Sugtömning i Kungshamn

Debattens vågor beträffande toalettavfall från fritidsbåtar går ju höga. Ur miljösynpunkt är det nog en storm i ett vattenglas. Ur kostnadsynpunkten kan det nog bli stora  kostnader för alla berörda, som vid alla andra naturkatastrofer. Natrurligtvis bortsett från dem som kommer med förslagen.

Det som jag själv släpper ut är ytterst begränsat. Man använder ju i första hand toaletterna i land. Dessutom har jag seglat många år med pottipotti som toalettalternativ och det befrämjar ju i ännu högre grad användning av toaletterna i hamnar och naturhamnar. Tömningen av en Pottipotti är ju inte direkt angenäm, oavsett om det sker hemma i toaletten eller i toaletten i nån gästhamn. Nån gång har jag tömt i havet, det är inte helt enkelt det heller om det rullar lite där man måste tömma. Väldigt sällan har det funnits  de speciella tömningsutrustningar, som finns på en del ställen, när jag behövt tömma. I båtar med hålltank sker ju utpumpningen under gång ute på öppet vatten - betydligt enklare.

Tidigt en sommar när vi skulle ut och segla med båten vi hade i Stockholm, upptäckte jag ganska snart efter avgång att toatanken var full. Det värsta var att det inte gick att öppna kranen till bottengenomföringen. Jag hade glömt att tömma tanken inför upptagningen hösten innan. De fasta partiklarna hade samlat sig i slangen under vintern och låste effektivt  ventilen. Det var inga riktiga slangar avsedda för toalettinstallation utan vanliga billiga, genomskinliga, oarmerade plastslangar. En viss doft var också därför påtaglig i båten.  Dessutom var det fint väder och varmt, som syns på bilden från Napoleonviken på Ängnö, ca 5 distansminuter  sydost  Saltsöbaden. Det är vår båt som ligger mot land längst till vänster på bilden. Vi fick stå ut och klara oss ändå. 

Funderade mycket på en lösning på problemet och kom till slut på hur jag skulle göra. Tog några dar ledigt och åkte upp till Stockholm själv. På Svinninge marina, där båten låg, fanns en station för sugtömning. Monterade ett uttag för sugtömning på lämpligt ställe på däcket och drog ner slangen till bottengenomföringen. Det finns för och nackdelar med allt. Slangen från tanken till bottengenomföringen var en vanlig mjuk slang. Satte två brädstumpar på slangen så nära tanken som möjligt och drog ihop dem med en skruvtving så att slangen blev tät. Hade det varit en riktig slang hade detta varit omöjligt. Lossade slangen från bottengenomföringen. Satte ett T-rör direkt i kranen och anslöt slangen till sugtömningen i den övre anslutningen. Den 45-gradiga vinkeln jag hade haft med mig hemifrån passade inte så bra, utan fick jaga rätt på en annat "språng" med en mer passande vinkel mot slangen från tanken.

För att få på slangen från tanken på slanganslutningen, var jag tvungen att flytta upp de två brädbitarna två gånger. Den sista gången med ett par smalare brädbitar. "Gott om plats var det ont om". Det var ett äventyr bara att ligga in på den trånga toaletten med 50 liter skitvatten över huvudet och försöka fixa med en bångstyrig slang. När jag fått kapat till slangen i rätt längd och fått den på slanganslutningen och skulle trycka dit den,   lossade skruvtvingen och bräderna som tätade slangen. Men ibland har man tur. I den rörelsen som fick skruvtvingen att lossan, fick jag på slangen ordentligt. Det kunde lika gärna varit att slangen hoppat av, som den hade gjort under ett par tidigare försök.

Sen var det bara att dra slangklämmorna och gå med båten till sugstationen, sätta ner sugslangen i uttaget på däcket och trycka på knappen till pumpen och "slurp" - så var tanken tom. Dessutom gick det att öppna kranen till bottengenomföringen. 

Sen dess har jag varit en stor förespråkare för hålltank och sugtömning. Inte av miljöskäl, utan för att det är så enkelt att tömma tanken via sug - om det finns en sån anläggning.

Jag håller på att montera tank i Thallatha, som hittills bara haft utsläpp direkt till havet. Det är inte så kul om man ligger i en fin naturahamn, som tex "spiltan på Landlösa" (se bilden här intill och ovan i "huvudet" eller läs om den i länken)

Läste på Maringuiden  för länge sen om att det fanns sugtömningsstation i Kungshamn. Det var ju toppen. Hade bara inte hört talas om den i verkligheten och visste inte var den låg. En kompis visste. Det var bara det att den inte var i drift eller hade i alla fall inte varit det för tre år sen.


Pumpen sitter på en av Kungshamnsfiskarnas Andelsförenings byggnader på Guleskär. Enligt kompisen var det nån tvist mellan Kungshamnsfisksfiskarna och Sotenäs kommun som gjorde att pumpen aldrig kom i drift.

Har länge tänkt att åka ut på Guleskär och titta, men det har aldrig blivit av trotts att jag varit på Guleskär många gånger sen dess. Hade härom dan  ett ärende ner på Gravarne - den centrala delen av Kungshamn. Då frågan om en fungerande sugtömningstation börjar bli mer aktuell för mig, åkte jag ut till Guleskär och kollade. Mycket riktigt. Det fanns en sugtömningstation infälld i en av Kungshamnsfiskrarnas byggnader alldeles vid kajen - där man säljer olja till fiskebåtar. Men den var stängd och "förspikad".

 

Stationen ligger ju väldigt bra till för fritidsbåtar som ligger både i Kungshamn och  på Smögen och även båtar som passerar på havets E6 - åtminstone om man går inomskärs.

På Måndagen försökte jag nå ett par av tjänstemännen på Sotenäs Kommun via telefon. Bägge satt i möte större delen av dagen. Fram på eftermiddagen kom jag i alla fall fram till den ense upptagna telefon och blev satt på "vänt" och väntade i närmare en halvtimme. Nu har jag själv varit tjänsteman på Sotenäs kommun i några år, så jag vet hur det är och blev inte speciellt irriterad för det. Hade ändå ett ärende till kommunförrådet, där den telefonupptagne mannen satt, så jag åkte dit. Ser kommunförrådet från den platsen i min bostad där jag satt och ringde. 

När jag kom upp var han fortfarande upptagen i telefon - telefonmöte? Hann att fixa till den riggdetalj som jag tänkte låna en maskin för att åtgärda, till innan han blev ledig.

Pumpen  tillhörde Sotenäs kommun fast den satt på Kungshamnsfiskarnas byggnad. Den var trasig, men skulle repareras och va klar för användning vecka 22. Dvs första veckan i Juni. Det lät ju bra att få en fungerande sugstation till sommaren. Jag återkommer med en rapport i början av Juni hur det har gått.

Det finns ju inte så många sugstationer i Bohuslän, men enligt Maringuiden finns det några. Man hittar en massa information om faciliteter i olika gästhamnar under fliken Gästhamnar i menyn till vänster på Mariguidens sida. Om man klickar på Avancerad sökning under rubriken Sök på gästhamnar lite till höger, så kommer det upp en sida där man kan markera avsedd "facilitet". Dessutom kan man i överkant välja vilket kustkort och/eller skärgårdskort man är intresserad av.

För oss som seglar i Bohuslän kan det ju va lämpligt att välja kustkortet Skagerak, östra delen.

Det finns, enligt maringuiden, ju inte så många sugstationer, men i alla fall ett antal, relativt jämnt spridda över kusten.  

Strömstad, Södra hamnen
Resö
Grebbestad
Kungshamn, Guleskär
Lysekil, Havsbadshamnen
Fiskebäckskil
Stenungsund
Marstrand
Björlanda Kile
Långedrag, GKSS

Sugstationen i på Guleskär i Kungshamn kommer säkert att ligga bra till för många på väg norr- eller söderut längs Bohuskusten. Guleskär är den landfasta "Ö" med röda sjöbodar och andra byggnader mitt i bild. Hållö syns i bakgrunden.

Nya Zitabåten

Jag hade ett ärende ner på Gravarne. Ja vi ortsbor säger så när vi skall ner till hamnen och till centrum av Kungshamn. 

Gravarne bestod av två delar och hette egentligen Gravarne och Bäckeviks Municipalsamhälle. Sen fanns det ett litet samhälle som vuxit samman med Gravarne - Fisketångens municipalsamhälle. När posten på Fisketången skulle läggas ner vill "Tångrarna" inte ha postadress Gravarne. Det blev vilda protester. Politikerna beslöt att ta namnet Kungshamn som namn på hela det sammanslagna samhället.

På bilden ovan ser vi Bäckevikstorget i förgrunden, Den blå bussen står på Bäckevikstorget och gränsen mellan Bäckevik och Gravarne går i stort sett från bussen och åt höger ut på bryggan bakom bussen, varifrån Färjan Ägir till Smögen Avgick.  All bortanför den linjen är Gravarne.

När jag ändå var nere på Gravarne tog jag mig en tur till Guleskär. Det var en sak som jag funderat på länge, som jag ville kolla. Resultatet av den kollen kommer att bli nästa inlägg i bloggen.

Guleskär är det som ligger längst bort mitt i bilden, med röda sjöbodar och en stor gul byggnad, som från början var Gravarnes fiskhall.

Att jag körde ut till Guleskär innebar att jag fick bilen på rätt sida vägen, för att parkera på nån av parkeringsfickorna längs Hamngatan. När jag passerade Ångbåtsbryggan var det nåt som inte stämde. Den minsta Zitabåten låg förtöjd mellan ett par Y-bommar på pontonbryggan som går ut från Ångbåtsbryggan. När jag parkerat bilen och klivit ut förstod jag varför.

Den nybyggda Zita-båten låg vid deras vanliga brygga längst in i Gravarnes hamn. "Karl-Allans Ove" satte sig precis på cykeln för att cykla hem. Jag ropade på honom och han stoppade och kom bort till mig där jag stod vi den nya båten.

Det hade varit premiärtur idag. Jag har för mig att han sa att Mats Abrahamsson, kommunalrådet hade invigt, men i skrivande stund blir jag lite osäker. Nån hade i varje fall invigt.

Båten heter Zita V och är byggd av  Jonas Alfredsson och Emil Svensson i en liten verkstad utanför Henån på Orust. Båten är ca 12 x 4 meter och är byggd helt i  ek. I november 2009 transporterades båten till Fisketången där båtbyggaren Rolf Johansson tillsammans med Reinert Larsson gör resterande arbete och installerade maskin och el. 

"Kalle i hagen" är ju ett välbekant namn för oss som bor här ute och är ju en man som man förknippar med Zitabåtarna. 

När jag, somrarna 1967 och -68, jobbade som "hoppilandkalle" på färjan "Ägir", som gick mellan Gravarne och Smögen,  var det ju bröderna Valter och Karl Allan Karlsson som i första hand körde Zitabåtarna.

Trotts att vi konkurrerade om samma passagerare kom nån av dem ofta bort till Ägir och pratade bort några enstaka minuter, i Ägirs hytt när vi låg på Smögen och väntade på passagerare och avgångstiden. På Smögen låg ju båtarna tätt intill varandra. Det var visserligen inte så långt mellan båtarna i Gravarne, men  det tog nog den tiden man hade till förfogande bara att gå farm och tillbaka. Några få minuters gemenskap yrkesbröder emellan då man i den trånga och varma styrhytten utbytte tankar och åsikter.

Det är Ägir som ligger med aktern mot fotografen, upplagd på Kleven på Smögen. Tilläggsplatsen för både Ägir och Zitabåtarbna var mitt för den öppna platsen på motsatta sidan hamnen.

Valter och Karl Allan är borta och det är en yngre generation som tagit över. När jag  stod och talade med Ove för några år sen, fick han ett telefonsamtal. Det gällde försäljning av träbåtarna. Man hade planer på att införskaffa plastbåtar i stället. Men man tänkte om. För många år framåt kommer turisterna att kunna åka med Zitabåtarna´s snipor, byggda i ek mellan Kungshamn och Smögen.

Skåpfronter

Dags att börja med fronten och luckorna till de nya stuvurymmena i Thallatha´s förpik. Som alltid blir det wellpapp som blir till mallar. Båten är ganska symetrisk, så jag klarar mig med två malbitar som passar ganska bra på bägge sidorna.

Efter tillsågning hemma i källaren av de 10 mm furuplyfabitarna som utgör grunden av fronten och luckorna bär det åter till båten.

Jag börjar med att använda min gamla elhyvel för att passa till bitarna. De skall dels sluta så tät som möjligt mot övriga inredningen, och dels hyvlas lite sneda, speciellt i underkant. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att använda elhandverktyg som elhyvlar, cirkelsågar och skruvdragare. Däremot har jag använt den elektriska sticksågen och överhandsfäsen väldigt mycket i många år, likaså min snickerimaskin/bänksåg och plan & rikthyveln. När det gäller skruvdragare har yngste svärsonen försökt påverka mig, men när vi fick några hundra mätarbyten att utföra på jobbet, som vår entrepenör inte klarade av, av tekniska eller åtkomstskäl, föll jag till föga. Nu kan jag nästan inte skruva i eller ur en skruv utan skruvdragare. Så förstörd man kan bli.

Jag har inte använt elhyveln så ofta under säkert de 15 åren som gått sen jag köpte den. Kan inte minnas att jag bytt hyvelstål på den nån gång. Det märks. Den är oerhört slö.  För nästan bara väsen, men avverkar inte mycket. Jag fick tar den handdrivna putshyveln till hjälp. Det gick oerhört mycket lättare, fast den inte slipats på länge den heller.

Det blir en hel del hyvlande i alla fall och så här i en båt är ju arbetsställningarna  inte de bästa och möjligheten att lägga arbetsmaterialet på ett bra sätt nästan obefintligt.  Man kan ju inte springa ut och in mellan varje hyvlande, för att prova. Det blir att hålla dem så gott det går. Till slut har jag dock justerad dem så mycket att jag kan skruva fast dem på plats. Konstaterar att den nog behövs ytterligare nån smärre justering.

Ett första tanke blir att skivorna ger ett ganska mastigt intryck. De tar ju bort en hel del volym, men det hade jag ju räknat med. Skivorna skall kapas ett par cm i överkant. Sedan gör det gott när de blir klädda med teakskivor och luckorna blir ursågade. Dessutom kommer ju madrasserna på och det kommer ju att ändra propotionerna.  Det skall i varje fall bli bra med en massa små stuvutrymme.

Det blir förfärligt med skräp bara man gör det minsta lilla. Då jag skall växla över till att jobba med den nya hålltanken till toaletten under tiden som jag lackar och limmar skåpfronterna var jag tvungen att städa upp och flytta en massa saker. Två sopsäckar blev det och en massa wellpappsbitar efter mitt mallande, pluss lite annat. Det är i varje fall skönt när man får kört iväg skräpet till soptippen.

Hemma i källaren har jag redan börjat lacka hela den skiva som jag skall klä furuplyfaskivorna med. Lättare att lacka den hela 2,5 x1,25 meter stora skivan innan jag sågar isär den och kladdar ner teakfaneren. Jag är en riktig kladdpelle och jag vet hur lätt det är att få kladda av lite av varje och repor på den nya faneren. Bättre att förekomma än förekommas.

Det blev efter avtorkning med förtunning två lager förtunnad tvåkomponents lack, mellanslipning, ytterligare tre lager lack med en mellanslipning emellan. Hade tänkt att stryka fyra gånger, men lacken tog slut och räckte barar precis till den tredje. När allt är monterat och klart kommer jag att stryka det hela med halvmatt enkomponenslack. Att ta kort kameran i mobiltelefonen på skivan under lackningen inne i garaget, var inte det enklaste. Ljusförhållandena i det ganska mörka rummet var besvärligt och kortet blev som det blev.  Den något dammiga miljön är kanske inte heller den bästa att lacka i, men resultatet blev inte så illa som jag befarade.

Efter att ha sågat isär teakskivan med de i båten tillpassade skivorna som mall bar jag in dem i den andra delen av källaren. Den tomt vi har byggt på var en som inte blev bebyggd direkt. Det äldre paret som hade den före oss kom inte igång att bygga av en viss anledning. Efter att ha haft den i några år fick de lämna tillbaka den till Kommunen.

Det var en av de bästa tomterna på området och vi råkade va först i kön när tomten lämnades tillbaka. Man ringde dam, som jag känner mycketväl, från kommunkontoret och talade om att det var vår tur att välja och att det fanns tre tomter att välja på och att vi skulle välja en tomt med ett angivet nr. Hon tyckte att jag skulle bestämma mig med en gång, men jag protesterade med att jag kunde väl få titta på tomterna innan jag bestämde mig. Vist kunde jag få det, men det hade ingen betydelse, för jag skulle ändå välja den tomten som hon föreslog. Jag åkte runt och tittade. Det två andra var de sämsta tomterna på området. Oerhört mycket sprängning. Det var därför ingen ville ha dem. Damen ifråga blev inte alls förvånad när jag talade om vilken tomt jag hade valt.

Det visade sig snart att när man satte ut grannhuset tagit fel på en tomtdubb. Detta kom att innebära att grannes garage låg inne på "vår" tomt, vilket i sin tur resulterade i att vi inte fick plats med något vidbyggt garage som alla andra på vår sida gatan. Tomten bestod dessutom av en djup svacka i berget, och låg i en backe. Killen som ritat huset föreslog att vi skulle spränga lite och bygga en källare under, då vi kunde få ett garage, pannrum och förråd i källaren. Och så blev det.

Pga detta fick vi ganska mycket mer plats än som var tänkt från början. B.la. ett ganska stort rum i källaren som på ritningen betecknades som "Lek och Motion". Trotts att det finns ett par lediga sovrum på övervåningen, slåss barna om att bo i källaren när de kommer hem och hälsar på. För egen del använder jag ofta det stora rummet när jag behöver ett utrymme, som nu, för att limma några skivor.

På bilden syns två skivor under limning, medan de två andra väntar på sin tur. Granit är bra. Det är stabilt att bygga på, även om berget kan avge något radon. Vi har mätt i vår källare och har inte något problem med detta. Även när man är ute och seglar här i norra Bohuslän är ju klipporna av granit fina att lägga till vid och underbara att gå på. I varje fall del slätspolade hällarna. Springa i berg är ju något som man sysslade med redan från barnsben. Ja springa blir det väl inte så mycket nuförtiden, men än kan gubben ta sig fram nästan var som helst - men ack huru länge?

Det har ju huggits mycket sten här ute och det var förr det vanligaste materialet som beläggning på gator och vägar. Det första åren jag jobbade på elverket grävde vi upp gatsten storgatsten och knott (smågatsten) och körde och tippade i havet. Jag tog vara på en del när jag byggde och har byggt mycket murar och liknade på vår, åt alla håll, lutande tomt. Efter ganska många år kom man på att storgatsten och knott var guld värt och nu för tiden tar man till vara minsta knott, även om den är belagd med asfalt. Jag har några storgatstenar över, som blivit liggandes, men jag har användning för dem från och till som tyngder tex när jag limmar. Granit är tungt. De lösa stenarna jag hade räckte inte riktigt till tyckte jag, så jag gick ut och knyckte ett par i en av murarna. Körde på dem med hjulet tjänstebilen för nått år sen, och några stenar lossnade. Bruket börjar väl ha sett sina bästa dagar. Jag hade bara lagt tillbaka dem men inte murat fast dem ännu. Det var ju bra vid detta tillfället.

Denna gång blev limningen med Polyuretanlim. Polyuretanen har goda fyllnadsegenskaper och skummar om det finns utrymme att svälla i, vilket syns på bilden på sidan mellan stenarna på skivan. Förra gången jag limmade hittade jag inte min nyinköpta flaska med Polyuretanlim utan fick limma med epoxy. Jag har fortfarande inte hittat flaskan, men jag har köpt  ytterligare en ny. Det är väldigt mycket enklare att limma med lim färdigt i flaska än att kladda och blanda epoxy.

Åke Mattson

Efter sin dramatiska enmanssegling över Atlanten slog Åke Mattsson igenom som seglarförfattare med boken VÅGSPEL. Sedan dess har han kommit ut med ett flertal uppmärksammade böcker. Med sin  berättarglädje delger  han  oss sina strapatser och erfarenheter och låter oss samtidigt lära känna både kultur och historia från de platser han besökt. Åkes lätta berättarstil har alltid tilltalat mig. Han delar med sig av sina glädjeämnen, men också av sina svårigheter.

De flesta av Åke Mattssons böcker har funnits på  biblioteket här hemma i Kungshamn, men nu har de bara en kvar. Resten är utrangerade - sålda på bokrea eller kasserade. Men det är egentligen inget hinder att läsa böckerna - bara man vet vad man letar efter. Om ditt bibliotek inte har boken, kan de alltid beställa den. Det finns alltid ett ex någonstans i Sverige.

Anledningen till att jag skrev detta inlägg var från början att jag ville kolla en faktauppgift, som jag visste fanns i en av Åkes böcker. Jag visste bara inte vilken. På biblioteket kom jag fram till att det var en av tre, men inte den som de hade. Jag beställde de tre och fick dem på några dagar. Uppgiften jag sökte fanns mycket riktigt i en av dem. Det händer ibland att jag funderar över/refererar till Åkes böcker bl.a  i diskussioner på de båtforumen på internet jag deltar i. Jag hoppas att min sammanställning blir till glädje för nån mer än min själv.

Av nedanstående nio böcker har jag beställt åtta.  Fem har kommit från de andra biblioteken i norra Bohuslän som samverkar med Sotenäs och de övriga tre från olika bibliotek runt om i Sverige. Här hemma kostar det inget att beställa böcker, vare sig i Tanum eller Strömstad, eller från övriga svenska bibliotek. Tidigare togs det ut en avgift för fjärrlån.

Om du vill läsa Åke Mattssons böcker så tveka inte, utan beställ dom på ditt bibliotek. Sammanfattning och en liten presentation av Åkes böcker finns här nedan.

Vågspel (1969)
Vind i seglen (1970)
Vatten över huvet (1971)
Västvart med passaden (1973)
Vi seglar ostvart (1974)
Vikingaväg över nordsjövåg (1976)
Vinnare, klassiker och hurtbullar (1981)
Vagabond till Lofoten (1987)
Vänd och skota hem (1993)

VÅGSPEL - Ensamkappsegling över Atlanten

Det var  Herbert "Blondie" Hasler som kom med iden 1956 om en ensamkappsegling över Atlanten. 1960 startade den första tävlingen, Single-Handed Trans-Atlantic Race, OSTAR. Fem båtar startade och först i mål var Francis Chichester med sin 40 fotare Gipsy Moth III på tiden 40 dagar 12 timmar och 30 minuter.

1968 års OSTAR fanns tre svenskar på startlinjen.

Willy Wallin med sin 27 fotare Wileca, som bröt tävlingen på Azorerna.

Bertil Enbom med sin havsfidra Fione, kom i mål som 13;e båt tidsmässigt, men som andra båt i handikappseglingen, på tiden 40 dygn 14 timmar och 13 minuter. Dvs ungefär samma tid som Chichester hade i den första seglingen, fast då med en mer än dubbelt så lång båt.

Den tredje Svenska deltagaren var Åke Mattson som också seglade en havsfidra, Goodwin II, som byggts speciellt för denna segling. Åke  fick läck på en vattentank och fick vatten nedsläppt från ett flygplan. När han kom i mål fick han reda på att han diskvalificerats för att han tagit emot hjälpen.

På väg hem till Sverige skulle han segla via Grönland tillsammans med två vänner Henry Atterby och Björn Nylander. De blev kraftigt försenade pga utrustning som inte kom fram, vilket ledde till att Henry var tvungen att hoppa av. Björn seglade med till Grönland där han mönstrade av. Åkes försök att segla från Grönland slutade med näst in till katastrof, men han klarade sig och blev bärgad.

VIND I SEGLEN - i skärgården och utomskärs på Östersjön och  Västerhavet

Skriven till minnet av Åkes bortgångna seglarkamraterna Anders "Stolle" Stohlander och William "Wille" Wallin.

Stolle och Wille försvann under ensamseglatser, seglade i väg för att inte mer höra av sig.Åke slutade aldrig att grunna över deras öde.

Boken handlar om segelbåtar, seglare, seglatser. Mest blir det förstås om Åkes egna båtar, sig själv och besättningskamrater.

Huvudaktörerna heter Goodwin Åkes första havsfidra och Goodwin III en Allegro 27 -  ett par av de  havsseglande båt av modern kostertyp som Åke ägt.

Goodwin II då? Äventyren med henne under segling till Amerika och Grönland är berättar Åke om i boken Vågspel. Den lilla "salta" båten är stundtals med här "Vind i seglen" under namnet Vagabond, seglad av Wille, tills hon rapporteras av ett fartyg funnen obemannad, seglande för sig själv på Atlanten.



 VATTEN ÖVER HUVET - En äventyrlig seglats som startar i Rio de Janeiro

Var det ett förebud om ofärd att lotsfiskar, hajarnas följeslagare, syntes kring Åke Mattssons båt när han   seglade upp till Recife?
  
Ett par veckar tidigare hade han kastat sig rätt ut    till i Rios vimmel som om det gållt att njuta sista droppen. När han så småningom slörat ut ur Niteroiviken för sin färd på Atlanten hade han känt en intensiv trötthet. Så hade han aldrig startat en långsegling förut.

Var det ett förebud att "jangadas", brasilianska fiskebåtar, dök upp intill hans båt en dag när han seglade bland farliga korallrev?

Skildringen förs oavbrutet mot sin kulmen i Åke Mattssons tredje bok. Han är en storseglare, belönad och omskriven.  I den här boken för han oss till brasilianska hamnar, berättar om makalösa människor och världens vackraste kvinnor, tar oss med ut på varma vatten under tropikernas måne. Men intill rikedamers glitter finns fattigdomens "favetas" - Rios ruckel för samhällets utstötta. Gamarna kretsar över tomma sockermagasin i det gamla Pernambuco. Liv och död ligger nära varann på dessa breddgrader. Så var det också för Åke Mattsson. Under femtio timmar spelade makterna tärning med hans liv som insats. Boken är en thriller, där författaren släpper sig loss i ohämmad stil och helt ger ut sig själv.   

VÄSTVART MED PASSADEN - Från Teneriffa till Västindien i en Vega.











Baksidestextens beskrivning av boken

"Nån djävla ordning får det va i en passad" ryter Åke Mattson till Alantvinden när den bär sig illa åt under Lilla Mys vintersegling från Teneriffa till Karibien. Med sig har han då skepparn, Pelle Norelius från Västervik, Sveriges radios Mats Fagerström samt franske filmfotografen Henri le Pluart från Lund.  Efter 21 dygn siktas South Point, Barbados. Det Karibiska äventyret kan börja.

Vi känner igen Åke Mattsson från tidigare böcker; Vågspel, Vind i seglen, Vatten över huvuet, Växlande som vädret, kort stubin. Innan avfärden från Teneriffa hinner han boxas groggy, till på köpet av en flugviktare. Hans nostalgiska nyårsafton på Kanariöarna ger även rik utdelning år läsaren - hans bläddrande i loggböcker från seglingar på hemmavatten med täta strandhugg i svensk historia.

Hans livsaptit är enorm. I boken brottas han också med stämningar av olust, depression och besvikelse. Han upplever Karibien som en nedsliten idyll med kommersialism, lyx och slum. Han har nämligen en sorts ridderlighet som alltid tar parti för samhällets olycksbarn. Men lyckliga möten med människor och båtar förändrar plötsligt bilden för honom och han får se det västindien han drömt om. Han skilldrar det med överdåd. han dyker som besatt ner i öarnas historia och somnar en natt i Horatios Nelsons baldakinsäng efter ett inspirerat intrång i dennes gamla hus vid English Harbour på Antigua.

Det hela slutar med en katastrof vid Canouan Island. Ty vare sig han vill  det eller inte råkar Åke Mattsson in i dramatisak händelser.


"Västvart med passaden" är en bok med härlig rytm - en fulltonig västindisk seglarcalypso."

VI SEGLAR OSTVART - en historisk semesterseglats

Som beskrivning för denna bok tar jag mig friheten att saxa lite ur författarens inledning.

 "Pluralformen "vi" använder jag ibland i denna skildring, trots att det mest är fråga om ensamsegling. Men på det viset får jag ju bokens titel att börja på "v" liksom mina tidigare. Nja, allvarligt talat ligger det till lite djupare än så. Jag känner stark önskan, när jag kommer i berättartagen, att använda pronomenet "vi". Då jag seglar ensam förnimmer jag sådan samhörighetskänsla med båten att jag personifierar henne på något sätt.

När man segslitet sågar sig fram mot en envis motvind - nåja, så
segslitna blev inte kryssarna med "Goodwin IV", ty Maxi 77 besitter grandiosa bidevindsegenskaper -, när man överraskas av hård-    ;
vindsväder och måste klä av henne lite klut i all hast, när man,i lättbris länsar fram över glittrande solgata, då upplever man icke detta ensam. Båten är en beståndsdel av upplevelsen, är med i ingivelsen, delar både de mödosamma och de fridsamma stunderna.

Vi -"Goodwin IV" och jag - nådde Svensksund, platsen för svensk örlogs största nedexlag såväl som för dess största seger genom tiderna.

Från "Goodwin IVa" däck siktade jag fyrljus i horisonten från historiska Hogland - ön nu belägen på sovjetiskt vatten. Med "Goodwin IV", min färdkamrat, kom jag till Gustavsvärn, till Sveaborg, till Svartholm - de svenska befästningarna från sjuttonhund- ratalet, då Sverige förde illa förberedda och illa genomförda krig mbt ryssen.

"Goodwin IV" väntar troget nere vid bryggan och bjuder skön koj åt en före detta sömnlös orosande, som nu fylls av fullständigt själslugn, då småvågor kluckar mot båtsidan och nattens lätta landbris - nattnordan som man säger i Finland — sjunger försynt i riggen.

 

Vi seglade olika vägar ostvart och hemåt västvart. Fast jag från början tänkt mig att göra tvärtom, blev det så att vi seglade inre leder ut och stråk i yttersta havsbandet på väg åter. Från Sibbofjär- den till Porkala Sommarö, vid Hangöudd och från Trälhavet till Djursholm kom dock de beseglade rutterna "outward bound" och "homeward bound" att sammanfalla."

Single-handed skipper
"Goodwin IV"

VIKINGAVÄG ÖVER NORDSJÖVÅG

Maxi 77 nr 582 var en hyrbåt med hemmahamn på Allmag på  Orust. Skepparn Åke döpte henne självsvåldigt till Ylva, bara för att hon skulle ha ett namn. Den övriga besättningen hade "Sällan värre" som namnförlag, hämtat ur en tidigare bok av Åke Mattsson.

Det var Åke tillsammans med Per-Olof Wenéll, Britta Hedin och Monica Hjelm som kastade loss från Allmag och seglade kusten upp till Lista där tjejerna mönstrade av.

Åke och Pelle förtsätter utefter norska kusten upp till Bergen, går över till Shettland, vidare mot Orknyöarna till nordöstra Skottland och hem till Allmag igen.


VINNARE, KLASSIKER OCH HURTBULLAR - En bok om andra äventyr än segling.

En svensk klassiker även kallat klassikern kallas kombinationen av fyra stora svenska långlopp och har funnits sedan 1972. För att få diplomet behöver man fullfölja fyra långlopp under en period av 12 månader.

• Vasaloppet eller Öppet Spår 90 km eller Engelbrektsloppet 60 km skidor
• Vätternrundan 300 km cykling
• Vansbrosimningen 3 km simning
• Lidingöloppet 30 km löpning

Åke Mattsson gör aldrig nåt halvdant. Han ger sig alltid in i sina projekt med liv och lust. I boken berättar han om sin kamp för att ta sig igenom den Svenska klassikern.

VAGABOND TILL LOFOTEN - En långfärdsseglares dagbok och minnen

Sommaren 1985 gav sig Åke Mattsson ut på sin sista långsegling - säger han själv. I en liten Maxi 68 - en segelbåt under 7 meters längd - seglade Åke från Roslagen, runt Skåne, genom Limforden till Nordsjön, över till Norge, längs den vindpinade norska kusten upp till Lofoten, och hem igen. Större delen av färden seglade han ensam; i storm, kuling, kastvindar, strömmar, mörker, ösregn, öch vackert väder.

Färden tog nästan fyra månader, och Åke tillryggalade 3 282 sjömil, eller drygt sextusen kilometer.

Vagabond till Lofoten är härlig läsning för alla seglingsentusiaster. Det är spännande nappatag med naturen och med vindens krafter, och det gäller att sätta rätt segel, trots att vinden är,iskall, fingrarna har domnat för länge sen, och man är sjöblöt efter ryggen ...

Men det är inte bara seglingen som beskrivs. Åke berättar om möten med trevliga och märkliga människor i hämnar och vid strandhugg längs den svenska, danska och norska kusten.

VÄND OCH SKOTA HEM  - är hans nionde bok.

Varje bok har haft något nytt och annorlunda att ge. Så är också fallet med denna, som handlar om seglaräventyr i Östersjön med tonvikt på Finland och Baltikum, men även en seglats runt Bottenhavet och Bottenviken. Åke seglar sin Maxisextiåtta Gooding. Det blir en tusenmila färder — från Visby och Västerås i väst till Tallinn och Viborg i ost, från Kolberg och Kaliningrad i syd till Marjaniemi, Malören och Haparanda i nord.

Färdigmuddrat

För varje gång jag kom ner till båten hade "mudderverket" avancerat allt längre utåt. Det var ju väldigt grunt ut till andra pontonbryggan och det var inte få kubikmetrar som grävdes upp från botten. Vattnet blev ganska grumligt, men det är väl inte så konstigt.

Ganska intressant att se hur "mudderverket" förflyttade sig. Man grävde och paddlade sig fram med grävmaskinsarmen och den stora planeringsskopan, samtidigt som en liten arbetsbåt med stor aktersnurra tryckte på i aktern.

När jag kom ner till hamnen på Valborgsmässoaftonen, var pråmar, grävmaskiner, containrar borta och rampen städad. Muddringsarbetet var avslutat. Bassängen och den grundaste delen av infarten har fått ett djup på 2,5 meter och det går att sjösätta båtar vid rampen igen.