Sladholmen

Midsommarafton - mycket vind och regn frampå eftermiddagen.

Midsommardagen kom med bra väder. Västanvind och solsken. En sväng till mitt förråd i Hunnebo och hämtade de gamla madrasserna som jag skulle kasserat för ett par år sen. Jag skulle ju ha skaffat nya dynor, men det blev inte i år heller. La de gamla  på plats. Det visade sig att jag förväxlat en bit. Den var till akterruffen, men det gick att få dit den, så det fick duga.

Pumpade upp gummibåten och sjösatte den. Jag har alltid haft nån form av dinge. Bara en sommar på 40 år har  jag varit utan. Ett elände tyckte jag.

Vi packade snabbt ihop det nödvändigaste, stuvade i båten och kastade loss. Vi hade inte tänkt gå så långt. Som första alternativ hade vi Sladholmen, en naturhamn strax öster om Bohus Malmön. Då vi inte skulle segla så långt rullade jag bara ut kryssfocken och länsade ur hamnen. 

När vi passerat öster om Smörstacken kom det en snabbgående motorbåt och passerade tätt intill en segelbåt. Motorbåten rev upp väldigt mycket sjö. Det är ju ganska vanligt, men för mig är det helt obegripligt att många "motorbåtskörare" är i totalt avsaknad av både sunt förnuft och gott sjömansskap.

Sladdholmen är ju, som sagt, en naturhamn på Härnäset, mellan Åbyfjorden och Brofjorden, strax öster om Bohus Malmön. Vi har varit där ett antal gånger. Kryssarklubben har satt dubbar på fyra olika tilläggningsplatser. Vi har legat på tre av dem. Det är vid de röda ringarna. De gröna markerar dubbade platser i det som kallas Karlsvik.

Man anlöper hamnen vid pilen. Kryssarklubben har en kartskiss eller rättare sagt ett flygfoto med inritade grund och djupkurvor, samt dubbarnas läge i "Västkustens naturhamnar" . Inloppet är relativt besvärlig och stora grundflak finns i hamnen varför man bör iakta en viss försiktighet.

Inloppet på bilden till vänster. Vi la oss på den nordöstra dubbade platsen. Där kan man ligga längst med berget om man fendrar av väl. På sailguide har frågeställningen nyss avhandlats. Att lägga till långsides och dessutom mot berget är både obegripligt och otänkbart för en del.

Viken väster om sladholmen sedd både åt sydväst och nordväst och även tvärs över viken, rätt i väst som på bilden nedan.

Ytterligare en stilstudie i avfändringens ädla konst. Det blåste en aning mycket från sydväst och jag funderade på att jag skulle haft ett par stora kulfendrar. Bra när man ligger förtöjd längs berget, men var skall man förvara dem ombord?

Bohusläns landskapsblomma, vildkaprifolen, fanns det gott om alldeles vid 

tillägningsplatsen. Även andra, för mig okända, växte strax intill.

En promenad österöver bort mot Karlsvik. Kanske snarare enklare bergsbestigning. Det var i varje fall inte "rullatorvänligt" . Båten, på bilden, ligger i den mittersta, med på sjökortet grönt markerade dubbade platserna. På andra sidan viken, rakt akter om båten stod denna skylt.

På skylten kan vi också läsa;

"1747 börja den största av de återkommande sillperioderna och efter några år gick sillen till i sådana mängder att allt inte kunde saltas ned och säljas för konsumtion. Överskottet gick till trankokerierna där sillen förvandlades till olja, som användes i garverier och vid tillverkning av såpa och rödfärg. Men framför allt till gatubelysning i Europas stora städer. Under 1790-talet skeppades 8 miljoner liter årligen ut från Göteborg. Vinsterna var enorma. Ägarna tjänade lika mycket på ett fat som arbetarna tjänade på en säsong.

Det fanns bortåt 2000 kittlar i 500 trankokerier i Bohuslän, de flesta i södra delen. På Sladholmen låg sillsalteriet och trankokeriet "Götha Ö" med tre kittlar. 1787 ägdes det avhandelsmannen Anders Gerle. Tio år senare hade det överlåtits till ett handelskompani i Göteborg.

På Härnäset låg flera trankokerier. Detta var ett livligt område med mycket folk, slammer från redskap, kranar, hissanordningar, tunbinderier och ankarkättingar. Fiskarna tömde sina fångster vid bryggorna och skutor från främmande länder la till för att hämta tranolja och salt sill.

Tran framställdes genom att sillen kokades i färskvatten i stora kopparkittlar. Oljan steg mot ytan, skummades av och hälldes på 160-litersfat. Sex timmar tog ett kok och kittlarna bubblade ofta dygnet runt hela säsongen.

Kustens skogar skövlades och man tvingades övergå till torv och stenkol. Avfallet - grumset - hävdes i havet. 1784 beordrades trankokerier på öar att stänga in det i med stengärdsgårdar i vikar. Grumset fungerade utmärkt som gödning på åkrarna och så blev också avfallet en handelsvara. Stanken i Bohuslän var omvittnat outhärdlig.

1809 försvann sillen lika plötsligt som den kommit. De som kunde plockade ned sina stugor och flyttade. Andra sålde sina redskap, kaminer, kläder för en matbit. Här blev mycket tyst. Kvar står kittelfundamenten  och husgrunder ".

Att leta efter resterna efter trankokeriet får anstå tills en annan gång. Vi gick åt andra hållet, inåt Näverkärr.

Karlsvik eller Näverkärrskilen är en god natthamn med bra ankarbotten. Kryssarklubben har lagt ut tre bojar. Två i lä för Grötö och en längre norr i viken. Längst in i kilen finns en fin sandstrand.

Näverkärr har gamla anor och finns omnämnd redan på 1300-talet Nuvarande mangårdsbyggnad är uppförd vid mitten av 1700-talet. Landet runt Karlsvik är naturresevat med en säregen ädellövskog, den enda kvarvarande i Bohuslän.

På skylten stod det "Tomtningar 250 meter"

Tomtningar är en fornlämningstyp som är särskilt vanlig längs Norrlandskusten. De består av sten och är oftast rektangulära men ibland runda. Tomtningarna anses vara lämningar efter enkla kojor som använts i samband med fiske och fångst. Vi la inte ner nåt arbete på att hitta "tomtningarna" vid Karlsvik heller. Lite får man ju spara till framtiden.

Att området var inte speciellt lättpromenerat visste vi ju sen tidigare och vi tog oss så småningom över till "vår" vik. Under vår mödosamma vandring så vi en hel del blommor, men jag fastnade speciellt för denna slånbärsbuske, där bären börjar bli riktigt stora, men ännu inte mogna.

Under vårt dryga dygn hade del varit tre båtar förutom vi inne i viken. Två små styrpulpitbåtar och så denna ganska stora segelbåt som ankrat på svaj. Dessutom låg det ett gäng med kanotister inne på en av sjöängarna, gott i lä för den relativt hårda vinden. De hade nog varit inne för en matrast, för de gav sig iväg strax efter att vi lagt till.

Vinden hade vridit mer åt syd, så när vi kom ut ur inloppet, rullade jag ut kryssfocken och vände stäven hemmåt. Det låg en tanker uppankrad i Åbyfjorden. När vi kom upp mot den lindrivna färjan till Bohus Malmön avgick den från Tullbodensidan och vi hann inte över utan fick falla av och väja för färjan. Man skall ju hålla sig ett par hundra meter från färjan pga vajrarna.

Sen började kryssen hem. Kan åter igen konstatera att Thallatha inte seglar så dåligt, trotts att hon är en motorseglare. Det går fint att kryssa med bara förseglet. Fast jag måste ju använda kryssfocken om jag skall slå ofta. Att få över genuan snabbt med de dubbla rullarna låter sig inte göras.

Plottern som jag placerat på den gamla kompassens plats är inte så dum trotts att den är liten. Kompassen var nästan oläslig och jag har en fast monterad i däckssalongen och pejelkompas i kikaren och en handhållen. Dessutom är det ju sällan man använder kompass nu för tiden.

Ett par fina dar på sjön.