Vi vaknade till en ny strålande dag. Käkade frukost och packade våra ryggsäckar.
Denna dag valde vi att gå förbi Kapellet och ta vägen mot Gamla gården, den vägen vi gick hem dagen innan.
Efter ett par km finns det en alternativ väg som går väster om den "vanliga vägen". Den kallas "Ekmans bilväg".
Oskar Ekman var fyrmästare på Gotska Sandön och han byggde en jakt- och fiskestuga 1926 vid S:t Annae. Den som idag kallas Nymans. Eftersom den kallas "Ekmans bilväg", misstänker jag att att Ekman, dels hade bil för att åka till sin stuga och att det var svårt att ta sig fram med bilen den gamla vägen. En aning bättre ur framkomlighetsynpunkt var nog kanske vägen. Bilarna förr hade väl lite högre markfrigång. Att vägen var en aning längre har ju ingen betydelse, speciellt inte om man åker bil. Trotts ihärdigt letande på internet kunde jag inte få fram några uppgifter, men jag har för mig att jag läst något om vägen nånstans.
Efter en stunds promenerande på "Ekmans bilväg" anslöt den till den vanliga vägen. Vi tog smygvägen in till Gamla Gården. Där ett av gängen som besökte ön hade slagit sig ner för en fikastund. Vi gjorde slog oss ned vid ett bord intill och avnjöt vårt kaffe. Efter en stund fick vi sällskap vid vårt bord av ett par andra vandrare.
Efter fikat fortsatte vi söderut mot Hamnudden, som är den sydvästra udden på ön.
på Samma dag som fyren vid e någon gång under 1980-talets första hälft. Redan i början av 1970-talet hade fyren tjänat ut och
Sandöns första automatiska fyr hade byggdts på Hamnudden sommaren1913 av fyringengör Hultman. Ett 12 meter hög betongfyr som placerades ca 10 meter från strandkaten. En liknade byggdes samtidigt på Kyrkudden. De tändes den 13 juli 1913, samma dag som fyren på Tärnudden släcktes. Fyren vid Hamnudden blev vågornas rov nån gång under början av 1980-talet trotts visst förstärkningsarbete.
En modern, stagad stålmast med fyrljus har ersatt den gamla fyren. Den nya restes, 1971 och drivs av solceller med batteriuppbackning. De sorgliga resterna av den gamla betongfyren syns på bilden till vänster.
Nästan hela Gotska Sandön består av sand, med inslag av sten och grus. När stenarna renspolats från sanden genom vattnets inverkan, kan det va vackert med de olika skiftningarna i färg och form
Man skall inte frestas till att ta med sig några stenar hem. Dels är det förbjudet och dels kan man reta Sandögubben - eller!? Det var bara stenarna som jag upplevde vackra vid Hamnudden. På vår väg vidare österut såg vi en mängd fjärilar-
Fyrmästaren Karl Bourgström lät omkring 1900 bygga en jakt- och fiskestuga vid S:t Annae som idag kort och gott kallas "Bourgströms". Stugan är känd genom författaren och konstnären Albert Engströms bok "Gotska Sandön". I boken finns stugan avtecknad, både utifrån och inifrån och ser idag ut precis som den gjorde då. Inne i stugan finns ett antal dekorationsmålningar på skåpdörrar och lådfronter. Målningarna är gjorda av Albert Engströms dotter Malin som var gift med Karl Bourgströms son, Bror. Stugan och uthusen är delvis byggda av strandvirke och vrakgods, källaren är förmodligen en gammal kajuta. Skåp och annat från båtar har bidragit till inredningen, och några av de små fönstren utgörs av gamla båtventiler. Stugan användes som sommarställe fram till 1970 och siste private ägaren var Bourgströms sterbhus.
En hel del vrakvirke ligger på stranden vid S:t Annae. Inte speciellt vackert, men det är ju som det är.
Ca 300 meter öster om Bourgströms ligger Nymans stugor. Den första stugan byggdes 1926 som jakt- och fiskestuga av dåvarande fyrmästaren Oskar Ekman.
Bodarna och båthuset tillkom senare. 1941 köptes stugan av sjöfartsrådet Jaques Nyman, uppvuxen på Sandön som fyrvaktarson. Han använde stället som sommarstuga fram till sin död 1970. Vid stugorna finns en brunn med drickbart vatten. När man har vandrat långt kan det vara skönt att ta en svalkande klunk av det friska och kalla vattnet, och vi passade på att fylla våra tomma flaskor.
Och så var det ju det där med blommor i olika färger. Gul fetknopp är ett namn som kommer för mig - Sedum acre. I övrigt skall jag nog inte försöka namnge vare sig på svenska eller latin.
"St ANNAE UDDE" står det på skylten. Bukten på bortsidan är i stort sett ren för vrakgods och med en ganska fin sandstrand.
Fast riktigt tyst har jag ju alltid haft svårt att hålla. Kan det till vänster möjligen va Martorn eller som den ibland också kallas "Kostertistel". Den skall ju växa i det här området på Gotska Sandön. Jag har aldrig hittat nåt exemplar på Koster - fast jag letat, men intill fyren Morupps Tånge på Hallandskusten har jag sett "Kostertisteln".
För bilden till höger ger jag mig på ännu en vild gissning - Strandkål
Klockan började närma sig tolvslaget, och för en bohuslänning är det ju middag klockan 12.00 - antingen man har något att äta eller inte.
När vi då också hittade ett perfekt matbord på denna inbjudande plats, var det dags att duka fram dagens kulinariska höjdpunkt.
Frystorkad Chiliconcarne som fick dra i fem minuter i varmt vatten från termosen. Rågkakor med Kvali´s skinkost på tub och Sandöns kristallklara vatten nyss uppumpat från Nyman´s brunn. Dock skämmer ju ettiketten på flaskan en del, men det gäller ju att återvinna så mycket som möjligt.
Jag måste erkänna en sak. Badkruka som jag är passade jag på att bada i havet, för att möjligen slippa duscha i lägerbyn till kvällen. Östersjöns vatten var betydligt varmare än Gotska Sandöns källvatten.
Ytterligare vackra stenar, ett gamlat spant från ett förlist fartyg och så en segelbåt som närmade sig stranden, antagligen för att ankra.
Hade egentligen tänkt att vi skulle ta oss upp till vägen som går parallellt med den södra stranden, men gjorde nog en tanke miss, eller rättare sagt jag tänkte inte alls, utan stretade på österut. Mycket tungt att gå och till slut var terrängen sån att det gick att ta sig upp på dynen.
Kaffepaus naturligtvis och jag passade på att luta mig tillbaka och ta ett kort upp mot himlen mellan tallkronorna precis som dagen innan. Vi hade gått långt och det hade varit tungt. Pga det något taskiga vägvalet hade vi också missat en del som vi hade tänkt att titta på.
Nu var det närmaste vägen hem som gällde. Vi följde åsen en bit österut tills vi kom ut på vägen, strax ovanför Tärnudden. Men ett besök där får bli en annan gång. Vi hade nästan en 8 km promenad framför oss.
På en sträcka av vägen var det en massa konstiga små hål/kratrar i sanden. Vi funderade mycket på vad det kunde va.
Nästa dag när vi promenerade på Bredsandsudden, träffade vi två av karlarna i gruppen som fikat vid gamla Gården på förmiddagen. Det var ju ett gäng mycket naturintresserade människor. Jag kunde inte låta bli att fråga om de visste vad groparna var, och det visste dom - Myrlejonsländor´s fångstgropar. De bygger dessa fångstgropar och ligger längst ner med huvudet strax under hålet. När en myra eller nå annan mindre insekt kommer och ramlar ner i gropen bli de uppätna. http://sv.wikipedia.org/wiki/Myrlejonsl%C3%A4ndor
Vi hade ju sett mycket vackra blommor under vår promenad. Även denna vitmossa eller är det fönster- eller renlav. Googlade på ordet och fann genast att inte heller denna del av växtligheten är helt enkel. http://sv.wikipedia.org/wiki/Vitmossor Jag är ju som sagt ingen biolog. Ändå är det vacker i all sin enkelhet.
Strax innan det sk Schipkapasset tog vi ytterligare en fikapaus. Det var på samma plats som vi satt och fikade under vårt dagbesök 2009. Hittar man nåt bra gäller det ju att hålla fast vid det. Sen fortsatte vandringen genom passet över Höga åsen.
Skyllten berättar
Schipkapasset
Vägen går här över Höga åsen och byggdes för att man med häst och vagn skulle kunna utföra transporter till och från Tärnuddens fyrplats. Namnet härrör från ett pass som ligger i Bulgarien på 1333 meters höjd över havet.
Att passet på Gotska Sandön fick detta namn beror på, berättar man, att fyrpersonalen grävde ur och byggde vägen samtidigt som vinterkriget mellan Ryssland och Turkiet år 1877-1878 pågick. Från detta ställningskrig utsändes en stående kommuniké som innehöll ”från Schipkapasset inget nytt”. Kriget stod alltså stilla. Arbetet i passet på Gotska Sandön, där man gjorde all grävning för hand, gick mycket långsamt. Fyrvaktarna började därför, efter varje arbetsdag, att till fyrmästaren rapportera ”från passet inget nytt”. Därefter började man även kalla detta pass för Schipkapasset.
Det var ganska skönt när vi kom till skylten som talade om att det var 600 meter kvar till Fyrbyn. Det innebar ju att det bara var ca 500 meter kvar till vår stuga. Vi hade nog gått närmare 2,5 mil under dagen. Det är hårt för en gammal orkeslös gubbe. Jag stöp i säng och gjorde i stort sett inget mer mer den dagen.
Nästa dag skulle vi åka hem. Man hade ju hoppats på att det skulle bli så dåligt väder att båten inte kunde gå till Gotska Sandön och att vi hade blivit tvungna att stanna några dar till på ön, men så såg det inte ut att bli. Man kan inte ha tur alltid. För att ta till en sliten klyscha från filmens värd; "Vi hade i alla fall tur med vädret".
Båten kommer till Gotska Sandön 16.45. Var sen skulle lägga till, det skulle stå anslaget på anslagstavlan.
Vi hade ju nästan en hel dag kvar. Men den skall jag berätta om i ett kommande inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar