Fjord 28 cs

Hej och välkommen till min blogg. Jag heter Tommy Andersson och bor i Kungshamn i mellersta Bohuslän.

Bloggen kommer att i huvudsak handla om min senaste (och kanske sista) båt Thallatha, en motorseglare av typ Fjord 28cs och den ombyggnad jag kommer att göra för att anpassa den efter min tankegång och behov. Om du som läser detta har åsikter om det jag skriver eller gör så är jag glad om du vill ge en kommentar. Har du egna idéer eller tipps lika så. Ni får också gärna maila till mig om det passar bättre.

Fjord 28cs ritades 1975 av Eivind Amble och arkitekt Geir Grung. Den byggdes av Fjord Boats, Norge, fram till 1982. Hur många som tillverkades vet jag inte. Min båt byggdes 1979.

www.udkik.dk skriver;"Avantgardistisk motorseiler med harmonisk seilbåtskrog. Meget god plassutnyttelse med 6 soveplasser i 3 separate kabiner. Innvendig styreposisjon, sentercocpit, masten plassert i cocpit for enkel betjening - lite storseil, kjempestor rullegenua. Kjølen trukket akter for å kompensere for masteplasseringen. Båten var et samarbeidsprosjekt mellom nav.arch. Eivind Amble og arkitekt Geir Grung. Var ment å være "fremtidens Cruising Sailor". Kultbåt"

(Avantgarde (franska - förtrupp) är en benämning på en grupp av till exempel konstnärer, författare eller musiker, som vid en viss tidpunkt uppfattas som mest nyskapande och innovativa i sin teknik eller val av motiv.)


Längd 8,6 meter - 28 fot och en bredd på 3,05 m. Båten sticker 1,45 m enligt specifikation, men det brukar ju ändra sig efter tiden har jag märkt. Deplacementet är på 4 500 kg, också det enligt spec. Kölen är en lång fenköl som, pga den mycket långt akterplacerade masten, sitter långt akterut för att lateralplanet skall harmonisera med segelplanet. Kölen är en järnköl på 1600 kg.

Det är mycket

goda boende-
utrymme,
tyvärr på
bekostnad av
utvändiga
stuvutrymme.
En liten
ankarbox på
fördäck. Annars
finns det inget utvändigt stuv i aktern för ankare med lina, fendrar, förtöjningstampar mm. Det enda stället är det mycket stora motorrummet med en stor lucka mitt i sittbrunnen. Men det är ganska opraktiskt att förvara sånt man vill ha lätt åtkomligt där. Man kan naturligtvis dra in våta och illaluktande "dräggtåg" och annat och lägga i stuvutrymmena under sittbänkarna i salongen, men det tilltalar mig inte alls.

Vi seglare är ju ett, i många fall, ett konservativt släkte, och jag får ofta komentarer angående båtens utseende och riggning. Anledningen till att jag köpte denna mycket udda båt är att jag ofta under mina seglatser de senaste åren fått problem med ryggen pga att jag blivit kall och våt. Efter en tur i kompisens motorseglare började jag fundera på en båt med invändig styrplats. Efter en del letande hittade jag denna båten efter ett tips från en kompis, nästan garnngårds.

Ett krav var att den skulle segla någorlunda och det tror jag att den gör med sitt (visserligen Norska) LYS-tal på 1,01. Jag har seglat den under sommaren 2009, men inte fått testat den fullt ut vad det gäller seglingsegenskaper.

Scoutbåten Bris

En liten presentation av mina båtar och lite av mitt seglande kan väl vara på plats.

I min familj var det ingen som var intresserade av sjön eller båtar. Jag var som de flesta unga i vårt samhälle med i missionskyrkans scoutkår. När jag var ca 14 år, fick scoutkåren en gaffelriggad bohusjulle från en nedlagd sjöscoutkår på Fisketången. Kårchefen i min scoutkår hade nog på ett tidigt stadium förstått var för en "fomme" jag var, och gav mig ansvaret för båten.

Med tipps och råd från gubbarna i hamnen fick jag båten någorlunda tät (den hade stora sprickor i nästan varenda bord) och fick den sjösatt och riggad. En av mina scoutkompisar, Bosse, hade en segeleka och kunde segla. Han var med mig ute ett par gånger. Jag blev biten av segling.

Vid ett tillfälle när jag hade lust att sticka ut och segla fick jag inte tag på Bosse. Jag kunde ju hissa segel och hade en liten aning om hur det hela fungerade, så jag hissade segel kastade loss och gav mig iväg. Vi hade båten liggandes vid den bryggan där restaurang "Havsnära" nu ligger, det första året. Jag vet att jag tänkte att de kunde ju inte bli så farligt om jag inte klarade av att segla. På Rössholmen, där ABBA-fabriken låg på den tiden, var det alltid folk. På Hasselön (som många kallar Smögen - fast det är en egen ö, ihopbyggd med Smögenön med en vägbank) kunde man ju gå sig till räddning. Grindholmen, var visserligen en ö utan fast befolkning, men man borde kunna ropa på nån över "Sunnepinna" som kunde hämta en. Det osäkraste stället var Stenshomen. Där var det inte säkert att man kunde få kontakt med någon. Sen var det ju förstås fastlandet, men där var det bara att förtöja båten och gå hem.

Det visade sig ganska snart att mina farhågor var obefogade. Det tog inte så lång stund innan jag hade kryssat mig ut till Hållö. Efter den första egna segelturen har seglandet inte varit något stort problem.


Ett par sprickor under vattenlinjen ville inte gå igen. Gubbarna i hamnen tipsade mig om hur jag skulle göra. Utrustad med verktyg, tjära, säckväv, blyplåt och kopparnubb, drog jag upp båten på en lite slip på holmen som hänger ihop med Rössholmen - Kristens holme, där det idag ligger en sjötapp. Efter denna åtgärd blev båten tät, Åtminstone när man inte seglade. Det var mitt första riktiga båtjobb. Det skulle följas av många under åren.

Efter ett par år fick scoutkåren en bättre begagnad J10. Med den båten var jag med om mitt första mastbrott.

Jag vet att det finns en bild på Bris taget när jag och en av mina seglakopisar hade gått på grund i Sotekanalen, men jag har aldrig kunnat få tag på den. Bifogad bild visar en av mina scoutkompisar, Stig Andersson från Fisketången, när han hjälper mig att byta roderbeslag på J10;an. Det gamla rodret hade sett sina bästa dagar och vi blev tvungna att tillverka ett nytt. Urmakaren Östen Lundin, som hade sitt urmakeri på andra sidan vägen tog en paus i sitt pillande med klockor och passade på att gå ut och "lugga" Stig under hans arbete.

"Lyckan är......."

.... alls inte det som du tror" sjöng Harry Brandelius på sin tid. Här med Magnus kvintett - jag föredrar nog Harry Brandelius

För en gubbe på 60+ kan lyckan va att få en CD-skiva med några gamla bilder.

Genom åren har det blivit många bilder på båtar, men på Bris har jag aldrig hittat någon, trotts ihärdigt letande. Jag vet att det togs en bild vid ett tillfälle, för jag har hört talas om den av en speciell anledning, men jag har själv aldrig sett den. Jag frågade killen, som tog bilden för ca 45 år sen, om han hade kvar den. Det hade han, men han visste inte var. Ett par dar in på det nya året 2010 fick jag en CD-skiva med några bilder på från en seglats med Bris genom Sotekanalen. Bilderna hade hittats i samband med att ett stort antal diabilder hade scannats in i fotografens dator.

Seglatsen som jag minns den

En sommar, det borde ha varit 1965/66, hade en kompis från Vänersborg köpt en J18 som han lämnade i min vård i Gravarne (Kungshamn) några veckor, innan han seglade båten till Vänern. Vid ett tillfälle lånade vi J18 och bestämde oss för att segla med den och Bris genom Sotekanalen och kryssa hem över Soten.

När vi kommit in en liten bit i Sotekanalen söderifrån, la vi till vid Nötö för att gå och titta på en strandad båt som låg i Haby bukt. De andra hade gått iland och jag håller på att förtöja Bris, den vita båten som ligger akter om lackade J18.


Nån från Schweiz hade köpt en båt i Norge och skulle segla "hem" den. Man visste att Sotekanalen fanns, men valde ändå att segla över Soten. När man passerat Mjölskärs fyr klarade man inte av att segla längre pga vädret. De tog ner seglen och skulle starta motorn. Detta lyckades inte, utan man drev in i Haby bukt och gick på grund ett flertal gånger innan båten till slut spolades upp på land längst in i bukten.









Från vänster Stig och Lars som seglade med fotografen Bernt med J18 och jag och Ingemar som seglade med Bris, som promenerat till Haby bukt för att titta på haveristen.

Det blev naturligtvis mycket diskussion om strandningen bland oss grabbar.

Sedan länsade vi vidare genom Sotekanalen.

Hur vi kunde segla förbi den betydligt snabbare J18 vet jag inte, men fotografen Bernt, tillika skeppare på J18 ville kanske ha just den bilden och därför väntade in oss.




Jag har aldrig sett Bris segla. De gånger jag var i närheten av Bris seglade jag alltid själv. När jag fick se bilderna tycker jag det är en väldigt grann båt.

Vi är på väg mot Ramsviks udde för att börja vår kryss hem över Soten.




Jag och Ingemar insåg snart att det var alldeles för hårt väder för en kryss över den beryktade Soten, så vi beslutade att försöka kryssa hem genom Sotekanalen. På det tiden var det tillåtet att segla i Kanalen.

Den bifogade bilden är den jag visste fanns men aldrig hade sett.

Där kanalen blir lite bredare tog vi ut slaget för långt. När vi slog och båten reste sig var det inte tillräckligt djupt, utan vi fastnade i leran. Ingemar tog av sig byxorna, klev i vattnet och försökte baxa båten ut på djupt vatten medans jag försökte kränga så att djupgåendet miskade.

Det lyckades, men kompisarna i J18 hade sett att vi vände och hade gjort detsamma. Bernt tog påpassligt en bild. Att dessutom Elverkets skyld där det stod "Högspänningskabel - Förbjudet att ankra" kom med på bilden har alltid förhöjt historien om det inträffade.

Vi fick båten flott, men redan nästa slag skörade vi det gamla bommulsseglet och det var därmed färdigseglat med Bris som gaffelriggad bohusjulle.

Att kryssa genom Sotekanalen är inte enkelt. Har man dessutom trasiga segel låter det väl sig knappast göras. Vi fick bogsering av en annan julle. På bilden är vi på väg in i Sunnepinan. Ingemar till rors i Bris, medans jag hjälper till i Jullen.

Jag riggade om Bris med en gammal mast och segel från en J10 som scoutkåren hade fått. Bris seglade ännu några sommrar innan höststormen 1969 beseglade dess öde och den blev skrot. Resterna av skrovet forslades till soptippen, men den bastanta järnkölen ligger på botten vid "Ringen", mellan Gravarnes hamn och Sandbogen.

PoP 16 - 1967-1969

Efter att ha haft ansvar för scoutbåtarna i några år, fick jag se att det fanns båtritningar till salu i tidningen "Teknik för alla". Jag fastnade för en Pelle Brohäll konstruktion, PoP 16. Båten skulle byggas av plywood och var 4,85 meter lång. Min morfars garage var ca 5 meter.

Köpte ritningen och bilade upp en dörröppning mellan garaget och det källarkök som låg vägg i vägg. Jag var ju "morfars pojke" och han hade inga synpunkter på mitt tilltag - snarare tvärt om. Källarköket hade inte används på många år, sen man slutade hyra ut till badgäster och vi inredde en verkstad där med en kraftig arbetsbänk mm.

Jobbade under sommarlovet från verkstadsskolan i Mölndal på färjan Ägir, som gick mellan Gravarne och Smögen, och bodde hos mina morföräldrar. Material inköptes och det blev åtskilliga resor under hösten till Gravarne (som samhället hette på den tiden) för att tillverka stapelbädd och spant mm. Under jullovet jobbade jag ihärdigt med båten och den blev skrovfärdig.

Akterspegeln bestod av två plyfaskivor. Den ena skruvades på spantet och den andra skruvades och limmades dit när skrovet i övrigt var klart. Den täckte då över ändarna på slag och balkvägare och plyfaändarna på skrovsidorna. När jag skulle limma fast den var det kallt ute. Det fanns bara ett utrymme på några få cm mellan garageporten och akterspegeln. När det var klart att montera akterspegeln öppnade jag garagporten, satte dit plyfaskivan och skruvade fast den. Stängde porten och satte dit ett par elektriska kaminer för att få upp temperaturen så fort som möjligt för att limmet skulle härda.

När skrovet var klar började jag ytbehandlingen efter anvisningen fram tom grundmålningen. När färgen torkat samlade jag ihop några gubbar som hjälpte mig att bära ut skrovet, vända det på rätt köl och sen bära in det igen. Däck och överbygge kom på plats och båten målades färdig invändigt innan det var dags att bära ut den igen för montering av köl, som köptes från ett varv i Tierp, där man även kunde köpa färdiga båtar.

Under vintern hade jag också tillverkat en mast av lamellimmade granribbor och en bom.

Jag hade bestämt mig för att båten skulle målas mörkblå. Kårchefen i min scoutkår som var gammal seglare och som jag ofta diskuterade mitt båtbygge med. Han hade en helt annan åsikt beträffande färgen. "Segelbåtar skall va vita". Eftersom jag aldrig ger mig "när jag har fel och sällan när jag har rätt", började jag måla båten blå. Målade först akterspegeln. När det var klart tog jag några steg bakåt och beundrade mitt verk. Det var en hemsk syn att se den mörkblå färgen mot det grundfärgsmålade vita skrovet. Med trasor och vanolen torkade jag bort den blå färgen.

Det blev mycket funderande under veckan som jag tillbringade i skolan i Mölndal. Nästa helg målade jag skrovet blått, men jag började i fören och tittade inte på det i sin helhet förrän arbetet var klart. Jag tror ändå att det var ett bra färgval. En plyfabåt med skarpa slag skall inte va vit utan ha en stark färg.

Det var härligt att sjösätta, rigga och hissa de nya seglen som Syversen hade sytt. Jag seglade varannan dag hela sommaren 1968. Varannan dag jobbade jag som hoppilandkalle på färjan Ägir. Jag har i efterhand konstaterat att mitt första bygge aldrig fick nåt namn mer än att jag möjligen sa "Poppen" om jag syftade på båten.

På bilden har fotografen lyckats fånga oss med back i bägge seglen, kan det möjligen ha varit precis när vi håller på att gå över stag. Skepparen till rors. Vem gasten är kan jag inte komma på. Bilden måste i varje fall va tagen sommaren 1969 av färgen på ruffsidorna att dömma. Det gamla magasinet till höger i bild står på Kristens holme.

Våren 1969 lade jag på duk på däcket. Färgen på plyfadäcket hade en benägenhet att spricka i skarvarna. Klädde också ruffsidorna med 4 mm mahognypyfa. Hade från början bara betsat furuplyfan och det blev inte speciellt snyggt.

Började jobba på en elfirma direkt efter skolan så det blev segling på kvällar och helger under sommaren 1969. Seglingsområdet tom denna sommar var i huvudsak runt i närområdet, med nån enstaka tur till Lysekil i öst och genom Sotekanalen i nord.

22 September 1969 kom höststormen. Jag var på elfirmans verkstad, när taket få fiskebrödernas konservfabrik, som låg alldeles i närheten, blåste av. De bägge scoutbåtarna och min PoP 16 låg förtöjda i var sin boj på Ringen. Det var väl en ok plasts att ha båtarna på under normala förhållande, men definitivt inte under ett sån oväder. Båtarna halades ut till bojen med en lina som gick genom ett block i bojen.

Den första båten som slet sig var Bris. Vi lyckades få tag på den och förtöja den längs med berget. Bris blev efterhand skrot. Nästa båt som slet sig var J10;an. Även den fick vi tag på och lyckades förtöja den väl avfendrad utanpå Bris. J10;an klarade sig med några mindre skador.

Fram på eftermiddagen mojnade det. Vi ringde till "tullen" och de kom ut med en båt, släppte ner en lina till mig där jag var ombord på J10;an och bogserade mig till ångbåtsbryggan i Gravarne. När jag var så nära att jag skulle kunna ta mig in till Ångbåtsbryggan släppte de linan och jag kunde förtöja på en skyddad plats. Seglen satt på bommen och det kom ut en man på ångbåtsbryggan och skällde ut mig för att jag hade gett mig ut och segla när det var så dåligt väder att "tullen" hade fått gå ut för att bärga mig.

Efter en stund kom stormen tillbaka med oförminskad styrka, fast från andra hållet. Då slet sig min PoP 16. Det var omöjligt att få tag på den där den hamnade upp efter ett brant berg. Den blev skrot men jag fick i alla fall ut hela försäkrigsbeloppet.

Katamaranperiod

Bygget av PoP 16 var nog det roligaste jag hade gjort dittills. Jag tror redan det var under våren 1968 som jag läste en artikel om en katamaran som jag har för mig hette BELO och som var tänkt för självbygge. Gick med i Catamaran och Trimaranseglarförbundet - SCTS - och läste med liv och lust deras tidning. Följde en artikelserie om en konstruktion av Hans Jûrgen Sazz. En båt som byggde på en cirkelbåge, där bägge pononerna var symetriska . Även bygget mellan pontonerna (vingen?) hade en symmetrisk form, har jag för mig.

Jag byggde plugg och form till skrovet i skala 1:10 och bockade till en aluminiumplåt som form för "vingen". Jag har fortfarande dessa modellformar liggandes i källaren. Tänkte bygga en modell i glasfiber, men som oftast när det gäller mitt modebyggande blir dom bara påbörjade.

BELO var en katamaran på ca 9 meter och som konstruerats och tillverkades av någon som hette Loretsson i närheten av Göteborg. Det gick att köpa enbart pontonerna och bygga resten av katamaranen själv i marinplywood.

Efter mycket funderande tog jag mod till mig och ringde telefonrummet i annonsen. När jag framfört mitt ärende till den killen som svarade sa han ungefär: "Katamaran, va e de. Jag vet inget om båtar. Vi hade en eka för sisådär 30 år sen". Där slutade min katamaranperiod. Sen kom höststormen 1969 och PoP 16;en blev skrot. För försäkringspengarna plus lite till köpte jag ett plastskrov till en 27-fots havskryssare.

Bianca 27 - "Kompis" 1970 -1991

Efter att min PoP16 hade havererat började jag leta efter ett nytt projekt. Ett plastskrov som jag kunde inreda. Tittade bl.a. på en båt som hette "Scalare" men fastnade till slut för en Knut Reimersritad båt - FinGal. Jag hade inte hunnit skicka iväg kontraktet när de ringde från Syversens segelmakeri på Smögen. De hade en försäljare från Bianca Yachts i affären och mitt tilltänkta båtbygge hade kommit på tal. Han kom över och vi pratade igenom mina önskemål och jag fick en offert på ett vitt Bianca 27-skrov med svart vattenlinje, monterad barlastköl i gutjärn, motorbädd, viss basinredning i plast, roder och en lös sittbrunn. När jag utvärderade offerten fick jag mer för mindre pengar än en motsvarande FinGal. Då ingick den betydligt längre transporten i priset.

Jag gjorde lumpen på Såtenäs flygflottilj och hade lyckats hyra in mig i en lada som tillhörde ett torp inom området. Fick skrovet levererat till Lidköpings hamn och en grävmaskinsfirma transporterade skrovet till flygfältet. Båten gick inte in i ladan i sin helhet, så jag monterade skarndäcket i akterdelen och sittbrunnen. När detta var klart drog jag skrovet akteröver så att jag fick in fören på insidan porten och kunde lägga resten av däcket. Byggde en enkel form och göt överbygget i glasfiberlaminat.

Optimist som jag var trodde jag att jag skulle bygga färdig båten under lumpartiden och sjösätta och ta hem båten till Kungshamn sjövägen. När formen till överbygget var "riven" och jag slipat överbygget slätt och klart för montering och ytbehandling var lumpen slut och jag fick fixa lastbilstransport till Kungshamn.

Sommaren 1974 var båten sjösättningsklar för första gången.

1975, när vår äldsta dotter var 5 månader gjorde vi vår första längre segelsemester. Åren med Biancan hade vi Bohuslän som seglingsområde.

Den något suddiga bilden är tagen när Biancan ligger i "spiltan på Landlösa", samma plats som bilden på "Fjorden" i bloggens huvud är tagen på.

Omkring 1980 köpte en kompis in sig i båten. Förutom att var familj hade var sina semesterveckor, var familjerna ute mycket på helgerna tillsammans. Ett antal 24-timmarsseglingar och en del minnesvärda "herrseglingar" på höstarna blev det också genom åren. När våra döttrar kom upp i tonåren ville de inte längre följa med på sjön och då min fru inte heller var speciellt intreserad seglade vår familj allt mindre. Kompisen och hans familj seglade däremot allt mer och jag ville att han skulle köpa även min del. Han tycket att arrangemanget med delägarskap var alldeles utmärkt, så vi sålde båten 1991 och han köpte en Maxi 77 ihop med en släkting.

Havsfidran - "DIS" 1991 - 2001

Den båtbyggare på Fisketången, allmänt kallad "estländarn", som vi fått scoutbåten Bris av, hade varit till mycket hjälp och stöd under alla mina båtprojekt. Han var mycket intresserad av, och tala ofta i positiva ordalag om "lilla fidran". Detta hade min fru snappat upp och en dag, när vi började få spekulanter på Biancan, meddelade hon mig att hon skulle ta bussen till sitt jobb i Uddevalla och att jag skulle komma och hämta henne med bilen efter jobbet, eftersom vi skulle till Göteborg och titta på en havsfidra.

Jag protesterade eftersom jag inte tänkte ha nån mer båt. Mina protester hjälpte föga, utan jag blev "tvungen" att följa med och titta på en båt som jag inte var intresserad av.

Till slut kom det en spekulant som var allvarligt intresserad av Biancan och det blev affär. När jag kom hem efter att affären var avslutad fick jag order att ringa och köpa havsfidran. Jag talade om att jag inte tänkte ha nån mer båt - åtminstone inte på överskådlig tid. "Ringer inte du så ringer jag och köper henne" sa min fru. Vi köpte båten. Det sägs ju att kvinnans list övergår mannens förstånd.

Jag fick också klart för mig att överskådlig tid är mycket kort. I det här fallet mindre än tre timmar. Jag bestämde mig också för att skulle jag ha en båt att ta hand om skulle jag också segla. I stort sett har jag seglat tre veckor själv, eller mer, varje sommar sen dess.

En sak som min fru trodde var att en varvsbyggd båt som två ägare hade haft i 20 år är färdig och att det inte finns nåt på den att göra. Det visade sig att hon hade helt fel. De tidigare ägarna hade tydligen inte rört en skruv i båten under de gångna 20 åren. Jag ägnade 10 vintrar åt att bygga om och förbättra.

Började med att skrapa den gamla bottenfärgen ner till gelcoaten. Upptäckte därmeden kraftig grundstötningsskada i fören. Man hade helt enkelt bara spacklat över delamineringen och bottenmålat över. Jag är helt övertygad om att det inte var säljaren som gjort det utan den tidigare ägaren. Jag fick slipa bort halva skrovet på en yta av 70x20 cm för att komma ner till friskt matrial innan jag plastade upp igen.

Autopilot injöptes och monterades.
Dubbla batterier.
Peke monterades och ett hissbart inre förstag för kryssfocken.
Nytt storsegel med bindrev i stället för den gamla rullreven och fall, rev och trimlinor dragna till sittbrunnen.
Ett doghause byggdes i stället för den gamla spryhooden som var helt slut, med integrerad solcellspanel.
Ankarbox med luckor på fördäck.
Integraltankar för vatten i fören och i aktern.
Diskhon i pentryt vändes och jag byggde en välisolerad isbox under.
GeKå/POD-värmare med slinga för vattenburen värmare.
Moterade skott mot akterstuven. Tidigare var det helt öppet.För att kunna göra det var jag tvungen att bygga om avgassystemet, som tog upp mycket plats.
Dubblerade självlänsarna i sittbrunnen.
En halv koj i förpiken offrades för en nygarderob och flera små stuvutrymme.

Hela förpiken isolerades ordentligt, först med liggunderlag och sedan med en ytmatta. På SB sida behölls den gamla hyllan som var mycket smal i för och akterkant och därför ville vicka när den belastades. För att staga upp den klädde jag med ytterligare ett lager liggunderlag upp till underkan hyllan. Den 3 mm gamla ytmattan satt kvar. Utanpå det 2X10 mm liggunderlag plus en ytmatta på 3 mm. Totalt 26 mm isolering på skrovsidan. Efter det frös jag aldrig när jag låg i förpiken.

Det utfördes naturligtvis mycket annat småjobb på båten under denna tioårsperiod. Dessutom seglades det. Hela Svenska Västkusten, Runt i de Danska farvattnen i Kattegat, Öresund och Bälten och längs Norska kusten till skärgården norr om Stavanger.

Bifogad bild visar DIS i "spiltan på Landlösa", en av mina favorthamnar.

1997/98 började havsfidran kännas trång och jag började fundera på större båt. Hittade ett 35 fots Buse Roberts-ritat stålskrov med runda slag i Färila i Helsingland. Dessvärre drabbade jag av allvarliga problem från ryggen i oktober 1998, innan jag hann att köpa skrovet, så det blev ingen affär. Tyvärr - eller som tur var.

Våren 1999 hade jag inte fått fidran i sjön pga ryggen, om inte en kompis och min äldsta dotter gjort jobbet. Sjösättningen det året var den lättvindigaste någonsin. Det svåra för mig, var att ta mig ner på den sjösatta båten och sätta mig ner på rufftaket i samband med påmastningen. Sen satt jag där och höll mastfoten och talade om för de andra vad de skulle göra. Det blev heller ingen långsegling det året, men min fru och jag "upptäckte" bl.a. Gåsöskärgården SV Lysekil under några helger. Gåsöskärgården ligger för långt bort för en dagssegling, men för nära om man vill segla lite längre bort. Bilden är tagen från en hög klippa på ön Sillbysan i Gåsöskärgården.

Sommaren 2000 lånade min fru svärsonens Albin Express i tre veckor och det blev i alla fall nästan 14 dagars segling i Stockholms skärgård. Jag lyckades fördröja och förkorta seglingen ett par dar genom att halka i duschen på marinan och skära upp hälen. Denna händelse tvingade mig att mitt i natten till Lördag, ta en taxi till akuten på Danderyds sjukhus. Vår yngsta dotter tyckte att hon kunde ha vår bil under tiden vi var ute och seglade och hade hämtat den på fredagskvällen. En något förvånad läkare sydde ihop min häl med fyra "korsstygn" i blå tråd. Det som förvånade honom var hur jag kunde fått skadan - jag var ju spik nykter.

Att min fru lånade Expressen berodde på att hon ville va nära vårt nyfödda första barnbarn, och att muta mig med segling i Stockholms skärgård var ju ingen dum ide. Hur var det? "Kvinnans list övergår mannens förstånd".

På Svinninge Marina, där svärsonens Express låg, stod min nästa båt på land sen några år. Jag haltade förbi den, blödande, med foten inlindad i toalettpapper på väg från duschen till båten.

L32 - "Moëtte" 2001-2003

När ryggen satte stopp för stålbåten i Färila, började jag titta efter lite mer färdiga båtar. Helt färdig blir ju aldrig en båt, men det kan ju va trevligt om den går att segla med under somrarna för att testa om det man byggde om förra vintern fungerar som det var tänkt och man kan få impulser vad man skall ge sig i kast med kommande vinter.

När svärsonen, vid ett av våra besök i Stockholm hösten 1999, visade oss sin nya båtplats på Svinninge Marina, låg det en stor gammal träkoster som var till salu på land. Jag tittade på båten och tog ett par bilder. det var ju inget alternativ för mig, men kostrar är ju alltid intresanta.

På en av bilderna fastnade en L32 som fortfarande stod ensam kvar på land nästa sommar. På bilden ser man fören opå L32:an sticka fram över den vita bilen till vänster. Storseglet satt kvar på bommen och den var bara upplyft och inte rengjord i botten. Dessutom såg den ut att ha legat länge i sjön. Jag gick upp på marinans kontor och frågade efter ägaren. Sådana uppgifter lämnade de inte ut, men jag fick skriva ett kort som marinan postade. Något svar fick jag aldrig.

Spårade en tidigare ägare via det statliga båtregistret och ringde så småningom upp. En mycket trevlig man som sålt båten några år tidigare. Jag fick namnet på den nye ägaren. Sökte få fram ett telefonnummer och hittade det något ovanliga namnet tillsammans med ett kvinnonamn. Jag ringde ett otal gånger utan att få svar. Till slut svarade kvinnan. Mannen var hennes farbror som hon haft som inneboende under en period. Jag fick telefonr till ägaren med tipps om att ringa mycket sent på kvällen. Jag ringde ett otal gånger och till slut svarade mannen och jag framförde mitt ärende. Han visste inte om han skulle sälja och ville vänta med besked tills efter nyår. Han hörde naturligtvis inte av sig. Jag hade fått hans mailadress och skickade så småningom ett mail och gav honom ett bud på båten - ingen reaktion.

Jag skulle till Stockholm och några dar innan ringde jag upp ägaren till L32;an. Han svarade och jag sa att jag ville titta på och ev köpa L32. Vi kom överens om en tid att träffas på marinan. Jag tittade på båten och frågade honom så småningom vad han skulle ha för båten och han svarade;" du har ju gett mig ett bud, det är ok" Jag bad att få återkomma innom en vecka.

Någon månad tidigare hade jag läst en annons om en Vagabond 31 som var till salu i Södertälje. Jag var och tittade på båten och fick en aning underlig förklaring till varför den var till salu och varför den var i sånt dåligt skick. Enligt vad säljaren sa hade den som sålde båten till honom strippat båten på grejor. Den var också mycket slarvigt övermålad med vit färg ovanpå den ljusblå gelcoaten. Jag fick också namnet på den personen han köpt båten av. På de frågor jag ställde fick jag underliga svar. Det hela gjorde mig ju nu nyfiknare. Jag kunde inte låta bli att forska i båtens historia som var lite fantastisk.

Vafabond 31 byggdes ju som självbygge på Park Marin på Lidingö, under ledning och med hjälp av varvsägarna. Byggarna var ju på varvet minst en 14 dagar. Den aktuella båten byggdes av en vars båt hade brunnit inne i en brand i den lokalen där den förvarades och han hade också visat bilder därifrån - innan "branden". När båten var klar kom han en dag till en av varvsägarna och frågade om han kunde få hämta båten på Lördag. Han kunde få en transport då. Dessvärre skulle han inte få pengar från försäkringsbolaget förrän veckan därpå. Varvsägaren tyckte ju att han kände mannen, så det gick väl bra. Han hämtade båten och sen hörde de aldrig av mannen.

Man försökte få tag på honom på olika sätt och till slut, efter mycket lång tid kyckades det. Tyvärr - båten hade sjunkit. Den ligger där och där och det är bara att åka dit och hämta den. Han hade inga pengar. Man drog sig till minnes de bilder han hade visat och kom så småningom på var det kunde va. När de åkte dit för att kolla hade byggnade inte alls brunnit ner och Vagabonden stod i lokalen. När den tillverkades var den ljusblå, nu var den slarvigt ommålad med vit färg.

Polisen tillkallades och gjorde husrannsakan. Enligt uppgift fanns det vapen gömda i båten. Varvet fick tillbaka båten och sålde den vidare till en man som ägde ett kemiföretag. Här skulle man ju kunna tro att historien var slut, men det är den inte. Kemiföretaget gick i konkurs. Den nye ägaren tog båten och stack till Marseille. Där bodde han i båten i ett antal år. Sedan hämtades båten hem till Sverige igen av en person som ofta brukar annonsera ut båtar och båttillbehör och som var den som sålt båten ett par månader tidigare till mannen i Södertälje.

Jag försökte kolla upp båten via bl.a. Stöldskyddsföreningen, men kunde inte få fram något som sa att det inte var ok att köpa båten. Jag ringde också till den som killen i Södertälje köpt båten av. Då jag visste mycket om båtens historia, mycket mer än jag berättat ovan, namn på personer, födelsedata mm kunde jag ställa många och initierade frågor. Jag fick väl bekräftelse på en del och godag yxskaftsvar på en del. När jag sedan sökte säljaren gick det aldrig att få tag på honom. Jag talade med hans barn och fru och bad att han skulle ringa upp. Jag talade med personer på hans arbete och bad att han skulle ringa upp. Jag mailade, men fick inget svar.

När tiden för att jag skulle lämna besked om L32 började gå ut gav jag upp. Jag frågade min fru om jag kunde köpa L32;an och hon svarade;"du gör som du vill" Detta tolkade jag som ett - ja. Jag skulle senare förstå att det egentligen var ett - nej


Jag köpte L32;an och fick ta över land och sjöplats på Svinninge Marina. Båten hette Moëtte II. Namnet hade en särskil historia. När en tidigare ägare köpte sin första båt, skulle några goda vänner följa med och hämta båten. De hade köpt Champagne av märket Moët & Chandon. Att båten skulle ha ett namn hade de nya ägarparet inte tänkt på. I denna alvarsstund kläcktes sabbt ideen att kalla upp båten efter Champagnen. Med en liten omskrivning fick den heta "Moëtte". Nån sa att det hördes som fiskmås på franska. Dingen fick földaktligen heta "Chandon". När de köpte L32;an var namnet givet - "Moëtte II". Jag behöll namnet "Moëtte" på L32;an, men tog bort 2;an

Under våren jobbade jag med båten i 4 veckor och efter sjösättningen ytterligare 2 veckor i början av semestern, sen seglade jag i två veckor.








Det blev täta besök hos dottern i Stockholm både sommar som vinter - till min frus stora förtjusning. Hon gullade med barnbarnet och jag jobbade på båten. Jag gjorde mycket uppfräschningsarbeten. Extraisolerade och inredde förpiken, som var i det närmaste oinredd och mycket kal och tråkig. Klädde taket i salongen med plyfaskivor spårade med teakliknande laminat (fusk - men det såg snyggt och ombonat ut), för att dölja alla skruvskallar som satt i rufftaket och under däck. För att få distans satte jag även här 16 mm liggunderlag under skivorna. Reparerade sittbrunsbänkarna och målade sittbrunnen. och när jag sjösatt 2002 målade jag även däcket med grå halksyddsfärg. Den gamla färgen hade för länge sen sett sina bästa dagar.















Sommaren 2002 seglade jag och min fru samt yngsta dottern och hennes kille till Öregrund, sen seglade jag själv i tre veckor till Hudiksvall och via Grislehamn och Åland tillbaka till Svinninge. Bilden visar Moëtte i Kryssarklubbens boj vid Arholma. De var en underbar färd och jag hade verkligen tur med vädret.

På våren 2003 började min fru visa mig annonser på Storfidror som var till salu. Det var ovanligt många den våren. Jag hade inte gjort några "större" investeringar på Moëtte. Båtgrejor och båtjobb kostar alltid mycke pengar. Skulle jag sälja, skulle jag sälja nu. Slängde in en annons. Det kom en kille och tittade och han blev förälskad i båten. Han betalade vad jag begärde. Att bli förälskad är det farligate man kan bli. Man blir från sina sinnens fulla bruk. Han skulle bara ha båten. Vi skrev kontrakt och han betalade handpeng. Jag och min fru var ute och seglade i Stockholms skärgård i tre veckor. Under en långhelg var min yngsta dotter och hennes kille med från Nynäshamn till Landsort.

När det var dags för övertagandet hade köparen inte fått loss de pengar han behövde. Av de storfidrorna som var till salu fanns det bara en kvar. I Kåge strax norr om Skellefteå. Jag ville inte åka dit utan att ha pengar. Det dröjde ända tills i början av September innan det fixade sig med pengar och han kunde ta över båten.










Lite vemodigt kändes det när jag såg honom styra ut från Svinninge Marina och försvinna ut på Trälhavet. L32;an var den bästa segelbåten jag har haft och troligen någonsin kommer att få.