Thallatha

Årets första seglats

2012-01-26T22:48:00.004+01:00

Ur seglingsynpunkt var sommaren 2010 en av de sämsta somrarna under mitt snart 50-åriga seglarliv. Jag fick inte båten seglingsklar förrän i slutet på August och då hade jag bara fyra dygn att segla till mitt förfogande. De dygnen blev det skitväder med kulingvindar och upp mot stormvindar nån natt. Dessutom inträffade lite andra saker som inte gjorde seglatsen bättre. Däremot hade jag under vintern 2010 fått gjort väldigt mycket arbete på Thallatha.

Året 2011 blev ur seglingsynpunkt ännu sämre. Hade tänkt att jag under vintern 2010/2011 skulle gjort klart det jag påbörjat året innan. Men det kom så mycket annat i vägen att det jag lyckades åstadkomma var minimalt.

En sak som jag konstaterade under de få färder som jag var ute på sommaren 2011 var att kraften på motorn var mycket sämre än första året jag hade Thallatha. Att låta rengöra propellern gjorde ju väldigt gott. Båten hade ju legat i hela vintern. Propellern var kraftigt beväxt, medan skrovet var skapligt rent enligt den dykaren som hjälpte mig.

Thallatha har ju en motor på 25 Hk från 1979, en MD11C, som sitter under sittbrunnen. I stället för ett backslag sitter en hydralpump. En hydralmotor som står i förbindelse med proppellern med en rak axel sitter under durkarna i däckssalongen.

En märkbar försämring av kraften från motorn har skett under de år jag haft Thallatha. Dessutom har det hela tiden läckt hydralolja, så att jag fått fylla på nästan varje gång jag skall ut. Fört en diskussion med en del andra båtintreserade om problemet under det senaste året, speciellt med Stefan, som jobbar på en firma som är duktig just på hydralsystem. (skrev först kompisar i stället för båtintreserade. När inlägget plublicerades länkades ordet till en kontaktsite. Ändrade till vänner och bekanta men med samma resultat - dåligt tycker jag att lägga in den typen av smygreklam som jag inte vill ha på min blogg)

Anders - innehavaren av firman var nere och tittade i Thallatha här om dan och vi resonerade kring olika lösningar. Renovera hydralsystemet hade ju varit nödvändigt. Eventuellt även att byta den gamla svårstartade motorn. En ska som jag funderat på va om det inte gick att sätta in en motor under durkarna inne i däcksalongen och få en rak axel till propellern. Motorn och oljetanken fick i så fall byta plats. Har mätt själv vid något tillfälle, men det kändes tveksamt om en ny motor skulle få plats.

När Anders fick se utrymmet under durkarna trodde han att det skulle gå. Efter att ha besökt båten ytterligare en gång med de exakta måtten var han helt övertygad. Vi bestämde att jag skulle köra ut båten till hans verkstad och plocka ur oljetanken så att vi kunde se att det inte var något dolt som kunde ställa till "vrångel"

Hade haft på ett oljefyllt element i motorrummet ett par dar och gav en lite stänk med startgas. Det senare hade kanske inte behövts för motorn startade direkt. När jag var nere för ett par dar sen gick det inte att få igång motorn alls.

Kastade loss och styrde ut ur Springets småbåtshamn för första gången detta året.

När jag passerat kummeln vid Tångens badplats, rullade jag ut genuan och gick på halvind genom sundet. Sommartid är det avspärrat med en flytbrygga.

Fick nästan plattläns när jag föll av till västlig kurs. Tôllar ô Seiels fiskebåt Asta låg på sin plats.

Seglade förbi Asta och Tångenbryggan. När jag jobbade som elektriker i början på 1970-talet och skulle jobba på en båt från Fisketången bvar alltid frågan; "ligger dom på bryggan eller i hamnen". Bryggan var bryggan på bilden ovan, där Asta ligger kvar som enda fiskebåt sen många år. Så är ju Asta också en museebåt.

http://www.tollaroseiel.se/asta.html

Låg fiskebåten i "hamnen" var det den hamn där Springets småbåtsham upptar den norra delen. Idag är det Tångens hamn som har flest fiskebåtar i kommunen, även om även de återigen börjar minska i antal.

Höll mig för en gångs skull i den markerade farleden och tog fyren "Kôlebôn" om babord. Hållö med sin fyr syntes en styv distansminut i sydväst i den nedgående solen.

Smögen syns rätt föröver och fyrarna Gravarne övre och nedre som skymtar på bilden till höger utgör enselinjen för farleden in i "Gapet" öster om Hållö

Nu var det ju inte den berömda Smögenhamnen som var mitt mål, utan den lilla ränna som jag tror man kallar "Tobakshålet" som var mitt mål. Det ligger rakt i stäven när man kommer från Tångerönnan. Jag rullade in genuan och gick för motor in i det smala hålet. Så modig är jag inte så jag vågade segla plattläns ända in. Har aldrig varit inne i den rännan med båt tidigare. Dessutom var det lågvatten va ca en halv meter under normalnivå enligt SMHI´s mätstation på Smögen http://www.smhi.se/kunskapsbanken/oceanografi/havspeglar-1.13444

Och så vattenståndet för de olika mätstationerna inkl Smögen http://www.smhi.se/vadret/hav-och-kust/havsobservationer/havsvst_tab.htm

Det kan kännas lite kymigt att gå in på ett helt okänt ställe. Dessutom hade jag bottenkänning två gånger precis det sista innan jag kunde lägga mig utanpå båten som låg vid Olofssons Marinteknik. http://www.marinetec.se/

Oavsett. En härlig seglats. Årets första.

Mitt första segel

2011-11-15T16:04:00.002+01:00

Var och arbetade i ett hus intill Smögenbrygga. Vid "snusfronten" låg Olof Ottossons båt och han och Bobo Syversen höll på att ta ner storseglet.

Gav dem ett handtag att ta iland seglet på bryggan och vika ihop det för vidare transport till Bobos segelmakeri som är inhyst i ett hus ett stenkast från bryggan.

Syversens segelmakeri eller som det heter idag UK-Syversen, flyttade ju för ett tag sen till Göteborgstrakten från sina lokaler på Kleven

I samband med flytten hittade man en del gamla anteckningsböcker med skisser och uppgifter på beställningar på segel från den tid då Syversens segelmakeri låg på Smögenbryggan, några meter från snusfronten.

Bobo fick böckerna och när han tittade i dem fick han se mitt namn. Han bad mig komma in på segelmakeriet när jag gick för bi.

Hade lite svårt att hitta info om företaget men här är adressen till hemsidan. http://www.sailors.se/

Företagets mest trogna medarbetare och förste kundmötare fanns som alltid på plats på utsidan huvudentren. Möjligtvis att han kan fatta posto alldeles på insidan dörren är det är riktigt svinkallt ute och definitivt ingen väder ens för en hund.

Segelmakarn själv satt bakom symaskinen och höll på med en mindre justering av Olofs storsegel.

Han gick och hämtade anteckningsboken. Den var påbörjad i oktober 1967

När han bläddrade i boken fick jag se en annan beställning på ett segel till en J10 från SMU i Kungshamn. Det var till en av de två scoutbåtarna jag hade ansvar för. Jag hade kryssat genom Tångenränna och när jag gick överstag brast fiolstagspridaren pga ett gjutfel i mässingen. Vantet lossade därmed och masten bröts av vid däcket.

Scoutkåren köpet en ny mast och nya segel. Den gamla masten reparerade jag och monterade på den gaffelriggade bohusjullen Bris, vars storsegel av bomull hade skörat.

När jag började bygga min PoP16 på hösten 1967 var bland det första jag gjorde att beställa segel av Bobos pappa Ingemar. Anteckningsboken var den orderbok och segelritning som behövdes. Idag "behövs" det ju betydligt mer sofistikerade tekniska utrustningar för att överhuvudtaget kunna utföra något i ett förtag.

För en kunnig segelmakare skulle det naturligtvis gå ann att sy ett segelställ till en PoP16 enligt uppgifterna i boken. Fast med tanke på de nya materialen och de hårda krav som kappseglare idag ställer och kanske därmed många nöjesseglare med för den delen, behövs nog den nya tidens teknologi. Det är ju andra tider än när Bobbos farfars far 1888 startade sitt segelmakeri på Smögen.

Seglet jag köpte uppfyllde helt mina krav. Att det ser ut som det gör på en av de få bilderna på båten med seglen uppe får vi skylla på fotografet. Troligtvis håller vi på att gå över stag. Storseglet har just slagit över men inte fyllts och vi bräcker fortfarande med focken.

Det är jag som sitter till rors. Vem det är som är med ombord kommer jag inte ihåg och inte vem som tog bilden heller.

Bilden måste i varje fall va från sommaren 1969. Sidorna på ruffen är klädda med mahognyplywood, vilket jag gjorde våren 1969. När jag byggde båten vintern 1967-68 var ruffen av furuplywood som jag hade laserat åt mahognyhållet. Det såg inte riktigt "pent" ut så jag klädde ruffsidorna. Seglade med båten två sommrar 1968 och 1969, sen kom den beryktade höststormen och båten slet sig och blev illa skadad. Seglen som låg i ruffen försvann.

Tack Bobo för att du visade mig min första segelbeställning. Så här blev det senaste seglet du sydde om för mig.

Frånluft

2011-10-16T00:25:00.000+02:00

Köpte ett par solcellsventilatorer på Hjertmans julrea för två år sen. De har blivit liggandes i mitt garage. Tog med mig dem till båten för en månad sen när jag var nere och tittade till den. Packade upp ventilatorerna och kollade hur de skulle monteras och ritade på hur hålen skulle sågas ur. En skulle suga ur luft från toaletten och en från garderoben som sitter mitt emot toan. På däcket finns det ju två platser som är perfekta för den placeringen.

Batteriet var naturligtvis tomt och jag la ventilatorerna med solcellerna uppåt i däckssalongen för att de skulle få möjlighet att laddas. Efter 14 dar var batterierna lika tomma och jag ringde till Hjertmans och frågade. De gjorde samma bedömning som jag, att batterierna inte tog emot laddning för att de legat oladdade så länge, men att det var standardbatterier som bl.a. fanns att köpa på Claes Olsson & co.

Vid ett besök i Göteborg åkte jag vägen om affären på Bäckebol och inhandlade ett tvåpack med redan laddade uppladdningsbara batterier. Det var lite pilligt att få loss solcellspanelen för att komma åt batteriet som satt under. Gummipackningen runt glasskivan höll bra emot, men med hjälp av en morakniv gick det till slut. När jag väl fick loss skivan var batteribytet enkelt, och att få loss den andra solcellspanelen lika så. Övning ger färdighet.

Det känns alltid lite läskigt när man sätter borret i plasten. Lätt att förstöra, men inte lika lätt att återställa om man har tänkt fel.

Att såga sandwichen bestående av två lager glasfiberlaminat med balsa emellan,som det 4 mm plyfaskiva som utgör innertaket i båten , var enkelt.

Tätningen utgjordes av en gummipackning och över den skruvades ventilatorns underdel fast med tre plåtskruv i däcket.

Sen var det bara att sätta ytterdelen på plats och slutligen skruva fast solcellspanelen.

Till undersidan fanns ett par stosar montera för att täcka över eventuella missar i håltagningen. Stosen var en aning för lång, men jag monterade dit den som den va. Har ju tänkt isolera och klä i taket som jag gjort i förpiken.Väntar med att kapa av stosarna tills dess.

En enkel funktionskontroll, att ventilatorn sög ut från toalett och garderob, med hjälp av en lite bit toapapper. Fläkten höll kvar toappapret vilket visade att fläkten sög. Det fanns med ytterligare ett fläkthjul med i förpackningen som man kunde byta till om man ville att ventilatorn skulle blåsa in friskluft i stället.

12-timmars hösten 2011

2011-09-07T17:42:00.012+02:00

Har inte ägnat Thallatha så värst mycket omsorg i sommar. Jag har nästan inte varit nere vid båten under hela augusti - än mindre seglat. De sista dagarna före 3 september har jag dock gjort henne klar för höstens 12-timmars segling.

Åtta båtar är upptagna på startlistan. Det är bara vi som startar vid "Fôttelyktan". En båt - norsk !? - startar vid Koster och två vid Lysekil och resten längre söderut.

24-timmars går ju på hösten på samma helg. Där startade 20 båtar. En båt startar uppe vid Strömstad, Martin Wallström, ordföranden i 24-timmas kommiten, med sin Aphrodite 29, "Kunigunde".

Bilden till vänster föreställer "Kunigunde" när vi mötte henne under 12-timmarseglingen våren 2010 strax söder om Gullholmen. Ofta är man allt för sen med kameran och ibland önskar man att man hade haft en digital systemkamera.

De andra 24-timmarsseglarna starta söderut.

"Vi går ombord på Maria Albertina,

som ligger klar med seglena på svaj."

Så börja en gammal kuplet/visa av sjömanskarraktär. Denna association är ju ett bevis för mina ibland irrande tankegångar. Den dök upp i mitt huvud när besättningen kom på pontonbryggan och var på väg att kliva ombord på Thallatha

Det var det vanliga "gubbgänget" som klev ombord.

Först Göran Lundin. "Bäckevigare" precis som jag, men som pga en kvinnas list bott större delen av sitt liv på Smögen.

På bilden ser det ut som om han inte vill bli fotograferad, men hans kroppshållning har nog helt andra orsaker. Dels var han, som den yngste av pensionärgänget, alldeles för snabb när han klev ombord. Jag hann inte att få fram kameran i tid, så det blev en mycket hastigt tagen bild. Dels va han, enligt egen utsago, stel i kroppen efter enträget arbete med bergborrmaskin, kilar och snigeldynamit för att göra det lättare för honom att passera baksidan på sitt garage.

Han påstår att han inte saknar arbetet som busschaufför, som han pensionerades från strax före midsommar. Sitt glada humör har han dock i behåll. Men det är väl samma med en busschaufförer som det man säger om scouter; "En gång scout - alltid scout" och i scouterna har man ju lärt sig att; "En busschaufför, en busschaufför - det är en man med glatt humör".

Betydligt bättre bild fick jag på Göran senare under seglingen vid en av hans "rortörnar".

Göran har hela livet ägnat sig åt motordrivan fordon. Så även på båtsidan. Idag har han en "styrpulpetare".

Nästa man att kliva ombord var Erik Olsson - en äkta Smögare. Fast det är inte helt otänkbart att Göran bott minst lika länge på Smögen som Erik. Men "en gång Smögare - alltid Smögare". Det var ju Erik som fick med mig på turen med "Soten", som jag berättade om i förra inlägget. De flesta sångerna vi spelade var "Smögensånger" av "Målarkalle" och Andor Andersson.

När vi övade innan resan kunde jag egentligen inte en enda av de sångerna. Däremot drog jag mig till minnes en visa från Hunnebostrand. En av textraderna i första versen lyder;

"Han hade trampat däck i barnaskor,

på en skuta med far ibland."

Den delen av texten till "En viking från Hunnebostrand" stämmer ju väl in på Erik, men inte resten. Erik är ju en fridens man och ingen slagskämpe.

Erik seglar en Vindö 22.

Siste man att "embarkera" var Ingemar Olaisson. Pensionerad sjökapten som seglat på alla de sju haven och även på Mjörn. Det senare vet jag alldeles bestämt. Ingemar var nämligen med mig som seglingsinstruktör på ungdomsgården Sjövik, strax väster om Alingsås, en vecka för en hiskeligt massa år sen.

Jag kommer ihåg från den tiden "vi var unga och vackra". När Ingemar kom till Kungshamn, ville han ofta med mig ut och segla, "så han kom ut på sjön". Han hade ju bara korsat Atlanten ett antal gånger, på tex Gripsholm eller vad det nu var för båt han för tillfället var styrman på.

Ingemars Maxi 77 ligger snett mitt emot Thallatha på samma brygga.

Jag hade ju varit lite tidigare nere vid båten och hunnit hissa storseglet, eller som vi ibland på skämt säger - mesanen. Plotter och annat var också på plats och jag hade faktiskt starta och varmkört motorn, fast det egentligen inte behövdes. Det var bara att släppa förtöjningarna och glida iväg med skepparen, tillika lillpojken i gänget - dvs mig, vid rodret.

När jag ser bilden tycker jag mig se vissa likheter med miljöpartiets förra språkrör. Ja inte Maria Wetterstrand utan snarare Peter Eriksson.

Göran fick ta hand om en av mina digitala kameror och han har tagit många av bilderna i inlägget. Bland annat denna på Fiskebåten Fylgia.

För oss är väl kanske inte seglingen det viktigaste, men vi har väldigt trevligt när vi är ute tillsammans. Det är ju bra att ha en bestämd dag ett par gånger om året då vi kan sticker ut och seglar tillsammans. Det är ju ofta svårt att få till en gemensam tid annars, men 12- och 24-timmars är ju spikade dagar, som man kan räkna ut långt i förväg.

Samtalet tog fart genast vi träffades och allehanda ämnen avverkades. Just här var ämnet den allt mer krympande fiskeflottan. På Smögen finns det bara några enstaka båtar kvar och Fisketången har de senaste åren varit den hamn i kommunen som haft flest fiskebåtar. Fiskebåten "Rimfors" lär ha sålts till Dyrön, så antalet minskar även på Fisketången.

Vi har ju nära till Starplatsen 51 mellan fyren "Fôttelyckta" och ön Voxten och vi skar startlinjen 07.04. Vind från SSW och 7 m/sek. Vi körde med Genuan och storseglet. Valde att gå mot Lysekil. Vinden började ganska snart att vrida mot ost och vi fick kryss och fick göra ett par slag. Senare under seglingen hade vi ont av väldigt stark ström, och funderar i skrivande stund om vi hade det redan från början, med mycket avdrift som följd.

Det var i alla fall skönt att komma ut på sjön. Det har inte varit allt för mycket av den varan under sommaren. En tankbåt, på väg in till Preemraff, passerade för om oss, men det var god marginal.

Vinden vred allt mer åt ost och vi även fick kryssa in mot Lysekil. Visserligen långa slag åt rätt håll och korta för att vinna höjd. Stod själv till rors och lyckades inte gå på rätt sida om den röda pricken söder om Kornö.

Det finns två grund på insidan. Ett på 1,9 meter och ett på 0,8. Hade för avsikt att gå norr om 0.8;an men tog för liten marginal och kunde konstatera att grundet låg kvar. Seglade dock loss och vidare.

Vi brukar ju säga att: "hade det inte varit för den goda maten, så hade vi aldrig seglat". Medan Ingemar stod till rors, avnjöt Göran, Erik och jag vår andra frukost för dagen. Det var Erik som bjöd på tunnbrödsrulle. Ja egentligen var det nog Erik´s Eva som som stod för skaffingen. En tradition som som vi införde under förra 12-timmars seglingen.

Jag hade varit varit och hjälpt Erik med lite eljobb i hans Vindö i våras. Eva hade skickat med tunnbrödsrullar och kaffe. Det skulle hon aldrig ha gjort. Nu är det ett oeftergivligt krav att hon skall skicka med sådana på alla våra kommande gemensamma seglatser.

Framme vid Stånge huvud hade vinden vridit till ren ostlig och vi fick bonnkryss upp till punkt 45, en linje mellan Skålholmens fyr, som ligger på ön Humlesäcken och ön Skålholmen.

Då vinden hade vridit till ren Ostlig vid Lysekil tyckte vi att det va en god ide att slöra ut till Brofjordens angöring. Punkt 47. Det var det också - i 5,5 distansminuter. Vinden vredefterhand mot Syd. Strömmen vid punkt 47 var oerhör stark och det var med stor möda vi tog oss sista biten på kryss.

Efter rundningen satte strömmen oss kraftigt åt nord och vi valde att gå in mellan inseglingsfyrarna till Brofjorden för att åter igen kryssa oss upp mot Lysekil.

I nordvästligaste viken på ön "Tån" väster om Brandskär hade några dykare med sin aluminiumbåt gått in och lagt till. Frågan om hur de klarade att gå in där kom upp, men vi konstaterade - utan att veta - de hade nog varit där förr.

Kryssen upp mot rundningen gick bra, nästan utan missöde. Vad det är Erik pekar på och berättar om det förtränger vi

När vi skulle gå över stag vid ett tillfälle kom vi inte förbi vindögat och vi fick hala tillbaka Genuan mellan förstaget och kutterstaget, skota hem och falla av för att få fart igen. Vi är väl inte helt samtrimmade och Thallatha är, som den motorseglare hon är, inte helt lätt att segla.

Min modifiering av riggen har både possitiva och negtiva effekter. Det kanske hade varit bättre att reva ock köra med kryssfocken istället, å andra sidan tål Thallatha mycket vind med fullt segelställ.

Vi gick öster om Humlesäcken och rundade Skålholmens fyr på andra hållet denna gången.

Vi har ju haft en del matraditioner ombord, som jag var skuld till från början. Dagens huvudmål har fram till denna seglingen bestått av rostbiff och potatissallad, oavsett vem som ansvarat för maten. Till denna seglingen hade Görans fru Lena skickat med en stor burk med pizza, och vi låt oss väl smaka. Lena gjorde nog en dumhet när hon kom med förslaget. Nu lär hon få baka pizza till alla våra kommande 12-timmarsseglingar. Om bilden är från den måltiden, vill jag låta vara osagt, men den visar i alla fall att även Ingemar slog sig med vid matbordet emellanåt.

Nåt bildbevis på att jag fick något att äta finns ju inte, men dessvärre går det lätt att konstatera att jag inte direkt är svältfödd. Som skeppare ombord har man ju en hel del friheter, som tex ta sig en väbehövlig vilopaus efter allt slit med navigeringen.

Vi har ju både plotter och dator med digitalt sjökort ombord, men sådana tingestar är ju inte att lita på. Det har man ju fått erfara genom åren. Att segla utan pappersjökort ombord kan jag inte tänka mig. Men så är man ju också en gammal "stofil".

Thallatha är ju inte nån speciellt bra kryssbåt. Nån tänkare har ju myntat uttrycket; "måste man kryssa är man på väg åt fel håll". Dessvärre har jag konstaterat att jag ofta är på väg åt "fel håll". Plattlänsen är ju inte heller någon höjdare. Har man då dessutom glömt att ta med den teleskopiska spinnakerbommen som jag brukar använda som spristake så blir ju Thallatha med sin stora Genua och lilla storsegel ganska hopplös på plattläns.

Dessa reflektioner har ju inget alls med Erik Olsson på bilden ovan att göra.

Efter att ha rundat Voxten, seglade vi norr om Bohus Malmön ner mot rundningsmärket pricken bredungen. Naturligtvis kryss och väldigt mycket medström. Vi gjorde god fart, nog mer beroende på strömmen än på vinden. Bilden på plottern är tagen när vi är på väg väster ut mot målet igen. Det syns ju tydligt. Loggen står på 0,0 knop på väg österut stod den på runt 5 knop.

Efter att ha rundat Bredungen och passerat färjan började vinden avta och motströmmen göra sig gällande. Det gick mycket sakta västerut. Vid vissa tillfällen gjorde vi ingen fart framåt, som syns på bilden på plottern ovan.

Vid ett par tillfälle devs vi tom några meter baklänges av strömmen genom "Stallerännan".

När vi till slut lyckade passera kummeln, som syns på bilden till vänster ovan, fick vi lite mera vind. Bohus Malmön hade ju läat för oss. Vi borde naturligtvis gått på andra sida längs Björnholmens sydsida. Där hade vi nog fått lite mer vind och kanske lite mindre motström. Dessutom funderade jag på att rigga upp genackern, men latheten segrade, så jag avstod. Vi hade ju ganska gott om tid att "andöva" oss till målet.

På ett sätt var det skönt när vi äntligen kom i höjd med Smörstacken, på bilden ovan till vänster. Dessvärre innebar det också att seglingen var till ända inom några minuter. Vi skar mållinjen kl 18.40 med en seglad tid på 11 timmar och 36 minuter. Vi sammanlagda distans enligt tabellerna var 29,8 distansminuter. När jag kollade trippmätaren på GPS;en, så hade vi seglat 38,4 distansminuter.

Roade mig med att lägga upp en rutt i det digitala sjökortet på den vägen vi seglade, utan att ta med kryssbenen och det blev 31,5, så kryssen hade alltså förlängt vår segling med 7 distansminuter.

Det var hur som helst en "pen tur". Nästa 12-timmarsegling är vinter 12-timmars som går Lördagen den 26 November. Det skall bli intressant att se om vi kan delta i den.

En pen tur

2011-09-02T09:16:00.010+02:00

Nån gång på försommaren frågade min seglarkompis Erik Olsson från Smögen om jag hade lust och följa med och spela på en utflykt med passagerarbåten "Soten". I missionskyrkan på Smögen är det ju många olika aktiviteter och en av dessa, som går under beteckningen "Daglediga" hade blivit inbjudna till en tur med M/S Soten genom Sotekanalen.

Att va dagledig behöver ju inte innebära att man är pensionär, men det är väl i huvudsak personer som kommit upp i en mogen ålder som samlas en gång i månaden - Måndagar kl.15.30. Varje samling brukar ha ett tema.

När vi startade närradion närradion "Radio Sotenäs" i slutet av 1980-talet, besökte vi daglediga och informerade om detta lite i form av ett radioprogram.

Denna måndag var gruppen "Daglediga" alltså bjuden på en tur med M/S Soten av dess skeppare Göran Hahne.

För oss som är ortsbor är passagerarfartyget "Soten" ett begrepp. Det var dock inte den gamla "Soten" som är världens äldsta passagerarfartyg i drift byggd 1868 på Oskarshamns varv och som idag segla i Stockholmstrakten under namnet M/S Enköping.

Den "Nya Soten" är ett betydligt yngre fartyg. Byggd 1915 på C.J. Wennbergs Mekaniska Verkstad Karlstad med varvsnummer 65. Från början med ångmaskin om 70 Hkr. Längd över allt: 19,69 m Bredd: 4,36 m Djupgående: 1,96 m. med en Volvo Penta på 200 Hk. På bilden ovan ser vi Olle Larson, Harry Hugosson, Skepparen Göran Hahne och John Bond i samspråk innan avgången.

Harry Hugosson och Olle Larson slog sig ner på en bänk framme på backen tillsammans missionskyrkans pastor Leif Larsson (till vänster på bilden) under glatt samspråk medan M/S Soten la ut från Smögenbryggan och stävade norrut mot Gravarnes hamn. För dem som inte är kända i trakten är det Smögens fiskhall som syns till i bakgrunden på bilden och ovanför den Kyrkan och vattentornet.

Elektrikerkollegan John Bond tillsammans med frun Ella slog sig ner i främre salongen. Till höger i bild syns min äldsta släkting på Smögen Eskil Sewerinsson, nyss fyllda 90 år - "still going strong".

Det där med nära släktingar kan ju variera. Min morfar var kusin till Eskils pappa Ernst på mödrenet och de stod varandra nära. Otaliga gånger har jag fått följa med min morfar och mormor när de hälsade på Ernst och Hedvig som bodde i ett hus alldeles in till Smögenbryggan.

Min barndomskamrat och seglarkompis Göran Lundin hade fått i uppdrag att dokumenterar resan med min kamera, precis som han får göra på våra 12-timmarsseglingar. Pastor Leif Larsson fångade Göran på bild medan han utförde sitt värv. Mitt emot John Bond sitter en annan pigg dam som också passerat 90-års åldern - Maj-Britt Ekelöf.

Sittplatserna i de bägge salongerna under däck var fyllda till sista plats, vilket ju bilderna visar. Jag skulle ju kunna rada upp en hel del namn på de som var med, dock inte alla, så därför "ingen nämnd och ingen glömd"

Det är väl ganska sällan en riktig Smögare vare sig vill eller kan se Gravarnes hamn från sjösidan. Så skepparn gjorde en sväng genom hamnen, så att även Smögrarna fick möjlighet att se denna mycket fina hamn. Gravarnes hamn är ju en byggd hamn på utsidan en grund vik. Smögens hamn är ju en väl skyddad naturlig hamn mellan Smögenön och ön Kleven. (om någon uppfattar det lite otrevligt skrivet, så var det mer ämnat som ett skämt. Förr i tiden rådde det en viss rivalitet mellan de olika samhällena. Idag är detta väl inget som existerar mer än att man ibland slänger käft om det - jag är själv Gravare)

Sedan fortsatte färden mot Sandbogen (bilden nere till vänster), under Smögenbron och en sväng in i Hasselösunds hamn (bilden nere till höger.) När jag först såg vart båten var på väg trodde jag nästan att Göran Hahne skulle försöka gå genom Sunnepinan, men det är naturligtvis omöjligt med en sån stor båt. Göran Lundin tog bilden på Hasselösunds hamn på övre akterdäcket. Där fanns det gott om sittplatser, men den något branta lejdaren begränsade naturligtvis möjligheten att komma upp för många av dagens passagerare.

M/S Soten stävade sedan vidare mot sundet mellan Grindholmen till höger och Stensholmen rakt i stam på bilden till vänster nedan. Jag har för mig att man sprängde bort ett grund i samband med byggandet av Sotekanalen och gjorde sundet farbart för fartyg som klarade att gå i kanalen.

Bilden ovan till höger visar Roparebacken, som vi hade om styrbord. ABBA´s fabrik tronar högst upp till vänster. När den byggdes förstörde man våran badplats på Roparebacken genom att tippa sprängstenen från byggandet av fabriken där. När kontoret byggdes (till höger om fabriken) fyllde man igen den klyfta där man gick för att komma till badet på Roparebacken. Å andra sidan är det nog ganska säkert att hade inte fabriken byggts på Hagaberg, hade ABBA inte haft någon fabrik i Kungshamn idag.

Torbjörn Larsson har säkert sett vyn av Roparebacken från havet många gånger; men absolut inte lika många gånger som han sett utsikten mot havet från fabriken och kontoret. Torbjörn har ju större delen av sitt liv jobbat just på ABBA. Till största delen med tekniken som höll fabriken igång, men även några år som fabrikschef.

Torbjörn har ju under hela sitt liv varet en kraft i missionsförsamlingens musikliv. Många år som ledare för musikkåren och "strängmusiken". Förr hade hade missionsförsamlingen några "riktiga" organister som spelade på Gudstjänsterna. Idag finns det bara nån enstaka som behärskar det instrumentet. Torbjörn tar nuförtiden stort ansvar för sång och musik i Gudstjänster med sin gitarr. Så även på denna utfärden.

Undertecknad på gitarr och Erik Olsson på kornett fick förmånen att delta. Det var pastorn Leif Larsson som stack in sin kamera och försökte ta ett kort. Det var trångt och vi hade inte mycket kontakt med varandra, varken visuellt eller akustiskt. Hur det hela lät har jag ingen aning om och det är kanske bäst att inte veta.

Som tur är är ju Torbjörn tryggheten själv i sådana här sammanhang och hans enkla men effektiva ledarstil gör att han lockar fram det bästa hos sina medmussikanter. Sen är jag övertygad om att bakom det till synes enkla, ligger mycket förberedelser och övning. Det är alltid trevligt att spela ihop med Torbjörn.

Sedan fortsatte färde i farleden förbi Väjern och bort mot Sotekanalens mynning. Även den delen av farleden förbättrades i anslutning av byggandet av kanalen som startade 1931 som ett beredskapsarbete och invigdes den 15 juli 1935 av kronprins Gustav Adolf.

Cirka 56.000 kubikmeter berg sprängdes ort omkring en miljon kubikmeter lera grävdes bort. Arbetet utfördes i huvudsak av arbetslösa stenhuggare och det gick ca ett år snabbare att bygga kanalen än beräknat till en kostnad av 2 760 000 kr knappt en miljon mindre än beräknat.

Ett par bilder från byggande av kanalen hittade jag på Smögenbryggan.se

En svart skuta gick en bra bit före oss i kanalen. När vi kom fram hade hon lagt till på Norra kajen utanför restaurang Bella Gästis. Det var Atene från Skärhamn. Strax efter turen med Soten smet jag in på biblioteket i Kungshamn för att låna några böcker. Hittade en bok om Atene. Det var mycket intressant läsning. Atene har ju en lång lokal historia här ute på Sotenäset.

Hon byggdes i Svenborg i Danmark 1909 och får, under namnet EMANUEL Styrsö, som första hemmahamn.

1917 såldes hon till Grimstad i Norge och fick namnet MULL. Man installerade en motor.

Samma år - 1917 - säljs MULL till Risör.

1921 såldes båten till Fisketången och byter namn till ANNA-LISA

1923 säljs ANNA-LISA till Hovenäset.

1927 inträffar en exposion ombord och ANNA-LISA bedöms som skrot och avförs ur skeppsregistret. Hon köps för 2000 kr av skepparen som rustar upp henne.

1928 införs den nyrenoverade skutan i skeppsregistret under namnet WANDA, med hemmahamn på Hovenäset.

1933 säljs WANDA till Bohus Malmön.

1955 säljs WANDA till Gerlesborg.

1960 säljs WANDA till Göteborg och registreras som lustfartyg

1961 byter WANDA ägare i Göteborg och registreras åter som fraktfartyg.

1964 säljs fartyget till Kungsviken och byter namn till ATENE och registreras som lustfartyg.

1980 säljs ATENE till Skärhamn för att användas som skolfartyg.

Berättelserna i boken är mycket intressant läsning om en skutas öde.

Hunnebostrands hamn är skyddad av ett par öar. "Jönserö" eller "Sankt Göransö" som ön väl ofta kallas och ön strax norr om "Jönserö" - Fiskholmen, med sin Vadbock. Fiskholmen skiljs med ett smalt sund från "Jönserö". Jag har seglat igenom sundet med en optimistjolle, som jag hämtat vid Sotefjordes segelsälskaps sjöbod, som på den tiden låg på utsidan "Jönserö".

För att spara lite tid hade man under resans gång bestämt att inte lägga till i Hunnebostrand för att dricka kaffe, som först var meningen. Det tar ju alltid tid om man skall lägga till och dricka kaffe. Kanske bortåt en timme. Nån får kanske för sig att gå i land också. Kaffet avnjöts i stället efter att vi passerat bron över Sotekanalen.

Trodde först att skepparen ombord skulle vända Soten på utsidan Hunnebostrands hamn när stäven pekade på sundet mellan öarna. Men det var inte hans avsikt. Han går sakta in i och genom sundet med sin stora båt.

Det gick fint att komma igenom., så nu har jag en alternativ väg in i Hunnebos hamn. Med min lilla "plutt" till båt - bara 28 fot, 8,60 m och 3,05 m bred är det ju inga som helst problem att gå den vägen.

Det var det inte för Göran Hahne och "Soten" heller.

En skeppare som lever på denna typ av verksamhet tar inga onödiga risker och han har säker gått igenom den passagen en massa gånger tidigare. Det är naturligtvis bra att ha såna passager att krydda färden med förutom skepparns historier. Göran är en god historiberättare av sanna (nåja) historier ur livet på kusten.

Men nog såg han en aning sammanbiten ut under passagen. Det gäller naturligtvis att hålla tungan rätt i munnen - trotts bogpropeller.

Några gästande båtar fanns det fortfarande i Hunnebostrands hamn. Bl.a. en stor tysk tvåmastad segelbåt. Någon tyckte att den hade varit något för mig. Knappast. Den var alldeles för stor. Om nån av båtarna som låg längs pontonbryggan tilltalade mig var det träbåten framför av typ "lossköyte" med gaffelrigg. Men även den tycker jag är för stor. En båt skall inte va större än att man kan hantera den själv.

Efter att ha gått genom Hunnebostrands hamn var det dags att sätta kursen mot Sotekanalen och hemmåt. Göran Lundin hade tagit en bild akterut från övre däck. Mitt i bild syns badplatsen på Hästedalen och till vänster den privatägda ön Björkholmen, med sina två sommarstugor.

I början av 1990-talet hade vi ju en stor säldöd. Det låg döda sälar "överallt".

Jag jobbade som arbetsledare på elverket i Hunnebostrand. På Björkholmen hade man inte haft nån elektricitet, men vi hade fått i uppdrag att dra dit ström. Standardlängden på en kabel som man köper på trumma är 500 meter. Men det går att beställa längre mot pristillägg. Att det var längre än 500 meter var ju helt klar. Man kan ju mäta på kartan och ta till lite.

Då vi ändå måste ut till ön i samband med projekteringen, åkte jag över med den elektroniska mätstickan och min beredare Hasse Johansson stod kvar med instrumentet på land, ungefär där den norra kajen slutar i väster. Vi hade kontakt via mobiltelefon. Hasse sätter ögat mot kikaren på instrumentet för att få en vissuell kontakt med mätstickan ute på ön och ropar; "åh - en säl". Det var den första levande sälen vi såg efter säldöden.

Den sista bilden Göran Lundin tog på utfärden med Soten var en motljusbild i styrhytten. När jag tog fram bilderna i datorn fick jag se vem som satt till rors. Rune Johansson, församlingens ordförande. Men han övervakades av M/S Sotens skeppare Göran Hahne.

Rune hade nog klarat sig utan övervakning. Att gå rakt fram i en farled är inte så märkvärdigt med en båt av Sotens storlek. Dessutom har jag fullt förtroende för Runes sjömanskap. Vi har ägt en segelbåt tillsammans i nästan tio år. Under den perioden lyckades vi gå på grund två gånger när vi var ute tillsammans. När det gäller vems felet var, så fördelar sig nog ansvaret lika. Vi var orsak till en grundstötning var. Konstigt nog stor Rune till rors vid bägge tillfällena.

Vi gick samma väg tillbaka, bortsett från att vi gick "väståre sunt" istället för genom Gravarnes hamn. Trotts att det var kulingvarning och att vinden låg i underkant på 14 m/sek var det en lugn och stilla färd. Det var ju därför man byggde Sotekanalen - för att slippa gå över Soten när det var dåligt väder. Det rullade en del när Soten låg vid fiskhallskajen när vi klev ombord. Det rullade kanske ännu lite mer på sträckan från Guleskär till Smögenhamnen, men inget som störde. Skepparen Göran Hahne valde att gå några båtlängde längre in i Smögenhamnen och la till ytterst på träbryggan. Dessa fyra-fem båtlängder gjorde hela skillnaden mellan att Soten rullade när hon låg vid kaj och hon låg helt stilla.

Det var, som rubriken säger, "en pen tur". Tacksam att jag fick följa med.

Öppet varv

2011-08-30T10:21:00.013+02:00

Det kom ett mail.

Det gör det ju varje dag. En del väntar man på. En del går i papperskorgen bara man ser avsändare och rubrik. En del sorterar tom webbläsaren, eller vem det nu är, bort - innan jag ens sett det. De finns ju sedan i en särskilld mapp som jag får tömma själv.

Detta mailet kom från SXK´s Västkustkrets, som det brukar göra med vissa mellanrum.

Hej!

Hoppas att ni alla har haft en härlig sommar med mycket båtliv och avkoppling. Nu är det augusti och dags för Öppna varv på Orust och Nimbusdagarna i Långedrag där vi från Västkustkretsen kommer vara med. Det är öppet 26-28 augusti kl 10,00-18,00 på båda mässorna.

I våra montrar kommer du bl a kunna köpa flaggor, loggböcker, naturhamnspärmar och böcker. Du kan också ställa dina frågor och om du inte redan är det, bli medlem. Vi uppskattar kontakten med alla medlemmar och de intressanta samtalen som uppkommer i montrarna.

Våra medlemmar Deborah Shapiro och Rolf Bjelke kommer vara med på Öppna varv och lansera sin nya bok Vildmarkshav. De har en egen monter på mässan så missa inte att söka upp även dem.

Varmt välkomna till oss på Orust och i Långedrag till helgen.

Ni kan alltid kontakta oss via hemsidan www.vastkustkretsen.se via mail vastkustkretsen@sxk.se eller via telefon 031-690069.

Nu är det snart dags för höstens 12- och 24-timmarsseglingar som går av stapeln helgen den 2-4 september. Det blir i vanlig ordning middag på Dyrön efter 24-timmarsseglingen på lördagskvällen och där finns fortfarande platser kvar. Missa inte detta utan gå in och anmäl er på www.24-timmars.nu

Vänliga hälsningar

Sv Kryssarklubben Västkustkretsen
Talattagatan 24
426 76 V Frölunda
031-690069

För dem som läst mina inlägg om de båtmässor jag besökt kommer kanske ihåg att jag inte är speciellt intresserad av dylika tillställningar - trotts att jag har besökt en del båtmässor de senaste åren. Det är knappt nån båt som jag är intresserad av och man försöker kränga en massa krimskrams - eller heter det kanske båttillbehör. Trångt och mycket folk. I alla fall för många för en annan som är en aning folkskygg. Det enda som jag fann tilltalande i det som mailet nämnde var väl besättningen på Northern Light - Deborah Shapiro och Rolf Bjelke.

Hade ett par ärende i Göteborg på Fredagen. Kunde åka hemåt betydligt tidigare än jag räknat med. Vid avfarten på motorvägen mot Stenungsund fick jag en impuls att köra vägen via Ellös. Det är ju om inte annat en trevlig väg att åka som omväxling till motorvägen.

Var ganska lätt att få parkeringsplats ganska nära HR´s varv och inträdet var ju gratis - det är inte mycket som gäller båtar som är det.

Många båtar som verkligen trängdes i hamnen. Tror det var Christoph Rassys egen båt 62-fotaren "Bamse" som låg inbackad mellan kajen och benet till sjösättningskranen. Kunde inte låta bli att fråga en av HR´s personal om det verkligen gick att få in den sjövägen. Jo då - tom en liten större båt, men då fick det inte ligga nån båt på pontonbryggan mitt emot.

På nåt sätt känns det bra att min största båt bara är 28 fot.

Ett antal tält för utställare av båttillbehör fanns uppställda mitt på planen. Tog en promenad runt bland utställarna. Kollade lite på montern för Onmar. Företaget säljer beslag av olika typer. Tittade speciellt efter lås till skjutdörren till Thallatha. Den har ju en speciell konstruktion och har med tiden blivit allt besvärligare att öppna. Killen som stod i montern visade sig va den från företaget som jag resonerat med på Maringuiden.se för ett tag sen.

Den ende personen som jag kände igen av besökarna var Conny Stensson, ordförande i Sotefjordens segelsälskap i Hunnebostrand. Besättningen i Kryssarklubbens monter var ju kända sen tidigare och jag passade på att "tjôta" med dem en stund. Det Göteborgska slangutrycket tjôta kan möjligen, enligt länken till vänster härstamma från det engelska uttrycket "chat". Så hade vi varit norrmän hade vi väl sagt tjôta i stället för chatta.

Kollade också lite på Flexiteak och stannade till vid en demonstration av en "bojfångare" Det kanske inte är så dumt, när man har alldeles för stor båt och börjar bli gammal och stel. Ångrar nästan att jag inte köpte en dylik

En snabb promenad runt kajen för en översiktlig koll på båtarna. Jag är väl inte speciellt intresserad av alla nya båtar och inte heller direkt nyfiken och det var inget som jag såg som drog till sig min uppmärksamhet.

Det gjorde däremot Deborah Shapiro och Rolf Bjelke som hade en monter och sålde sina böcker om seglatser som de gjort i farvattnen runt Antarktis. Fick en trevlig pratstund med dem och köpte deras senaste bok "Vildmarkshav".

"Vildmarkshav" handlar om en 10 år lång seglats i Södra Oceanen, under vilken man seglade 84 651 diastansminuter. Boken har ett stort antal bilder. Jag har bara skummat igenom den. Det skall bli intressanatt läsa den ordentligt. Boken hade kommit från förlaget samma dag och den fanns då inte att köpa i bokhandel.

Det var trevligt att få den signerad.

I boken stoppade man också en liten reklamlapp för visning av deras senaste film som handlar om seglatsen till Södra Oceanen. Programmet för filmvisningarna finns att läsa på deras hemsida http://www.northernlightsail.se

Den visning som ligger närmast till för mig är i Lysekil den 13 Oktober kl. 19.00 i Folkets Hus.

Läste med stor behållning deras förra bok "Vinterskepp", för ett antal år sen. Boken handlar om deras seglats till Antarktis 1982 - 84, när de lät båten frysa inne under den Antarktiska vintern.

Blev, på väg från Northern Ligths monter, "antastad" av en försäljare från Ultraglozz som bl.a. sålde polish. En mycket trevlig försäljare - som de ju ofta är. Nu hade jag ju redan annvänt hans produkt på rekommendation från Nordens skeppshandel på Smögen och fann vid användandet att det var en mycket bra produkt, som jag kommer att använda igen. Så det ämnet var snart avklarat.

Passade på att informerade honom om, i skrävlande ordalag, att Hallberg Rassybåtarna inte alls byggdes på Ellös utan hemma i Kungshamn. Det måste ju betyda att de är "hemmabygge", vilket jag brukar kalla dem till de olika ägarnas stora förtret. Ett påstående som han först inte trodde på, varpå jag släpade med honom till ett par av HR´s personal som visade en av HR-båtarna. De bekräftade det jag sagt - om än i något modifierad form.

Sen fick både försäljaren och HR-personalen en liten historielektion om HR´s skrovtillverkning i Kungshamn. Jag hoppade dock över detaljerna kring när Porali Marin över en natt hamnade i Christoph Rassys händer.

Trotts min något obstinata inställning till båtmässor måste jag erkänna att Öppet Varv - åtminstone den del som hölls på Hallberg Rassys område på Ellös - nog var den trevligaste båtmässa jag varit på. Många segelbåtar och även en hel del motorbåtar för dem som är intresserade av det. Lagom många utställare av båttillbehör och det var ganska överskådligt. Dessutom var det inte så många besökare under den styva timmen innan stängningsdags på fredagen, då jag var där. Misstänker att jag nog kommer att besöka mässan även nästa år.

Sladholmen

2011-07-02T15:11:00.004+02:00

Midsommarafton - mycket vind och regn frampå eftermiddagen.

Midsommardagen kom med bra väder. Västanvind och solsken. En sväng till mitt förråd i Hunnebo och hämtade de gamla madrasserna som jag skulle kasserat för ett par år sen. Jag skulle ju ha skaffat nya dynor, men det blev inte i år heller. La de gamla på plats. Det visade sig att jag förväxlat en bit. Den var till akterruffen, men det gick att få dit den, så det fick duga.

Pumpade upp gummibåten och sjösatte den. Jag har alltid haft nån form av dinge. Bara en sommar på 40 år har jag varit utan. Ett elände tyckte jag.

Vi packade snabbt ihop det nödvändigaste, stuvade i båten och kastade loss. Vi hade inte tänkt gå så långt. Som första alternativ hade vi Sladholmen, en naturhamn strax öster om Bohus Malmön. Då vi inte skulle segla så långt rullade jag bara ut kryssfocken och länsade ur hamnen.

När vi passerat öster om Smörstacken kom det en snabbgående motorbåt och passerade tätt intill en segelbåt. Motorbåten rev upp väldigt mycket sjö. Det är ju ganska vanligt, men för mig är det helt obegripligt att många "motorbåtskörare" är i totalt avsaknad av både sunt förnuft och gott sjömansskap.

Sladdholmen är ju, som sagt, en naturhamn på Härnäset, mellan Åbyfjorden och Brofjorden, strax öster om Bohus Malmön. Vi har varit där ett antal gånger. Kryssarklubben har satt dubbar på fyra olika tilläggningsplatser. Vi har legat på tre av dem. Det är vid de röda ringarna. De gröna markerar dubbade platser i det som kallas Karlsvik.

Man anlöper hamnen vid pilen. Kryssarklubben har en kartskiss eller rättare sagt ett flygfoto med inritade grund och djupkurvor, samt dubbarnas läge i "Västkustens naturhamnar" . Inloppet är relativt besvärlig och stora grundflak finns i hamnen varför man bör iakta en viss försiktighet.

Inloppet på bilden till vänster. Vi la oss på den nordöstra dubbade platsen. Där kan man ligga längst med berget om man fendrar av väl. På sailguide har frågeställningen nyss avhandlats. Att lägga till långsides och dessutom mot berget är både obegripligt och otänkbart för en del.

Viken väster om sladholmen sedd både åt sydväst och nordväst och även tvärs över viken, rätt i väst som på bilden nedan.

Ytterligare en stilstudie i avfändringens ädla konst. Det blåste en aning mycket från sydväst och jag funderade på att jag skulle haft ett par stora kulfendrar. Bra när man ligger förtöjd längs berget, men var skall man förvara dem ombord?

Bohusläns landskapsblomma, vildkaprifolen, fanns det gott om alldeles vid

tillägningsplatsen. Även andra, för mig okända, växte strax intill.

En promenad österöver bort mot Karlsvik. Kanske snarare enklare bergsbestigning. Det var i varje fall inte "rullatorvänligt" . Båten, på bilden, ligger i den mittersta, med på sjökortet grönt markerade dubbade platserna. På andra sidan viken, rakt akter om båten stod denna skylt.

På skylten kan vi också läsa;

"1747 börja den största av de återkommande sillperioderna och efter några år gick sillen till i sådana mängder att allt inte kunde saltas ned och säljas för konsumtion. Överskottet gick till trankokerierna där sillen förvandlades till olja, som användes i garverier och vid tillverkning av såpa och rödfärg. Men framför allt till gatubelysning i Europas stora städer. Under 1790-talet skeppades 8 miljoner liter årligen ut från Göteborg. Vinsterna var enorma. Ägarna tjänade lika mycket på ett fat som arbetarna tjänade på en säsong.

Det fanns bortåt 2000 kittlar i 500 trankokerier i Bohuslän, de flesta i södra delen. På Sladholmen låg sillsalteriet och trankokeriet "Götha Ö" med tre kittlar. 1787 ägdes det avhandelsmannen Anders Gerle. Tio år senare hade det överlåtits till ett handelskompani i Göteborg.

På Härnäset låg flera trankokerier. Detta var ett livligt område med mycket folk, slammer från redskap, kranar, hissanordningar, tunbinderier och ankarkättingar. Fiskarna tömde sina fångster vid bryggorna och skutor från främmande länder la till för att hämta tranolja och salt sill.

Tran framställdes genom att sillen kokades i färskvatten i stora kopparkittlar. Oljan steg mot ytan, skummades av och hälldes på 160-litersfat. Sex timmar tog ett kok och kittlarna bubblade ofta dygnet runt hela säsongen.

Kustens skogar skövlades och man tvingades övergå till torv och stenkol. Avfallet - grumset - hävdes i havet. 1784 beordrades trankokerier på öar att stänga in det i med stengärdsgårdar i vikar. Grumset fungerade utmärkt som gödning på åkrarna och så blev också avfallet en handelsvara. Stanken i Bohuslän var omvittnat outhärdlig.

1809 försvann sillen lika plötsligt som den kommit. De som kunde plockade ned sina stugor och flyttade. Andra sålde sina redskap, kaminer, kläder för en matbit. Här blev mycket tyst. Kvar står kittelfundamenten och husgrunder ".

Att leta efter resterna efter trankokeriet får anstå tills en annan gång. Vi gick åt andra hållet, inåt Näverkärr.

Karlsvik eller Näverkärrskilen är en god natthamn med bra ankarbotten. Kryssarklubben har lagt ut tre bojar. Två i lä för Grötö och en längre norr i viken. Längst in i kilen finns en fin sandstrand.

Näverkärr har gamla anor och finns omnämnd redan på 1300-talet Nuvarande mangårdsbyggnad är uppförd vid mitten av 1700-talet. Landet runt Karlsvik är naturresevat med en säregen ädellövskog, den enda kvarvarande i Bohuslän.

På skylten stod det "Tomtningar 250 meter"

Tomtningar är en fornlämningstyp som är särskilt vanlig längs Norrlandskusten. De består av sten och är oftast rektangulära men ibland runda. Tomtningarna anses vara lämningar efter enkla kojor som använts i samband med fiske och fångst. Vi la inte ner nåt arbete på att hitta "tomtningarna" vid Karlsvik heller. Lite får man ju spara till framtiden.

Att området var inte speciellt lättpromenerat visste vi ju sen tidigare och vi tog oss så småningom över till "vår" vik. Under vår mödosamma vandring så vi en hel del blommor, men jag fastnade speciellt för denna slånbärsbuske, där bären börjar bli riktigt stora, men ännu inte mogna.

Under vårt dryga dygn hade del varit tre båtar förutom vi inne i viken. Två små styrpulpitbåtar och så denna ganska stora segelbåt som ankrat på svaj. Dessutom låg det ett gäng med kanotister inne på en av sjöängarna, gott i lä för den relativt hårda vinden. De hade nog varit inne för en matrast, för de gav sig iväg strax efter att vi lagt till.

Vinden hade vridit mer åt syd, så när vi kom ut ur inloppet, rullade jag ut kryssfocken och vände stäven hemmåt. Det låg en tanker uppankrad i Åbyfjorden. När vi kom upp mot den lindrivna färjan till Bohus Malmön avgick den från Tullbodensidan och vi hann inte över utan fick falla av och väja för färjan. Man skall ju hålla sig ett par hundra meter från färjan pga vajrarna.

Sen började kryssen hem. Kan åter igen konstatera att Thallatha inte seglar så dåligt, trotts att hon är en motorseglare. Det går fint att kryssa med bara förseglet. Fast jag måste ju använda kryssfocken om jag skall slå ofta. Att få över genuan snabbt med de dubbla rullarna låter sig inte göras.

Plottern som jag placerat på den gamla kompassens plats är inte så dum trotts att den är liten. Kompassen var nästan oläslig och jag har en fast monterad i däckssalongen och pejelkompas i kikaren och en handhållen. Dessutom är det ju sällan man använder kompass nu för tiden.

Ett par fina dar på sjön.

På tio minuter

2011-06-28T13:47:00.000+02:00

Var och jobbade med en brygga på Fisketången idag.

Det sägs ju att 5 minuter - det är också sjömansarbete. Efter att ha slipat rost så att det yrde kände jag för att ta en paus. Fick se att en båt seglade förbi i Tångenrännan och gick de få metrarna och satte mig på berget alldeles intill vattnet och denna Bohuskustens E6;a.

Jag satt väl och tittade på båtar under ca 10 minuter, och under tiden seglade dessa förbi.

Tôllar ô seile´s fiskebåt "Asta" låg på sin plats på "Tångebrygga" strax intill "Sippans Bu"

http://www.tollaroseiel.se/asta.html

Som tur va blev det ett litet uppehåll i flödet av båtar och jag kunde konstatera;

"Vila rast upphör"

Jag han inte längre än nästan fram till mitt arbetställe förränn jag fick se en Vindö gå österut i Tångenrännan.

12-timmars våren 2011

2011-06-16T09:46:00.009+02:00

eller
Det är aldrig för sent att ge upp - 2

Aldrig för sent att ge upp - 1, handlade ju om vår inställda Vinter 12-timmars i slutet av november i fjol

Att det skulle blåsa under vårens 12-timmars, stod klart på ett ganska tidigt skede - flera veckor innan seglingen skulle gå av stapeln. När jag började kolla med mitt gubbgäng om de var intresserade sa Göran direkt att han inte kunde. Han skulle jobba sin sista helg inför pensioneringen, efter ett yrkesliv som lasbils- och busschaufför.

Göran är uppväxt i grannhuset till mitt föräldrahem och är en av mina första lekkamrater. Vi hade rummen mitt emot varandra och hade en telefontråd spänd mellan fönstren. Enda problemet var att jag hade ringklocka i min telefon - det hade inte Göran i sin. Han kunde ringa till mig, men jag fick hänga upp en lapp i fönstret - "RING MIG". Jag har ritat in vår teleledning på en gammal bild ungefär från tiden det begav sig. Dvs slutet av 1950 - början av 1960-talet. Göran bodde i rummet som syns på bilden på huset till vänster.

Görans pappa Östen var urmakare och hade sin verkstad i sitt hus. Urmakeriet låg i det närmsta hörnet på tillbygget som syns på bilden ovan. Han satt böjd över arbetsbänken, med luppen i ögat och pillade med klockor hela dagarna. Nån gång hände det att han sträckte på ryggen och gick ut, som tex när jag och en annan scoutkompis "Astor´s Stig" från Tången jobbade med en gammal J10. Det är Stig som Östen "luggar".

Östen hade en passbåt med en utombordare. Vad det var för fabrikat är jag inte säker på, men Archimedes är ett ord som kommer för mig. Den hade en fyrkantig tank som delvis omslöt svänghjulet. När man skulle starta lade man ett snöre runt svänghjulet och drog.

På bilden håller Göran på att skrapa passbåten invändigt. Det är ett av de få bilderna jag har av honom sen ungdomen. Måste va taget nån gång i mitten av 1960-talet.

Vi gjorde naturligtvis en massa hyss tillsammans. Det första som jag kommer ihåg, var när vi hört talas om att Kina låg på andra sidan jordklotet och vi fick för oss att gräva rakt igenom. Vi kom väl ca en halv meter innan nån stoppade oss. Troligtvis urmakarn.

Ett annan klar minnesbild var ett pussel som Göran fick när han fylld år. Han fyller strax före midsommar. 19 Juni närmare bestämt. Grattis på 65-årsdagen föresten. Hur mycket han fyllde det året han fick pusslet kommer jag inte ihåg, men det är väl närmare 50 år sen.

Att vi däremot satt inne oavsett vädret nästan hela sommaren och försökte få ihop det indiska templet Taj Mahal till mamma Esters stora förtret. Inte att vi pusslade, utan att vi satt inne när det var fint väder och vi borde vart ute.

Ester ja - hon var kul. Född i början av seklet, men med barnasinnet i behåll. Ester blev scoutledare på gamla dar. Scoutåret började på hösten i samband med skolstarten. Det började alltid ett stort antal förväntansfulla 10-åringar i scouterna varje höst.

En mamma berättade att hennes 10-åring kom hem efter första scoutmötet och var grymt besviken och ville inte gå i scouterna mer. Hon hade fått en gammal kärring som scoutledare. Mamman tyckte att dottern i alla fall kunde pröva några gånger och se hur det var. Sen hörde mamman inget om att det var tråkigt eller att dotter skulle sluta i scouterna.

Fram på hösten kunde inte mamman låta bli att fråga hur det var i scouterna och hur det gick med den gamla kärringen de hade fått till ledare.

"Vilken gammal kärring"
"Ni fick ju gammal kärring som ledare i er patrull"
"Jasså - Ester, hon är väl ingen gammal kärring"

Med Göran gick det som det brukar gå. Han träffade en ung vacker flicka på Smögen. Nu är han en inbiten Smögare - inte av födsel, utan av ohejdad vana.

Nåväl - vi var ju fortfarande tre man som ville och kunde segla. Ingemar, Erik och jag. Bilden visar Erik och Ingemar under förra årets 12-timmars på våren. Då med Ingemars Maxi 77. Göran var inte med, så det blåste saftigt,

Så här upprört kan havet va som mest när Göran är med.

Väderutsikterna inför seglingen såg skapliga ut. Det som beredde mest bekymmer var att anmäla sig till seglingen. Kryssarklubben hade bytt datasystem och till att börja med fick jag för mig att man måste logga in och inloggningsuppgifterna stod i det senaste numret av tidning "Västpricken".

Jag har sparat på båttidningar sen tidigt 1970-tal. För ett par år sen, i samband med att jag la in nytt golv och målade tak och väggar på mitt kontor, övervann jag mig själv och slängde nästan alla. Hela lastutrymmet i en Golf plus fylldes med gamla båttidningar. När jag fick Västpricken sist läste jag igenom den och förpassade den sedan till papperskorgen. Den finns ju på nätet. Till slut fick jag tag på inloggningsuppgifterna via en kompis.

Då visade det sig att vår nya startplats nr 51 vid Fôttelyktan, som ligger så nära att man ser den från Thallathas båtplats, inte fanns med i listan över startplatser. De alternativa startplatserna Lysekil eller Hunnebo ligger ju så pass långt bort att man är tvungen att gå dit dagen innan, för att slippa stå upp "sju otter före dag" dvs väldigt tidigt.

Thallatha är inte "bebolig", så nån spontan övernattnning är inte lockande. Dvs jag har nästan inte fått gjort något i båten i vår, och det har varit allt för mycket annat som tagit upp min tid. Jobbet i förpiken har gått på mindre fart än sparlåga. Skulle ju ha gjort färdigt stuvutrymme, monterat skåpfronterna och fixat nya madrasser. Det mesta arbetet återstår.

Skickade ett mail till Martin Wallström SXK:

"Hej Martin

Jag satt och försökte anmäla mig till vårens 12-timmarsegling 28/5.

Viktigt

Har ni tagit bort startpunkten nr 51 Flåttarna? Det är ju den vi har starta vid sen den infördes för några år sen.

Mindre viktigt

Jag har ju ett SXK tal för min något udda båt. Såg att båtnamnet var felstavat i listan.
V09-1 / Thallata / Fjord 28 CS #112 / SXK-tal 1,01
Namnet stavs Thallatha av den anledningen att det är en "ordlek"

Tommy Andersson

Kungshamn"

I snabb följd ramlade svarsmailen in från Martin Wallström, Thomas Lundgren, Lars Möller och Lars Tobin och inom ett par dar var det mesta fixat. Borttappad startplats och felstavade namn och så starthandlingar. Min anmälan hade fungerat och båtnamnet var rättstavat - åtminstone i startlistan.

12 båtar var anmälda. Väderleksrapporterna veckan innan var väl inte den allra bästa, med starka vindar från Väst och vridande till Sydväst.

Jag dammade av min gamla plan från det inställde "Vinter 12-timmars" fast, i viss mån tvärt om. Lysekil, Islandsberg, Ellös, Snäckedjupet till Gråbesskär i Gullmarn. Beroende på tiden hade vi kunnat välja att gå Lysekil och hem eller seglat ett varv till runt Skaftö och sedan Lysekil och hem.

Vi talades vid i telefon under veckan Erik, Ingemar och jag. Under fredagskvällens telefonsamtal bestämde vi att jag skulle hämta Erik på Smögen kvart i sju och Ingemar skulle möta upp i båten vid sjutiden.

Plockade lite i ordning ombord. Dvs stuvade in maten mm. Plockade fram flytvästarna med inbyggd sele. En till mig och en till Ingemar. Erik fick ta en väst som nån glömt kvar för länge sen. Erik konstaterade att det var en väst han saknat i ett par år.

Kastade loss och gick mot startplatsen. Hissade segel i lä för "Kalven". Kryssfock på inre förstaget och fullt storsegel. Vårt storsegel är på 7,5 m2, därav smyslisen. Genuan är på 26,5m2 och kryssfocken mellan 15 och 20. Seglade ner mot vår startplats och skar linjen kl 07.25. Valde att gå norr om Bohus Malmön mot punkt 49, pricken Bredungen.

Normalt försöker vi gå på utsidan Bohus Malmön för att spara Bredungen som rundningsmärke och sträckan mellan starplatsen och Bredungen. Man får ju runda varje märke två gånger (start och målgång oräknade) och segla varje sträcka två gånger. Bredungen ligger ju på 1,8 distansminuters avstånd från start och målpunkten vid Fôttelycktan. Kommer man för tidigt i mål kan man ju försöka segla fram och tillbaka och få ytterligare 3,6 distansmiuter.

Vi gjorde bra fart men fick plattläns ner mot Bredungen. I den starka vinden var det jobbigt att styra Thallatha. Hon är jobbig att styra överhuvud taget. Måste ju passas hela tiden på rodret. Glömde naturligtvis bort att ta bilder. Hade ju tänkt utse Göran till fotograf under seglingen. Lyckades att vända mig om och ta ett hastigt kort mot startplatsen. Lite snett blev det, men bättre än inget.

Rundade Bredungen ca 07.40 och styrde mot Lysekil. Ingemar tog över rodret och jag skar i en revlina i första revet på storseglet, samt revade.

När Bohus Malmöns hamn försvann bakom "Kalven" frågade jag Erik och Ingemar vad de hade för åsikt om vi gick in till Malmön och käkade frukost. De tyckte bägge att det var ett mycket bra förslag. Vi rullade in kryssfocken, tog ner storseglet och beslog det och gick in och la oss i Marinans gästhamn. 35 minuter efter start låg vi gott förtöjd vid pontonbryggan.

Erik hade bjudit på "klämmor" när jag var och hjälpte honom med lite el i hans båt, en Vindö 22, veckan innan. Jag hade med en viss försiktighet påpekat att jag såg fram emot ett antal dylika på 12-timmarsseglingen.

Visst - han hade fått Eva att fixa ett stort antal. Vi drack kaffe, käkade "klämmor" eller tunnbrödsrulle som det väl också kallas. Den som nånstans skrev; "En saligt god tunnbrödsrulle som smakar gott även hemma i stan men allra bäst på en liten fjälltopp efter att man har gått alldeles för många gånger upp och ner för en brant." har aldrig smakat Evas klämmor i Bohus Malmöns hamn efter en bruten 12-timmars segling. Det finns väl ingen gång när mat smakar lika bra som på sjön!?

Frukostrasten blev lång med mycket prat om båtar, segling, naturhamnar och leder. Sjökortet var ju framme och jag plockade fram Kryssarklubbens hamn och farledsbeskrivningar för västkusten. De är en god grund när man pratar om erfarenheter av olika naturhamnar och smygleder.

Vi tog en promenad. Gick förbi äldreboendet och tittade på "vargarna" som man placerat på utsidan. Sotenäs kommun är en av de vargtätaste kommunerna i Sverige. På Norden Ark - avelsstationen för utrotningshotade djur - finns ju ett antal livs levande vargar, Canis lupus, i sitt hägn.

Runt om i Sotenäs kommun finns det vargar, av ett annat slag, lite var stans, speciellt på Bohus Malmön

Ordet varg kan också användas om något som går snett i en tillverkningsprocess. Enligt ordboken kan det betyda "tekniskt fördärvat arbetsstycke", och när man råkar åstadkomma detta vargar man. Varg har i första hand förknippats med stenhuggeri, men också plåtslagare och snickare talar om varg. Och det gör vi förresten alla. Nämligen om vi till exempel säger att det är vajsing på motorn. Ordet varg i betydelsen ’fel’ blev i 1940-talets Stockholmsslang till vaj (det är vaj på hojen) och någon gång på 1960-talet utvecklades detta till vajsing.

Dessvärre tog jag inget kort på samlingen av "vargar" som fanns på utsidan äldreboendet. Inte heller på Hilbert Eliasson, min gamle fackordförande under de år jag var kommunalarbetare. Hilbert kom upp från pontonbryggan där han har sin segelbåt medans vi betraktade de små konstverken i granit men som kasserats för att de hade en minimal skada någonstans.

Om inte vargarna var så bitska så var Hilbert det i stället och ifrågasatte vad vi gjorde på Bohus Malmön. Det är väldigt sällan vi ses nu för tiden, men vi möttes faktiskt hos Göstas fisk på Smögen när jag var där och köpte räk på order av hustrun. Även där ifrågasatte Hilbert mitt handlande;"Köpa rääger, när det finns färsk makrill". Nå ja. Det var ju inte så farligt. Vi har en rå men hjärtlig ton mot varandra här ute och man är van.

Nån bild på Hilbert tänkte jag inte på att ta när vi pratade med honom - och det hade väl egentligen kunnat kvitta. Nu mötte vi honom igen när vi nästan var tillbaka vid båten. Jag hade kommit in i fotograferingstagen, så jag knäppte en bild. Skall man hålla sig till den elakt råa men hjärtliga tonen kan man ju säga att varken bakgrund eller förgrund är speciellt vackra.

Skall man vara lite snäll, och det bör man väl egentligen va, kan man ju säga att Hilbert, förutom den röda kepsen, har "hjärtat till vänster och ett blod som pulserar rött" för att uttrycka sig med Tomas Boströms ord från hans sång "Kramfors". Tomas Boström trubaduren inte att förväxla med Thomas Bodström fd. S-märkt justitieminister.

Tyvärr kan jag inte hitta nån inspelning av "Kramfors" på "You Tube" inte texten till sången heller. "Kramfors" handlar om en man som avtackats efter sin pensionering och beskriver, med Tomas Bodströms underfundiga text, hur värdelös han känner sig - "sista förbrukningsdan var igår" - osv.

Däremot hittade jag titelspåret på skivan, där "Kramfors" ingår - "Till din blomstrande äng"

Vi fortsatte vår promenad förbi minigolfbanan och gick sedan mot den lilla hamnen mellan Malön och kalven. Det finns ju en kommunal gästhamn där. Långt mycket trevligare än den vid marinan där vi låg. Tänkte faktiskt inte på den. Hade jag gjort det hade vi gått in hit och lagt oss. Har ju inte varit på Bohus Malmön med båt mer än nån enstaka gång tidigare.

En promenad runt hamnen till "fyren" Snurran.

Fyren Svensholmen, byggd 1890 och renoverad 1973, skulle bytas ut mot en modern i plast. Entusiaster på Bohus Malmön organiserade så att fyren kom på plats uppe på Snurran, en halvö mitt inne i Bohus-Malmöns hamn. Fyren lyftes på plats av en helikopter från Hönefoss, Norge den 23 augusti 2003. Den ägs nu av föreningen och utrustas efter hand av ideella krafter. Fyren är införd i sjökortet som släckt, men fasadbelyst. Planer finns att tända den i framtiden med sektorer så att seglare och andra sjöfarare kan ledas in till Malmöns Hamn.

Vi hann nästan tillbaka till båten innan regnet kom. Träffade även kungshamnsbor från vår egen hemmahamn: De låg där med båt. Kommentaren"man får passa på innan alla "badgäster" kommer" är ju inte fel.

Åt middag bestående av den för vår del traditionella 24-timmars menyn. Rostbiff och potatissallad. Under tiden vi åt kom den stora kustbevakningsbåten en sväng in i hamnen.

När måltiden avnjutits i lugn och ro lossade vi förtöjningarna och började gå hemmåt. På väg upp mot Stallerännan mötte vi sjöräddningen. Det känns alltid tryggt. Vår sjökapten Ingemar hade aldrig gått leden norr om Keö, så vi gick den vägen.

Norr om Björnholmen och förbi Tullbodens Vattensportklubbs klubbstuga

Kryssarklubbens boj var upptagen. Det finns två har jag för mig. På Keö´s nordsida (till vänster på högra bilden) har kryssarklubben borrat i ett antal bergsdubbar och de finns naturligtvis en skiss på naturhamnen i publikationen "Västkustens Naturhamnar". Det finns en del intressant att berätta om Keö. Om folk som bodde där och en del annat. Men det får bli en annan gång.

När man rundat Keö och styr söderut igen får man två ensemärke att styra på. Djupet på rännan är 2 meter. Efter en liten bit får man två nya ensemärke på den äng som finns på Keö att styra på och man girar västerut igen.

Smygvägar är alltid intressanta att gå.

Eftermiddags kaffe i Hovenäset som syns rakt i fören på bilden i fråga. Det gäller ju att sträcka ut den tilltänkta färden så länge som möjligt.

Efter kaffet blev en ganska kämpig hemfärd i den starka vinden. Thallatha har ju ett stort vindfång och hydraldriften på propellern har nog sett sina bästa dagar och skulle behöva en genomgång. Vi gick för motor, men den orkade helt enkelt inte driva fram båten mot vinden, utan fick "kryssa" oss fram för att överhuvudtaget flytta oss framåt. Det är därför det ser ut som vi kryssar på sjökortsbilden nedan. Den orange strecken visar hemvägen och röd vår "35-minuters segling".

Det var skönt att lägga till i hemmahamnen efter en, trotts allt, "pen" tur på totalt ca 9 distansminuter på lika många timmar.

Ja - den mesta tiden gick väl åt till att prata med varandra och andra och så naturligtvis äta upp maten vi hade med oss. Det kanske är det viktigaste. Vi lever ju efter devisen; "Hade det inte varit för den goda maten, så hade vi aldrig seglat".

12-timmarseglingen då.

12 båtar var anmälda.

Tre startade, däribland vi.

Två båtar bröt.

Båten "Lina", en Johnsson 23 med Alf Andersson som skeppare. Startade vid Lysekil och fick problem vid Grundsund. När sedan även rullgenuan krånglade seglade de hem till Vindön.

Den andra båten som bröt var vi. Anledningen var nog ren bekvämlighet och kanske även att det kan va bra att ha besättning vid kommande seglatser.

Den båten som fölföljde var "Stormfågel" en Bavaria 41 H med Lars Tobin som skeppare. Man seglade 74,8 distansminuter men då båten har ett LYS-tal på 1,26 blev den omräknade distansen 59,4 distansminuter. Lars är ansvarig för 12-timmmarsseglingarna.

Gotska Sandön 2010, avresedagen

2011-05-21T16:18:00.000+02:00

Ännu en strålande dag - vår sista på ön - för denna gången.

Äta frukost, fixa maten för dagen, packa ner resten för hemresan, städa ur vårt rum.

Packningen som skulle direkt till båten lägger man på en av de gröna vagnarna. Fast man måste ju förstås lägga den på rätt vagn. Den ena för de som skall till Fårösund och den andra för oss som skall till Nynäshamn. Men de är tydligt märkta, så är man inte alldeles "förörad", så skall det inte va några problem. Det är framför allt skönt att slippa bära.

Anslaget anger att båten till Nynäshamn lägger till vid Las Palmas 16.45

Vi går "Prästvägen" ner mot västra stranden. Sedd från dynen så sträcker sig de fina sandstranden hur långt som helst åt bägge hållen.

Lite mer sjögång än de andra dagarna och en hel del måsar när vi närmar oss Bredsandsudden i norr. Det rörliga sandrevet som sträcker sig flera hundra meter ut i havet. Revet syns långt ut i det klara vattnet när det är lugnt.

Spår av fåglar i sanden, men även en död plattfisk. Att den har fått vara ifred för måsarna.

Trots att fyrens lyshöjd över havet är 41,6 meter, ser man den nästan inte från Bredsandsudden.

De första större stenarna vi stötte på efter den fina sandstranden fick bli vår första fikaplats för dagen.

Efter fjolårets vandring längs stranden mot Las Palmas, valde vi att gå upp mot fyren och ta en av de hårdpackade vägarna söderöver.

En liten spindel drog till sig min uppmärksamhet.

Utväxten på trädet satt i lagom sitthöjd om nån skulle vilja sitta ner och vila sina trötta fötter.

Blått och Gult om den svenska flaggan.

Efter ca 5 km promenad närmade vi oss Las Palmas och hittade ett skapligt ställa att slå oss ner i väntan på båten.

Vi var ju i mycket god tid. Trotts att besöket på ön har varit mycket angenämt, vill man ju inte missa färjan i alla fall. Till slut kom hon, en aning försenad. Enligt besättningen på "Gotska Sandön" så la man ner ganska mycket jobb på att leta reda på passagerare som saknades så att de inte blev kvar på ön.

Först skulle passagerarna från Fårö med sin packning iland. Sen lastade vi vår packning med langarkedja innan det var dags att embarkera och båten kunde avgå mot Nynäshamn.

Gotska Sandön försvinner allt mer men det dyker upp den ena segelbåten efter den andra. Gottland runt med båtarna länsande mot Sandhamn med spinnaker.

Fyra härliga dar är till ända. Vi har mycket kvar att se på ön. Hoppas att vi får möjlighet att komma tillbaka.

Oljetanken

2011-05-16T19:58:00.000+02:00

Sen jag köpte min motorseglare Thallatha för tre år sen, har jag funderat på att göra ren bränsletanken, men aldrig kommit till skott förrän för några dar sen. Båten är från 1979 och bränsletanken lika så. Att den tidigare ägaren gjort ren tanken betvivlar jag och det är möjligt att den inte rengjorts sen den var ny.

Man har ju hört talas om många som fått stopp på motorn på de mest olämpliga ställen pga skit i tanken, som satt igen filtren. En i min 24-timmars besättning fick stopp mitt emellan Skagen och Smögen pga skit i tanken, Nu va de två båtar i sällskap och det hela ordnade sig. En annan bekant fick stopp utanför Tjurpannan - det värsta stället vi har på Bohuskusten. Även den incidenten gick bra, men denna gången pga Sjöräddningen.

Själv fick jag stopp i kranen som sitter på tanken, under min seglats till Limfjorden 2008. Hade antagligen tappat en lite bit trassel i tanken när jag jobbade med den och trasselsudden satte sig i kranen och stoppade flödet av olja ganska ordentligt. Tanken hade jag byggt om och flyttat under vintern innan så den var i övrigt ren för skit.

RME´n (rapsolja) är ju godkänd upp till 7% inblandning. RME inblandningen är också skattereducerad för oljebolagen. Det som spelar roll är att den är lite dyrare att tillverka just tack vare inblandningen. Dock är det bara upp till 5% som man får skattereducering. Än så länge finns det inga oljebolag som blandar in mer än dessa 5%. Det blir alltså dyrare att tillverka i så fall.

För att få denna bakteriertillväxt så behövs det både vatten och bakterier. Bakterierna är levande organismer som behöver vattnet för att växa i antal till en sörja. Det behövs väldigt lite för att en ny bakterietillväxt sker. Så det finns ett par olika saker som kan förorsaka problem - vanlig skit och bakterier.

Nu hör jag inte till den oroliga typen som går och bekymrar mig för allt som eventuellt skulle kunna hända. Stackars människor som har det på det viset - att oroa sig för allt. För mig inträffar saker och ting när det inträffar och jag får lösa problemen efterhand när de uppstår. Jag har har haft segelbåtar med dieselmotor sen 1974, men jag har faktiskt aldrig gjort ren nån tank, mer än när jag flyttade tanken på storfidran. Har heller aldrig haft nåt problem med skit i tanken, mer än trasselsudden 2007 - och det var ju mitt eget slarvfel.

I fjol vinter körde jag mycket med dieselvärmaren i stort sett hela vintern. Hur mycket dieselolja jag fyllde på via femlitersdiunkar från bensinstationen (40 liter åt gången) vill jag bara inte tänka på. Dessutom rasade det ner snö från däcksalongens tak och rätt ner i tratten medan jag fyllde på oljan några gånger.

I sommar har jag köpt olja utan nån iblandning, men man har ju funderat på hur det ser ut nere i tanken. Det var med spänning jag skruvade av manluckan och pumpade ur de ca 15 litrarna som fanns kvar i tanken. En del skit kom upp när jag pumpade kunde jag se via den genomskinliga slangen. Det som fanns kvar svampade jag upp. Blev glatt överaskad att det var så lite skit i tanken. Tyvärr glömde jag att ta en bild innan jag torkade ur skiten med svampen, men det var nästan ingenting.

Den skiten som syns på bilden sitter så fast i tanken att det behövs mer våld än med en svamp och en trasa för att få bort det. Alltid trevligt att få glada överraskningar. Så småningom skall jag byta filter på motorn och fylla på diesel utan nån iblandning av RME. Dessvärre är det så mycket annat som kommer emellan och försinkar båtjobandet. Det var i alla fall väldigt skönt när jag kunde skruva tillbaka manluckan och veta att det inte finns nån skit som ligger och skvalpar i tanken.

Muggebigge

2011-05-15T14:01:00.003+02:00

Ja man kan få många konstiga associationer.

Att ha varit scout och scoutledare i många år har naturligtvis satt sina spår - därav rubriken. Ett visst båtintresse gör ju inte saken bättre.

Var en sväng om Hasselösund i går eftermiddag. Många vet säkert inte var Hasselösund ligger. Det visste inte en arbetskompis från Hamburgsund heller. Fast han jobbat på elverket i Sotenäs väldigt länge.

Han kom och berättade att han tyckte att Smögare var några "snodiga" personer. Han hade varit i ett hus som ligger på Kännevägen, med postadress Smögen. Plötsligt hade mannen i huset sagt; "nu får du klara dig själv för jag skall åka till Smögen". När arbetskompisen berättade detta sa han lite frustrerad; "men han va ju på Smögen".

Jag var då tvungen att tala om hur det låg till. Kännevägen ligger i ett samhälle som heter Hasselösund och detta samhälle ligger på en ö som heter Hasselön. Hasselön är ihopbyggd med grannön Smögen med en smal vägbank vid Nya Hamnen. Nya Hamnen är en bredare del av sundet mellan Hasselön och Smögen. Att sen såna som inte har en aning om detta förhållande, och kanske många därtill, kallar bägge öarna för Smögen är en annan sak. För en äkta "Sunnare" är Hasselösund definitivt inte Smögen. Inte för mig heller, trotts att jag är "Bäckevigare".

Jag var alltså på Hasselösund. Det passerade ett antal båtar. De flesta såg jag som vanligtvis inte, det finns ju en sån massa båtar och de flesta är för mig helt ointressanta. Så kom det en segelbåt av mahogny seglandes på storseglet. Konstigt - den la jag märke till genast.

Kompisen Stefan´s FinGal Rosa II i förgrunden och Roparebacken och ABBA´s Hagabergsfabrik i bakgrunden.

Mahognybåten gick in mot Hasselösund. Jag trodde de skulle lägga till eller ankra på svaj. Det är ganska vanligt att båtar ankrar i bukten norr om Hasselön. Bukten bär ju det ärevördiga namnet Kungshamn. Det är efter denna ankringsplats som de sammanslagna samhällena Gravarne&Bäckevik och Fisketången tagit sitt nya namn.

Att Stefans FinGal kom med i förgrunden på de bägge bilderna får vi väl stå ut med. Rosa II är ju en grann båt, speciellt efter att Stefan målat, det tidigare solblekta, ljusblå överbygget, vitt.

Man tog ner storseglet och beslog det. Med den digitala tekniken klippte jag ur och förstorade båten ur bilden till väster. En grann båt. När jag tittade efter båten en stund senare var den borta. Fick se hur den för motor försvann mellan Grindholmen och Stenshomen för motor, på väg norröver.

En mahognybåt med ruff. Därav rubriken. I scoutsammanhang sjungs det många sånger med udda texter tex vid lägerbål. "Muggebigge" är en av dem.

G                 
Mugge Bigge Mugge Bigge tuff, tuff, tuff, 
    D7            G
mahognyskrov med ruff, ruff, ruff.
                   
Mugge Bigge, Mugge Bigge tuff, tuff, tuff,
   D7              G
det är min seglar sång.
A7
Ut jag styr, så skummet yr
                      D7
vågorna gungar och vinden vänder.
   G
Mugge Bigge Mugge Bigge tuff, tuff, tuff, 
   D7             G
mahognyskrov med ruff, ruff, ruff.

Mugge Bigge, Mugge Bigge tuff, tuff, tuff,
    D7             G
det är min seglar sång.

Här i en något annorlunda  version än den jag är van vid.

Men gänget som sjunger den är nu namnkunniga

Över ens

2011-05-12T12:46:00.000+02:00

Hade ett ärende ner till båten i går kväll för att kolla lite. La mig på kojen i förpiken en stund medan jag funderade. Det är något speciellt att lägga sig i båten. Förstår egentligen vad det är. Men något visst är det.

Ett par av mina arbetskompisar har haft lite större båtar. För några år sen ringde jag till en av dem på hans jobbartelefon. Han brukade alltid svara på den antingen han var i tjänst eller inte. Efter att ganska många signaler svarade en mycket sömnig man. Han hade gått ner i båten och lagt sig på kojen precis som jag - fast han hade somnade.

Medans jag låg på kojen hörde att ett par fiskebåtar kom in i hamnen och lägg till vid kajen på andra sidan. Jag kände det också i viss mån när de gick förbi. Förr fanns det ju massvis med fiskebåtar i alla hamnar. Nu finns det bara några stycken kvar. Några enstaka på Smögen som ligger i Nya Hamnen. Ett par på Hasselösund, nån i Väjern. Ingen i Gravarne. Där låg man, när jag var ung, i tre hamnbasänger. Den hamn där det ligger flest fiskebåtar nu för tiden är i hamnen på Fisketången, men inte mer än en handfull. Förr i tiden var det fullt med båtar i hamnen och det låg en hel del på "bryggan" på andra sidan samhället. När man skulle och jobba på fiskebåtar som hörde hemma på Fisketången var alltid fråga; "Ligger dom i hamnen eller på bryggan". Bryggan var Ångåtsbryggan i Tångenrännan, där det står 5 kn på sjökortsbilden nedan.

När jag hade funderat klart och skulle gå hem, hade det hunnit att bli ganska mörkt. Om jag aldrig varit nere vid båten när det varit så mörkt under de två somrarna som jag legat på min nuvarande plats kan jag inte säkert säga. En sak som slog mig var inseglingsfyrarna. De lyste så oerhört starkt. Det kan ju också tänkas att man satt i starkare lampor. Thallatha ligger nästan i enselinjen. Om nån skulle envisas med att hålla enselinjen även efter att man kommit in i hamnen, finns ju en risk att man blir påkörd. Men den risken är ju ganska liten.

Fiskebåtarna går nästan aldrig in farleden in i hamnen i sin helhet. Man går sydost om Klåvholmen och i rännan mellan Klåvholmen och det lilla skäret och bränningen öster därom. För dom större fiskebåtarna kan det inte va så mycket mer plats än att de precis kommer igenom. Ja den vägen går väl nästan alla som skall väster eller norrut, så även jag.

Sommartid ligger det en pontonbygga mellan fastlandet och Klåvholmen, som hindrar genomfart norr om Klåvholmen. Trots att det är en minimal omväg att gå runt Klåvholmen, känns det lika skönt varje gång pontonbron är borta och man kan gena genom Tångens badplats.

Vintern har varit på tok alldeles för KORT

2011-05-07T18:40:00.000+02:00

och sommaren kommer, som vanligt alldeles för snabbt på.

Efter ett liv som hantverkare och i serviceyrke har våren alltid varit en förfärlig tid. Allt skall va klart innan sommaren. Efter semestern har det hänt några gånger att man har blivit uppsagd pga arbetsbrist.

Nu råder ju inte riktigt samma förhållanden, men känslan att våren är en förfärlig tid kvarstår.

Förra vinter gjorde jag ju en hel del jobb på Thallatha. Egentligen inte så väldigt mycket, men med tanke på jag är "kroniskt trött" så var det ju ändå en hel del. Jag fick ju inte heller båten seglingsklar förrän i augusti. Då hade jag 4 dar att segla. Under dessa fyra dar hade jag kulingvindar med som mest upp mot 20 m/sek. Fjärde dagen fick jag magsjuka.

Inför denna vintern bestämde jag mig för att inte dra igång några nya projekt i båten, utan göra klart det jag hade börjat på. Som läget är nu så har jag nästan inte gjort något i båten på hela vintern. Det har varit så mycket annat som kommit emellan. Det börjar bli dags att lämna min lånade vinterplats och lägga mig på min egen plats längst ut i hamnen.

Jag har ju haft en täckning över sittbrunnen de tre senaste vintrarna. Det är ganska skönt när man skall ner i båten och jobba att kunna krypa in i det extra utrymme som täckningen ger. Börjar bli riktigt van att både sätta upp och riva er den, så det blev nästan som i Povel Rammels visa om Kokosnöten. "Rivningen blev lätt, den enklaste mans sett.....". Jag nu blev det ju inga såna skador på båten av rivningen som det blev i visan. Däremot hade det väl blivit lite skitigt under vintern.

Dags att slå under seglen. Jag har ett minimalt storsegel på 7,5 m2. Vi kallar det ibland på skoj mesan. Maxgenua som jag har på rulle på förstaget är på 26,5 m2 och så har jag en mindre genua på rulle på ett kutterstag (inre förstag) Hur stort det är vet jag inte exakt, eller rättare sagt - kommer inte ihåg, men det ligger mellan 15 och 20 m2.

Seglarkompisen Ingemar kom vägen om medan jag höll på med seglen och vi talade lite om vårens 12-timmarssegling som går av stapeln sista lördagen i Maj den 28;e.

Det är inte ofta jag ser Thallatha med seglen uppe och passade på att gå runt hamnbassängen för att ta kortet. Thallatha hade varken namn eller segelnummer när jag köpte henne. Försäkringsbolaget ville ha ett tillverkningsnummer på båten, men jag hittade inget. Ringde till Kryssarklubben och fick ett SXK-nummer, som ju är ett personligt nummer som jag kan ha på alla mina båtar nu och i framtiden. Jag ville ha det kortaste de hade. Det blev 112.

Detta har fått mig att tänka på en historia från den tiden jag började segla. Den scoutkåren jag var med i fick en gammal gaffelriggad bohusjulle av en nedlagd sjöscoutkår. Båten hade legat på land i flera år och de flesta borden hade stora torrsprickor. Jag fick ansvar för båten och lyckades, med olika metoder, få sprickorna under vattenlinjen tätar. Sprickorna i bordläggningen ovan vattenlinjen blev aldrig täta. Ju hårdare man seglade ju mer vatten sprutade det in.

Kårschefen, som hade ett förflutet som kappseglare, sa vid ett tillfälle; "Detta är en typisk sån båt som man måste va tre man för att segla. En som kryssar, en som länsar och en som ropar på hjälp".

Detta visdomens ord har jag tagit fasta på.

Kryssa har jag i viss mån lärt mig genom åren. Mina kryssbogar blir väl inte optimala. Har svårt att hålla uppe koncentrationen och har inte ett spår av tävlingsinstinkt. Dessutom styr jag ofta med autopilot. Däremot har jag kryssat mycket under de närmare 50 åren jag seglat. Nån tänkare har sagt; "Måste man kryssa, så är man på väg åt fel håll". Kan kallt konstatera att jag för det mesta är på väg åt fel håll.

Länsa har ju en dubbelbottnad betydelse i seglingsammahang, och det var väl det som var meningen. Att segla med vinden kan ju tyckas va enkelt, men det kan va både farligt och svårt. Det var nog den andra betydelsen som egentligen avsågs. Att tömma båten på vatten.

På Thallatha har jag både manuell och elektrisk länspump. Dessutom finns det utrustning för att länsa på det mest effektiva sättet som finns; "En rädd man med en spann". Så alternativa lösningar för att länsa Thallatha finns.

För det tredje mannen, som skall ropa på hjälp, finns också hjälp att få - segelnummret - 112.

Min gamla kryssarklubbsvimpel har sett sina bästa dagar efter att ha suttit uppe under tre vintrar. Köpte ny när jag var på båtmässan i Stockholm i våras. Passade på att byta den efter att jag slagit under seglen. Det blev en viss skillnad.

Skitigt på däcket hade det blivit, som sagt. I ärlighetens namn, så hade jag faktiskt inte gjort rent däcket under fjolåret heller. Jag blev ju inte klar med båten, så att det gick att använda den, förrän i mitten av augusti. Passade på att köra över däcket med rengöringsmedel och högtryckstvätten, när man kunde stå på bryggan och göra det sista på jobbet. Även det blev en avsevärd skillnad.

Efter lite småpyssel, på lördagsförmiddagen var det dags att tacka för oss för denna vinter, kasta loss och gå till den ordinarie båtplats längst ut i hamen. Missade första tilläggningsförsöket. Det blåste östlig vind. Fickvinden i aktern. Gick alldeles intill Y-bommen och tog tag i en av byglarna på bommen med båtshaken och båtshaken delade sig i två delar.

Man känner sig ganska dum när man står med halva båtshaken i handen och båten lägger sig tvärs pga vinden. Bara att gå ut och göra om. Denna gången hakade jag fast förtöjningsänden direkt. Satte fast de övriga förtöjningsändarna i Y-bomen och i bryggan. Jag har faktiskt fem stycken, som jag brukar lägga fast med, plus en lina från de orangea bojen som syns till höger, en bit akter om Thallatha. Men linan från bojen lägger jag bara på om det är riktigt skitväder med vind från öster, dvs rakt in genom hamninloppet. Förra sommaren kan jag inte minnas att jag använde den en enda gång.

Kunde konstatera att jag fått en ny bryggranne. Killen, en gammal kompis, som hade platsen bredvid tidigare, talade om att han skulle säga upp platsen, när vi talades vid i höstas. Det är för övrigt han som tagit bilden på den gaffelriggade bohusjullen, Bris, lite högre upp.

Från och med nu är det sommar. Hur kan jag va så säker på det? När Thallatha ligger på sin sommarplats så är det sommar, för det har jag bestämt.

Gotska Sandön 2010, dag 3

2011-05-02T17:53:00.003+02:00

Vi vaknade till en ny strålande dag. Käkade frukost och packade våra ryggsäckar.

Denna dag valde vi att gå förbi Kapellet och ta vägen mot Gamla gården, den vägen vi gick hem dagen innan.

Efter ett par km finns det en alternativ väg som går väster om den "vanliga vägen". Den kallas "Ekmans bilväg".

Oskar Ekman var fyrmästare på Gotska Sandön och han byggde en jakt- och fiskestuga 1926 vid S:t Annae. Den som idag kallas Nymans. Eftersom den kallas "Ekmans bilväg", misstänker jag att att Ekman, dels hade bil för att åka till sin stuga och att det var svårt att ta sig fram med bilen den gamla vägen. En aning bättre ur framkomlighetsynpunkt var nog kanske vägen. Bilarna förr hade väl lite högre markfrigång. Att vägen var en aning längre har ju ingen betydelse, speciellt inte om man åker bil. Trotts ihärdigt letande på internet kunde jag inte få fram några uppgifter, men jag har för mig att jag läst något om vägen nånstans.

Efter en stunds promenerande på "Ekmans bilväg" anslöt den till den vanliga vägen. Vi tog smygvägen in till Gamla Gården. Där ett av gängen som besökte ön hade slagit sig ner för en fikastund. Vi gjorde slog oss ned vid ett bord intill och avnjöt vårt kaffe. Efter en stund fick vi sällskap vid vårt bord av ett par andra vandrare.

Efter fikat fortsatte vi söderut mot Hamnudden, som är den sydvästra udden på ön.

på Samma dag som fyren vid e någon gång under 1980-talets första hälft. Redan i början av 1970-talet hade fyren tjänat ut och

Sandöns första automatiska fyr hade byggdts på Hamnudden sommaren1913 av fyringengör Hultman. Ett 12 meter hög betongfyr som placerades ca 10 meter från strandkaten. En liknade byggdes samtidigt på Kyrkudden. De tändes den 13 juli 1913, samma dag som fyren på Tärnudden släcktes. Fyren vid Hamnudden blev vågornas rov nån gång under början av 1980-talet trotts visst förstärkningsarbete.

En modern, stagad stålmast med fyrljus har ersatt den gamla fyren. Den nya restes, 1971 och drivs av solceller med batteriuppbackning. De sorgliga resterna av den gamla betongfyren syns på bilden till vänster.

Nästan hela Gotska Sandön består av sand, med inslag av sten och grus. När stenarna renspolats från sanden genom vattnets inverkan, kan det va vackert med de olika skiftningarna i färg och form

Man skall inte frestas till att ta med sig några stenar hem. Dels är det förbjudet och dels kan man reta Sandögubben - eller!? Det var bara stenarna som jag upplevde vackra vid Hamnudden. På vår väg vidare österut såg vi en mängd fjärilar-

Fyrmästaren Karl Bourgström lät omkring 1900 bygga en jakt- och fiskestuga vid S:t Annae som idag kort och gott kallas "Bourgströms". Stugan är känd genom författaren och konstnären Albert Engströms bok "Gotska Sandön". I boken finns stugan avtecknad, både utifrån och inifrån och ser idag ut precis som den gjorde då. Inne i stugan finns ett antal dekorationsmålningar på skåpdörrar och lådfronter. Målningarna är gjorda av Albert Engströms dotter Malin som var gift med Karl Bourgströms son, Bror. Stugan och uthusen är delvis byggda av strandvirke och vrakgods, källaren är förmodligen en gammal kajuta. Skåp och annat från båtar har bidragit till inredningen, och några av de små fönstren utgörs av gamla båtventiler. Stugan användes som sommarställe fram till 1970 och siste private ägaren var Bourgströms sterbhus.

En hel del vrakvirke ligger på stranden vid S:t Annae. Inte speciellt vackert, men det är ju som det är.

Ca 300 meter öster om Bourgströms ligger Nymans stugor. Den första stugan byggdes 1926 som jakt- och fiskestuga av dåvarande fyrmästaren Oskar Ekman.

Bodarna och båthuset tillkom senare. 1941 köptes stugan av sjöfartsrådet Jaques Nyman, uppvuxen på Sandön som fyrvaktarson. Han använde stället som sommarstuga fram till sin död 1970. Vid stugorna finns en brunn med drickbart vatten. När man har vandrat långt kan det vara skönt att ta en svalkande klunk av det friska och kalla vattnet, och vi passade på att fylla våra tomma flaskor.

Och så var det ju det där med blommor i olika färger. Gul fetknopp är ett namn som kommer för mig - Sedum acre. I övrigt skall jag nog inte försöka namnge vare sig på svenska eller latin.

"St ANNAE UDDE" står det på skylten. Bukten på bortsidan är i stort sett ren för vrakgods och med en ganska fin sandstrand.

Fast riktigt tyst har jag ju alltid haft svårt att hålla. Kan det till vänster möjligen va Martorn eller som den ibland också kallas "Kostertistel". Den skall ju växa i det här området på Gotska Sandön. Jag har aldrig hittat nåt exemplar på Koster - fast jag letat, men intill fyren Morupps Tånge på Hallandskusten har jag sett "Kostertisteln".

För bilden till höger ger jag mig på ännu en vild gissning - Strandkål

Klockan började närma sig tolvslaget, och för en bohuslänning är det ju middag klockan 12.00 - antingen man har något att äta eller inte.

När vi då också hittade ett perfekt matbord på denna inbjudande plats, var det dags att duka fram dagens kulinariska höjdpunkt.

Frystorkad Chiliconcarne som fick dra i fem minuter i varmt vatten från termosen. Rågkakor med Kvali´s skinkost på tub och Sandöns kristallklara vatten nyss uppumpat från Nyman´s brunn. Dock skämmer ju ettiketten på flaskan en del, men det gäller ju att återvinna så mycket som möjligt.

Jag måste erkänna en sak. Badkruka som jag är passade jag på att bada i havet, för att möjligen slippa duscha i lägerbyn till kvällen. Östersjöns vatten var betydligt varmare än Gotska Sandöns källvatten.

Ytterligare vackra stenar, ett gamlat spant från ett förlist fartyg och så en segelbåt som närmade sig stranden, antagligen för att ankra.

Hade egentligen tänkt att vi skulle ta oss upp till vägen som går parallellt med den södra stranden, men gjorde nog en tanke miss, eller rättare sagt jag tänkte inte alls, utan stretade på österut. Mycket tungt att gå och till slut var terrängen sån att det gick att ta sig upp på dynen.

Kaffepaus naturligtvis och jag passade på att luta mig tillbaka och ta ett kort upp mot himlen mellan tallkronorna precis som dagen innan. Vi hade gått långt och det hade varit tungt. Pga det något taskiga vägvalet hade vi också missat en del som vi hade tänkt att titta på.

Nu var det närmaste vägen hem som gällde. Vi följde åsen en bit österut tills vi kom ut på vägen, strax ovanför Tärnudden. Men ett besök där får bli en annan gång. Vi hade nästan en 8 km promenad framför oss.

På en sträcka av vägen var det en massa konstiga små hål/kratrar i sanden. Vi funderade mycket på vad det kunde va.

Nästa dag när vi promenerade på Bredsandsudden, träffade vi två av karlarna i gruppen som fikat vid gamla Gården på förmiddagen. Det var ju ett gäng mycket naturintresserade människor. Jag kunde inte låta bli att fråga om de visste vad groparna var, och det visste dom - Myrlejonsländor´s fångstgropar. De bygger dessa fångstgropar och ligger längst ner med huvudet strax under hålet. När en myra eller nå annan mindre insekt kommer och ramlar ner i gropen bli de uppätna. http://sv.wikipedia.org/wiki/Myrlejonsl%C3%A4ndor

Vi hade ju sett mycket vackra blommor under vår promenad. Även denna vitmossa eller är det fönster- eller renlav. Googlade på ordet och fann genast att inte heller denna del av växtligheten är helt enkel. http://sv.wikipedia.org/wiki/Vitmossor Jag är ju som sagt ingen biolog. Ändå är det vacker i all sin enkelhet.

Strax innan det sk Schipkapasset tog vi ytterligare en fikapaus. Det var på samma plats som vi satt och fikade under vårt dagbesök 2009. Hittar man nåt bra gäller det ju att hålla fast vid det. Sen fortsatte vandringen genom passet över Höga åsen.

Skyllten berättar

Schipkapasset

Vägen går här över Höga åsen och byggdes för att man med häst och vagn skulle kunna utföra transporter till och från Tärnuddens fyrplats. Namnet härrör från ett pass som ligger i Bulgarien på 1333 meters höjd över havet.

Att passet på Gotska Sandön fick detta namn beror på, berättar man, att fyrpersonalen grävde ur och byggde vägen samtidigt som vinterkriget mellan Ryssland och Turkiet år 1877-1878 pågick. Från detta ställningskrig utsändes en stående kommuniké som innehöll ”från Schipkapasset inget nytt”. Kriget stod alltså stilla. Arbetet i passet på Gotska Sandön, där man gjorde all grävning för hand, gick mycket långsamt. Fyrvaktarna började därför, efter varje arbetsdag, att till fyrmästaren rapportera ”från passet inget nytt”. Därefter började man även kalla detta pass för Schipkapasset.

Det var ganska skönt när vi kom till skylten som talade om att det var 600 meter kvar till Fyrbyn. Det innebar ju att det bara var ca 500 meter kvar till vår stuga. Vi hade nog gått närmare 2,5 mil under dagen. Det är hårt för en gammal orkeslös gubbe. Jag stöp i säng och gjorde i stort sett inget mer mer den dagen.

Nästa dag skulle vi åka hem. Man hade ju hoppats på att det skulle bli så dåligt väder att båten inte kunde gå till Gotska Sandön och att vi hade blivit tvungna att stanna några dar till på ön, men så såg det inte ut att bli. Man kan inte ha tur alltid. För att ta till en sliten klyscha från filmens värd; "Vi hade i alla fall tur med vädret".

Båten kommer till Gotska Sandön 16.45. Var sen skulle lägga till, det skulle stå anslaget på anslagstavlan.

Vi hade ju nästan en hel dag kvar. Men den skall jag berätta om i ett kommande inlägg.

Smoegen

2011-04-21T15:19:00.007+02:00

Hade ett ärende till Smögen, ganska nära den berömda bryggan. När jag tittade ut genom ett fönster på huset som jag besökte, var det en båt på väg in i hamnen. En Overseas 40. Ritad av Rolf Eliasson. En ganska skaplig båt. På en kort stund kom det flera andra båtar.

Innan jag åkte hem tog jag en sväng på bryggan.

Det är inte så ofta jag som "Gravare" (Kungshamnsbo) tar en promenad på Smögebryggan. När det var senast kommer jag inte ihåg. Hamnkontoret vid fiskhallen har jag i varje fall inte sett tidigare.

Att man rivit den byggnad där Bobo Syversens höll till med sitt segelmakeri hade jag heller inte sett. Det låg på kajen framför den gula boden, som för länge sen var "Sewerinssons ved och kokslager". Senare blev det Bröderna Samuelssons hummermagasin. Den vita byggnaden i bakgrunden är "Syversens segelmakeri" som flyttade verksamheten till Mölndal för nåt halvår sen. Tydligen skall det bli bostäder i en stor mängd på hela denna del av Kleven.

Att säga en strid ström av båtar, är väl att ta i, men det var inte heller så få som gick in i Smögenhamnen denna tisdagskväll. När jag kom in en bit på bryggan kom en norrman och frågade om den grävmakinen som höll på att knacka ner skronstenblock till mindre stenbitar, skulle hålla på hela kvällen. Jag hade dock ingen aning, men ljudet var en aning tröttsamt att höra på.

Byggnaden som tidigare var Hugossons plåtslageri blev ju kraftigt brandskadad för några månader sen. Resterna var rivna och en ny byggnad är på väg att uppföras. Nåt plåtslageri blir det ju aldrig där mer, men det är naturligtvis många som vill ha en lokal där man kan kränga "krimskrams" till badgästerna i - sommartid.

Jag gick inte hela bryggan inåt. Det blev hastigt ganska kallt och jag vände när gästbåtarna upphörde och jag kunde se bron över "Smyghålet".

Sist jag var nere på den inre delen av bryggan, var när den reparerades. Jag blev nedskickad för att kolla på ett kabelfel på gatubelysningen. Man hade rivit en bra bit av bryggan och då åkte en del kablar med. Som tur var kunde en annan arbetskompis komma ner, så vi kunde jobba på var sida av den nedrivna bryggan. Det är väldigt långt om man skall gå runt hela tiden, när man skall felsöka. Vi hittade felet och kopplade belysningen provisoriskt. Nu såg bryggan mycket finare ut i den delen än när jag va här sist.

Det låg ett antal gästbåtar längs bryggan. Mest segelbåtar, men också en och annan motorbåt. De allra flesta var norrmän.

Förutom de seglare som rörde sig på bryggan, fans det även en och annan tidig "badgäst". Dvs såna som köpt upp nåt av husen på Smögen och tillbringar mycket av sin tid på ön.

En och annan smögare träffade jag också och det blev en pratstund med ett par av dem. Man förfasade sig över alla de lägenheter som skall byggas på Kleven. En siffra på 150 lägenheter nämndes och även en bro över hamnen.

Ett projekt som redan är klart är att i stället för det fallfärdiga ruckel som tidigare innehöll diskoteket DIX, har man byggt ett hus med 12 lägenheter. Ett pris på 2,5 miljoner för en lägenhet på 80 m2 nämdes. Om det stämmer så tycker jag inte det var så farligt, med tanke på läget. Det är den större byggnad som syns lite till höger i bild på andra sidan hamnen i bilden ovan.

När jag talar med ortens folk om turister, de vi vanligtvis brukar kalla för badgäster, så stämmer resonemanget mycket väl överens med budskapet i Nils Amecks dikt, Badgäster.

Jä har grunna påt hundrevis gånger

ö jä trur jä järt en gång te

Hörre tar alle dässe badgäster väjen

söm en um såmmarn på brygga kan se.

Ja, jä töcker döm verkar sö snodi

söm döm ente skulle passe alls

i lau mä vanle ordentle fölk

mä ett hart jobb te vardavals.

Nej, jä töcker döm verkar ha komme

ifrå en cirkus mä vilde djur,

men dä finns jo döm söm ä hyggle

ö ente alls skulle passa i bur.

Här kommer de stivanes brune ö svarte

mä skokräm på armar ö ben,

men tänk vecket arbe te hösten

ö skrubbe sä fullständit ren.

På nättare höller döm hemmelens testan

umaulet dä ä ö få söve.

Döm trur vesst att ve här på Smouen

ä fullständit fullkommlet döve.

Nej jä ligarnte badgäster alls

ö jä vell gärna väre i fre

förr jä har fått ett papper på posten

söm jär sager ö ting svåre ö gre.

Ja, jä har grunna påt hundrevis gånger

ö jä trur jä järt en gång te:

Hölles kan skatteverket vedda

att jä hyrt ud te badgäster för fyretusentre.

Översättning den korta versionen; Vi tycker att turister är tröttsamma, men vi vill gärna ha deras pengar. Jaja.

"Badgäster, badgäster fullt overallt ...." lyder en annan nidvisa om turister. Men i ärlighetens namn. Turisterna har nog en ganska stor ekonomisk betydelse för en liten kommun som vår.

När jag kom tillbaka till "Snusfronten", som ligger mellan den ljusgröna och ljusblå strecken på bilden nedan, träffade jag Casper Ljungdahl. Badgäst från början, men som blivit Smögen trogen. Jag fick också se bilden nedan, som var uppsatt på stenmuren och kunde inte låta bli att ta ett kort på den. Casper, som är kunnig i Smögens historia, hade många intressanta detaljuppgifter rörande bilden att berätta. Dessvärre är mitt minne bra,men kort.

I samband med en diskussion på Marin Guiden för några år sen tog jag en bild över Smögenhamnen som i sin helhet finns längre ner i inlägget. Jag klippte ut en bit av bilden som stämmer överens med ungefär halva den gamla bilden. Markerade med olikfärgade streck byggnader som jag kan känna igen på bägge bilderna.

Rött streck - visar på det hus som i min ungdom var Strannes järnaffär. Huset på den gamla bilden brann ner och ersattes av ett nytt men på samma grund.

Orange streck - visar på det sk. läshuset, ett smalt hus, byggt av Carl Samuelsson, på vars övervåning fanns ett rum där gästande fiskare kund fördriva sin tid på Smögen med att läsa uppbygglig literatur. Exakt hur det hela fungerade vet jag inte, men jag var där en gång varje vinter, under de tolv åren jag läste elmätare på Smögen.

Gul streck - är Syversens gamla segelmakeri, där Ingemar Syversen sydde seglen till min första egenbyggda segelbåt - en PoP16.

Ljusgrönt - streck är Gamla posten på Smögen, byggt 1898. Snusfronten är väl den långa ljugarbänken på husets östra sida.

Ljusblått streck - i huset hade Putte Fredriksson herrfrisering och elfrman Andersson & Hansson verkstad och lager i källaren för länge sen.

Skärt streck - I boden hade Syversen riggverkstad.

Det finns naturligtvis mycket som gick att berätta om ett gammal bild, men för en annan som har begränsad kunskap om Smögen hade det krävts ganska omfattande faktasökning, och jag hade från början bara tänkt slängt ihop ett snabbt inlägg som ren utfyllnad. Lite fakta sökte jag ändå och hittade denna sida. http://www.smogenbryggan.se En del intressant och många fina bilder för den som vill veta mer om Smögenbryggan både historiskt och i nutid.

Jobbade som "hoppilandkalle" på färjan Ägir 1967 och 68 för skepparen Albert Hansson. Vi la till vid "snusfronten" två gånger varje timme. Så just vyn ovan har jag sett ett antal gånger.

När Äger slutade gå mellan Gravarne och Smögen köptes hon av Restaurang Magasinet och gick i några år tvärs över Smögenhamnen. Det är aktern på Ägir som vi ser till vänster i bild, där hon ligger förtöjd vid Magasinet. Magasinet är rivet för att ge plats åt en massa lägenheter och jag hörde av Albert Hansson son att Ägir låg på Edshullshall.

Under tiden jag stod och och talade med Casper Ljungdal, var det något i hamnen som drog till sig min uppmärksamhet - en säl. Det är ju vid såna tillfälle man saknar systemkameran.

Jag hade hört talas om att det skulle öppnas ett segelmakeri i närheten av Smögenbryggan. På vandringen på Sillgatan upp mot torget, såg jag skylten "Segelmakeri" på det Gula huset som har adressen Sillgatan 4.

När jag gick för huset nån da senare, va själva segelmakaren på plats. Den stackarn som fått överta pappa Ingemars roll som "min segelmakare". Bobo Syversen, som jag under årens lopp plågat med allehanda mindre jobb på mina segel. Jag har nog bara köpt ett nytt segel av honom. Men han är alltid lika serviceinriktad och brukar lösa mina segelproblem snabbt och elegant.

Nu har han flyttat närmare det gamla segelmakeriet och är nog betydligt lättare att hitta för seglare med segelproblem som ligger i Smögenhamnen. Vi får hoppas att Bobo kan fortsätta som segelmakare i många år till. Den dagen han, med ålderns rätt, slutar är det väl färdigseglat för en annan med.

Bobo är mannen med röd tröja i dörröppningen. Den vithåriga killen, eller är det möjligen en tjej, längst ner till höger i bild, är företaget trognaste medarbetare.

Sen skall de visst ha ett lite bredare sortiment att sälja till det stora flertalet badgäster som inte drabbats av sjukan - segling.

Gotska Sandön 2010, dag 2

2011-04-12T10:58:00.003+02:00

Sommaren 2009 gjorde vi ett dagsbesök på Gotska Sandön med båten från Nynäshamn. Det gav mersmak.

Sommaren 2010 bokade vi tre nätter på ön. Jag har tidigare berättat lite om resan dit. I ett annat inlägg berättar jag lite om Ön´s historia ur ett toalettperspektiv. Även Heidenstamsfyren har jag skrivit om i ett inlägg med utgång från vårt besök på ön 2010.

Det finns mycket mer att berätta om vårt besök på ön och de vandringar vi gjorde och de platser vi besökte.

Efter att ha ätit frukost andra dagens morgon packade vi våra ryggsäckar med det vi kunde behöva över dagen. Ett par termosar med varmt vatten, några brödkakor och tub med smältost, frukt och några flaskor med vatten samt frystorkad lättviktsmat mm.

Har på kartan markerat den väg vi gick. Kartan och bilderna kommer upp i ett större format om man klickar på dem.

Vi gick förbi toaletterna och ut på "Prästvägen" om går ner mot västra sidan. Det var ganska tungt att gå i den lösa sanden på vägen. Man kör nog på vägen med traktorer när båten lägger till på den sidan.

Trotts att det var ganska torrt i sanden fanns det många olika slags blommor, alla lika fräscha som denna gula. Tyvärr är jag igen botaniker, så jag har ingen aning om vad det är. Men jag tycker blommorna är fina ändå.

Tog första avtagsvägen till vänster och började gå söderut. När vi närmade oss havet fanns denna lilla byggnad. "Kabelboden" stod på min karta. Med ett förflutet i elbranchen associerar man lätt till elkabel. Kabel kan ju också ha betydelsen grovt, lätt elastiskt tågvirke som används till bogsering och dylikt, och jag har för mig att jag läst nånstans att boden var avsedd för förvaring av rep för räddning av besättningar från förlista fartyg .

Så snart vi kom ner mot den västra sida, Gick vi upp på dynen som går längst stranden. Sanden på vägen var jobbig att gå på och den alternativa väg man kunde hitta på sidan av vägen var inte speciellt mycket lättare. Dessutom fanns nånstans i bakhuvudet att den skada varje steg man tar förorsakar, tar oerhört lång för naturen att reparera.

Utsikten från dynen var härlig. Havet och en ren sandstrand så långt ögat nådde. Den relativt hårdtrampade stigen som gick längs dynen var dessutom ganska lätt att gå. Vi fortsatte söderut

Det låg en orm på sidan på stigen. Till synes död. Finns det ormar på Gotska Sandön? Hade inte för mig det. Det var nog en plastorm någon lagt dit för att skoja. Var inte tillräckligt nyfiken för att kolla. Eller är bristen på nyfikenhet en fördold feghet?

Vi fortsatte vår vandring, och det finns ju så mycket annat vackert att titta på. Blommor tex. Dessa lila. Trodde först att det var de blommorna Evert Taube beskriver som "vinröda" i "Inbjudan till Bohuslän", men nu är jag inte alls lika säker.

Vid Vassestenen, gick vi ner på stranden och fortsatte vår vandring i vattenbrynet.

Albert Engström var under många år en återkommande gäst på Gotska Sandön, och han har skrivit mycket om ön. Han har också fått en dyn uppkallad efter sig, som han i nån skrift uttryckte sin stolthet över.

Vi gick upp på dynen och hittade ett fint ställe där vi slog oss ner för en fikastund. Efter kaffet var det skönt att sträcka ut sig på rygg och titta upp mot den klarblå himmelen mellan tallkronorna.

Vi fortsatte vår vandring på åsen. Passerade en stor sten. Läste nån stans att det fanns tre stora stenar på ön.

Om man tittar på "turistkartan" över ön, så ligger "Elefanten", ön största stenblock, 4,5x3 meter i markytan, strax söder om Kapellet.

Viborgstenen, ligger strax sydväst om Kyrkudden. Blocket har transporterats av inlandsisen från Åland till Gotska Sandön och är av samma typ som stenarna i Viborgs fästning, rödaktig rapakivigrantit.

Torpastugan är en stor sten som ligger en bit ut i vattnet på "Västra sidan"

Vår sten är nog inte bland de tre stora, men ganska stor ändå, för det kan väl knappast va frågan om berg i dagen.

Efter att promenerat genom tallskogen, sökte vi oss ner mot stranden igen.

Vi fortsatte söderut, mot Varvsbukten. Här byggdes båtar mellan 1830 och 1850. Skog fanns det ju gott om på ön.

Ju längre söderut vi kom desto mer skräp, främst i form av plank och bräder. Med all sannolikhet inte rester från varvsepoken, utan sånt som flutit iland. Förr tog man ju tillvara sånt som flöt iland, men det är det ju knappast någon som gör i dagsläget, om det inte är nån båt som tappar en däcklast med plankor, som det hände hemma för några år sen. Många som hade tillgång till båt bärgade så mycket man kunde. Nu var det naturligtvis under den perioden de flesta har sina båtar på land, så även jag.

Gotska Sandön är ju ett nationalpark och man kanske tom inte får ta vara på sånt som flutit iland, utan det skall ligga som det ligger.

FÖRESKRIFTER GOTSKA SANDÖN

Inom nationalparken är det bl.a förbjudet att:
• bryta kvistar, fälla eller på annat sätt skada levande eller döda träd, ris och buskar,
• plocka eller gräva upp växter (det är däremot tillåtet att plocka bär och svamp),
• inplantera växt- eller djurart; förbudet omfattar inte trädgårdsväxter på tomtmark vid fyrplatsen,
• insamla eller fånga insekter eller andra djur eller på annat sätt störa djurlivet,
• jaga eller fiska,
• bortföra eller förstöra vrakdelar, stenar eller andra naturföremål,
• övernatta längre tid än sju dygn i följd,
• tälta annat än på anvisad plats,
• göra upp öppen eld annat än efter anvisning av tillsynsman,
• medföra husdjur,
• under hela året beträda eller färdas inom sälskydds-området vid Säludden,
• sätta upp tavla, affisch eller dylikt,
• ordna orienteringskontroller eller markerade spår.

En vrakdel från en gammal båt som spolats upp på stranden. En del av ett spant? Kan det va från en båt som förlist vid Gotska Sandön?

Det fanns gott om måsar av olika slag vid Varvsbukten. Av någon anledning har jag fått en förkärlek att ta kort på just måsfåglar. Det har blivit många genom åren. I regel blir bilderna inte alls bra, men jag har en handfull bra bilder på måsar och en riktigt bra. De är några snabba rackare. Den digitala kameran skall ju ställa in sig på en massa parametrar, och det tar ofta för lång tid. Det går ju ställa in den för hand, men man är väl för gammal och trög och lat för att sätta sig in i alla finesser. Bilden ovan är den bästa eller kanske rättare sagt minst dåliga, på en mås från Varvsbukten.

Gamla vrakdelar är lättare - de ligger i alla fall stilla.

Från varvsbukten tog vi stigen österut uppför dynen och kunde snart se ner mot Gamla Gården.

På en informationsskyllt fanns den avfotograferade kartan till vänster och vi kunde läsa en hel del informatio bl.a. följande.

"Gotska Sandön var i privat ägo åren 1783 -1859. Under tiden rådde en intensiv verksamhet på ön. Den förste ägaren, Magnus Benedictius, lät anlägga Gamla Gården, som först kallades Nybygget. Detta var då öns centrum och här bodde tidvis ett hundrtals personer, både män, kvinnor och barn. De första byggnaderna uppfördes 1784 och fler byggnader under följande år. Den viktigaste näringen var skogsbruk, med omfattande skogsaverkning.

Åkerbruk bedrevs under hela privatägartiden med växlande framgång. Boskapssköttsel var också en viktig näring. 1791 fanns här 400 får och ett 40-tal renar. Den siste privatägaren anställde på 1850-talet en veterinär särskilt för ändamålet. Det var Julius Bourgström som 1859 kom att bli den förste fyrmästaren.

Av de byggnader som ursprungligen har funnits återstår idag endast madame Söderlunds Stuga och Gottenbergs Fängelse."

De byggdes på 1830 eller 1840-talet och har resataurerats av Gotska Sandöns Hembyggdsförening 1976 och 1979.

När vi kom ner från dynen låg det restar av en förfallen timra, som enligt kartan ovan var veterinärens hus. En liten bit norr om den låg Madame Söderlunds stuga. Den var som sagt restaurerad och jag fick känslan av att det var ett ganska omfattande arbete som utförts. Stugan var till synes i skick som ny. Hur omfattande ett dylikt arbete skall utföras kan man ju ha olika uppfattningar om.

Ytterdörrarna gick att öppna och det gick ann att titta in i de möblerade rummen genom de gallerförsedda dörrhålen.

Även i rummet på övervånigen kunde man öppna ytterdörren och titta in.

"Madame", som hon kallades, hette Johanna Albertina Söderlund och var född i Bergdahl i Berga Österåker, Uppland, den 27 maj 1815. Hon flyttade till Sandön den 29 juli 1854 tillsammans med sin man, Anders, som kommit som flykting från Nuckö i Estland, och två barn, Emma och Ferdinand.

En man vid namn Paterson ägde Sandön under 1850-talet och avverkade skog där fram till 1859 då lotsverket köpte ön och började bygga de första fyrarna på öns nordvästra del. Paterson ställde som krav, då han sålde ön, att de av hans anställda som var kvar skulle sysselsättas av lotsverket tills de hunnit skaffa sig annat arbete.

Madame Söderlund blev tidigt änka på ön, men bodde kvar vid Gamla Gården och levde i armod. Hon försörjde sig genom att hjälpa till med diverse sysslor och att plocka vrakfynd. Hon blev kallad "Madame", efter att ha gått klädd i fina kläder som skänkts från rika damer i Visby.

Då fyrarna tändes i oktober 1859 återstod av Patersons tjänare endast "Madame" och hennes numera tre barn. Sonen Hjalmar hade fötts 1858 och mannen hade avlidit samma år. "Madame" bodde kvar vid Gamla Gården till 1877, då hon flyttade till fyrplatsen och skötte hushållet åt sonen Hjalmar, som var fyrvaktare där. 1890 blev Hjalmar förflyttad till Tärnuddens fyr. "Madame" flyttade med och avled på Tärnudden den 8 april 1906.

När vi tittat på Madam Söderlunds stuga, slog vi oss ned i gräset norr om stugan och avnjöt vår "delisiösa" måltid som bestod av lättviktsmat som fick svälla i varmt vatten i 5 minuter direkt i påsen. En måltid som måste va höjdpunkten av alla tiders kokkonst. (här skulle jag vilja lägga in en smily om jag bara visste hur man gjorde)

För att lyxa till det lite, hälldes röran upp i vattenskopor av plast. En företeelse som vi har som biverkning av mina många år som scoutledare. Nu för tiden har ju någon slagit mynt av företeelsen och börjat tillverka nåt som man kallar matkåsor.

Det hade naturligtvis gått lika bra att äta direkt ur påsen med sked, men är man fin i kanten, så är man.

Efter måltiden gick vi bort och tittade på de två andra byggnaderna som fanns på området. ”Gottbergs fängelse” är en knuttimrad visthusbod. Den gallerförsedda gluggen på ena kortsidan har troligtvis gett boden dess namn.

Petter Gottberg var enligt berättartraditionen mördare, sjörövare och vrakplundrare. Han var född 1762 mellersta Gotland och kom till Gotska Sandön som arrendator1801.

Öppnar Du den södra dörren på Gottbergs fängelse hittar du en informationstavla, med text och fotografier över de byggnader som funnits vid Gamla gården. Det är från den jag hämtat mycket av informationen om Gamla gården och även fotograferat av kartan och de gamla bilderna. Med den digitala tekniken kan man ju i princip ta hur mycket bilder som helst och det är åtskilliga informationstavlor jag fotograferat av genom åren. Det går fint att i efterhand läsa texten och det går ju även att klippa ur och förstora lämpliga avsnitt, så att det blir mer läsbart.

Den större byggnaden på bilden till vänster, Skogshuggarbaracken, flyttades från Hamnudden till Gamla Gården där den byggdes upp på nytt, i början av 1980-talet. Den har sedan under årens lopp renoverats och underhållits vid ett flertal tillfällen.

Vi fortsatte vår vandring mot kyrkogården.

I en skogsglänta, en knapp kilometer söder om Gamla gården ligger Gotska Sandöns kyrkogård. Den invigdes den 2 juli 1845, men användes redan innan som begravningsplats. Här har de flesta, som avlidit på ön, eller hittats drunknade utmed stränderna fått sin vila.

År1899, enligt Hjalmar Söderlunds anteckningar, byggdes ett mausoleum (gravkammare) av fyrvaktare Hjalmar Söderlund. I mausoleet står fyra kistor i vilka Hjalmar, hans far Anders, mor ”Madame” samt en son vilar.

Förr i tiden när det var glest mellan prästbesöken hölls begravning i vanlig ordning, ledd av någon ur fyrpersonalen. Innan graven lades igen hade en trätrumma tillverkats. Denna ställdes på kistlocket och därefter fylldes graven igen och ett trälock lades på trumman. När prästen kom till ön kunde han, genom trumman, lägga ner de tre skovlarna jord som behövdes för att begravningsakten skulle vara slutförd. En sån trätrumma syns på bilden till höger.

Det fanns även gravar av senare datum, tex denna där personerna hade avlidit i slutet av 1990-talet.

Det var dags att börja vandra hem till fyrbyn. Vi hade ju ungefär 6 km att promenera och vi började redan bli ganska trötta - åtminstone jag.

Det blev ett antal pauser under vägen. Resten av vårt medhavda kaffe - ja åtminstone det varma vattnet gick åt. Vi använder alltid pulverkaffe när vi är ute i naturen eller i båten. Det är ganska praktiskt.

Man säger ju ibland att man aldrig skall se bakåt. Men för att få en bra bild av detta träd, som lagt sig ned och som har stöttats upp, var det nödvändigt. Vad det är för sorts träd - det är frågan. I mitt googlande för att utröna detta, hittade jag en bild på trädet, på en site med massa fina bilder från Gotska Sandön. Den bilden var en av de få som inte hade nån bildtext. Här är i alla fall länken till sida i fråga - titta och njut.

Trädet låg i varje fall ganska nära kapellet. På kapellet fanns det ett anslag om att det hålls aftonbön varje dag kl. 21.00. Ny präst för veckan och önskemål om medverkande i mötet. Synd att jag inte hade nån av mina gitarrer med mig - å andra sidan är jag så försynt, så jag hade nog inte haft mod att erbjuda mina tjänster ändå.

Det var ganska skönt att komma hem till vårt rum i stugan "Gunnar" och få slänga sig på "bingen". Vår promenad var nog närmare en och en halv mil och det är hårt för en gammal orkeslös gubbe.

När jag återhämtat mig något gick jag ner till servicebyggnaden. I ena ändan finns utrymme med tvättfat. Ett utrymme för herrar och ett för damer. Längst in finns en "duschplats". Att denna inte är ansluten till solfångarna på taket framgick med all önskvärd tydlighet när jag provade. Den är direkt ansluten till Gotska Sandöns kalla och friska vatten brunnsvatten. Efteråt, när jag fått torkat mig, var det ändå skönt att bli ren från allt svett och damm. Men under tiden jag sköljde av mig var det kallt - rysligt kallt.

På väg till aftonbönen i kapellet, tog vi vägen om Gottbergs Lada. Den uppfördes av Petter Gottberg i slutet av 1880-talet. 1977 renoverades den av Gotska Sandöns Hembyggdsförening. 10 år senare måste bottenstockarna delvis bytas ut för att de var rötskadade. Dränering grävdes då också runt ladan.

På anslaget på väggen står det;

Gottbergs Lada
Petter Gottberg, född i Guldrupe på Gotland, sjöman i ungdomen, anställdes av Magnus Benedictus såsom underarrendator på Gotska Sandön 1801.

"Det ligger nåt djävulskt över hans minne, och intet slags brott var honom främmande" skriver Albert Engström. Gottberg var alltså sjörövare på Gotska Sandön.

Teckningen visar "Gottbergs Lada," som det berättas att sjörövaren använde, när något fartyg ankrat utanför kusten. När detta sände iland en livbåt med bemanning, för att skaffa driksvatten eller för att fånga något förvildat får, då dök Gottberg upp och bjöd in dem i sin lada på en enkel måltid. När alla hade bänkat sig, bommade Gottberg till dörrarna utifrån och genom väggarna upptagna hål sköt han ner dem. Ombord på fartyget började man såsmåningom att sakna sina kamrater och sände iland ett nytt gäng, som Gottberg väntade på med ladan städad och måltiden färdig. På detta sätt minskade han besättningen ombord tills han vågade en bordning. Sedan han plundrat fartyget kapade han ankartåget och lät fartyget driva till sjöss.

År 1816 fängslades Gottberg och fördes från ön anklagad för "tjyvnad å skeppsvrak".

Kvällsandakten i kapellet var betydligt mer rofylld än sjömännens sista måltid i Gottbergs lada.

Andakten avslutades traditionsenligt på utsidan, varefter var och en, i full frihet, kunde vandra dit var och en ville.

Vi - till en god natts sömn i vår stuga.

I ett kommande inlägg skall jag berätta om nästa dags vandring. På andra stigar och andra platser på ön.

Bred last

2011-04-02T11:57:00.004+02:00

På väg söderut - ja egentligen österut, fast med tanke på var vi bor åker vi till att börja med norrut. Innan vi kom ut ur samhället kom vi ikapp ett fordon med "bred last", som effektivt bromsade upp trafiken. Lasten bestod av ett däck till en båt. Vi kom ikapp bilen i "Bergmansbacken" ca 100 meter från HR`s skrovfabrik, varför jag misstänkte att däcket kom därifrån. Det visade sig att det även var en lastbil med ett skrov en bit före med tre bilar med trafikledare före.

För en gång skull hade jag inte kameran i fickan, utan jag hade lagt ner den i en väska som stod i bagageutrymmet. Stannade på en busshållplats och hämtade kameran. Det är trots allt inte så ofta man ser en så bred last.

En sopbil körde förbi mig medan jag tog kameran, men den svängde av till Bohus Malmön.

Bilarna vi mötte var tvungna att köra av från vägbanan för att lastbilarna med båten skulle kunna komma fram. Det var nog de två trafikledarbilarna som körde längst fram som såg till att det blev så.

När jag kom närmare, som tex vid korsningen i Todderöd, syntes det att skrovet var både skitigt och skadat. När jag till slut kunde köra förbi ekipaget på E6;an kunde jag se att det var några ganska stora bitar ur skrovet, speciellt runt akterspegeln. Däcket var mycket väl inpackat, troligtvis för att skydda kanterna.

Misstänker att det är en plugg som transporteras från Kungshamn. Varför och vart den skulle - det är frågan. Ekipaget gick alla fall söderut på E6;an.

Isfritt

2011-03-29T17:29:00.000+02:00

Jag tog en sväng ner till båten idag. Det var några dar sen jag var där. Då låg isen i hela småbåtshamnen. Det såg ut ungefär som på bilden till höger, fast den tog jag för ca 14 dagar sen. Fiskebåtarna hade brutit sig in och min sommarplats - den yttersta platsen den yttersta pononbryggan var isfri.

Beträffande båtjobbandet, så håller jag på med luckor till förpiken, hemma i källaren, men det går långsamt. Det är så mycket annat som påkallar min uppmärksamhet, och dessutom är det ju inte mycket fart på gubben.

Idag var i alla fall all is borta i hela hamnen. Det har det nog varit ett par dar. Så nu är det egentligen bara att riva täckningen, slå under seglen och sticka ut och segla.

Ja, ja. Så lär det inte bli på ett tag. Jag har ju en hel del att göra innan jag kommer att sticka ut. Och täckningen över sittbrunnen är väldigt skön att ha, dels när man kliver ombord om det är regn i luften och dels när man skall jobba i motorrummet. Men det blir i alla fall betydligt tidigare och längre seglingssommar än ifjol.

Det där med att det är sommartid är kanske inte helt fel i alla fall!?

I denna ljuva sommartid

2011-03-27T20:33:00.003+02:00

Nu är det sommar - ja åtminstone sommartid - fast det borde ju va samma sak.

På lördagseftermiddagen firade jag att vintertiden äntligen var slut genom att tillsammans med ett gäng anda dårar, segla var sin Linjett 40 från Stockholm till Köping. 359 var anmälda, 191 startade och 95 har i skrivande stund kommit i mål. kom in på 18;e plats efter 12 timmar 33 minuter och 30 sekunders segling. 9 minuter och 58 sekunder efter segraren. Bonkryss hela vägen och jag satt klistrad vid datorn i tolv timmar. Ja, jag hade några tillfällen där jag kunde ta en paus på 15 - 20 minuter vid några tillfällen.

Det var alltså virtuell segling på nätet det handlar om. www.sailonline.org/ Killen som lurade in mig på denna hemska sysselsättning brukade alltid skriva under sina inlägg på de olika båtforumen; "Kan man inte segla på riktigt kan man alltid segla på låtsas". På riktiga banor även om sjökorten är en aning förenklade. Det vädret man seglar i, är i stort sett det rådande. Båtarna, eller rättare sagt det polardiagram man seglar efter tillhör riktiga båtar. Ett gott råd - börja aldrig segla på nätet - det är vanebildande.

Bifogade bilden visar mitt krysspår in mot Köping. De bekvämaste seglingssträckan. Den riktiga bonnkryssen låg strax innan. Man raderar spåret efterhand. Antagligen för att spara plats på servern.

Ungefär när min båt gick i mål började sommartiden. Då hade jag redan lagt mig efter sista slaget och att ha riktat in kursen så att båten garanterat skulle gå i mål.

Under det "obligatoriska" kyrkkaffet i Smögens missionskyrka efter Gutjänsten, satt jag vid samma bord som två av mina seglingskompisar, Erik och Ingemar. Vi talade bl.a om kommande sjösättningar. Ja inte min, utan deras, och vårens 12- och eventuellt 24-timmarssegling.

Efter kyrkkaffet åkte vi direkt till Göteborg för att hälsa på min gamla mor. När vi passerat Gläborg, ca tre mil från Kungshamn började det snöa. Vid Ljungkile upphörde snöfallet, men medan vi satt inne hos min mamma snöade det, periodvis ganska kraftigt.

På hemvägen var det ganska mycket snö runt Kungälv. Runt Kode var det ganska måttligt, men från Stora Höga och norröver blev snötäcket allt tjockare, för att minska igen strax innan Munkedal. Ett par kilometer in i Sotenäs kommun upphörde snötäcket helt.

Det fanns en man på Smögen som aldrig ställde om sin klocka till sommartid. Han hade nog i viss mån rätt.

Hur är det det står i barnvisan?

"Än är det vinter kvar, säger mor"

Sittbrunnen.se

2011-03-26T10:03:00.000+01:00

Jag får många mail.

Vissa, en hel del faktiskt, är från bedragare.

En del är reklam för allt möjligt från båtprodukter till charmkurser.

Många är från båtintresserade människor, som detta.

"Hej Tommy.

Upptäckte just din blogg och la genast in den bland Bästa bloggarna, under menyn bloggar på min sajt Sittbrunnen. Hoppas det är OK.

Sen tyckte jag att texten om Gotska Sandön var så särdeles bra att jag undrar om det skulle vara möjligt att få publicera den på Sittbrunnen. Jag tjänar eller betalar inget, så det handlar bara om äran och en länk, men jag tycker det skulle vara kul att ha den med.

Mvh

Niklas Krantz

www.sittbrunnen.se"

Man blir faktiskt glad när nån uppmärksammar vad man gör och tycker det är ok.

Sittbunnen.se är en trevlig och lite annorlunda båtsida som är till för oss som seglar för nöjes skull. Den spänner över ett brett fält från"Landkrabbans seglarskola" som ger den oinvigde oanade kunskaper i sjölivets mysterium på ett humoristiskt sätt, till information om de häftigaste, för vanligt folk otänkbara båtarna.

Jag har haft Sittbrunnen.se som ett bokmärke i min webbläsare länge, men i ärlighetens namn måste jag erkänna att det var länge sen jag var inne och läste något där. Fast nu har jag lyft fram bokmärket, så att det ligger mitt i de ca tio stycken som jag oftast är inne och kollar på.

Att min blogg sen hamnat under samma flik som BLUR - denne gigant inom kappseglingsbloggandet här på västkusten känns extra hedrande. Jag mötte BLUR en gång på väg in till Björlanda Kile. Jag såg ju honom genast. Jag tror inte att han ens la märke till min båt, fast den bar det stolta namnet "Santa Maria" och dessutom med stora bokstäver mitt på skrovsidan.

Heidenstamnsfyr, Gotska Sandön

2011-03-13T17:33:00.001+01:00

Hur många haverier som inträffat längs Gotska Sandöns stränder och på grundområdet Kopparstenarna ca 10 distansminuter norr därom, är det nog ingen som vet. Några finns dokumenterade, men de flesta haverier är med all sannolikhet okända.

Mellan åren 1859 fram till 1914 inträffade närmare 70 haverier runt Gotska Sandön. Albert Engström återger i sin bok om Gotska Sandön de anteckningar om strandningar som fyrvaktaren Frans Oskar Lilja förde fram till han slutade som fyrvaktare 1894 och efter det från notering i fyrloggen.

Fyrvaktare Lilja, som trots sin varma kärlek till spriten, förde en ytterst noggrann privat dagbok under 33 år, samt gjorde en förteckning över strandningar, påbörjad samtidigt med hans anställning vid fyren.

De olika myndigheterna hade en njugg inställning till att man behöver en fyr på Gotska Sandön. Detta beroende på det att man vidhöll att skeppsbrott i dessa trakter var ovanligt. Fartygens rutter gick i första hand förbi Gotska Sandön och inte in till själva ön.

Detta är dock en sanning med modifikation, Kopparstenarna, grundet norr om Sandön, var vida känt även utanför Sveriges gränser. Varje fartygschef som kunde välja mellan att gå mellan fastlandet och Gotland eller Gotland och baltiska kusten valde det senare om det fanns någon liten uns av oväder i luften. Risken att förlora kursen och hamna på Kopparstenarnas grund var alldeles för stor. Detta i sin tur innebar att det ofta togs större risker med att gå på östsidan av Gotland istället för att gå i lä mellan Gotland och fastlandet/Öland.

Den största anledningen till den negativa inställningen till att bygga en fyr på Gotska Sandön var troligtvis de problem som kunde uppstå, förutom att det var svårt att grundlägga i sanden.

Det fanns inga fyringenjörer vid Lotsverket utan man anlitade officerare från Flottans Mekaniska kår. Dessa herrar hade en övervakande funktion och man kan dra den slutsatsen att det antagligen uppstod problem många gånger beroende på att ansvarsfördelningen var diffus.

Lägger man sedan till detta, det faktum att entreprenörer och leverantörer hade sina egna åsikter, samt de ofta besvärliga transporterna ut till själva fyrplatsen, så förstår man försöken till att hejda Gotska Sandöns fyr från de ansvariga.

Nils Gustav von Heidenstam började som ingenjör på Fyr- och Båkinrättning 1849. Det första projektet som Heidenstam blev involverad i gällde en fyr på Grimskär, en lite holme i Kalmarsund utanför Kalmar. Malörens fyr, längst uppe i Bottenviken, ritade Heidenstam år 1851. Det blev ett vackert 17,5 m högt, koniskt trätorn. Skissen till vänster. Samma slags torn fast med mindre dimensioner uppfördes året därpå på Hjortens Udde i Vänern och på ön Fjuk i Vättern.

Nästa viktiga projekt för Heidenstam blev Gotska Sandön, vars besvärliga sanddyner ställde särskilda krav. Heidenstams förslag var två fyrar, som måste konstrueras lätta för att kunna grundläggas i sanden. Med erfarenhet från utlandet, konstruerade Heidenstam skruvpålar och ett tornskelett av järnstag, som täcktes med brädor. Fyrarna skulle bilda en enselinje och varnade för grundet Kopparstenarna beläget ca 10 distansminuter norr om ön.

Byggnadsplanerna på Gotska Sandön tog inte riktigt fart förrän 1856, då fyra engelska fartyg gick på grund utanför Faludden. (Faludden är en liten udde på sydöstra Gotland.) Det visade sig att havet mellan Gotland och fastlandet varit skyddat från vinden men att befälhavarna inte vågat ta den vägen beroende på Kopparstenarna. När denna berättelse nådde brittiska amiralitetet, skrev man ett brev till svenska Utrikesdepartementet och i mer eller mindre starka ordalag uttrycker sin besvikelse över Sveriges avsaknad av fyrar, en vid Kopparstenarna i synnerhet men även vid svenska kusten i allmänhet.

Heidenstam som blev ju anlitad för planering och utformning ritning till fyren på Gotska Sandön redan sex år tidigare. Detta resulterade dock i att han under denna tid kunde förbättra och vidareutveckla en ny teknik som bestod i att bygga i järn istället för trä.

Resultatet av Heidenstams ritningar blev dock att det skulle uppföras två stycken fyrtorn på Gotska Sandön, ett nordligt lågt placerat och ett sydligt lite högre placerat. Finessen med denna placering var att man genom att syfta mot fyrarna hela tiden skulle kunna avgöra sin egen position gentemot Kopparstenarna.

Heidenstam ville från början ha en rak linje från ön och ut till mittpunkten av grundet men detta gick tyvärr inte så syftlinjen fick istället gå ut till den grundaste delen av revet. Det berättas att han med stort engagemang klättrade i träd för att rikta ut exakt var fyrarna skulle placeras. En annan anledning till att bygga två fyrar istället för en var att det skulle bli enklare att identifiera fyrarna, så att man inte förväxlade dem med fyrarna på Fårö och Östergarnsholm.

År 1903 släcktes och revs den södra fyren, man hade då installerat en klippapparat och bifyr i den norra fyren. Klippapparaten skapade en unik karaktär åt fyren så att identifieringen av den blev möjlig och bifyren angav positionen gentemot Kopparstenarna.

Gotska Sandöns fyr avbemannades enligt olika uppgifter 1968 eller 1970, klart är dock att den siste fyrmästaren stannade kvar på ön och fortsatte arbeta åt Naturvårdsverket som chef för en grupp tillsyningsmän.

Den nordliga fyren är idag beklädd med eternit utanpå stålkonstruktionen och är 24 meter hög. Fyrens lyshöjd över havet är 41,6 m, och dess lysvidd: 24 nm. Tio st skruvpålar, fyra meter långa, av gjutjärn, utgör grunden för fyren.

I naturrummet i Gostka Sandöns fyrby, finns en uppskuren modell av fyren, så att man bl.a. kan se dess konstruktion. Dessvärre var jag lite slarvig när jag tog ett kort på modellen, så bilden blev en aning suddig. Naturrummet finns i den röda byggnaden på bilden till vänster, det gamla skolhuset. Bilden är taget från den plats där den andra fyren stod tills den revs 1903.

Det påstås att alla som övernattar på Gotska Sandön har möjlighet att få ta del av en guidad visning av den norra fyren. Mycket riktigt. Under de tre dygnen vi var på Gotska Sandön sommaren 2010 var det två visningar av fyren. När visningarna äger rum finns anslaget på anslagstavlan på kökshuset på lägerplatsen.

Vi var naturligtvis tidiga och ganska ensamma ett tag, men efterhand samlades det en hel del personer som var intresserade och som gick den långa trappan upp till fyren.

Lägervärden Jennifer visade oss fyren. Om jag inte uppfattade det fel hade nån av hennes förfäder varit fyrvaktare på Gotska Sandön. Hon hade mycket intressant att berätta.

Bl.a. fanns det ett staket mitt på golvet som omgärdade ett hål som var ca 2 meter djupt. Anledningen till att man grävt hålet, var ett lod, som troligtvis drev runt fyrlyktan på något sätt. Fyren var en aning för låg och man fick gräva hålet för att tiden det tog för lodet att nå till golvet var en aning för kort för att stämma med vakterna. Jag har ett bra minne men kort, men jag tror det var så hon sa.

Det fanns ett lite krypin med kamin längst ner i fyren där personalen kunde krypa in och värma sig. Mest imponerade konstruktionen av järnstag och den höga spiraltrappan där vi fick klättra upp några i taget.

Spiraltrappen ledde upp till ett teknikrum, varifrån det gick en trappa upp till en lucka i taket som som ledde ut till den "balkong" som fanns runt toppen på fyren.

Från balkongen som omgav fyren var det en strålande utsikt runt om, även om träden nästan var lika höga som fyren. Bilden till vänster mot norr och Kopparstenarna och bilden till höger åt sydost och St Beckrevet. Så här i efterhand undrar jag varför jag inte tog en bild åt det hållet där den andra fyren tidigare stod.

På toppen av fyren tronade naturligtvis det viktigaste - själva fyrlyktan.

Nuvarande optik: 4:e ordn. (500 mm) dioptrisk planlins med bulls-eye och inslipade ringar, 4 fack 90°, roterande samt en modern mindre roterande reservlins uppe på stora linsen. Fyrapparat: 2x1000W 120V lampor.

Övrig utrustning: Bifyr: 3:e ordn. (1000 mm) dioptrisk trumlins 30°, 2x1000W 120V lampor. http://www.fyr.org/pdffiler/407200.pdf

Den södra fyren som revs 1903 stod på kullen alldeles intill Fyrbyn och i vars framkant ett par "jordkällare" finns.

En del faktauppgifter hämtade från Magnus Götherström´s skrifter. http://www.reecoy.com/skrivet/artpub.html

Allt för sjön 2011

2011-03-11T14:47:00.008+01:00

Att uttrycket "Att vara eller inte vara - det är frågan" kommer från Hamlet - en teaterpjäs som William Shakespeare skrev omkring år 1600 - vet väl det flesta. Men att även uttrycket "Eftertankes kranka blekhet" kommer från Hamlet "det hade jag ingen aaaning om" som Hasse Alfredsson vrängde till ett uttalad av Olof Palme när Palme överrumplades av de höga huspriserna i en partiledarutfrågning.

Just uttrycket "eftertankens kranka blekhet" kom för mig när jag skulle börja skriva om mitt besök på årets båmässa på Älvsjö. För en bohusläning hade det kanske varit naturligare att åka på båtmässan i Göteborg, men jag hade gjort bort mig. Skulle ha, ett för mig ganska viktigt möte, i Stockholm. Jag bestämde dag för mötet, utan att tänka mig för. Dessutom hade jag en hel del arbete jag måste få gjort i Stockholm veckan innan mötet. Det var just den veckan som båtmässan i Göteborg pågick.

Jag lyckade i alla fall göra mig fri och befinna mig i Stockholm i början på veckan när båtmässan "Allt för sjön "gick av stapeln

Parkerade på samma ställe där jag parkerat de gånger jag varit på Älvsjömässan. Gick in genom ingången vid parkeringen och direkt in i B-hallen. En rask promenad på styvt 5 minuter så var B-hallen avklarad. Av alla plastbaljor och aluminiumbåtar som fanns, var det ingen som drog till sig mitt intresse - som vanligt.

Skall jag var riktigt ärlig, (och det skall man kanske egentligen inte va) tittade jag faktiskt in i B-hallen i samband med att jag tog mig en kopp kaffe och en smörgås i gången mellan A- och B-hallen fram på eftermiddagen. Att jag tittade in var enbart för att ta bilden till vänster. Jag gick aldrig ens ner för trappen.

Av mitt besök på mässa på måndagen tillbringade jag sen större delen av tiden i A-hallen.

Började att kolla med de motorförsäljare som fanns på plats. En kompis till mig, som är inblandad i ett företag om jobbar med båtar och båtmotorer kom med ett förslag att jag skulle byta motor i Thallatha. Motorn är ju från 1979 sjövattenskyld och med hydraldrift. Har också ett läckage på hydralsystemet, troligtvis i expansionskärlet, som jag inte kommit till rätta med. Ja - jag har inte lagt ner nått större jobb på att leta efter läckan heller. Sen bör ju en så pass gammal motor ha sett sina bästa dagar.

Kompisens tanke var att flytta över det befintliga hydralsystemet till den nya motorn. De som jag talade med på mässan, var inte speciellt entusiastiska över tanken. Man förlorar ju ganska mycket kraft via hydralöverföringen 20 -30% och det gällde ju att utgående varvtal från motorn stämde överens med pumpens behov. Hydralsystemet är ju dessutom lika gammalt som motorn. De olika motorleverantörerna var alla samstämmiga, var för sig. Gick det att installera en motor med rak axel, var det det bästa.

Det är kanske inte helt omöjligt. Satte man motorn där oljetanken sitter idag, skulle man få en rak axel. Rak och rak. Det går ju att vikla en aning med en "kardanknut". Fast de är ju inte helt gratis. Oljetanken får ju plats där motorn sitter. Visserligen innebär det en hel del jobb, men det kanske inte hade varit helt fel. Vi får mäta och kolla. I så fall ett jobb för nästa vinter. Kunde i varje fall konstatera att det fanns många motorfabrikat utställda på mässan - från Volvo Penta till Kinamotorer.

Den mest spektakulära båten var nog "ankbåten", som fick en viss uppmärksamhet.

"Bästa båten på mässan! Den har allt! samvarorum, bastu och ger en helt ny innebörd till begreppet flybridge!!" Skrev signaturen Anders_St i ett inlägg om mässan på Maringuiden.se, även om hans uttalande nog var lite sarkastiskt.

Nu är jag ju lite udda och en gammal stofil, så mina åsikter är ju knappast representativa i många sammanhang. Motorbåtar är jag totalt ointresserad och de moderna segelbåtarna som finns faller mig heller inte i smaken. De båtarna jag har duger gott för min del och egentligen skulle jag ha sålt en av dem, men inte kommit till skott. En av de båtarna som jag stannade till och tittade på var en öppen snipa i plast. En nyproduktion av en gammal traditionell träbåt.

Den enda segelbåten i A-hallen som jag fastnade för var Scangaard 21, en välbyggd dagseglare. Linjerna är klassiskt eleganta med vackra detaljer.

Enkel att segla själv, samtidigt som den rymliga sittbrunnen har gott om plats för 2/3 medseglare. Seglingsegenskaperna påstås vara lugna och trygga bl.a. tack vare den tradditionella långkölen. Seglar väl och har fint bett på kryssen. Riggen är medvetet enkel med svepta spridare vilken gör den lätt att hantera. Den rymliga sittbrunnen är djup och skyddad med bekväma tofter.

I sin senaste uppdaterade version har båten gjorts längre och bredare. Kölen har optimerats vilket har förbättrat de redan utmärkta seglingsegenskaperna. Bland tillvalen märks elektrisk inombordare, vilket ju skulle passa utmärk för denna typ av båt, och självslående fock på rulle är vilket heller inte fel om man seglar mycket själv.

http://www.humansea.se/Scangaard.htm

Sen fanns det ju några andra segelbåtar som jag stannade till vid av olika anledningar.Denna engelska, eller kanske rättare sagt walesiska båt, Bay Cruiser 23. Tyvärr, eller kanske tur för honom, talade bara representanten på plats engelska, ett språk som jag inte behärskar i sån utsträckning att jag kan prata om båtar.

Ingen båt för mig, men den stack ju i alla fall ut lite från de andra båtarna.

Dubbla rullar på en liten båt fick mig att stanna till. Scandinavian Cruiser 20.

Stil och skönhet från de klassiska skärgårdskryssarna. Idén bakom Scandinavian Cruiser är att återuppleva äkta seglarglädje, genom att gå ett århundrade tillbaka när segelbåtarna ansågs vara vackra, och segling var ett uttryck för skön marin livsstil.

Båten är designad utan att ta hänsyn till handicap, klass eller mätregler - tanken med Scandinavian Cruiser är helt enkelt att vara snabbast möjliga dagtursseglare. Roterande fristående konisk kolfibermast självslående rullfock och rullgennaker. Uppdragbar kolfiberköl med blybulb och uppdragbar kolfiberroder.

Hamnade under min rundvandring i A-hallen hos Kryssarklubben. Under mässdagarna har man en mängd föredrag. Ett nytt varje halvtimme. Det föredrag som precis börjat när jag kom hade rubriken "Ljusa kusten" och handlade om kuststräckan mellan Piteå – Haparanda. Det var Erik Nyström som seglat sträckan Stockholm - Norrbotten 30 gånger, som berättade och visade bilder. Kände igen det mesta, då jag seglade i farvattnen år 2004. En liten nostalgitripp.

Erik Nyström var nog den föredragshållare som var mest i farten. Han berättade under veckan om de olika kustavsnitten mellan Stockholm och Haparanda. En seglats som verkligen kan rekommenderas.

Jungfrukusten - kuststräckan mellan Gävle - Sundsvall
Höga Kusten - Härnösand - Örnsköldsvik
Låga Kusten - kuststräckan mellan Umeå - Piteå
Ljusa kusten - kuststräckan mellan Piteå – Haparanda

30 juni - 18 juli är Erik Nyström eskaderledare för en seglats till Höga Kusten med återresan via svenska eller finska kusten. Eskadern är redan fullbokad. Eskadrar i Stockholmskretsens regi sommaren 2011.

Passade på att köpa en ny kryssarklubbsflagga då min gamla börjar bli mycket sliten efter att ha suttit uppe dygnet runt i snart tre år. Vådan av att förvara båten med masten på i sjön året runt.

Men det är ju såna smällar man får ta här i livet.

Efter att ha traskat runt i A-hallen i några timmar, talat med en massa människor, fikat och lyssnat på föredrag hos kryssarklubben började jag bli trött både i benen och i huvudet. Det var någon timme kvar innan mässan stängde och jag tog vägen genom C-hallen för att komma till parkeringen.

De gånger jag tidigare varit på mässan har jag för mig att det legat en stor heltäckningsmatta i form av ett sjökort över Stockholms skärgård vid huvudentrén. I år fanns mattan inte på plats, men väl några glada musikanter som underhöll med dragspelsmusik.

På min promenad genom C-hallen, kom jag till monter där man sålde Japansågar. Jag har haft en dylik under många år och gilla den väldigt mycket. Det är nästan den enda såg jag använder. Dock har den sett sina bästa dagar för läge sen. Köpte en ny på mässan i fjol, plus en liten modell, som syns nere till höger på bilden. Den lilla sågen är fantastisk att såga med i trånga utrymme.

Händer inte så sällan att jag skall såga något hemma, då är japansågen i båten och vice versa. Hade bestämt mig för att det var två saker som jag skulle köpa på mässan. Det ena var ytterligare en japansåg och ett par reservblad till de gamla. När jag nu var på väg till bilen var det ju ett utmärkt tillfälle att göra detta inköp och slänga lite käft med försäljaren. Så slapp jag ju bära på sågarna under morgondagen.

Lyckades inte heller på Tisdagen komma när mässan öppnade, men i alla fall lite tidigare än på måndagen. Samma parkeringsplats, samma ingång, men valde nu att gå direkt till C-hallen. Man kom ju in i C-hallen i den änden där träbåtarna fianns. De första båtarna man stöter på är i Museihusets monter och det är några Åke Sundstedt ritad Speedy som ritades i början på -60 talet och byggda av olika privatpersoner. Inte båtar i min smak, men de som byggde hade säkert glädje av båtarna både när de byggdes och efteråt.

En träbåt som är mer i min smak är denna. Nu är jag inte så insatt i gamla träbåtar. Jag kollade visserligen ganska noga på båten, och det fina träarbetet, men inte på informationen om båten. Är det möjligtvis en segelkanot? Vacker båt och ett fint arbete. Tyckte jag såg ett par väl utförda lagningar på skrovsidan.

Utställare var i varje fall Museiföreningen Sveriges Fritidsbåtar, MSF
i samarbete med Sjöhistoriska museét.

Det fanns ju ett antal träbåtar, varav många var motorbåtar. Nu gör ju motorbåtar inget större intryck på mig även om det skulle va mycket fina träarbete. Däremot jullen på bilden får ju ens hjärta att klappa lite extra. Den ligger ju i samma klass som min spririggade bohusjulle. Riggen är visserligen väldigt mycket mer utvecklad på träjullen och det kunde ju va en inspirationskälla till en förändring och en ökad segelyta på min julle.

Jullen var byggd av elever på båtbyggarkursen vid skeppsholmens folkhogskola

Om man bortser från min gummibåt och en optimistjolle, så har jag tre båtar. Snart får jag ytterligare en. Jag har nämligen investerat en mindre summa i båten på bilden till väster. Jag tog en lott för 50 kr av den blåklädda mannen. Han lovade att segla hem båten för mig. Det var innan jag talade om var jag bodde. Efter det tyckte jag mig höra en viss tvekan, och det kan jag förstå. Det är ju ca 600 distansminuter från Stockholm till Kungshamn. Men jag får väl segla hem den själv. För att jag vinner den - det är väl givet - eller!?

Lotteriet är till förmån för "Föreningen Vedjakten Sofia Linnea"

Efter att ha strosat runt och tittat på tillbehör en stund var jag både trött i benen och hungrig. Gick till kaffet vid Kryssarklubben och tog mig en kopp kaffe och en smörgås, som avnjöts under tiden jag lyssnade på Bjarne Kevin, funktionär i Kryssarklubben och eskaderledare, som berättar om Kulturseglingar ostvart. Lyssnade till Bjarne även förra året då han berättade om en eskader till St Petersburg.

28 juni-7 aug är Bjarne Kevin eskaderledare för "Lugn seglats 2011" till Åland och Åboland. Eskadern är redan fullbokad. Eskadrar i Stockholmskretsens regi sommaren 2011.

Nästa fördrag handlade om förtöjningar hölls av Björn Green, en av författarna till Stockholmskretsens ”Tusen tips”. För min del var det väl inget nytt han kom med. Glädjande nog hade han samma syn på användandet av pålstek som jag. En knop som i stort sett är onödig att kunna och oftast används felaktigt. Skall man kunna en knop så skall man lära sig dubbelt halvslag och alla de varianter som finns. Den som protesterar mot detta kan inte alla varianterna av dubbelt halvslag.

Efter att ha vilat bena en stund grep jag ann C-hallen igen. Kollade på en uppblåsbar Kanadensare. Det hade kanske varit nåt att ha vid sommarstugan. Har visserligen hand om en form som tillhör den scoutkår där jag varit ledare och byggde att antal kanadensare för. Byggde jag själv i formen fick jag nog åtminstone två kanadensare för priset av en uppblåsbar.

Det var fullt med radiostyrda segelbåtar igång när jag närmade mig bassängen. Innan jag hann ta kortet hade de lyft alla ur vattnet för utom en.

"Tjötade" lite med pojkarna som jobbar i Hjermansbutiken i Göteborg men som fått åka till Stockholm några dar för att få stå i Hjertmans monter. Jag skulle ju få åka hem till Västkusten redan nästa dag, medan de tvingades va kvar ytterligare en dag. Ja - det gick nog inge större nöd på dem, och så skulle de ju slippa mig.

Jag nämnde tidigare att det var två saker jag hade tänkt köpa på mässan om det fanns. Det ena, Japansågen hade jag reda fixat. Det andra var tätningsmassan Stay-A-float. Det var nån på Maringuiden som tipsade om den och om det som visades på företagets reklamfilm stämde, så är den ju helt fantastisk.

Det rekommenderas ju att man har en träpluggsats lättillgängligt ombord, eller tom en lämplig träplugg monterad och klar att använda vid varje bottengenomföring. Stay-A-float lär täta varje typ av läcka, även sprickor i laminatet där det inte hjälper med en träplugg. Fäster på allt, även under vatten med tryck.

Jag köpte två små burkar. En som jag tänkte testa och en, som om testet utföll till belåtenhet, skulle finnas i beredskap om nåt skulle hända. Det skall bli intressant att prova.

Har funderat på det här med I-pad som en alternativ navigeringsmetod och för att ersätta lapptoppen inne i däckssalongen. Telenor, där jag har mitt mobila bredband idag, hade en monter. Jag frågade en av killarna som stod där. Han hade egentligen ingen aning om det här med navigation via I-pad eller liknade och gjorde att halvhjärtat försök att svara på mina frågor. Det är konstigt att man ställer ut på en mässa som berör båtar och inte har en aning om det senaste som gäller den produkten man säljer som har anknytning till det mässan avser. Han ville ju bara sälja på mig en ny apparat och förlänga mitt abonnemang. Jag tackade för mig och gick där ifrån.

Hade ytterligare en träbåtsbild att lägga in för att bryta tristessen i textmassan.

I en av de närmaste montrarna fanns Net 1 Fungerar ju även i Danmark och Norge utan att kosta något extra. Funderade redan förra våren att skaffa mig ett sådant mobilt bredband. Både Norge och Danmark ligger ju nära för oss västkustbor och det räcker ju ibland att man är i norra bohuslän för att mobilen skall gå via Norge. Skulle man då surfa på internet och man blir uppkopplad via Norge, så kan det bli mycket dyrt. Jag kom inte till skott under förra våren och det spelade ju heller inte så stor roll. Min segling under sommaren 2010 var ju ytterst begränsad.

Killen som jag talade med ville ju också egentligen bara sälja, men gav betydligt bättre information än killen från Telenor. Det var ju heller inte samma frågeställning.

Tiden närmade sig för nästa föredrag hos kryssarklubben. Dessutom var det dags för ett sent eftermiddagskaffe eller tidig kvällsmat och jag köpte ytterligare en macka och en kopp kaffe i kaffet vid kryssarklubbens monter. Magnus Sterky, ledamot i Kryssarklubbens Båttekniska nämnd, berättade om landström med jordfelsbrytare och lokal båtjord – utan korrosion och isolertransformatorer.

Magnus Sterky - som skriver under signaturen Seawolf på våra båtforum - har ju förmågan att uttrycka sig enkelt och begripligt, även när det gäller komplicerade saker. Tom jag fattade vad han sa. Han har ju också gett ut en bok om elektriskt i fritidbåtar "Elsystem för båtar" och driver företaget Båtteknik. På företagets hemsida finns också ett forum där man kan ställa frågor och diskuterar framför allt eltekniska problem.

Föredraget som följde direkt efter hölls av Anders Ljungkvist som är seglande meteorolog och gav tips och synpunkter på hur använder man Internet på bästa sätt ombord? Vilka vädersajter är av intresse? Hur bygger man upp sitt surfande för att undvika de värsta fallgroparna? .

Kryssarklubben arrangerar Sjöväderkurs på nätet
Följ vädret under tre veckor tillsammans med meteorologen och seglaren Anders Ljungkvist. Målet är att du efter kursen ska kunna använda Internet på ett effektivare sätt och dessutom ha fått en djupare förståelse för vädret och de mekanismer som styr detta.

Mer information om sjöväderkursen på nätet och hur du anmäler dig finns här.

När föredragen var slut gick jag via C-hallen till bilen. Det sista jag gjorde var att teckna avtal om mobilt bredband med Net 1 och hämta modem och den båtantenn som ingick. Det skall bli intressant att se hur det fungerar. De jag talat med som har Net 1 har enbart varit positiva. Tydligen skall det gå att ringa mobilsamtal via modemet om man kopplar in en vanlig telefon. Då blir det ju betydligt bättre räckvidd då man enligt uppgift skall ha täckning på 60 distansminuter från land till sommaren. Det innebär i så fall att man har mobiltäckning på hela Skagerack. Även en surfplatta skulle gå att ansluta via samma mobilabonnemang. Ja - vi får se hur det fungerar.

Hamnerö

2011-02-01T13:34:00.000+01:00

Skrev i ett tidigare inlägg som handlade om havsfidror och att en person "lånat" en bild av min havsfidra när den låg i "spiltan på Landlösa"och lagt in på sin hemsida när den;

"Jag brukar göra en mapp med bilder för varje inlägg, för att i viss mån kunna hålla en viss ordning. Mappen har samma namn som inlägget i fråga. I mappen för inlägget "Havsfidran - "DIS" 1991 - 2001" fanns en bild från en gång när vi låg i den trånga viken på Hamnerö - Väderöarna. Hade väl tänkt att ha med den i inlägget, med glömde nog bort den. Synd - för det är en "pen" bild. Dessutom har den sin egen historia, men det kan jag kanske ta vid ett annat tillfälle."

Hamnerö ligger ju inom ögruppen Väderöarna, ca 12 distansminuter nordväst om Kungshamn och ca 5 distansminuter väster om Hamburgsund. Under många år var ett årligt besök på Väderöarna ett "måste" för mig. Nu var det länge sen jag var där.

Det sägs att Väderöarna har lika många holmar och skär som året har dagar. Väderöarna består av tre delar. Öarna runt Storön (lotsplatsen), öarna runt Väderöbod (fyrplatsen), samt öarna runt Skålholmen / Hamnerö.

Inom stora delar av Väderöarkipelagen är det olika typer av fågel- och sälskyddsområde. Det finns ju utmärkt i båtsportkortet - olika regler för de olika områdestyperna. På Storön finns ett vandrarhem och i en byggnad strax norr om ett "naturrum" som informerar lite om djur och natur och om livet på Väderöarna i gångna tider.

Skrev en gång i ett inlägg på Maringuiden.se till en som frågade om olika ställen att åka till med egen båt från Hestrand, beträffande att gå ut till Väderöarna så här; "Förutsätter att du har ett sjökort över området och åtminstone en kompass och kan använda det. Sen är det bara att vädert är någolunda stabilt. Och att det inte är allt för mycket tjälskott på vägen dit ut." Och visst kan det bli "gropigt" ut till öarna som ligger ute i havet långt västerut. Men det inträffar ju även ibland att havet ligger nästan spegelblankt.

Inom den del av Väderöarna som ligger i sydost har Kryssarklubben en av sina rundningsmärke för 24-timmarssegling, punkt nr 63. En linje 2 kabellängder ost från Skålholmens fyr.

Vid Gåsholmarna finns en skaplig naturhamn, som är dubbad av SXK-väst´s Hamn och Ankarplats Kommittén (kallad HAK).

Har vid nått tillfälle legat i den sydvästra viken på St Klåvskär. Sist jag var inne där var sjön så orolig att jag valde att gå där ifrån.

Och så har vi ju Hamnerö.Och det var ju om den ön inlägget skulle handla.

Första gången jag var på Hamnerö var i mitten på1980-talet. Vi hade legat ett par dar på Storön, som ju är den ö som man oftast tänker på när man säger att man skall segla till Väderöarna. På den tiden seglade vi en Bianca 27. Vi hade ju läst om Hamnerö, bl.a. i Kaj Hartelius bok "Tistlarna -Strömstad" och ankrade i viken norr om ön och rodde iland med dingen. Det finns ju ett par stugor på ön som förr användes av fiskare som låg på Väderöarna och fiskade. Det var ju en bra bit att segla hem och det var naturligtvis bar att kunna övernatta på ön.

Saxat från www.hamnerö.se/

"Stugorna på Hamnerö är öppna för alla som vill besöka dem. Det går också bra att övernatta där, men aldrig längre än en natt i taget. Syftet är att de ska vara tillgängliga för dem som vill besöka dem eller behöver söka skydd.

Kville hembygds- och fornminnesförening höll dem i stånd mellan 1962 och 1992. När stugorna återigen stod inför en genomgripande renovering 1992 avsade sig föreningen ansvaret och delägarna i Södra Väderöarna återtog då stugorna och även ansvaret för upprustning och underhåll med ekonomiskt bistånd från Bohusläns museum, Länsstyrelsen och från privatpersoner.

Lämna stugorna som du fann dem! De är två pärlor i kustens kulturarv."

Jag hade under 1990 talet en havsfidra som sticker 110 cm. Vi var på Väderöarna vid ett tillfälle och tänkte återigen besöka Hamnerö på vägen hem. Förra gången vi var där ankrade vi bara tillfälligt i den norra bukten och vi rodde iland. (vid det röda - av mig ditritade - ankaret i sjökortsskissen nedan) Jag visste ju att det finns en djup vik på öns södra sida i var inre ände stugorna ligger. Jag har i omgångar läst Kaj Hartelius klassiker "Tislarna - Strömstad", och visste att han skrev något om ön, men jag var så dum att jag inte tog fram den, och läste trotts att hade den ombord.

När jag rundade den sydliga udden från väster, gick jag på det grundet som ligger på utsidan udden, men som inte syns i sjökortet. (ungefär vid det röda krysset jag ritat in i sjökortsbilden ovan) När jag skulle gå in i viken var det en aning grunt, men med hjälp av den encylindriga sjuhästars trötta Volvo Pentan lyckades jag trycka mig in i viken. Vände båten inne och la mig längs berget på vikens östra sida. (vid den röda pilen) Där låg vi väldigt fint.

Götteborgs brandförsvars grodmän brukar ligga på Väderöarna och träna dykning. Denna dagen var två grodmän med familjer på Hamnerö för sol och bad. Det är deras röda gummibåt som syns vid stranden längst in i viken. De passade på att låta fruarna prova på att dyka och de simmade förbi vår båt. När de kom upp kom den ene bort och talade om att jag hade 10 cm vatten under kölen och att det var grundare längre ut.

Under tiden vi låg på Hamnerö läste jag vad Kaj Hartelius skriver om ön. Boken ligger i båten även nu, men det står ungefär så här;" Se upp för grundet utanför udden. Segelbåtar avrådes från att försöka gå in i viken, men kan ligga längs berget utanför - på insidan grundet. Grundgående motorbåtar kan gå in i viken och förtöja längs berget."

När vi skulle gå väntade vi till det blev högvatten. Det finns ju en liten skillnad på ebb och flod även på västkusten, fast det rör sig nog bara om ett par dm. Det visade sig att det var minst lika svårt att komma ut som att komma in. Jag la en lina i en av kryssarklubbens dubba på utsidan viken. Med lite krängning, Volvopentan på högvarv och med hjälp av linan lyckades jag med viss möda dra mig ut med ena skotvinchen.

Att övernatta i stugorna på Hamnerö kan nog va en upplevelse.