Nån gång på försommaren frågade min seglarkompis Erik Olsson från Smögen om jag hade lust och följa med och spela på en utflykt med passagerarbåten "Soten". I missionskyrkan på Smögen är det ju många olika aktiviteter och en av dessa, som går under beteckningen "Daglediga" hade blivit inbjudna till en tur med M/S Soten genom Sotekanalen.
Att va dagledig behöver ju inte innebära att man är pensionär, men det är väl i huvudsak personer som kommit upp i en mogen ålder som samlas en gång i månaden - Måndagar kl.15.30. Varje samling brukar ha ett tema.
När vi startade närradion närradion "Radio Sotenäs" i slutet av 1980-talet, besökte vi daglediga och informerade om detta lite i form av ett radioprogram.
När vi startade närradion närradion "Radio Sotenäs" i slutet av 1980-talet, besökte vi daglediga och informerade om detta lite i form av ett radioprogram.
Denna måndag var gruppen "Daglediga" alltså bjuden på en tur med M/S Soten av dess skeppare Göran Hahne.
För oss som är ortsbor är passagerarfartyget "Soten" ett begrepp. Det var dock inte den gamla "Soten" som är världens äldsta passagerarfartyg i drift byggd 1868 på Oskarshamns varv och som idag segla i Stockholmstrakten under namnet M/S Enköping.
Den "Nya Soten" är ett betydligt yngre fartyg. Byggd 1915 på C.J. Wennbergs Mekaniska Verkstad Karlstad med varvsnummer 65. Från början med ångmaskin om 70 Hkr. Längd över allt: 19,69 m Bredd: 4,36 m Djupgående: 1,96 m. med en Volvo Penta på 200 Hk. På bilden ovan ser vi Olle Larson, Harry Hugosson, Skepparen Göran Hahne och John Bond i samspråk innan avgången.
Harry Hugosson och Olle Larson slog sig ner på en bänk framme på backen tillsammans missionskyrkans pastor Leif Larsson (till vänster på bilden) under glatt samspråk medan M/S Soten la ut från Smögenbryggan och stävade norrut mot Gravarnes hamn. För dem som inte är kända i trakten är det Smögens fiskhall som syns till i bakgrunden på bilden och ovanför den Kyrkan och vattentornet.
Elektrikerkollegan John Bond tillsammans med frun Ella slog sig ner i främre salongen. Till höger i bild syns min äldsta släkting på Smögen Eskil Sewerinsson, nyss fyllda 90 år - "still going strong".
Det där med nära släktingar kan ju variera. Min morfar var kusin till Eskils pappa Ernst på mödrenet och de stod varandra nära. Otaliga gånger har jag fått följa med min morfar och mormor när de hälsade på Ernst och Hedvig som bodde i ett hus alldeles in till Smögenbryggan.
Min barndomskamrat och seglarkompis Göran Lundin hade fått i uppdrag att dokumenterar resan med min kamera, precis som han får göra på våra 12-timmarsseglingar. Pastor Leif Larsson fångade Göran på bild medan han utförde sitt värv. Mitt emot John Bond sitter en annan pigg dam som också passerat 90-års åldern - Maj-Britt Ekelöf.
Sittplatserna i de bägge salongerna under däck var fyllda till sista plats, vilket ju bilderna visar. Jag skulle ju kunna rada upp en hel del namn på de som var med, dock inte alla, så därför "ingen nämnd och ingen glömd"
Det är väl ganska sällan en riktig Smögare vare sig vill eller kan se Gravarnes hamn från sjösidan. Så skepparn gjorde en sväng genom hamnen, så att även Smögrarna fick möjlighet att se denna mycket fina hamn. Gravarnes hamn är ju en byggd hamn på utsidan en grund vik. Smögens hamn är ju en väl skyddad naturlig hamn mellan Smögenön och ön Kleven. (om någon uppfattar det lite otrevligt skrivet, så var det mer ämnat som ett skämt. Förr i tiden rådde det en viss rivalitet mellan de olika samhällena. Idag är detta väl inget som existerar mer än att man ibland slänger käft om det - jag är själv Gravare)
Sedan fortsatte färden mot Sandbogen (bilden nere till vänster), under Smögenbron och en sväng in i Hasselösunds hamn (bilden nere till höger.) När jag först såg vart båten var på väg trodde jag nästan att Göran Hahne skulle försöka gå genom Sunnepinan, men det är naturligtvis omöjligt med en sån stor båt. Göran Lundin tog bilden på Hasselösunds hamn på övre akterdäcket. Där fanns det gott om sittplatser, men den något branta lejdaren begränsade naturligtvis möjligheten att komma upp för många av dagens passagerare.
M/S Soten stävade sedan vidare mot sundet mellan Grindholmen till höger och Stensholmen rakt i stam på bilden till vänster nedan. Jag har för mig att man sprängde bort ett grund i samband med byggandet av Sotekanalen och gjorde sundet farbart för fartyg som klarade att gå i kanalen.
Bilden ovan till höger visar Roparebacken, som vi hade om styrbord. ABBA´s fabrik tronar högst upp till vänster. När den byggdes förstörde man våran badplats på Roparebacken genom att tippa sprängstenen från byggandet av fabriken där. När kontoret byggdes (till höger om fabriken) fyllde man igen den klyfta där man gick för att komma till badet på Roparebacken. Å andra sidan är det nog ganska säkert att hade inte fabriken byggts på Hagaberg, hade ABBA inte haft någon fabrik i Kungshamn idag.
Torbjörn Larsson har säkert sett vyn av Roparebacken från havet många gånger; men absolut inte lika många gånger som han sett utsikten mot havet från fabriken och kontoret. Torbjörn har ju större delen av sitt liv jobbat just på ABBA. Till största delen med tekniken som höll fabriken igång, men även några år som fabrikschef.
Torbjörn har ju under hela sitt liv varet en kraft i missionsförsamlingens musikliv. Många år som ledare för musikkåren och "strängmusiken". Förr hade hade missionsförsamlingen några "riktiga" organister som spelade på Gudstjänsterna. Idag finns det bara nån enstaka som behärskar det instrumentet. Torbjörn tar nuförtiden stort ansvar för sång och musik i Gudstjänster med sin gitarr. Så även på denna utfärden.
Undertecknad på gitarr och Erik Olsson på kornett fick förmånen att delta. Det var pastorn Leif Larsson som stack in sin kamera och försökte ta ett kort. Det var trångt och vi hade inte mycket kontakt med varandra, varken visuellt eller akustiskt. Hur det hela lät har jag ingen aning om och det är kanske bäst att inte veta.
Som tur är är ju Torbjörn tryggheten själv i sådana här sammanhang och hans enkla men effektiva ledarstil gör att han lockar fram det bästa hos sina medmussikanter. Sen är jag övertygad om att bakom det till synes enkla, ligger mycket förberedelser och övning. Det är alltid trevligt att spela ihop med Torbjörn.
Sedan fortsatte färde i farleden förbi Väjern och bort mot Sotekanalens mynning. Även den delen av farleden förbättrades i anslutning av byggandet av kanalen som startade 1931 som ett beredskapsarbete och invigdes den 15 juli 1935 av kronprins Gustav Adolf.
Cirka 56.000 kubikmeter berg sprängdes ort omkring en miljon kubikmeter lera grävdes bort. Arbetet utfördes i huvudsak av arbetslösa stenhuggare och det gick ca ett år snabbare att bygga kanalen än beräknat till en kostnad av 2 760 000 kr knappt en miljon mindre än beräknat.
Ett par bilder från byggande av kanalen hittade jag på Smögenbryggan.se
En svart skuta gick en bra bit före oss i kanalen. När vi kom fram hade hon lagt till på Norra kajen utanför restaurang Bella Gästis. Det var Atene från Skärhamn. Strax efter turen med Soten smet jag in på biblioteket i Kungshamn för att låna några böcker. Hittade en bok om Atene. Det var mycket intressant läsning. Atene har ju en lång lokal historia här ute på Sotenäset.
Hon byggdes i Svenborg i Danmark 1909 och får, under namnet EMANUEL Styrsö, som första hemmahamn.
1917 såldes hon till Grimstad i Norge och fick namnet MULL. Man installerade en motor.
Samma år - 1917 - säljs MULL till Risör.
1921 såldes båten till Fisketången och byter namn till ANNA-LISA
1923 säljs ANNA-LISA till Hovenäset.
1927 inträffar en exposion ombord och ANNA-LISA bedöms som skrot och avförs ur skeppsregistret. Hon köps för 2000 kr av skepparen som rustar upp henne.
1928 införs den nyrenoverade skutan i skeppsregistret under namnet WANDA, med hemmahamn på Hovenäset.
1933 säljs WANDA till Bohus Malmön.
1955 säljs WANDA till Gerlesborg.
1960 säljs WANDA till Göteborg och registreras som lustfartyg
1961 byter WANDA ägare i Göteborg och registreras åter som fraktfartyg.
1964 säljs fartyget till Kungsviken och byter namn till ATENE och registreras som lustfartyg.
1980 säljs ATENE till Skärhamn för att användas som skolfartyg.
Berättelserna i boken är mycket intressant läsning om en skutas öde.
Hunnebostrands hamn är skyddad av ett par öar. "Jönserö" eller "Sankt Göransö" som ön väl ofta kallas och ön strax norr om "Jönserö" - Fiskholmen, med sin Vadbock. Fiskholmen skiljs med ett smalt sund från "Jönserö". Jag har seglat igenom sundet med en optimistjolle, som jag hämtat vid Sotefjordes segelsälskaps sjöbod, som på den tiden låg på utsidan "Jönserö".
För att spara lite tid hade man under resans gång bestämt att inte lägga till i Hunnebostrand för att dricka kaffe, som först var meningen. Det tar ju alltid tid om man skall lägga till och dricka kaffe. Kanske bortåt en timme. Nån får kanske för sig att gå i land också. Kaffet avnjöts i stället efter att vi passerat bron över Sotekanalen.
Trodde först att skepparen ombord skulle vända Soten på utsidan Hunnebostrands hamn när stäven pekade på sundet mellan öarna. Men det var inte hans avsikt. Han går sakta in i och genom sundet med sin stora båt.
Det gick fint att komma igenom., så nu har jag en alternativ väg in i Hunnebos hamn. Med min lilla "plutt" till båt - bara 28 fot, 8,60 m och 3,05 m bred är det ju inga som helst problem att gå den vägen.
Det var det inte för Göran Hahne och "Soten" heller.
En skeppare som lever på denna typ av verksamhet tar inga onödiga risker och han har säker gått igenom den passagen en massa gånger tidigare. Det är naturligtvis bra att ha såna passager att krydda färden med förutom skepparns historier. Göran är en god historiberättare av sanna (nåja) historier ur livet på kusten.
Men nog såg han en aning sammanbiten ut under passagen. Det gäller naturligtvis att hålla tungan rätt i munnen - trotts bogpropeller.
Några gästande båtar fanns det fortfarande i Hunnebostrands hamn. Bl.a. en stor tysk tvåmastad segelbåt. Någon tyckte att den hade varit något för mig. Knappast. Den var alldeles för stor. Om nån av båtarna som låg längs pontonbryggan tilltalade mig var det träbåten framför av typ "lossköyte" med gaffelrigg. Men även den tycker jag är för stor. En båt skall inte va större än att man kan hantera den själv.
Efter att ha gått genom Hunnebostrands hamn var det dags att sätta kursen mot Sotekanalen och hemmåt. Göran Lundin hade tagit en bild akterut från övre däck. Mitt i bild syns badplatsen på Hästedalen och till vänster den privatägda ön Björkholmen, med sina två sommarstugor.
I början av 1990-talet hade vi ju en stor säldöd. Det låg döda sälar "överallt".
Jag jobbade som arbetsledare på elverket i Hunnebostrand. På Björkholmen hade man inte haft nån elektricitet, men vi hade fått i uppdrag att dra dit ström. Standardlängden på en kabel som man köper på trumma är 500 meter. Men det går att beställa längre mot pristillägg. Att det var längre än 500 meter var ju helt klar. Man kan ju mäta på kartan och ta till lite.
Då vi ändå måste ut till ön i samband med projekteringen, åkte jag över med den elektroniska mätstickan och min beredare Hasse Johansson stod kvar med instrumentet på land, ungefär där den norra kajen slutar i väster. Vi hade kontakt via mobiltelefon. Hasse sätter ögat mot kikaren på instrumentet för att få en vissuell kontakt med mätstickan ute på ön och ropar; "åh - en säl". Det var den första levande sälen vi såg efter säldöden.
Den sista bilden Göran Lundin tog på utfärden med Soten var en motljusbild i styrhytten. När jag tog fram bilderna i datorn fick jag se vem som satt till rors. Rune Johansson, församlingens ordförande. Men han övervakades av M/S Sotens skeppare Göran Hahne.
Rune hade nog klarat sig utan övervakning. Att gå rakt fram i en farled är inte så märkvärdigt med en båt av Sotens storlek. Dessutom har jag fullt förtroende för Runes sjömanskap. Vi har ägt en segelbåt tillsammans i nästan tio år. Under den perioden lyckades vi gå på grund två gånger när vi var ute tillsammans. När det gäller vems felet var, så fördelar sig nog ansvaret lika. Vi var orsak till en grundstötning var. Konstigt nog stor Rune till rors vid bägge tillfällena.
Vi gick samma väg tillbaka, bortsett från att vi gick "väståre sunt" istället för genom Gravarnes hamn. Trotts att det var kulingvarning och att vinden låg i underkant på 14 m/sek var det en lugn och stilla färd. Det var ju därför man byggde Sotekanalen - för att slippa gå över Soten när det var dåligt väder. Det rullade en del när Soten låg vid fiskhallskajen när vi klev ombord. Det rullade kanske ännu lite mer på sträckan från Guleskär till Smögenhamnen, men inget som störde. Skepparen Göran Hahne valde att gå några båtlängde längre in i Smögenhamnen och la till ytterst på träbryggan. Dessa fyra-fem båtlängder gjorde hela skillnaden mellan att Soten rullade när hon låg vid kaj och hon låg helt stilla.
Det var, som rubriken säger, "en pen tur". Tacksam att jag fick följa med.
Det där med nära släktingar kan ju variera. Min morfar var kusin till Eskils pappa Ernst på mödrenet och de stod varandra nära. Otaliga gånger har jag fått följa med min morfar och mormor när de hälsade på Ernst och Hedvig som bodde i ett hus alldeles in till Smögenbryggan.
Sittplatserna i de bägge salongerna under däck var fyllda till sista plats, vilket ju bilderna visar. Jag skulle ju kunna rada upp en hel del namn på de som var med, dock inte alla, så därför "ingen nämnd och ingen glömd"
Det är väl ganska sällan en riktig Smögare vare sig vill eller kan se Gravarnes hamn från sjösidan. Så skepparn gjorde en sväng genom hamnen, så att även Smögrarna fick möjlighet att se denna mycket fina hamn. Gravarnes hamn är ju en byggd hamn på utsidan en grund vik. Smögens hamn är ju en väl skyddad naturlig hamn mellan Smögenön och ön Kleven. (om någon uppfattar det lite otrevligt skrivet, så var det mer ämnat som ett skämt. Förr i tiden rådde det en viss rivalitet mellan de olika samhällena. Idag är detta väl inget som existerar mer än att man ibland slänger käft om det - jag är själv Gravare)
Sedan fortsatte färden mot Sandbogen (bilden nere till vänster), under Smögenbron och en sväng in i Hasselösunds hamn (bilden nere till höger.) När jag först såg vart båten var på väg trodde jag nästan att Göran Hahne skulle försöka gå genom Sunnepinan, men det är naturligtvis omöjligt med en sån stor båt. Göran Lundin tog bilden på Hasselösunds hamn på övre akterdäcket. Där fanns det gott om sittplatser, men den något branta lejdaren begränsade naturligtvis möjligheten att komma upp för många av dagens passagerare.
M/S Soten stävade sedan vidare mot sundet mellan Grindholmen till höger och Stensholmen rakt i stam på bilden till vänster nedan. Jag har för mig att man sprängde bort ett grund i samband med byggandet av Sotekanalen och gjorde sundet farbart för fartyg som klarade att gå i kanalen.
Bilden ovan till höger visar Roparebacken, som vi hade om styrbord. ABBA´s fabrik tronar högst upp till vänster. När den byggdes förstörde man våran badplats på Roparebacken genom att tippa sprängstenen från byggandet av fabriken där. När kontoret byggdes (till höger om fabriken) fyllde man igen den klyfta där man gick för att komma till badet på Roparebacken. Å andra sidan är det nog ganska säkert att hade inte fabriken byggts på Hagaberg, hade ABBA inte haft någon fabrik i Kungshamn idag.
Torbjörn har ju under hela sitt liv varet en kraft i missionsförsamlingens musikliv. Många år som ledare för musikkåren och "strängmusiken". Förr hade hade missionsförsamlingen några "riktiga" organister som spelade på Gudstjänsterna. Idag finns det bara nån enstaka som behärskar det instrumentet. Torbjörn tar nuförtiden stort ansvar för sång och musik i Gudstjänster med sin gitarr. Så även på denna utfärden.
Som tur är är ju Torbjörn tryggheten själv i sådana här sammanhang och hans enkla men effektiva ledarstil gör att han lockar fram det bästa hos sina medmussikanter. Sen är jag övertygad om att bakom det till synes enkla, ligger mycket förberedelser och övning. Det är alltid trevligt att spela ihop med Torbjörn.
Sedan fortsatte färde i farleden förbi Väjern och bort mot Sotekanalens mynning. Även den delen av farleden förbättrades i anslutning av byggandet av kanalen som startade 1931 som ett beredskapsarbete och invigdes den 15 juli 1935 av kronprins Gustav Adolf.
Ett par bilder från byggande av kanalen hittade jag på Smögenbryggan.se
1917 såldes hon till Grimstad i Norge och fick namnet MULL. Man installerade en motor.
Samma år - 1917 - säljs MULL till Risör.
1921 såldes båten till Fisketången och byter namn till ANNA-LISA
1923 säljs ANNA-LISA till Hovenäset.
1927 inträffar en exposion ombord och ANNA-LISA bedöms som skrot och avförs ur skeppsregistret. Hon köps för 2000 kr av skepparen som rustar upp henne.
1928 införs den nyrenoverade skutan i skeppsregistret under namnet WANDA, med hemmahamn på Hovenäset.
1955 säljs WANDA till Gerlesborg.
1960 säljs WANDA till Göteborg och registreras som lustfartyg
1961 byter WANDA ägare i Göteborg och registreras åter som fraktfartyg.
1964 säljs fartyget till Kungsviken och byter namn till ATENE och registreras som lustfartyg.
1980 säljs ATENE till Skärhamn för att användas som skolfartyg.
Berättelserna i boken är mycket intressant läsning om en skutas öde.
Trodde först att skepparen ombord skulle vända Soten på utsidan Hunnebostrands hamn när stäven pekade på sundet mellan öarna. Men det var inte hans avsikt. Han går sakta in i och genom sundet med sin stora båt.
Det gick fint att komma igenom., så nu har jag en alternativ väg in i Hunnebos hamn. Med min lilla "plutt" till båt - bara 28 fot, 8,60 m och 3,05 m bred är det ju inga som helst problem att gå den vägen.
En skeppare som lever på denna typ av verksamhet tar inga onödiga risker och han har säker gått igenom den passagen en massa gånger tidigare. Det är naturligtvis bra att ha såna passager att krydda färden med förutom skepparns historier. Göran är en god historiberättare av sanna (nåja) historier ur livet på kusten.
Men nog såg han en aning sammanbiten ut under passagen. Det gäller naturligtvis att hålla tungan rätt i munnen - trotts bogpropeller.
I början av 1990-talet hade vi ju en stor säldöd. Det låg döda sälar "överallt".
Jag jobbade som arbetsledare på elverket i Hunnebostrand. På Björkholmen hade man inte haft nån elektricitet, men vi hade fått i uppdrag att dra dit ström. Standardlängden på en kabel som man köper på trumma är 500 meter. Men det går att beställa längre mot pristillägg. Att det var längre än 500 meter var ju helt klar. Man kan ju mäta på kartan och ta till lite.
Då vi ändå måste ut till ön i samband med projekteringen, åkte jag över med den elektroniska mätstickan och min beredare Hasse Johansson stod kvar med instrumentet på land, ungefär där den norra kajen slutar i väster. Vi hade kontakt via mobiltelefon. Hasse sätter ögat mot kikaren på instrumentet för att få en vissuell kontakt med mätstickan ute på ön och ropar; "åh - en säl". Det var den första levande sälen vi såg efter säldöden.
Rune hade nog klarat sig utan övervakning. Att gå rakt fram i en farled är inte så märkvärdigt med en båt av Sotens storlek. Dessutom har jag fullt förtroende för Runes sjömanskap. Vi har ägt en segelbåt tillsammans i nästan tio år. Under den perioden lyckades vi gå på grund två gånger när vi var ute tillsammans. När det gäller vems felet var, så fördelar sig nog ansvaret lika. Vi var orsak till en grundstötning var. Konstigt nog stor Rune till rors vid bägge tillfällena.
Vi gick samma väg tillbaka, bortsett från att vi gick "väståre sunt" istället för genom Gravarnes hamn. Trotts att det var kulingvarning och att vinden låg i underkant på 14 m/sek var det en lugn och stilla färd. Det var ju därför man byggde Sotekanalen - för att slippa gå över Soten när det var dåligt väder. Det rullade en del när Soten låg vid fiskhallskajen när vi klev ombord. Det rullade kanske ännu lite mer på sträckan från Guleskär till Smögenhamnen, men inget som störde. Skepparen Göran Hahne valde att gå några båtlängde längre in i Smögenhamnen och la till ytterst på träbryggan. Dessa fyra-fem båtlängder gjorde hela skillnaden mellan att Soten rullade när hon låg vid kaj och hon låg helt stilla.
Det var, som rubriken säger, "en pen tur". Tacksam att jag fick följa med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar