placering var att man genom att syfta mot fyrarna hela tiden skulle kunna avgöra sin egen position gentemot Kopparstenarna.

Heidenstam ville från början ha en rak linje från ön och ut till mittpunkten av grundet men detta gick tyvärr inte så syftlinjen fick istället gå ut till den grundaste delen av revet. Det berättas att han med stort engagemang klättrade i träd för att rikta ut exakt var fyrarna skulle placeras. En annan anledning till att bygga två fyrar istället för en var att det skulle bli enklare att identifiera fyrarna, så att man inte förväxlade dem med fyrarna på Fårö och Östergarnsholm.

År 1903 släcktes och revs den södra fyren, man hade då installerat en klippapparat och bifyr i den norra fyren. Klippapparaten skapade en unik karaktär åt fyren så att identifieringen av den blev möjlig och bifyren angav positionen gentemot Kopparstenarna.

Gotska Sandöns fyr avbemannades enligt olika uppgifter 1968 eller 1970, klart är dock att den siste fyrmästaren stannade kvar på ön och fortsatte arbeta åt Naturvårdsverket som chef för en grupp tillsyningsmän.

Den nordliga fyren är idag beklädd med eternit utanpå stålkonstruktionen och är 24 meter hög. Fyrens lyshöjd över havet är 41,6 m, och dess lysvidd: 24 nm. Tio st skruvpålar, fyra meter långa,  av gjutjärn, utgör grunden för fyren.

I naturrummet i Gostka Sandöns fyrby, finns en uppskuren modell av fyren, så att man bl.a. kan se dess konstruktion. Dessvärre var jag lite slarvig när jag tog ett kort på modellen, så bilden blev en aning suddig. Naturrummet finns i den röda byggnaden på bilden till vänster, det gamla skolhuset. Bilden är taget från den plats där den andra fyren stod tills den revs 1903.

Det påstås att alla som övernattar på Gotska Sandön har möjlighet att få ta del av en guidad visning av den norra fyren. Mycket riktigt. Under de tre dygnen vi var på Gotska Sandön  sommaren 2010 var det två visningar av fyren. När visningarna äger rum finns  anslaget på anslagstavlan på kökshuset på lägerplatsen.

Vi var naturligtvis tidiga och ganska ensamma ett tag, men efterhand samlades det en hel del personer som var intresserade  och som gick den långa trappan upp till fyren.

Lägervärden Jennifer visade oss fyren. Om jag inte uppfattade det fel hade nån av hennes förfäder varit fyrvaktare på Gotska Sandön. Hon hade mycket intressant att berätta.

Bl.a. fanns det ett staket mitt på golvet som omgärdade ett hål som var ca 2 meter djupt. Anledningen till att man grävt hålet, var ett lod, som troligtvis drev runt fyrlyktan på något sätt. Fyren var en aning för låg och man fick gräva hålet för att tiden det tog för lodet att nå till golvet var en aning för kort för att stämma med vakterna. Jag har ett bra minne men kort, men jag tror det var så hon sa.

Det fanns ett lite krypin med kamin längst ner i fyren där personalen kunde krypa in och värma sig. Mest imponerade  konstruktionen av järnstag och den höga spiraltrappan där vi fick klättra upp några i taget.

Spiraltrappen ledde upp till ett teknikrum, varifrån det gick en trappa upp till en lucka i taket som som ledde ut till den "balkong" som fanns runt toppen på fyren.

Från balkongen som omgav fyren var det en strålande utsikt runt om, även om träden nästan var lika höga som fyren. Bilden till vänster mot norr och Kopparstenarna och bilden till höger åt sydost och  St Beckrevet. Så här i efterhand undrar jag varför jag inte tog en bild åt det hållet där den andra fyren tidigare stod.

På toppen av fyren  tronade naturligtvis det viktigaste - själva fyrlyktan.

Nuvarande optik: 4:e ordn. (500 mm) dioptrisk planlins med bulls-eye och inslipade ringar, 4 fack 90°, roterande samt en modern mindre roterande reservlins uppe på stora linsen. Fyrapparat: 2x1000W 120V lampor.

Övrig utrustning: Bifyr: 3:e ordn. (1000 mm) dioptrisk trumlins 30°, 2x1000W 120V lampor.    http://www.fyr.org/pdffiler/407200.pdf

Den södra fyren som revs 1903 stod på kullen alldeles intill Fyrbyn och i vars framkant ett par "jordkällare" finns.

En del faktauppgifter hämtade från  Magnus Götherström´s skrifter. http://www.reecoy.com/skrivet/artpub.html

Heidenstamnsfyr, Hjortens udde

Hade varit i Stockholm sista helgen i Oktober 2006 för att hjälpa dottern med något. Vad det var kommer jag inte ihåg, men att jag hade åkt upp själv tyder på att det var något jag lovat fixa. Jag skulle ha åkt hem på Söndagseftermiddagen, men tidsoptimist som jag ofta är, hann jag naturligt inte det. Först frampå måndagseftermiddagen var jag klar. Det var något som saknades och i en stad som  Stockholm finns allting, men det kan ta förfärligt mycket tid att hitta. I det här fallet större delen av måndagen. Om man skall ha tag på något här hemma vet man vilka affärer som kan ha prylen i fråga. Man ställer bilen utanför affärsdörren och går in och frågar expediten, som man dessutom känner, om de har prylen och får direkt ett svar - ja eller nej. Har dom den inte hemma tar det ett par dar att få hem den.

När jag var klar var det för sent för att jag skulle orka köra de 50 milen till Kungshamn på kvällen. Jag valde mellan att stanna i Stockholm tills på tisdag morgon, eller att köra den 5 mil längre vägen över Karlstad och övernatta  där. Jag valde det senare alternativet.

"Har man tur så behöver man inget vett". På tisdagsmorgonen var det blixthalka och snökaos i Stockholm, och jag klarade mig faktiskt ända hem till Kungshamn innan ovädret kom ikapp mig. Jag åkte från Karlstad fram på förmiddagen och då "dagen ändå var förstörd" hade jag ingen brådska. Påbörjad semesterdag är ju lika med hel semesterdag. Jag hade ju tidigare på hösten börjat fundera på det där med Heidenstamsfyrar pga några kryptiska ord från en skribent på Fendern.se.

Under mitt funderande, som till stor del bestod av "Googlande", hade jag kommit på att förutom den första fyren som Heidenstam ritade, den på Malören, hade det byggts två liknade fast mindre. En på Fjuk i Vättern, som jag var i närheten av nån styv månad tidigare och en på Hjortens udde i Vänern. För det mesta brukar vi åka vägen förbi Dals Ed och Bullarebyggden, när vi åker mellan Karlstad och Kungshamn. Om jag i stället åkte 45;an mot Vänersborg (ett par mil längre, men snabbare och tråkigare väg), skulle jag kunna ta en avstickare till Hjortens udde.

När jag seglar har jag alltid med mig sjökort över hela det tilltänkta seglingsområdet och väl så det. Trots att jag, på förekommen anledning, ofta tvingats köpa vägkartor,  finns det nästan aldrig nån karta i bilen. Jag hittade en väg som jag tyckte bar åt rätt håll och kom till slut fram till Dalbergså´s Gästhamn. Det blåste kulingvindar vid tillfället. Att komma in i Dalbergså efter en färd på ett vresigt Vättern, måste verkligen va att komma in i den lugna hamnen. 

Det finns en gammal "läsarsång" där refrängen börjar;"Lugna hamn, efter stormiga färden.............." För metaforen i sången är Dalbergså en perfekt liknelse. Den enda inspelning av  sången som jag hittade på You Tube är från inspelningen av programserien "Minns Du sången" som sändes i TV för många år sen. Framförandet är kanske inte musikaliskt perfekt men  pretentionslöst. Spelmansglädjen och humorn går inte att ta miste på. De flesta av Sveriges mest namnkunniga sångare från de olika frikyrkorna medverkade i programserien. Den mörkhåriga, bildsköna damen, som fotografen och producenten hade en förkärlek att fokusera på, speciellt i slutet av sången, heter Märta Svensson. Hon är en av Sveriges bästa sångerskor i kyrkliga sammanhang. Jag hade förmånen att va ljudtekniker för Märta under några dagar och ett antal kyrkokonserter i Sotenäs för väldigt många år sen.

Utan karta, men med en bärbar dator med digitalt sjökort i memorerade jag vägen till Hjortens udde några km längre norrut. Parkerade bilen. En vandringsledsskyllt visade vägen mot fyren. En handskriven lapp  under meddelade att; "Fyrtornet repareras augusti - oktober 2006. Området är en arbetsplats som ej får beträdas av obehöriga."

Ett maskinskrivet anslag berättade om fyrens historia;

" Juli 2004

HJORTENS UDDE  fyrplats. 

Ett av de särskilt olycksdrabbade områdena i Vänern vid 1800-talets mitt var de kring Hjortens udde, där all trafik till och från Vänersborg och Trollhätte kanal måste passera. Seglationsdirektionen som vid denna tid hade ett digert fyrbyggnadsprogram framför sig tycktes emellertid inte vilja prioritera en fyr på denna plats, varför många redare och köpmän begärde att Kronan skulle bekosta fyren vid Hjorten. På detta sätt tillkom Hjortens udde fyr år 1852.

Det var bonden Sven Hansson på Udden, som avstod den steniga yttre delen av Hjortens udde till Kungl. Maj:t och Kronan. Fyren är den enda av Vänerns alla fyrar som staten har uppfört. År 1899 begärde emellertid staten att Vänerns Seglationsstyrelse skulle överta drift och förvaltning av fyren på Hjorten, eftersom de ägde och förvaltade alla övriga fyrar i Vänern. Den överenskommelsen gällde sedan ända till den 1 juli 2004, då staten genom Sjöfartsverket övertog alla Seglationsstyrelsens fyrar - tillsammans fler än 100 st.

Fyrtornet på Hjortens Udde är 15 m högt och helt byggt i trä. Tornet var ursprungligen tvåfärgat med en vit överdel och en grå nedre del. Fyren visade fast vitt sken fram till 1895. Då kombinerades fyrlyktan med en 50 cm:s roterande spegel, varvid fyren kom att visa ett vitt blinkande (Fl 5s) samma fyrkaraktär som består än idag. Samtidigt målades hela fyrtornet vitt. Senare har fyrtornets träfasad täckts med vitmålad plåt.


Ända fram till 1954 hade fyren fotogendriven ljuslåga. Först då ersattes fotogenlyktan av en elektrisk lykta med en AGA-gaslykta som automatisk reserv. Fyren är fortfarande i drift året runt.

Länge fanns det två fyrvaktare, eftersom den första fotogenlyktan krävde kontinuerlig passning. Den modernare, roterande fotogenlyckan i slutet av 1800-talet krävde däremot mindre passning och i början av 1900-talet drogs den ena fyrvaktartjänsten in. Efter helautomatiseringen år 1954 minskade behovet av fyrtillsyn ytterligare, men samtidigt fick fyrvaktaren utökat ansvar genom tillsyn och skötsel av flera fyrar och farledsprickar i området Dalbergsån - Köpmannebro.


År 1982 avbemannades fyrplatsen tills vidare i och med att arbetsuppgifterna i området kring Hjorten hade minskat. Dåvarande fyrvaktaren fick motsvarande anställning i norra Vättern. Huvudansvaret för tillsynen idag ligger hos personalen i Åmål.


Fr.o.m. år 1993 finns vid fyrplatsen även en referensstation, som sänder ut korrektioner till satelitnavigeringssystemet GPS. Dessa signaler kan mottagas av dem, som har en DGPS-mottagare anpassad till Sjöfartsverkets korrektionssystem.


Älvsborgs Museum gjorde år 1991 en "Kulturhistorisk Byggnadsinventering" i Melleruds kommun. Det avsnittet som beskriver "Udden 1:35, Hjortens fyr" avslutas med "... Framför allt är det fastighetens läge och funktion som fyr- och fyrvaktarboställe, som ger dess kulturhistoriska värde."

Runt fyren var det uppbyggt ställningar och den var helt intäkt med plast, med ett plåttak på toppen till skydd från väder och vind.  Och väder - det var det verkligen. Vinden slet i plastklädseln om omgav fyren.

Den mer än 150-åriga fyren genomgick vid tillfället en grundlig renovering. Delar av den bärande träkonstruktionen och klädseln byttes ut samt att fyren kläddes om med ny plåt. Lanterninan togs ner och blästrades och gjordes i ordning. En mycket omfattande renovering och fyren är nu i bästa skick.

Trots det handskrivna meddelandet smög jag försiktigt fram till fyren. Dörren stod öppen och jag ångrar nu att jag inte smög mig ända fram och kikade in, eller försökte få tag på någon av av bygg jobbarna som eventuellt fanns på plats.

Vattnet på utsidan bröt in mot stranden och det var kallt i vinden. Jag skyndade mig tillbaka till den varma bilen. Hjortens udde ligger ju inte all för långt bort, så jag kommer nog att göra ett besök till. Fast jag väljer i så fall en dag med betydligt ljumnare vindar.

Heidenstamsfyr, Fjuk

Har man problem med ryggen, så kan stillasittande sysselsättning i obekväma ställningar va förödande tex långa seglingsdagar. Likaså bilkörning. Hösten 2006 var vi på väg från ett besök i Gränna till Stockholm. Vi hade gott om tid och stannade därför i Vadstena, parkerade bilen i hamnen och tog en promenad. Utanför ett skärt reveterat hus på Sjögatan stod en skyllt.

Fjukahuset 

Detta hus var beläget på ögruppen FJUK, som består av tre små öar ca 15 km utanför Vadstenaviken.

På öarna fanns en fyr, fyrvaktare och en fast befolkning fram till början av 1900-talet. På den tiden fanns det också en skola på ön. Befolkningen livnärde sig på fiske och transporter på Vättern. Fjukahuset var då ett enplanshus och på taket fanns fyren som vägledde Vätternfararna.

År 1908 plockades huset ner och fraktades på isen till Vadstena och här sattes det upp på denna tomt i Kvarteret sjögården. Huset byggdes på med två våningar och hade sex st 2-rumslägenheter - idag består det av tre större lägenheter. Huset ägdes av Birgittasystrarna fram till 1980, då det övergick i annat ägande.

När vi kom tillbaka till hamnen kunde vi faktiskt se Fjuk. Inzomat med en inte allt för bra digital kamera.

 Fjuk består egentligen av tre öar, Jällen, Mellön och Skallen, belägna i Vättern  6,5 distansminuter från Vadstena och drygt 8 från Motala. De ligger längs en ca 600 meter lång linje och de två bredaste är ca 100 meter tvärsöver. 

När fyren byggdes 1852 uppfördes samtidigt också bostadshus och uthus. Fyren var ett 15 m högt åttakantigt, vitmålat, koniskt trätorn som ritades av Nils Gustaf von Heidenstam. Fyren var tvilling med Hjortens Uddes fyr i Vänern och av samma typ som den något högre fyren Malören i Bottenviken. Fjuk och Hjortens Udde behövdes då sjöfarten på de stora sjöarna hade ökat markant sedan man öppnade Göta Kanal 1832.

Fjuk bemannades med 2 man, tändes i september 1852, klassificerades som stillastående ledfyr och dess sken syntes 2-2½ mil vid klart väder. År 1887 utökades bemanningen till 3 personer och med familjemedlemmar bodde då 17 personer på den lilla ön. Rovoljelampan byttes år 1872 ut mot en envekig fotogenlampa  med föränderlig bränsleyta.

 År 1889 byggdes en lanternin på bostadshusets tak.  Den gamla fyren släcktes men revs inte förrän 1891.

År 1909 byggdes nuvarande 9,4 m höga betongfyr som automatiserades med AGA ljus. År 1977 ersattes AGA-utrustningen med elektronik och två solpaneler. 1909 då betongfyren byggdes, revs och borttransporterades alla hus. 

Öarna i Motalabukten bl.a Fjuk är natureservat. Turistbroschyr

Öar i Vättern, Fyrön Fjuk

År 1914 fick ön en ny invånare. Det var den så omtalade Erik Zetterblad, "Enslingen på Fjuk", 1884-1966

För Motalabor var enslingen på Fjuk en person de flesta kände till. Han blev närmast ett begrepp under sin tid som ensamboende på en av Vätterns fyröar. I drygt femtio år bodde han i en enkel bostad som han byggde själv. 1966 hittades han död i sin bostad.

Heidenstamsfyr, Malören

"Efter att ha besökt några fyrplatser i varierande stadier av förfall, känns det upplyftande att möta Malören. Här finns ett rödbrunt fyrtorn som bågnar av välmåga, ett fiskarkapell som är en överraskande skönhetsupplevelse, en klunga faluröda stugor med vita knutar. Ön i sig är också tilltalande, med låg profil, intressant form och välgörande rensad från allt som i onödan kan tänkas skymma en fri horisont. För den blaserade besökaren av utsjöplatser erbjuder Malören dessutom ett antal smått spektakulära attraktioner: ett vrak, en söndervittrad hamn, och en sjömansgrav. Det enda som möjligen saknas, är anvisningar om var sjörövarskatten är nergrävd."

Så inleder Anders Hedin sitt kapittel om  Malören i sin bok "Ljus längs kusten - Berättelser från tio Svenska fyrplatser"

Under min Norrländska seglats sommaren 2004  var ett av målen just Malören. När man läser om ön och hamnarna där är väl ett budskap ganska tydligt. Norra hamnen finns egentligen inte mer. Man kan kanske lägga till där vid mycket fint väder, men som egentligen alltid, hel på egen risk.  Skulle det bli lite sämre väder måste man va beredd att ge sig därifrån.


För södra hamnen står det både i tryckta alster och på internet att för att angöra hamnen får inte båten ha ett större djupgående än 1,2 meter.

Nu är det ju inte det de menar. Ordet angöra betyder ju i första hand att när man får en visuell kontakt med land och kan göra en lägesbestämning - då har man angjort. Det finns äldre skrifter där man med angöring även har menat "lägga till".

Det senare har ju förstärkts Hasse & Tages film och sång "Att angöra en brygga". Så nu tror större delen av svenska folket att uttrycket angöra enbart betyder att lägga till. Personligen tillämpar jag själv följande vokabulär; Man angör en kust, man anlöper en hamn, men man lägger till vid en brygga.

Fyren på Malören har en lysvidd på 14 distansminuter. En fritidsbåt, som klarar att anlöpa Malörens södra hamn, kan angöra Malören på ungefär 12 distansminuters avstånd.  Avståndet för hur långt man se på havet beräknas ur formeln 2,08 x √ h. Malörens fyr har en höjd av ca 22 m.  √22 ≈ 4,7. Sitter man i en liten båt är ögonhöjden knappt två meter.  √2 ≈ 1,4. Avståndet man kan se Malörens fyr är alltså ungefär 2,08 x (4,7 + 1,4) =  12,688 distansminuter.

På avståndet 12 distansminuter är det mellan 10 till 90 meter djupt i de två sydliga kvadranterna.  Det är väl från det hållet man kommer om man angör Malören.

 

När det gäller inseglingen som sker från sydväst finns det två enselinjer som leder in i hamnen.

Den kände seglaren Åke Mattson berättar i sin bok "Vänd och skota hem" om ett besök på Malören. Citerar det han skriver om att angöra och anlöpa Malörens södra hamn;

"Kl. 18 är Gooding seglande med kryssfock. 40 mil till Malören, den spännande utposten i nordligaste Bottenviken. Kk 325°, ostliga missvisningen är 6° häruppe. God gång, kan sträcka babordshals på kursen med lite skön buk i lapparna. Gropig sjö, dock väl 5 knop. Lilla trogna Gooding klafsar glatt. Utan Geishan blir det en nattsegling med handstyrning. Jag känner mig likväl utvilad och fin i den dagsljusa nordnatten. Solen kryper under horisontranden drygt ett par timmar. 02.30 siktar jag Malören som en mörkviolett plump mot den pastellblå himmelshorisonten. Vinden har avtagit något, sjön är brant, men gässar inte längre. 4 knop, Plumpen växer till en svart klump. Snart färgas den mörkrosa av morgonsolen. Jag börjar i kikaren urskilja de välkända siluetterna av Malörens båkfyr och kapell.

Angöringen blir svår. Jag får gå upp i vind ett par gånger för att finna, var man kan segla in. Smalt mellan grund och udde, har unnanvind, men törs inte segla in. Ser stångmärke och ensmärken. Greta  (bensinmotorn) hackar. Precis inne i sjölä lägger Greta av. På fladder från halvt beslagen stor lyckas jag styra Gooding in till bryggnocken på en och en halv meters vatten." 


I Kryssarklubbens årskrift 2009, som enbart handlar om hamnar på Norrlandskusten, står det; "Denna vackra ö, den yttersta utposten i Bottniska viken, där man knappt har sikte till fastlandet, bör man besöka i gott väder, åtminstone om man har en djupgående båt. Den södra, naturliga hamnen tillåter endast 1,2 meters djupgående och den norra betongkajen, som visserligen tål 2 meters djupgående, blir lätt utsatt för sjöhävning vid måttlig vind från alla väderstreck. Låt inte detta avskräcka för besök." 

Jag har kollat med statens fastighetsverk, som bekräftar att det som kryssarklubben och andra skriver i stort sett motsvarar det aktuella läget. Det har länge varit på tal om muddring av den södra hamnen, men inget om när det kan komma till stånd. Det är väl en ekonomisk fråga. En förhoppning är att kunna få EU:medel samt medel från andra intressenter vilket är förutsättningen för ett lyckat resultat.

Ju längre det dröjer ju grundare bli hamnen. Bara landhöjningen i området är 0.9 cm/år.

Att besöka den lokala turistbyrån om man är på främmande ort är alltid intressant.  Om inte annat så för att få tag på en lokal turistkarta. Om det är en skada som vi seglare lider av - åtminstone jag - som inte kan  förflytta mig en meter utan en aktuell karta - i varje fall inte när jag seglar på okända vatten, vill jag låta vara osagt.

Var i Haparanda 1 Juli 2004 och gjorde ett besök på turistbyrån där. Frågade naturligtvis om Malören. Det är kyrksöndag på Malören först söndagen i Juli, dvs  detta år den 4;e, och det gick båt dit. Då väderläget var lite osäkert för helgen, bestämde jag mig för att ta turbåten dit. Man hjälpte mig att ringa turistbyrån i Karlix, under vilken Malören råder och jag bokade biljett hos dem. Båten avgick på söndagsmorgonen från Storön och Innergrundsviken på västra sidan.

På Fredagen seglade jag till och runt Kataja, Sveriges östligaste ö, som delas med Finland. Efter en rundvandring på ön och besök vid gränskummlet, gick seglatsen vidare. Svajankrade för natten i norrviken på Skomakaren, en av de större öarna som ligger mitt i Haparanda skärgård. Det blev en guppig och orolig natt. Lördag morgon började jag segla mot Storön. Kommen till "Lutskärsgrund" ca 5 distansminuer  sydost "Skagsudden" ringde skepparn på turbåten och meddelade att turen var inställd pga kulingvarning.

La kursen mot Brädöskäret, där jag tog natthamn. Ock kuling blev det. Först från ost som under natten vred till väst. Ankrade om och förhalade fyra gånger under natten. Min kyrksönda fick bli ett besök i Brändöskärets kapell. Gudstjänstfirande  bestod av att titta på kapellet invändigt, men även på det upprörda havet genom fönstret.





Fick aldrig möjlighet att komma till Malören. Åtminstone inte den gången. Det närmats jag kom var att se  ön från Haparanda Sandskär.

Malören har med det fornsvenska ordet mal som betyder rundspolat grovt grus att göra; alltså "grusskäret". Man tror att Malören höjde sig över havets yta under senare delen av vikingatiden  Till att börja med som två öar antas det, men pga landhöjningen har ytan växt betydligt efter hand. På en karta från 1827 har Malören betydligt mindre landyta än idag.

 Det rika fisket lockade tidigt ut folk hit. De kom främst från den finska sidan och byggde med tiden ett stort antal fiskebodar. Den äldsta stugan som kunnat daterats var uppförd 1642. Under den stora ofreden, härjades Finland av ryssar. Strömmingsfisket fick då en ökad betydelse och sommaren 1717 lär det ha legat ca 200 båtlag på Malören

Malören har haft officiell lotsplats från 1827 och fyrplats sedan 1851.  Svår sjö har flera gånger förstört  norra hamnen. Pålandssjö och is gjorde att man anlade en rälsbana tvärs över ön, så att man kunde sjösätta båtarna i sjölä.

Det var nödvändigt att angöra vid Malören, när man skulle söka sig mot hamnarna å området Torneå-Karlsborg och därför restes redan 1725 ett enkelt stångmärke och senare kostade borgarna i Torneå på en stor fyrkantig båk 1823.

År 1769 uppfördes ett kapell på ön i form av en vacker åttakantig byggnad i rödmålat trä. Med sitt branta tak är det ovanligt högt och därför ett fint sjömärke.  Sommaren 1768 timrades det och fraktades ut till Malören. Kapellet var klart hösten 1769, men invigdes först sommaren därpå. Byggnaden är åttakantig med ett brant spånklätt tak. Det är vanligt hos en speciell typ av norrbottniska träkyrkor. Senare fick kapellet den typiska, norrländska spånbeklädnaden, vilket förhöjde byggnadens utseende ytterligare. Kapellet kallas ibland "Skärgårdens domkyrka"

I november 1847 beslutades det att en fyr skulle byggas på Malören. Det första förslaget till fyrbyggnad var ett högt stentorn, men det ansågs bli alltför kostsamt och Gustaf von Heidenstam, som 1849 hade blivit fyringenjör vid Lotsverket ritade ett nytt förslag till ett fyrtorn av trä. 1851 byggdes ett vackra koniska trätorn, 17,5 m höga,  i anslutande stil till kapellet. Tornet fick också två, något mindre, syskon på Fjuk i Yättern och Hjortens Udde i Vänern.




Isen lägger sig tidigt häruppe och med den upphörde sjöfarten. Fyren släcktes och fyrmän och lotsar flyttade iland i november och återvände först i maj.

År 1891 byggdes ett fyrtom på gaveln till fyrpersonalens hus och hit flyttades lanterningen och en linsapparat som erhållits från de nedlagda fyrarna på Nordkoster. Den nya, lägre fyren hade byggts för att man skulle kunna dra ner på fyrpersonalen. Det var en dålig åtgärd eftersom lyshöjden minskade från 22 m till 13 m.

År 1910 slopades den senare fyren och man flyttade tillbaka till den gamla fyren, nu med en modern Dalénutrustning och gas. Fyren avbemannades och sköttes senare av lotsarna. Malören blev således en av de första fyrarna som avbemannades. År 1958 fick den en AGA-utrustning och senare har vindkraft och solpaneler prövats för kraftförsörjningesa. Lotsplatsen drogs in 1987.

När man letar efter och kontrollerar faktauppgifter hittar man ibland intressanta små detaljer. Under mitt Googlande på Malören fick jag en träff som jag först inte förstod innebörden av; Bevarandeplan Natura 2000, Malören SE0820724 Det tog lång tid för mig att förstå vad detta sjusidiga, byråkratiskt skrivna dokument handlade om. Det tar ju upp så många saker om Malören och på ett mycket omständligt sätt. Ett ord återkom vid ett flertal tillfällen första gången på sidan fyra (av sju); Strandviva (Primula nutans). Dokumentet handlade om skyddet av en sällsynt växt, som växer på Malören.

Strandviva  är en perenn  (fleråriga örtartade växter som vissnar ner på vintern och börjar växa igen på våren) Den är fridlyst  i Sverige. Första svenska fynduppgiften är från Uddskär  i Norrbottens län 1875.

Strandviva växer runt polcirkeln samt på tibetanska högplatån. Runt Bottenviken växer varieteten Bottenviksviva  som är beroende av brackvatten. Den blir 5–20 centimeter hög och trivs på öppen fuktig mark. Bottenviksvivan växer på havsstrandängar och i strandsänkor.

Blomningen sker i juni–juli och blommorna blir ljust violetta med gul mitt. Blommorna har en till två centimeter bred krona och sitter i glesa flockar om två till fyra blommor på en späd stjälk.

Många faktauppgifter är bl.a hämtade från wikipedia men även många andra källor. Speciellt  Anders Hedin´s  bok "Ljus längs kusten - Berättelser från tio Svenska fyrplatser" har varit till stor hjälp. De sista raderna i bokens kapitel om Malörens fyrplats får avsluta;

"Den som vill, kan betrakta Malören som ett föredömligt exempel på hur en fyrplats kan överleva avbemanning utan att oersättliga kulturella värden gårförlorade. Runt Sveriges kuster växer nu upp föreningar med syftet att rädda de gamla fyrarna och fyrplatserna; lovvärda initiativ som möjligen är det enda realistiska alternativet till förfall och vandalisering. Och kanske vågar man rentav hoppas att inom en inte alltför avlägsen framtid, många fler fyrplatser ska kunna leva upp till Malörens motto: 

En plats - inte att lämna - utan att komma till."

Heidenstamsfyrar

"Pos: N 58¤ 08´93 S 16¤ 58´92

2 av 12 avklarade!"

Så stod det under The Beachboy´s inlägg på Fendern.se ett tag runt 2006. Kollade positionen och kom fram till att det var sydöstra viken på Häradsskär. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att fråga !!! vad det betydde. Svaret blev att positionen gällde egentligen Heidenstamsfyren på Häradsskär.

Fyrar har ju fått en allt mindre betydelse för sjöfarten. I dag har man ju tom slutat använda fyrar för angöring och i stället börjat använda bryggor  (här har jag lagt ner en oerhörd stor möda på att lägga in en smilys, utan att lyckas).

Däremot har allt fler börjat intresserat sig för fyrar ur andra synvinklar - kulturhistoriska. Svenska fyrsällskapet  har sen starten 1996  vuxit med ca 1 ny medlem per dag, och är det näst största nationella fyrsällskapet i världen.

The Beachboy´s svar började få mig att fundera på vilka fyrar som är Heidenstamsfyrar och vilka jag besökt under mina seglingar längs den svenska kusten.

Försökte hitta en sammanställning över Heidenstams fyrar. Letade lite i olika källor, men hittade ingen  - då.  Det jag tänker mig som en Heidenstamsfyr är de fackkverkskonstruktioner som bl.a finns på fyren "Pater Noster". Gjorde ett besök på Hamneskär, som ön heter där fyren ligger, sommaren 2007 nån vecka innan den nyrenoverade fyren skulle ställas på plats. Hade tänkt att göra ett nytt besök när jag seglade hem ett par veckor senare, men av olika anledningar var jag tvungen att segla förbi. Jag fick bara se fyren på avstånd.

Under min norrlandssegling 2004 fick jag dock möjlighet att på Rödkallen studera en Heidenstamsfyr både utvändigt och invändigt.

Fann under mitt letande att det åtminstone finns ett par fyrar, Malören och Gotska Sandön, som byggdes som skalkonstruktion och som var föregångare till fackverksfyrarna. Om jag inte missförstod den text jag läste byggdes också ett par mindre fyrar i samma konstruktion Fjuk i Vättern och Hjortens udde i Vänern.

Nils Gustav von Heidenstam  föddes i Blekinge 1822. Han hade sinne för teknik, praktiskt handlag och fick god utbildning och erfarenhet av anläggningsarbeten. Heidenstam förordnades redan vid 27 års ålder till ingenjör vid Fyr- och Båkinrättning och kom att ägna resten av sitt liv åt detta arbete.

Det första projektet som Heidenstam blev involverad i när han började på Fyr- och Båkinrättning 1849 gällde en fyr på Grimskär, en lite holme i Kalmarsund utanför Kalmar.

På 1560-talet anlades en skans på Grimskär. Skansen byggdes om 1622-23 och förstärktes ytterligare år 1688 samt ingick sedermera som en viktig del i de storartade förslag till Kalmars befästande, som uppgjordes under senare hälften av 1700-talet.

På holmen byggdes 1837 en fyr. Fyren byggdes om och förbättrades 1865 och 1879 till en kombinerad fyr och lotsutkik. 1931 lades lotsverksamheten ner och 1940 ersattes fyren av en ny fyr i Kalmarsund. Ett år senare revs det gamla fyrtornet.

När man läser i olika annaler finner man att Heidenstam var involverad i arbete med många fyrar av olika typer under åren som; Agö, Brämön, Bjuröklubb, Härnöklubb (det blev istället Lungö), Björn samt ett fyrskepp vid Finngrundet. Stora Fjäderägg utanför Umeå.  På Holmögadd revs den gamla stenfyren och ersattes med en ny med liknande konstruktion, och på Vinga uppfördes ett andra fyrtorn. Listan kunde göras lång.

Malören längst uppe i  Bottenviken var den första fyren som Heidenstam ritade år 1851. Det blev ett vackert 17,5 m högt, koniskt trätorn. Samma slags torn fast med mindre dimensioner uppfördes året därpå på Hjortens Udde i Vänern och på ön Fjuk i Vättern. Av dessa tre är fyrarna på Malören och Hjortens udde intakta idag. Bilden  till vänster visar Hjortens Udde under mitt besök hösten 2006. Fyren var då under renovering.

Nästa viktiga projekt blev Gotska Sandön, vars besvärliga sanddyner ställde särskilda krav. Här byggdes 1859 två fyrar, som måste konstrueras lätta för att kunna grundläggas i sanden. Med erfarenhet från utlandet, konstruerade Heidenstam skruvpålar och ett tornskellet av järnstag, som täcktes med brädor. Fyrarna bildade en enselinje och varnade för grundet Kopparstenarna beläget ca 10 distansminuter norr om ön. Den nordliga fyren är idag beklädd med eternit utanpå stålkonstruktionen och är 24 meter hög. Den södra fyren revs 1903 och ersattes av en bifyr som visar fast rött sken i en sektor över ovan nämnda grund.

Heidenstam konstruerade också fyrtorn med hel beklädnad av järn. Exempel är de tiokantiga, koniska järnfyrarna på Tylön och i Varberg byggda 1870-71. Fyren på Tylön släcktes 1968, men står kvar som sjömärke. Fyren i Varberg drogs in och revs 1934.

De mest intressanta av hans konstruktioner är naturligtvis de öppna fackverksfyrarna, som vi fyrintresserade helt enkelt kallar "Heidenstammare".

Till slut hittade jag i "Blänket" 1999;1 (informationsbalad för Svenska fyrsälskapet) en artikel av Harry Sellman om Heidenstamsfyrar. Harry Sellman har varit lotsinspektör och lotsdirektör i Sjöfartsverkets västra distrikt och arbetat med lotsfrågor, fyrväsen, farleder och sjöräddning. I artikeln finns en sammanställning på de fackverksfyrar som konstruerats av Heidenstam listan upptar 11 Svenska fyrar och en Finsk.

Efter sortering efter byggår och några mindre komplettering ser listan ut så här.

Plats                     Byggår Höjd                 Kommentarer

Sandhammaren      1862 29,4 m (5 moduler) I drift. Den norra fyren släcktes 1891. Flyttad till Pite Rönnskär 1905

Häradsskär            1863 29,4 m (5 moduler) I drift

Måseskär              1865 21,7 m (3 moduler)  Släckt 1978, men kvar som sjömärke.    

Väderöbod           1867 19,0 m (2 moduler)  Släckt 1964 och skrotad

Pater Noster         1868 32,0 m (6 moduler)  Släckt 1977, men kvar som sjömärke.

Utklippan              1870 30,9 m (3 moduler) I drift. Uppfört på ett äldre befästningsverk.

Skag                     1871 17,5 m (2 moduler) Släckt 1957. 1965  flyttad till Jävrebyn.

Rödkallen             1872  21,4 m (3 moduler)  Släck1974,men kvar som sjömärke

Kapelludden         1872  31,8 m (6 moduler) I drift.  Hette förr  "Ölands östra fyr"

Svenska Högarna 1874  18,4 m (2 moduler) I drift.

Pite Rönnskär      1905  37,0 m (7 moduler)  Släckt 1973, flyttad från Sandhammaren.  Två moduler tillkom.

Valsörarna           1886  33,3 m (6 moduler) Finsk fyr i funktion

Jag har på nedanstående karta försökt rita in de, ur mitt tycke, intressantaste Heidenstamsfyrarnas  läge.

Harry Sellman skriver vidare i sin artikel;

"Fördelarna med "Heidenstammarna" var byggsatsidén som dels gjorde fyrarna lätta, dels förenklade transporterna ut till byggplatsen. Byggsatsen kunde beställas på vanliga skeppsvarv eller mekaniska verkstäder. Monteringen kunde ske så snabbt, att godväderssäsongen april-september räckte för att färdigställa fyren.

På lös mark t.ex.sand kunde man borra ner stora järnskruvar flera meter och sedan grundlägga fyren på dessa. Slutligen kunde fyren demonteras och flyttas till annan plats.

Finska myndigheterna var intresserade av Heidenstams fyrar och han fick i uppdrag att rita ett antal fyrar bl.a. för Wargögadden, Valsörarna och Bogskär. Den första kom aldrig till utförande, den andra har redovisats ovan i tabellen och Bogskär är en särskild historia. För det låga och mycket utsatta Bogskär ritade Heidenstam en fyr med dubbla järntorn inuti varandra och monterade på en hög stenfot. Redan första året 1880 tog sjön hela stenfoten, som fick byggas om starkare och högre nästa säsong. Fyren blev svårt skadad av sjön 1889 och fick genomgå en stor reparation. Av den ursprungliga fyren finns nästan inget kvar efter beskjutning under världskriget.

När man går igenom vad Heidenstam utfört inom fyrväsendet får man ha klart för sig, att han som chef i många år har påverkat all ny- och ombyggnation. Detta innebär naturligtvis inte att alla fyrar under hans tid från början ritats eller konstruerats av honom själv.

Slutligen får man inte glömma, att Heidenstam var en duglig administratör som genomförde en modern  organisation för fyrväsendet. Under 1850-talet utarbetade han väl underbyggda planer för hela svenska kusten. Dessa planer kom till stor del att realiseras."

Under mina seglatser runt den Svenska kusten har jag besökt några av de fyrplatser där man byggt fyrar av Heidenstams konstruktion. Några har jag seglat förbi.

Kommer att efterhand göra ett och annat inlägg om de fyrplatser där det byggts Heidenstamsfyrar. En annan skribent har lovat att skriva ett par inlägg besök på två av fyrplatserna där det finns Heidenstams fackverksfyrar. Om du, käre läsare, besökt nån intressant fyrplats får du gärna skriva ett inlägg, långt eller kort, helst med bilder och maila till mig för publicering på min blogg. Tar även gärna mot bilder på Heidenstamsfyrar som ni tagit själva, under förutsättning att jag får publicera dem på bloggen. Skicka i så fall materialet på adressen thallata@hotmail.com