Dalbergså

Under den korta turen från Matskämman till Dalbergså fick jag för egen del känna på Vänerns vredgade böljor. Jag har varit ute i värre sjögång, men Dalbergså lockade och varför ligga och skvalpa i onödan.

Tog fram kameran och tänkte ta några bilder på inseglingen. Inget minneskort i kameran. Hade fört över gårdagens bilder från minneskortet till datorn och glömt att sätta tillbaka kortet i kameran. Jag brukar flytta kortet från kameran till datorn, tanka av och radera bilderna på kortet och flytta tillbaka kortet till kameran. Det finns visserligen en sladd man kan föra över bilderna med, men den brukar jag aldrig hitta när jag behöver den.

Thallatha är inte världens mest lättstyrda båt. Hon behöver passas ständigt, så jag hade inte lust att gå ner och hämta minneskortet i datorn i skvalpet som var.

Bilderna på "inseglingen" tog jag nästa dag när jag fortsatte min färd. Det var betydligt lugnare då, som ju också syns på bilderna.





Båken Tavlenabben är ju ett angöringsmärke och den röda pricken skall man ha om babord. Eftersom jag är på väg norrut låg jag på farledsstrecken när jag tog kortet. Kommer man söderifrån går man väl rakare på den röda pricken. En enslinje leder in i den tätprickade åmynningen. Om man klickar på bilden till höger, så den blir större, och man ser enslinjen tydligare.

Kändes väldigt bra att få lägga till längs bryggan i gästhamnen. Det låg ett par segelbåtar för om mig, men de gick medans jag höll på att förtöja.

Gästhamnen ligger intill tältplatsen och  använder de faciliteter som finns där. Några hundra meter upp från hamnen finns en servicebutik och kaffe. Det fanns inte mycket, men av tre sakerna jag behövde hade de i alla fall - en diskborste.



Jag har varit vid Dalbergså tidigare en gång, fast då med bil. En dag en höst, då blixthalkan följde mig "hack i häl" från Stockholm via Karlstad och då vintern och snökaoset var i antågande. Jag klarade mig precis undan det hela, ända hem till Kungshamn. Hade lite tid över, för en gångs skull, och var på väg för att titta på fyren Hjortens udde. Var bara tvungen att åka ner till Dalbergså när jag var så nära.

Efter en "lutare" i förpiken var det dags för middag och att packa ryggsäcken med kaffe och nån form av fika bröd.

Hade två val. Antingen gå södra mynningen av Dalbergsån där södra Sveriges kanske äldsta kalenderhällristning ligger. En promenad genom skogen på ett några hundra meter.

I guideboken Vänern och Vättern står det bl.a.;

"Har du jolle med dig kan kanske en tur runt udden norrut fresta. Där finns lämningar av den gamla fornborgen Dalaborg. Den byggdes 1304 under bråket mellan kung Birger och hans bröder Erik och Valdemar."












Jag har en dinge i form av en liten gummibåt, som alltid hänger på släp. Dum som man är tänkte jag, det är nyttigt att gå och började promenera vägen norrut mot bron. Strax innan jag kom fram till bron fanns en skyllt.  6 km totalt och lika långt tillbaka. 12 km är ju egentligen inte så farligt. Ett par hundra meter efter vägkorsningen kom jag fram till bron där år flöt fridfullt fram med en spegelblank vattenyta i det gassande solskenet. Ett par spinnfiskare prövade sin fiskelycka i åkröken.











Där som sädesfälten böja sig för vinden och där mörkgrön granskog lyser bakom den, börjar en visa som Harry Brandelius brukade sjung. När man ser de stora fälten och den spikraka vägen kan vägen kännas lång i det gassande solskenet. Började redan så smått ångra att jag att jag inte tagit gummibåten och rott över ån.

Hade kollat på en karta på nätet och tycket att andra vägen till höger efter bron borde va den kortaste vägen. Det fanns visserligen ingen skylt som visade vägen mot "slottsruinen" och jag såg heller inge avtagsväg av det jag kunde se längre fram. Kom fram till en gård och hittade en väg som gick runt ladugården.

Ritade in på ett sjökortsklipp min promenad. Grönt på vägen dit och rött för vägen hem till båten.

Efter en liten bit förstod jag varför den vägen inte var skyltad mot "slottsruinen". Man hade placerat en frontskopa till en lastare full med grus mitt på vägen. Gårdens innehavare gillade nog inte att folk tog den vägen när de skulle till slottsruinen. Det gick fint att passera avspärrningen till fots och snart var jag framme vid vändplanen och  parkeringen för besökande till "slottsruinen", Där fanns även en toalett och även en skyllt med karta över området.

På en udde i Vänern ligger Dalaborgs slottsruin. Platsen för borgen valdes av försvarsskäl. Uddens klippor stupar brant ner mot Vänern.

Mot landsidan i väster skars borgområdet av, av en djup vallgravsliknande ravin, som delvis var vattenfylld. Omedelbart ovanför ravinen fanns en vall som omslöt en förborg eller borggård.

Att döma av de återstående murresterna bestod borgen av ett fast hus med en bottenvåning i gråsten och en övervåning av timmer.

Borgen anlades 1304 av hertigarna Valdemar och Erik i samband med stridigheterna med kung Birger. Redan samma år intogs borgen av kung Birgers trupper. De tre bröderna Birger, Valdemar och Erik var söner till Magnus Ladulås.

Det var för övrigt här på Dalaborg som drottning Margareta, regent över Norge och Danmark, år 1388 erkändes som regent även över Sverige.

Under 1400-talet blev borgen en fast punkt i "Dalaborgs län", som då omfattade större delen av Dalsland. Under Erik av Pommerns regeringstid anlitades utländska fogdar, bland annat på Dalaborg, för att kräva in skatter som bekostade de kostsamma krigen mot Hansan. Missnöjet med detta ledde fram till Engelbrektsupproret, då flera fogdeborgar jämnades med marken. År 1434 intogs Dalaborg och förstördes av en bondehär under riddaren Peder Ulfsson Roos.

Kvar finns vallgraven, vallar, en terrass och källaren till ett blockhus. En modell av Dalaborg innan förstörelsen finns att se på Melleruds Museum.

http://wadbring.com/historia/sidor/dalaborg.htm

I norra änden av vallgraven fanns en trappa bestående ett par stockar som man huggit ur trappsteg. Fast den trappan var nog inte samtida med slottsruinen. 

I viken strax norr om vallgraven fann en liten sandstrand för den som kände sig sugen på ett bad.

På väg längst med vallgraven växte det rikligt med smultron och jag lät mig väl smaka.

Öster om udden simmade en svanfamilj vid ett litet skär. Vattenståndet har med all sannolikhet varit högre när borgen byggdes om vallgraven skulle vara full med vatten.

Står man  där borgen har legat och tittar söderut är det inte långt till Tavlenabbens båk och Dalbergsåns utlopp. Vinden hade mojnat och sjön hade lagt sig - snabbt som det gör på insjöar. 

Ångrade alltmer att jag inte tog gummibåten  - åtminstone över ån. Det gamla talesättet säger ju att "man inte skall  gråta över spilld mjölk" så det var bara att börja gå.

 Valde att inte gå tillbaka samma väg utan hittade en stig som gick rakt söderut genom skogen. Efter en stunds promenerande hittade jag några kantareller. Inte många, men i alla fall några, som jag plockade. När jag ställde lite frågor på Maringuiden om att "segla på Vänern" innehöll ett av svaren att man kunde hitta kantareller lite varstans när man gick iland.

Snart var jag framme vid ån, lite norr om inloppet och mitt emot tavlorna till enslinjen. Satte mig på den klippiga stranden och vilade en stund och ångrade nåt alldeles förfärligt att jag inte tagit gummibåten över ån.

Hade tagit med mig alldeles för lite att dricka och mitt vatten var slut. Provade att dricka vattnet i ån men avstod efter att jag smakat. Det var inget att rekommendera. 

Efter att ha vilat en bra stund fortsatte jag väster ut längs ån. Ganska snart kom jag till den privata bryggan som ligger snett mitt emot gästhamnen och campingen. Jag ångrade fruktansvärt mycket att jag inte tagit gummibåten över ån. Så fruktansvärt mycket att jag nästan grämde mig. 

Här ligger båten som jag skall till inom synhåll på 100 meters avstånd och så har jag en oändlig lång sträcka framför mig innan jag kommer dit. Dessutom är jag dödstrött och enormt törstig, solen skiner obarmhärtigt från en klarblå himmel. Hade jag varit en liten rar scout, så hade jag satt mig ner och bara vägrat att gå vidare. Nu har jag varit scoutledare för såna små rara scouter och ännu värre är att jag minns vår kårschef Rune´s - tillika seglarkompis och delägare i en av oss gemensamt ägt havskryssare - ord i en sådan situation; "det är bara resten kvar".

Det är naturligtvis sant, samtidigt som det också är sant att det är 100% av den kvarvarande sträckan kvar. Dvs hel sträckan - alltihop - varenda steg. Skall man se det lite mer positivt så ä det bara två tredjedelar av sträckan från "slottsruinen" och se man till hela sträcka från båten till Slottsruinen och tillbaka så är det bara en tredjedel kvar. 

Ändå är det - oavsett va man säger - 4 km kvar att gå för att nå ett mål som ligger 100 meter bort.

Sädesfälten som inte rör sig det minsta för den obefintlig vinden är oändliga. Varje steg är en plåga under den obarmhärtigt brännande solen.

Tänk va underbart det var i morse när det blåste 11-12 m/sek rakt i nosen. Vätterns yta hävde sig upp och ner i en krabb sjö och dess salt- och smaklösa vatten sprutade ända bort i sittbrunnen. Hur kan man va så dum så man går in i en hamn och ger sig ut och promenerar.

Efter ca 1 km låg en gård där det var skugga längs ladugårdsväggen. Gick och satte mig där en stund och vilade. Efter ytterligare ca 800 meter kom jag till bron och på bortsida den var det några träd som skuggade. Satt länge på en väggardist i skuggan och vilade.

Två hundra meter senare var jag återigen vid korsningen med skyltarna.

Nu var det i alla fall bara resten kvar, men det fanns inte tillstymmelse till skugga någonstans på den två kilometer långa vägen.



Det var en underbar syn när jag till slut kunde se båten. Hur kunde jag va så dum så jag inte tog gummibåten över ån!?

Klev ombord, drack mig otörstig och stupade i kojen. Dödstrött.

Hemma brukar vi äta kvällsmat ungefär klockan sex. Vad klockan var när jag vaknat till sans kommer jag inte ihåg, men det skulle inte förvåna mig om hon var bortåt tio.

Jag hade ju en handfull kantareller som jag smörstekte. Det var ju inte mycket för en stor "hôlsôlten" karl. "Hôlsôlten" betyder ungefär utsvulten eller mycket hungrig, men det förstod nog de flesta.

Vissa personer blir ju beskyllda för att ha sagt vissa saker tex Cajsa Warg och det uttryck som hon felaktigt beskyllts för att ha myntat ; "Man tager vad man haver". Hon lär ju dessutom inte ens hett Cajsa - utan Christina.

Nåja - i mitt fall passar uttrycket bra. Jag hade ju några små smörstekta kantareller - vad gör man med dem? En Bondomelett kanske! Jag hade ju ägg. Men det var lite med bara pyttelite kantareller. En gul lök fanns ju. En kryddig  korv plockades ur sin förpackning. Ett par skivor rökt skinka fanns ju också i kylen. Skivat och hackat fick det fräsa med kantarellerna, och så en skivad tomat, innan äggen uppvispade med vatten salt och vitpeppar östes över och fick stelna.

Nu visste jag ju att kantarellerna var den viktigaste ingrediensen i denna snabbt hopkomna och ännu snabbare uppätna bondomelett. Om nån hade blivit bjuden på denna kulinariska innovation och inte fått information om ingredienserna är det inte säkert att denne över huvud taget förstått att den innehöll kantareller.

Stupade återigen i säng och sov som en stock hela natten.

Ingen hummerfiskare i alla fall

Var ute och satte markeringspålar på en vandringsled för Smögen Öråds räkning. Leden går på den halvö som på sjökortet kallas Holländarberget och jag har markerat dess ungefärliga sträckning på bifogat sjökortsklipp i rött. klicka på bilderna så blir de större.

Från stora delar av leden är det en strålande utsikt. Ute på sjön runtomkring var det en massa mindre båtar. Betydligt fler än när jag var här uppe sist. Vad de sysslade med vet jag inte, men jag har på omvägar hört att man den senaste tiden talat om hummerfiske - vad katten det nu är. (synd att det inte finns nåt enkelt sätt att lägga in smileys - det borde jag ha haft en här)

På väg "hem" fick jag se en båt som kom norrifrån för enbart storsegel. När jag var och jobbade på leden för styvt en månad sen, var det en strid ström av segelbåtar som passerade. Svårt att så här långt efteråt uppskatta antalet men jag har för mig att det var så många som tre. 

Båten ifråga kom norrifrån och gick in i smygvägen som de flesta brukar gå mellan Vämlingen och Skåreskär.

Jag var naturligtvis bara tvungen att ta upp mobilen och ta en bild. Avvek en aning från närmaste vägen till bilen och gick ut i bergen en liten bit. Segelbåten började "pina" (gå så högt i vind det över huvud taget är möjligt) för att försöka komma förbi de grund och skär som låg i hans väg.

Vämlingen syns längst bort till höger på bilderna och Sälö och kanske även Hållö skymtar överst till vänster på den andra bilden.

Det fanns en gammal elektriker på Hovenäset för länge sen. Jag har glömt hans namn. Han brukade alltid säga;"Enligt mitt kolossala sätt att förstå"

Jag får säga detsamma. Enligt mitt kolossala sätt att förstå, måste det hav varit inom den vyn som syns på bilderna som Evert Taube diktade upp att "Briggen Blue Bird av Hull" förliste.

Eller vad tror expertisen på navigation och lyrik.

Det var Blue Bird av Hull
Det var Blue Bird en brigg
Som med sviktande stumpar stod på
Över soten i snöstorm med nerisad rigg
Själva julafton sjuttiotvå
-"Surra svensken till rors, han kan dreja en spak."
Ropa skepparn
-"Allright boys, lös av!"
Och Karl Stranne från Smögen
Blev surrad till rors
På Blue Bird som var dömd att bli vrak

Han fick Hållö-fyrs blänk
Fast av snöglopp och stänk
Han stod halvblind
Han fick den i lov
Och i lä där låg Smögen
Hans hem där hans mor
Just fått brevet från Middelsborough
-"Nå vad säger du Karl?"
-"Går hon klar?"
-"Nej, kapten!"
-"Vi får blossa för här är det slut."
-"Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä."
-"Ut med ankarna båtarna ut."
Men hon red inte upp
Och hon fick ett par brott
Som tog båten dom hade gjort klart
-"Jag tror nog" sa Karl Stranne "Att far min gått ut."
-"Emot oss, jag litar på far!"

Vänergsborgsviken - Mastkämman

Tiden i Vänern var  upplevelsefullt och mer än intensiv. Möjligtvis beroende på dålig planering eller kanske för att jag gav efter från allt för många impulser. Det blev inte bättre när jag kom hem. Inlägget nedan var nästan färdigt men jag lyckades inte göra det klart. Kommer att plåga er med ett och annat inlägg från vår Vänerseglats. Fast som alltid - "Orsa kompani lovar inget bestämt"

Med tanke på den relativt höga hamnavgiften i Vännersborg gällde det ju att utnyttja alla faciliteter. Ligga

förtöjd, slänga skräp, duscha - ja vad kan man mera göra. Elen får man ju betala extra för. Dieseln och ett nytt båtsportkort över Vänern, likaså. 

Det var egentligen inget fel på det gamla sjökortet från 1981. Ganska nyinköpt - troligtvis inte så mycket använt tidigare heller. Köpt på Barncancerfondens loppmarknad på Väjern för knappt 10 år sen till det facila priset av 30 Kr. Det nya kostade 20 ggr så mycket.

Det fanns en intressant båt i hamnen. En liten engelsk kutter - Sally - byggd omkring 1907 i England. Tillhör missionsbåtsföreningen "Ship to Narva".

Efter att ha passerat de bägge broarna var det äntligen dags att rulla ut Genuan och slöra ut på Vänern.

Dalbergså har alltid känts lockande. Så det var ett alternativ till natthamn. 

Köpte boken "Vättern och Vänern" för ett par år sen och i den finns upptagen en liten naturhamn strax söder om Dalbergså - Mastkämman. Den kändes lockande. Remmaren utanför bär namnet "Sillgrund".

När fiskade man sill här senast!? Hade grundet stavats med ett "l" hade det varit en annan sak. Sil eller siklöja är ju en fisk som fångas i Vänern. 

http://www.vanermuseet.se/download/18.6dc5cbb613a0b82fb0217c2f/1355320363467/Kapitel+11.+Silkungen+%E2%80%93+En+festhistoria.pdf

Nej - det är nog som oftast, den som satte ut namnet på sjökortet som inte kände till att det finns en fisk som kallas för "Sil" och som därför noterade grunder som "Sillgrundet". Jaja - spekulera kan man ju altid.

Mastkämman ligger i viken söder om Ängenäset.

Har ankaret på aktern, och när jag ankrat och fått fäste drog jag ankarlinan föröver och fixade en hanfot med en förtöjningstamp med färdigsplitsad ögla. Ett dubbelt skotstek med ankarlinan, fast det blev tvärtom mot vad man har försökt lära ut under tiden som scoutledare. Fästa den grova ankarlinan i den betydligt klenare förtöjningstampens ögla.

Rodde iland med gummibåten. Den plats där jag steg iland var kanske inte den bästa, men det gick. Jag har lagt till med dingar på sämre ställe. Fast skulle jag ro iland med nån dinge nån mer gång skulle jag välja den naturliga kåsen som låg 50 meter längre österut från min landstigningsplats. Bilden över till höger.

En gammal bortglömd kummel har markerat inloppet till Mastkämman genom åren. Bilden till vänster är tagen från ytterst på den sydöstra udden.

För att få en bild på naturhamnen från andra hållet gick jag genom skogen. En del blåbär var mogna och jag lät mig väl smaka.

På  morgonen hade vinden vänt och det blåste en del då jag skulle gå. När jag skulle ta upp ankaret - från aktern - släppte det i botten ganska snart och jag kunde inte stuva linan som jag brukar efterhand då jag riskerade att driva in på grund. Fick ta upp hela linan i sittbrunnen och låta det leriga ankaret hänga kvar i vattnet. Ute på öppet vatten i krabb sjö och 12 m/sek fick jag hala över linan och stuva den i säcken, samt ta upp ankaret och stuva det i sin hållare.

Den gamla tanken på ankarspel kom upp igen. 

Andra dan på Vänern och jag fick känna på vad detta innanhav har att bjuda på i krabb sjö. Dagens etapp blev motorgång till Dalbergså - ca 3 dustansminuter. 

Det finns en gammal strof; "Voro resan stormig, huru skön äro då icke hamnen"

Båttransport till Vänern

Under en tid har tanken funnits att sommarens segling skulle gå på Vänern. Har ju en dotter som bor i Karlstad och som köpt en sommarstuga öster därom, med kort gångavstånd till en vik av Vänern.

Tidsmässigt skulle vi nog kunna ta hela Juli i anspråk.  Fast jag hade lovat ett mindre uppdrag som jag skulle utfört på Onsdagen innan men som inte gick att genomföra då pga regn. Så det fick bli på Måndagen den 1;e. På Tisdagen den 2;e blåste det småspik - dvs kuling - och det är inte så psykologiskt att gå från hemmahamnen under de förhållandena, med tanke på besättningen - frun.

Fick således en och en halv extra dag att fixa sånt som borde va gjort för länge sen. Sent på tisdagen gick vi ner och la oss i båten. Jag vaknar ju alltid tidigt och ryggen gör sig ofta gällande och påminner en om att det nog inte hade varit så dumt att stå upp. Kokade kaffevatten och hällde på termosarna innan jag tog in kabeln till landströmmen,  startade motorn och kastade loss.

Det var förstås en skitsak om jag hade kvar, varför jag gick den extra distansminuten och tömde toatanken.

Dels va vinden i stort sett stick i stäv och ganska svag och dels hade vi långt att gå och med tanke på slussningen var det bra om vi hade kunnat va i Vänersborg på Lördag förmiddag, då frun skulle ta bussen hem för några dagar. Ett par kompisar skulle komma och bo i våran källare några dar och en av hennes barndomsvänner skulle va i Kungshamn en vecka. Det är ju dessvärre så att bo på en semesterort. Alla vill komma dit på sommaren, när vi vill åka därifrån. Det känns i regel i slutet på våren att även denna sommar är körd. Sommaren blir i regel snabbt fulltecknad av en massa måsten, just pga sommaren.

Det var motorgång som gällde till Vänersborg. Frukosten intogs drivande på insidan Stora Kornö och för middagen hade jag spetsat in mig på en av kryssarklubbens bojar o Viken norr om Danholmen, väster om Häleviksstrand. Alla tre var lediga så vi högg en. Typisk 24-timmars meny. Rostbiff och potatissallad. 

Eftermiddagskaffet hade jag tänkt mig i en av kryssarklubben bojar i Hjärterösund, syd Skärhamn,men när vi kom dit fanns det inga där. Tyckte mig sen några bojar i viken  vid Sandholmen strax norr om när vi passerade, men det var inte läge att vända. 

Slank igenom lilla Jungfruhålet. Det är  lättar än att gå kringelikroken genom stora Jungfruhålet. Styrde söder runt Märskärs kummel och tog den trånga leden väster om Klädesholmen. Bron ut till Klädesholmen har en segelfri höjd på 10 meter och Thallatha kräver 10,3 meter pga vindexen och vindgivare. Det hade säkert gått att komma under bron. Får testa en annan gång.

Det hade börjat regna när vi passerade lilla Jungfruhålet och regnet tilltog allt mer. Gick in mot Rönnäng, Lite med tanke på att jag hade sett en gästhamsskylt på Tjörne Kalv. Mycket riktigt. Vi la till där och drack vårt eftermiddagskaffe, i väntan på att regnet skulle upphöra. När det så småningom gjorde det hade vi redan bestämt oss för att ligga över natten.

Fram i kvällningen hade det slutat regna och vi tog en promenad runt en liten del av än. Man blir förvånad att det kan finnas en sån grönska. En ö verkligen värd att besöka.

Passerade på utsidan Åstol där vi ofta lägger till om så bara för att fika - dock inte denna gången.

Gick faktiskt för ovanligheternas skull igenom själva Marstrandshamnen - brukar i regel gå öster om Instön.

Och följaktligen också genom Albrektsunds kanal.

Kommer man norrifrån är ju Nordreälv en betydligt kortare väg. Middagsrast vid Småbåtshamnen söder om Kornhalls färja. Torsdagen till ära - Ärtsoppa på burk med Vasas nya surdegsknäckebröd.

Hade fått en liten förvarning av Rune att vår gamla Bianca 27 låg i nordre älv.











Hon såg precis lika dan ut som när vi sålde henne för ca 22 år sen. Namnet "Kompis Kungshamn" stod kvar på akterspegeln trotts att det varit två ägare. http://thallatha.blogspot.se/2009/12/bianca-27-kompis-1970-1991_23.html


Att passera skärmanläggningen vid Ormo var inget problem. Det enda "abert" var trafiksignalen. Vi mötte en segelbåt strax innan vi kom fram och fick grönt ljus när vi var väldigt långt ifrån. Precis när vi skulle gå igenom fick vi rött och la oss vid byggan söder om. Sen  var det rött väldigt länge. Funderade på att ringa upp, men innan jag hann slog det om till grönt. Misstänker att det är tidsstyrt och växlar mellan rött och grönt utan mänsklig inblandning

Järnvägsbron strax norr där om hade vi ned våra 10,3 meter gott om marginal till, likaså motorvägsbron vid Kungälv.

Men vid Bohusbron strax innan Bohus fästning var det stopp. Man öppnade inte för nöjesbåtar under rusningstrafiken, så vi fick lugnt vänt i 2,5 timmar på att klockan skulle bli 18.00. Förtöjde i en dykdalb och Thallatha drev så småningom in i vassen.

När bron så småningom öppnade gick vi in o Kungälvs gästhamn och tog natthamn. Det fanns inte många platser. En ledig längst in, men den var grundare än 1,45. Vi la oss utanpå en båt som låg längst med bryggan och fick så småningom en båt från Brastad på utsidan.

Avgång vid 7 tiden nästa morgon.

Såg inte en båt på kanalen, vare sig fritidsbåtar eller fraktbåtar. Mätte så småningom två motorbåtar strax innan Lilla Edet. Varav den på bilden var den första.

Va fruktansvärt tråkigt det är att köra motorbåt. Speciellt i kanalen. Det blir aldrig annorlunda. Inte konstigt att många köper snabba båtar. Man kan ju få "lappsjuka" mindre. Att bara sitta där och styra och det hände absolut ingenting.

Tur att man har segelbåt. Att bara ha en båt som bara går att köra för motor hade varit själsdödande.

Slussade som enda båt i Lilla Edet, och det var inga som helst problem. Tog tag med händerna i stegen och följde med upp. Har slussat för med bl.a. Elida, men det är ju en helt annan sak med en så stor båt och så många händer som kan hjälpa till. La till i Gästhamnen alldeles norr om slussen. Inloppet kom på så snabbt att vi fick kör fram och vända. Promenad i lilla Edet och middag på Restaurangen i Folkets hus. Nåt helstekt griskött med råstekta potatis. Resans hittills bästa måltid.

Strax före slussarna i Trollhättan blev vi omkörda av M/S Diana. http://www.stromma.se/sv/Gota-Kanal/Kanalbatarna/

Köpte boken "Vänern och Vättern" för ett par år sen. Där rekommenderade de att man kan lägga sig nere i de gamla slussarna, så vi gick dit och la oss för eftermiddagskaffe och en koll på de gamla slussarna. 

Första slussen öppnades år 1800

När Göta Kanal öppnades blev de  gamla slussarna för smala för de båtar som kunde gå i Göta Kanal, varför man anlade en ny slusstrappa i Trollhättan som var bredare.

1916 byggdes den nya slusstrappan som använts  idag.

I tredje slussen nerifrån betalar man kanalavgiften och i den ingår hamnavgifter i kanalens gästhamnar. 

Fritidsbåtar får inte gå i kanalen mellan Lilla Edet och Vänersborg mellan kl. 19.00 till kl. 09.00. 

Vi lämnade Trollhättan prick kl, 09.00 och det var gott när motorbåtsåkandet var över och vi kunde lägga till i Gästhamnen i Vänersborg.

Landgångspeke

På båtfronten hände det nästan inget i höstas eller under vintern, bortsett från några arbetsrelaterade båtturer till Hållö. Efter påsk har jag däremot varit lite mer aktiv, men inte orkat skriv nåt i min blogg. Får se om jag i efterhand får till nåt om de projekt som slutförts.

Det här med att skriva i bloggen går tydligen i vågor. En blogg jag följer och var skribent jag träffat har det också varit stiltje under våren. Så mycket att jag nästan har blivit orolig att nåt allvarligt hade inträffat. Men så kom till slut ett livstecken.
http://www.linjett37.blogspot.se/2013/05/vi-lever.html

Ett projekt som "legat i röret" ända sen jag köpte Thallatha har varit nån form av landgångspeke. Jag gillar ju peke och har monterat sådana på ett par båtar.

Den suddiga bilden på Santa Maria - den blå storfidran beror på att kameran håller på att ge upp. Storfidran var en alldeles lagom stor båt, men saknade en inre styrplats.

Thallatha tycker jag egentligen är i största laget, så jag vill inte ha henne längre. Som ofta på båtar är det inte speciellt bra i fören när man skall kliva ombord och i land. Det finns i regel inte nån bra och stadig plats att sätta fötterna. Det framgår inte kanske så tydligt av bilden till vänster, men det är många kanter och saker som gör det svårt. När jag köpte henne satt det dessutom ett handmanövrerat ankarspel precis akter om förstaget. Det tog jag bort det första jag gjorde. 

Jag vill, som sagt, inte göra Thallatha längre. Fick en ide att göra en plattform i fören, likt ett peke, som inte går framför stammen. Hade en stävstege, som blev över när jag monterade peke på storfidran. Monterade den med en gängad 12 mm rostfri stång i befintliga hål i stävbeslagen och satte på ett vatterstag av rostfri kätting. Stävstegen fick två funktioner. I uppfällt läge fungerade den som gennakerpeke.

Ritade ett beslag, som dels skulle hålla upp ytterändarna på den gängade stången och dels va fäste för en landgångsplattform. Blev lovad av en svetsare att han skulle bygga ett sån beslag till mig. Talade vid honom ett antal gånger och varje gång hade han precis hittat ritningen. Tredje våren bad jag att jag skulle få tillbaka ritningen. Han hade precis hitta ritningen - igen och beslaget skulle va klart om en vecka. Efter 14 dagar kom han hem till mig med beslaget. Det var i början av förra sommaren. Hade så mycket annat att gör med båten, så monteringen fick anstå.

Har fixat ett antal smågrejer den senaste tiden och fick ett ryck att jag skulle fixa till - åminstone grunden - till plattformen. Tog med mig beslaget ner. Det visade sig att måtten på bygeln som skulle omsluta förstagsbeslaget var fel. De mått jag angivit som innermått, hade svetsaren tagit som yttermått. Dessutom saknades de två järnen som skulle bära upp ytterdelarna på den gängade stången. Dvs beslaget var inte användbart. 

Fick en ide. Kapade beslaget i två delar, för att använda som fäste för ytterdelarna på den gängade stången. Sågade till en 19 mm plyfaskiva. Den gamla gängade stången hade blivit krokig under åren som gått, så jag bytte ut den till en ny och monterade tillbaka stegen och de nya fästena. 

För att få skivan på plats fick jag lossa förstaget. La skivan på plats och skruvade fast den. Att monter tillbaka förstaget ensam var inte enkelt. Hans - killen som jag lånar vinteplatsen av - var och jobbade i sin båt när jag passerade nån timme tidigare. Hans hade dock stuckit iväg, men hans granne Anders följde med mig bort och hjälpte mig få förstaget på plats.

När vi seglat med gennaker fastsatt på peket har det varit lite besvärligt, då det har varit omöjligt att fästa upp peket i uppfällt läge. Drog muttrarna som håller fast stegen/peket så att det går trögt att fälla upp. Det blev perfekt. Peket stannade i uppfällt läge. Får väl i framtiden dra muttrarna om peket inte stannar uppe.

Lite småjusteringar återstår, men det får jag fixa efterhand.

Det stor jobbet som återstår är att klä plattformen med nåtad teak. Ett trevligt men tidskrävande jobb. Möjligtvis att jag gör det i sjön med plattformen på plats, åtminstone ramen. Annars är ett sånt projekt ett trevligt vinterarbete hemma i snickarboa.

http://www.youtube.com/watch?v=Ft9-t85uDHo